Luciamiss

Eftersom jag har varit sjuk missade jag nioåringens lussetåg som var igår. Det kanske inte vore så tråkigt om det inte vore för att på barnens skola är det endast eleverna i trean som går Lucia. Som förälder är man alltså inbjuden till firande endast när barnet går i tredje klass. Och jag MISSADE det!
 
Så himla mycket RÖV! 
 
Skit rent ut sagt. 
 
Det påminner mig om om den gången jag fick magsjuka på min första skolavslutning. Min FÖRSTA. Det är sådant man aldrig glömmer.
 
Jag minns även min granne från när jag var liten. Hon skulle vara musikskolans Lucia och hade övat och peppat för det i månader. Vad händer? Jo hon vaknar upp 13 december med 40 graders feber. Men hon vägrade missa sin stora dag och proppade i sig alvedon och genomförde uppvisningen ändå. Men hon höll på att svimma på kuppen. 
 
Tänk om man är sjuk på typ sin bröllopsdag? Vad gör man då? 
 
Har ni någon gång varit sjuka prick på en superviktig dag? 
 
 
 
En tomtenisse Lucia 2012.
 
 

Sjukstuga

Jag och sexåringen har varit hemma och vab:at varandra idag. Ingen av oss har varit pigg. Främst har jag inte varit pigg. 
 
– Mamma jag är så sugen på hamburgare! utbrast sexåringen kring lunchtid. 
– Vet du, svarade jag. Vi ringer en livlina! 
 
Så ringde vi till min pappa. Som inte svarade. 
 
Då ringde vi till min bror. Som svarade! 
 
– Är du ledig? Har du möjlighet att köpa McDonalds-käk åt oss? undrade jag.
 
Han sa ja och ja. Jackpott!
 
Tjugo minuter senare stod han som Jesus själv i dörröppningen med en gloria kring huvudet och en påse hamburgare och cola i näven.
 
 
 
 
 
Aaaa... Sedan stannade han kvar en stund och underhöll sexåringen (vars energi har stigit i takt med att dagen har framskridit) med tv-spel. 
 
 
 
 
Guld eller guld??
 
GULD!
 
Jag har tidigare skrivit att det här med att städa bakom någons spis samt att hjälpa någon att flytta - det är kärlek! Jag bygger nu på den listan med att kärlek är att komma med McDonalds-mat till någon som är krasslig <3

Snälla svara på veckans fråga i min blogg!

Här kommer veckans fråga! Ett tema som jag har publicerat med en imponerande ojämnhet under hela hösten. 
 
Den här veckan vill jag veta vilken typ av julbordsperson ni är?
 
1) Den otraditionella 
Jultraditioner är till för att brytas tycker du! I alla fall de som tillhör julbordet. Bara för att människor för 100 år sedan firade jul med inlagd fisk måste ju inte DU göra det?! Skinkan byter du ut mot rotselleri, sillen mot sushi och köttbullar mot falafel. Perfekt!
 
2) Barnet 
Du har aldrig lärt dig att gilla jansson eller gravad lax. Eller hur man nu gör för att gilla sånt där? Istället fyller du tallriken med köttbullar och prinskorv. Hade det bara funnits makaroner också så hade du varit mer än nöjd. Och ketchup. Mycket ketchup!
 
3) Den traditionella 
Ett julbord är ett julbord är ett julbord. Det vill säga allt ska finnas och allt ska ätas. Inklusive lutfisk, sylta och grynkorv. Och får du inte doppa torrt bröd i ljummet skinkspad kan julen lika gärna kvitta.
 
4) Den lagom:a
Lutfisken får gärna luta sig någon annanstans än just vid ditt julbord. Där emot plockar du gärna åt dig en bit skinka (med mild senap, obs!), en prinskorv, lite lax och möjligen en sill. Men bara om du får feeling.
 
 
 
 

Skrattiga förkortningar

När jag läste era toaletthistorier skrattade jag som sagt HÖGT. På riktigt. 
 
Annars är det ju lätt hänt att man skriver gråtskrattande emojis trots man knappt har rört på smilbanden. Möjligen fnissat lite inombord. 
 
Den här var träffande:
 
 
 
 
 
Andra lämpliga förkortningar för när man "skrattar" över internet:
 
LL - log Lätt.
SIMH - skrattade inuti mitt huvud.
TSDDVR - tänkte stillsamt "det där var roligt"
FO - fnissade ohörbart
 

Vad händer?

Ja-happ.
 
Det var ju helt klart ett tag sedan det såg ut så här:
 
 
 
 
 
 
Att kolla in väderappen är knappast en munter känsla nuförtiden. Det är inte så att jag spontant börjar kvittra när jag scrollar prognosen. 
 
 
 
 
 
Snarare har jag drabbats av en känsla av menlöshet de senaste dagarna. 
 
Vad håller vi på med här uppe i norden? Varför bor vi ens här? På torsdag är natten längre än dagen och VI ÄR OKEJ MED DET??
 
Årstiden ba: Jag vägrar låta er möta solen! 
Vi ba: De fyra årstiderna är det BÄSTA med Sverige. Hihi!
Årstiden ba: Nu tänker jag veva igång natten efter lunch, mjehehe...
Vi ba: Om några månader blir det ljusare igen, tjoho!
Årstiden ba: Jag tänker ge er alla en depression.
Vi ba: Glädje är överskattat, nu fortsätter vi bo i den här delen av världen. Jippi!
 
Ni hör. Vi lever i förnekelse. 
 
 
 

Passion, begåvning, disciplin

Jag har läst författaren Elisabeth Georges bok Skriv på! En bok där hon berättar om sin skrivprocess samt ger massor av tips till aspirerande författare. 
 
 
 
 
 
George menar att har man begåvning, passion och disciplin i sitt skrivande kommer man med största sannolikhet att få sin bok utgiven. 
 
 
 
 
 
Har man endast en kombination av egenskaperna begåvning och disciplin eller passion och disciplin minskar chanserna att få sin bok utgiven, men möjligheten finns. Har man tur kan man få en bok utgiven på disciplin enkom. 
 
Har man där emot endast begåvning och passion kommer man inte att bli utgiven. Detta på grund av den enkla anledning att har man inte disciplin kommer man aldrig fixa att färdigställa det enorma arbete som en bok innebär.
 
 
 
 
 
Utan att jämföra bloggandet med Elisabeth George eller andra författare vill jag ändå påstå att det är ungefär samma egenskaper som gäller för att driva en blogg (eller annan social kanal). Du kan vara hur begåvad som helst vad gäller att skriva och fota och berätta men finns inte disciplinen så kommer det du har påbörjat att rinna ut i sanden. 
 
Jag har disciplin och passion kring mitt skrivande. Dessa två grejer hänger tätt samman för mig överlag. Jag kan inte ha disciplin om jag inte har passion. Men har jag passion kommer disciplinen enkelt för mig. 
 
Jag är dock lite besviken på mig själv för disciplinen har inte riktigt funnits där under november och december. Alltså, jag ÄR klar med boken. Det krävs bara en hel del omarbetning och redigering vilket har känts lite segt.
 
Innan sommaren 2019 ska jag dock ha skickat in mitt manus till minst fem bokförlag. Sen får vi se. Men når jag det målet kommer jag vara SÅ stolt över mig själv!

Julbakstradition

Igår bakade vi julgodis och pysslade hemma hos min bror och Hanna. Det har blivit en tradition med start förra året. Ni kanske minns när vi käkade rått ägg och kokos? Jag minns! Kan fortfarande känna eftersmaken...
 
Nå väl. 
 
Igår gjorde vi chokladpraliner, wienernougat och knäck. 
 
 
 
 
 
Nioåringen rörde om i en skål med mjölkchoklad, nougat och blockchoklad. Tristar saker har smälts samman till en sås. Det är jag rätt säker på. 
 
 
 
 
 
Den yngsta släktingen ryktes med i julkänslan och hade plötsligt ett paketsnöre kring hjässan och en smällkaramell rasslandes mellan nävarna (festen fick avbrytas när smällkaramellens papper började blandas med bebisens saliv). 
 
 
 
 
 
Det känns svindlande att det skiljer 90 år mellan min mormor och mitt syskonbarn. Vilken ynnest att de får uppleva varandra <3
 
 
 
 
 
En sak ska ni veta och det är att finns det bara något som semi-liknar ett mål samt något slags runt föremål, ja då kan man ge sig den på att bröderna Spider kickar igång en straffturnering. 
 
 
 
 
Efter många timmars bakande, straffturnerande och pysslande (plus ett restaurangbesök) var det dags för avsmakning. 
 
 
 
 
Knäcken fick toppbetyg! 
Nougaten fick också bra betyg!
Alla hatade pralinen. 
 
– Den blir en bra gåbort-present, konstaterade min bror. 
 
Alla höll med.
 

Kusindag

Igår var en riktig kusindag.
 
Spiderpapa och äldsta barnet var iväg på handbollsmatcher i Ulricehamn och då passade jag och yngsta barnet på att fråga om vi kunde få bara barnvakt åt bebiskusinen? Det fick vi! 
 
Sexåringen tycker mycket om att ta hand om sin lilla kusin. Mata, leka, köra vagnen, gosa och skratta åt alla hans tokigheter. Som typ när han stoppar ner hela handen i matskålen och kladdar runt. Vem göööör så?? undrar sexåringen och minns såklart inte att han själv var THE master of kladd när han var mindre. 
 
 
 
 
 
 
Jag har förresten glömt hur mycket stök en bebis medför? Man hinner inte ens räkna till två och en halv så ligger man efter med plockandet och det är wipes och mat och pryttlar över allt. Vilket ju inte spelar någon roll men jag jag blir påmind om varför städ inte direkt stod på priolistan när jag var föräldra"ledig" med en bebis och en treåring. Att hålla huvudet ovanför ytan, det var prio. 
 
 
 
 
 
Sen hörde stora kusinen av sig (som är kusin på min mans sida) och ville så rysligt gärna sova över hos oss och det fick hon såklart.
 
Sexåringen och kusinen ordnade en musikal i cirka 102 akter (jag tappade räkningen efter ett tag). Det är kanske inte ofta som publiken ber om att teaterna ska vara slut, men igår hände det.
 
 
 
 
Efter film och lördagsmys sov barnen som stockar. Kusinen tog sovmorgon så länge att till slut fick sexåringen ta till "host och sprattel-tricket". Det vill säga, när man ligger bredvid någon och sprattlar och hostar högt tills den sovande vaknar "av sig själv".
 
Klassiker. 
 

Vad håller jag på med?

Jag vet inte vad jag håller på med om nätterna men det är något slags självskadebeteende som tar form.
 
Jag envisas nämligen med att placera mig själv i en otroligt obekväm sovställning. Jag ligger på rygg och sedan vrider jag huvudet åt vänster vilket är cirka noll njutbart. Men det verkar inte bekomma mitt sovande jag. Förra veckan vaknade jag och hade så ont i sidan av nacken och ut i axeln att jag fick ta två alvedon. Det hjälpte. INTE! Jag fick be Matilda massera mig en stund på jobbet. Och ja, det kan mycket väl ha sett märkligt ut när den ena konsulten stod och knådade den andra konsulten i nacken medans denne stönade högt, ömsom av smärta ömsom av välbehag. Men vad göra?? Sen stretchade jag nacken och då kändes det lite bättre. 
 
– Så här behöver jag ju inte sova igen! noterade jag mentalt. 
 
Men vad händer?
 
Jo jag placerade mig själv i samma sovställning IGEN! Och sedan IGEN! Och så har jag hållt på alldeles för många nätter.
 
– Det här är ORIMLIGT! vill jag skrika till mig själv i någon slags Kishti Tomita-style. 
 
 
 
Nackvridarinnan. 
 
 

En dag i skolan

Idag var jag med barnen i skolan. Ja, jag kan ju säga barnen i pluralis för nu går båda på samma skola och jag har förmånen att vara med båda en stund. 
 
Jag började besöka sexåringens klass. I veckan har de jobbat med bokstaven G och barnen har fått nämna olika ord på G som fröken har skrivit upp.
 
En sak är säker och det är att man vet att det är en västgötsk skolklass när det står "gött mos" på tavlan...
 
 
 
 
Först fick barnen jobba med siffror. Sexåringen skrev siffran 9 och färglade gubbar med stor noggranhet.
 
– Jag måste göra noga så att jag får en guldstjärna, förklarade han. 
– That´s the spirit ma boy! sa jag på sydstats amerikanska. 
 
I övrigt vet jag ju att han liksom jag hellre gör saker snabbt och slarvigt än långsamt och noga. Nioåringen och pappan i vår familj är prick tvärt om. Där står familjen i två läger. 
 
 
 
 
 
Sen var det frukt och saga och då fick mamman en kopp kaffe av fröken vilket satte oerhörd guldkant på fruktstuden. 
 
 
 
 
 
Efter saga hade barnen rast och då passade jag på att smita över till nioåringen. De hade Grej of the week (där det lär sig något extra om ett ämne) som den här veckan handla om Lucia. 
 
Om barnen satt som små ljus och lyssnade så satt jag som ett stort blockljus och insöp informationen. Jag hade helt glömt hur eländigt hon hade det, Lucia. Fröken berättade om tortyr och det visste alla barnen vad det var. Sen nämnde fröken ordet glädjeflicka och fick tack och lov inga följdfrågor på det.
 
 
 
 
 
Efter Lucia var det dags för mat. Det serverades stek med potatis, sås och äppelmos vilket kastade mig 25 år bak i tiden. Exakt det åt vi också i skolan. Där har menyn inte uppdaterats en millimeter. Obs! Det var gott. 
 
 
 
 
Efter lunchrasten var jag med sexåringen och hans klass en stund igen innan det var dags att säga hej då. 
 
Det var det.
 
Över och ut.
 
 
 
 

En chill dag med anarki och glögg

Idag fick sexåringen vara hemma från skolan. Igår trodde vi nämligen att han höll på att bli sjuk. 
 
Ganska snart märkte jag dock att han var piggelino mucho (italienska för frisk) så jag bestämde att vi skulle åka in till stan för några ärenden. 
 
 
 
 
Efter inköp av nödvändiga ullstrumpor och dagkräm köpte vi smoothie. Både jag och sexåringen är BESATTA av Redfellas smoothie med banan, mango och jordnötssmör! 
 
– Mamma den här är FÖR god! konstaterade barnet. 
 
 
 
 
Sen gick vi till biblioteket och lånade böcker. 
 
 
 
 
Under ett obevakat ögonblick hann sexåringen plocka ut alla bokstavshänvisningar ur hyllan och skapade i och med det total anarki bland böckerna. Gulp!
 
 
 
 
I rättvisans namn kunde ju inte han veta att dessa små vita stöd med en bokstav på är totalt BÄRANDE för att folk ska kunna hitta bland böckerna... Under några svettiga minuter fick jag lajva bibliotekarie tills alla bokstäver var på plats igen. 
 
Efter det åkte vi hem och gick till återvinningen samt pantade burkar. Två grejer som alltid är i bottens botten på priolistan i vårt hushåll. 
 
 
 
 
Sen skulle vi hämta storebror på skolan. När vi väl stod där utanför klassrummet visade det sig att vi var en hel timma tidiga. Så bra koll har den här mamman...
 
Turligt nog var det glögg-in på sexåringens fritids så vi gick dit istället och minglade en stund. 
 
 
 
 
En mysig dag. 
 
Imorgon blir det skola igen. 

A star is born

Igår var jag och några kompisar och såg A star is born på bio. 

 

En fantastisk film! Jag älskar Lady Gaga och Bradley Cooper är ju inte svintråkig att titta på. Det är ju inte så att ögonen blöder när han är i bild direkt. Snarare springer ögonen upp för en sommaräng utan att bli det minsta trötta.

 

 

 

 

 

Sen älskar jag filmer där jag sveps med i en känsla och starkt känner det där vill JAG uppleva! Vilket A Star is Born gjorde. 

 

Varför får inte jag bo i USA och träffa en svinsnygg, känd musiker av en slump som plockar upp mig på scen inför 100 000 personer och låter mig sjunga? Va? Varför??

 

För att det hade blivit katastrof såklart, svarar mitt förnuft. För jag kan inte sjunga och min enda favoritlåt Han tog av sig sin kavaj av Lasse Berghagen hade antagligen inte gjort sig inför alla amerikaner. 

 

Men ändåååå… 

 

Bra film. Jag rekommenderar A Star is born. 

Att ge namn åt en katt

Den dagen vi flyttar till ett friliggande hus har jag lovat barnen att vi ska ha en katt. Jag älskar trots allt katter! Jag är själv uppvuxen med två stycken. 
 
Trots att vi inte vet om det blir en flytt om ett eller fem år har vi börjat spåna på kattnamn. Lika bra att ligga i framkant. 
 
Namnförslag till framtida katt: 
 
1. Kattis (mitt förslag) (KATTis) (fattar ni?) (haha) (briljant) 
2. Aramis (sexåringens förslag) (vi tror att han har fått det från grannens katt som heter så, själv förnekar han bestämt inspirationen)
3. Sixten (också sexåringens förslag) (han drömmer själv om att heta Sixten) (när vi var på Mallorca sa han till Bamseklubb-ledarna att han hette Sixten vilket de sedan trodde i en halv vecka). 
4. Gosis 
5. Gobi 
6. Kattmao 
 
Jag röstar av naturliga skäl på Kattis. 
 
 
 
Katten Flisan, som jag växte upp med <3
 

Glöggmys och långrandiga säljare

Igår hade barnen julbak hos farmor med kusinerna och rundade av detta härliga med övernattning, mitt i veckan ba´. Mysigt. Det innebar att jag och Spiderpapa hade en lugn kväll igår.
 
Vi köpte ost och kex och pepparkakor och kokade glögg och... 
 
 
 
 
 
 
Tittade på julfilmer på Netflix!
 
Jag ÄLSKAR julfilmer. De får med fördel vara halvkassa, cheesy och förutsägbara. 
 
 
 
 
 
Idag kickade jag igång morgonen med en frukostföreläsning som handlade om olika kundtyper. 
 
 
 
 
Vi har haft fibersäljare hemma hos oss i veckan som helt klart INTE har lyssnat till den här föreläsningen eller alls verkar ha någon aning om att det finns olika typer av kunder. Jag är kunden som HATAR detaljer. Jag zoomar ut på en sekund om säljaren blir långrandig. 
 
– Well you lost me at låt mig förklara det tekniska, ville jag säga. 
 
Att fibersäljaren inte SÅG på tomheten i mina ögon och motståndet i mitt kroppsspråk känns som generalfel 1A vad gäller säljteknik. Fast å andra sidan var han fullt upptagen med att rikta uppmärksamheten åt min man (som inte heller var intresserad) eftersom han verkade inneha föreställningen om att bara män kan teknik, något som leder oss till generalfel 1B. 
 
Hur som helst kommer vi inte köpa fiber av den leverantören om man säger sååååååå
 
Japp. Efter föreläsningen överraskade jag Matilda med att ha tagit med mig mina saffransbullar med vit choklad.
 
 
 
 
Omedelbar fest, fun and games uppstod på kontoret! Matilda har pratat om dessa bullar sedan jag bjöd henne sist för typ två år sedan så det kändes läge.
 
Över och ut så länge. 

Toalette-historier

Alltså, jag har skrattat SÅ mycket åt era toaletthistorier! Älskar att ni delar med er <3
 
Tänkte att jag skulle publicera några av era anekdoter här:
 
Jag öppnade dörren när min kompis pappa satt och bajsade en gång. Har men för livet efter det, så fruktansvärt pinsamt. Över 20 år sedan nu // Johanna
 
 
 
 
 
 
Åh Jisses!! Jag åkte buss själv (rätt lång sträcka) när jag var 8 år. Väldigt spännande tyckte jag! Men så blev jag kissnödig. Kunde inte hålla mig så fick helt enkelt gå på toa. Men när jag var liten var jag rädd för att låsa på toaletter, så jag valde att hålla i dörren medan jag satt och kissade. Det var ju inga problem i en liten busstoa. Precis när jag ställer mig upp och ska dra upp byxorna tvärnitar bussen och jag flyger ut ur toan med byxorna runt benen. Fullkomligt flög in på toaletten igen. Där och då botades min ”lås-skräck”.  Minns att jag sprang tillbaka till mitt säte och gömde mig under jackan en stund för jag tyckte det var så pinsamt  // Borran
 
• Det här är inte riktigt samma grej. Men när jag pluggade på universitetet så var det en föreläsare som glömde stänga av micken (ja låter som en dålig film) när hon skulle på toa. Så hon gick på toa och kissade (bara) så alla vi som satt kvar i salen fick höra ljudet av hennes kisstråle. Ingen sa nåt efteråt, så förhoppningsvis var hon lyckligt ovetandes om vad vi hade fått höra. // Jolol
 
 
 
 
 
• Jobbar på hotell där man måste ha kort för att komma in på toaletten på lobbyplan. Då kommer det en taxichaffuför som vill låna toan innan hans körning med en gäst. Sedan checkar jag ut en gäst en stund senare som behöver låna toan precis efter han checkat ut. Så jag låser upp för honom och där inne sitter ju chauffören fortfarande kvar som har missat detaljen om att låsa och där stod vi med ganska stor dörr öppen. Visar ju sig givetvis att det var den personen som taxichauffören skulle hämta. Undrar om det var en rolig resa att börja dagen med... // J
 
• Min värsta var en gång på universitetet. Jag och mina kompisar satt och pluggade ihop och jag skulle gå en sväng på toaletten. Jag går in på damernas och ser i min ögonvrå att det står en man längre in. ”Pinsamt, han har gått in på damernas” tänkte jag och öppnade ett av båsen. Där sitter en kille som gör sina behov. Det var alltså jag som gått in på herrarnas. Skyndar mig generad ut och in på damernas. Sliter upp ett av båsen för att skynda mig in, men där sitter en kvinna och SIN grej liksom. Min reaktion av att ha slitit upp två olåsta dörrar inom loppet av ca 20 Sek blev att jag började skratta nervöst och sa högt ”MEN OJ”. På tredje försöket fick jag mig ett ledigt bås och där satt jag en bra stund och skämdes. Mina kompisar skrattade en braaa stund när jag berättade vad som hänt. // Ronja
 
 

Imponerad av två författardebutanter

För ett tag sedan fick jag ett mail från Anna Johansson som berättade att hon har läst min blogg i många år och frågade om hon fick skicka sin debutbok till mig, en barnbok. Det fick hon!
 
 
 
 
 
Boken heter Sally Superstjärna och handlar om Sally som ska uppträda i skolan och blir jättenervös. Ett ämne många barn (och vuxna) nog kan känna igen sig i. Sexåringen här hemma uppskattade boken och lärde sig ett nytt ord på kuppen - rampfeber. Tips!
 
En annan person vars debutbok (för vuxna) som jag har läst är Lin Jansson som skrivit Ragga som du shoppar (ÄLSKAR DEN). Igår var Lin på biblioteket i Skövde för författaruppläsning. Jag var självklart där. Björn Ranelid var också där och det blev möjligen liiiiite mycket Björn och lite lite Lin för mina förväntningar.
 
 
 
 
 
 
Men efteråt fick jag chansen att säga hej till Lin. Vid sidan av författandet pluggar hon till sjuksköterska vid Sahlgrenska (universitetet?). Jag var så där nervös som man är när man ska heja på någon som man beundrar men samtalet gick väl bra tills jag hasplade ur mig frågan om hon hade sett Bachelor-David i de Sahlgrenska krokarna (han är ju polis och brukar vara där i jobbet, enligt serien).
 
Men snälla nån - VARFÖR FRÅGADE JAG DET?
 
Vad har mitt Bachelorberoende med Lin Janssons författarskap att göra?
 
INGET!
 
Ett otroligt märkligt inflikande på samtalet sponsrat av - mig själv! 
 
Lin hade inte sett Bachelor. Och jag kände omedelbart att jag skulle få vargtimman för den frågan :-))))) 
 
Fast... Sen började jag och Lin följa varandra på Instagram och det är möjligen nutidens tecken på att jag inte gjorde bort mig alldeles. He. 

Min not to do-list

Okej, jag har ju som sagt handlat alla julklappar. Det var ju bra att jag har hunnit det. Men det finns även en rad saker som jag absolut inte tänker hinna med att göra till jul. 
 
Vad jag absolut inte vill hinna med att göra till jul:
 
1. Skapa julkalender med 24 klappar till barnen, dvs totalt 48 (!!) klappar
Jag blir matt bara av att höra om hur andra stressar med denna typ av kalendrar till sina barn. Sen tänker jag på hur mycket mina barn redan har och fattar inte ens hur jag skulle kunna hitta så många pryttlar som de behöver? "Då kommer inte alla saker på julafton" motiverar en del det med. Men behöver ett barn verkligen 24 klappar PLUS tänker jag då? 
 
2. Köpa massa nya prylar till människor som redan har allt. 
Jag vägrar stressa runt och försöka hitta klappar till familjemedlemmar som redan har allt. Sedan två år byter vi inga klappar vuxna emellan och det är såååå skönt!
 
 
 
 
 
 
3. Slå in vackra och unika julklappar. 
Jag slår som sagt in klapparna på julaftons förmiddag och då lyser rosetter och kanelstänger endast med sin frånvaro. 
 
4. Göra allting själv. 
Ingen ska behöva vara den som gör allting själv till jul! Tyvärr kan det lätt bli så att lilla mor är den som ensam fejar fram julen tills svetten och utmattningen lackar. Säg stopp om du ser detta ske eller säg STOPP med stora bokstäver om detta är du. Hjälps åt. Dela upp. Skapa knytkalas. Julen ska vara en lugn tid för alla. Vilket den också blir om alla gör lite var. 
 
 
 
 
 
5. Tro att allt jag ser på sociala medier är sant. 
Jag planerar absolut inte att hinna med att scrolla instagram och känna mig sämre och sämre i takt med att glittriga julbilder dyker upp. Bakom varje hyacint-stilleben döljer sig en helt vanlig verklighet. 
  
Vad jag där emot ska komma ihåg: Ta det lugnt, ligga på soffan, äta god mat, mysa med mina barn, pussa på min man, skrota runt i pyjamas, överdriva intaget av clementiner och lussebullar, umgås med släkt och vänner, se halvkassa julfilmer, vara tacksam och framför allt HARÉ SÅ JEDRA LEDIGT OCH GÔTT.

Julklappsklara

Mörrn! 
 
Jag och min kära man har i år chockat oss själva genom att köpa alla barnens julklappar redan innan december knappt har börjat. 
 
 
 
 
 
Grejen är den att tiden rullar på så fruktansvärt snabbt nuförtiden att fyra veckor känns som två dagar.
 
– Hjälp det är bara 48 timmar kvar till julafton! utbrast jag i slutet av november.
 
Tiden vi är inne i nu med familjelivet kräver helt klart mer planering och att vi exempelvis chockar oss själva genom att handla julklapparna med lite marginal för första gången sedan någon av oss föddes.
 
Där med inte sagt att vi har slagit in klapparna. Snälla nån. Det sparar vi till en brötig timma under julaftons förmiddag, som traditionen bjuder. 
 

Ishockey-premiär

Vi har en sexåring här hemma som har velat testa ishockey LÄNGE. 
 
Eftersom varken jag eller Spiderpapa har någon som helst relation till ishockey och dessutom har en föreställning om att det är dyrt och bökigt har vi bestämt sagt NEJ till denna önskan. Vi har tänkt att snart slutar han fråga. Vi lät honom prova innebandy och tänkte att det skulle få honom att "glömma" ishockey, men icke. 
 
– Mamma, får man bli vad man vill när bli stor? frågade sexåringen en dag. 
– Ja det får man, svarade jag.
– Då ska jag bli ISHOCKEYSPELARE!
 
Någonstans där började jag och Spiderpapa prata om att han kanske skulle få testa ishockey ändå. Jamenar tänk om just den sporten blir en stor skatt i hans liv? You never know liksom. 
  
Så ja. Idag blev det premiär för familjen Spider i en ishockeyhall. Tränarna var jättegulliga och vi kände verkligen att de välkomnade vår unge. Vilket är en viktig känsla. 
 
 
 
 
Sexåringen kämpade JÄRNET och hade SÅ kul.
 
– Jag vill fortsätta med ishockey! utbrast han lyckligt innan han ens hade hunnit ut på isen.
 
 
 
 
De andra barnen som har spelat hela hösten var helt klart snabbare på grillorna men vad som är så fantastiskt med vår unge det är att han aldrig jämför sig med andra. Han är alltid säker på sig själv och sin egen förmåga. Det är en fantastisk egenskap som jag hoppas att han kommer få behålla alltid
 
Japp.
 
Då är det antagligen i en ishall ni kommer hitta oss framöver... *gulp*

Lyxig after work och kod-avslöjande

Hello söndag! 
 
Jag inledde helgen med after work i fredags, hemma hos min kompis Åsa som är utbildad KOCK. Ni förstår ju vart åt en sådan after work barkar - HIMMELRIKET! 
 
 
 
 
 
 
Allt var supergott! 
 
Jag festade dessutom till det med en julig klänning, för att riktigt marinera mig själv i julkänsla.
 
 
 
 
 
På lördagen var vi plötsligt barnfria, så där som man lite oväntat kan bli när barnen är större och gärna hänger med kompisar. Så vi passade på att handla julklappar. Jag tog den här bilden utanför leksaksaffären. Man kan tro att jag har redigerat den till näst inpå svart/vit men nej, det är alltså SÅ GRÅTT ute nu.
 
 
 
 
 
Inne på leksaksaffären såg jag den här så kallade... Leksaken? Pysselgrejen? Skumploppar av något slag. 
 
 
 
 
VEM köper ens hem sådant till sina barn?? Jag tycker att det luktar självskadebeteende, rent plockmässigt.
 
Sen har vi firat första advent. 
 
– Men mamma! Det är ju koden till min iPad?! utbrast sexåringen när han såg siffrorna på adventsljusstaken. 
 
 
 
 
Japp. 
 
Nu ska vi snart kolla handboll och sedan åka på adventsmys till min mans bror med familj. 
 
Trrrrrevligt. 
 

Toalett-misstag

Lördagens fundering: Vad är mest pinigt - att råka öppna dörren för någon okänd som sitter på toaletten eller att vara den som sitter på toaletten när någon okänd öppnar?
 
Jag har upplevt båda. 
 
En gång gick jag på toaletten på ett tåg. Dörren var elektrisk eller vad det kallas och jag fick trycka på en knapp för att den skulle åka igen. Vad jag sedan missade var att man skulle trycka på ytterligare en knapp för att dörren också skulle låsa sig. När jag satt där på ringen och kissade som bäst kom det en man och tryckte upp dörren. Eh... Hej hej! Skulle du kunna stänga igen? Som en extra bonus satt det ett gäng tonårstjejer precis utanför och bevittnade showen.
 
 
 
 
En annan gång skulle jag köra spinning på gymmet och skulle snabbt gå på toaletten innan passet började. Jag slet upp dörren till toan och där satt instruktören och bytte trosskydd. Hej! Hej då!
 
Med dessa två händelser i bagaget kan jag säga att det är snäppet mer genant att vara den som öppnar dörren. Faktiskt. 
 
Roligast ever är dock det som hände min mamma på ett köpcentrum. Hon råkade slita upp dörren för en gubbe som satt och gjorde nummer två. När hon kvickt skulle stänga dörren igen visade det sig att gubben hade låst dörren, fast bara lite. Låskolven var liksom halvt ute vilket gjorde att mamma inte kunde stänga ordentligt utan fick stå och pilla med kolven en stund innan dörren gick igen.
 
Stämning mellan mamma och den bajsande gubbe: Så där. 

En puls vaknade till liv

Idag vaknade jag och kände att allt var internetlöst som vanligt

 

Men så plötsligt hörde jag ljud från barnets iPad. YouTube-ljud! Jag rusade fram för att titta vad som stod på och mycket riktigt hade barnet kommit in på YouTube!!

 

– Vi vi vi vi… VI HAR INTERNET! skrek jag och nästan darrade i chock.

 

Efter att barnen hade lämnats på skolan kastade jag mig över min dator för att fånga det internet som fångas kunde. Vissa sidor kom jag in på efter endast en liten stunds laddning. Mitt bloggforum tog en kvart att ladda och mitt studentforum laddades bara halvvägs. Men ändå. Internet har tillfälligt uppstått från di döda. Någonting lever! En puls har vaknat till liv, om än svagt. 

 

A ja. Snart försvinner garanterat den lilla, lilla uppkopplingen igen, men för en stund får jag semi-känna hur det är att leva i ett vanligt hushåll år 2018. Jag har ju tvingats jobba från andra ställen hela veckan. ComHem har förskjutit mig från mitt eget hem kan man säga. De borde heta GåBort istället. Eller ComInteHem. Bara en tanke. 

 

Förlåt för klag. Men jag är som sagt heligt trött på ComHem och deras så kallade internet-leverans. Grannarna har också problem (vi är en ComHem-förening) och är lika heligt trötta dom. 

 

Något roligare och betydligt med livfullt: 

 

Igår bakade jag mina bejublade lussebullar!

 

 
 
 
Ni vet dom med receptet som jag fick från tidningen Buffé och som jag med åren har kommit att kalla för MITT recept??? Det är det enda lussebullsrecept du behöver.
 
 
Häpp!

Ett nytt husdjur

Vi har fått ett husdjur! 
 
Nämligen en gris.
 
 
 
 
 
Sexåringen köpte den för egna pengar. Lite onödigt kanske med så kort kvar till jul men å andra sidan är jag av uppfattningen att barnen ska få ta egna beslut med sina egna pengar. Jag är själv en spontan och otålig person och med de egenskaperna i KRÖPPEN kommer jag aldrig vara den där föräldern som uppmanar mina barn att spara alla sina pengar av egentligen ingen anledning. Såvida de inte önskar sig något som kräver sparande förstås. Och handlar man måste man även lära sig att pengen sedan kanske är slut den dagen man kommer på något annat som man vill ha. Ja, ni fattar. 
 
En gris var det!
 
Först hette den till Oink, som i engelskans nöff. Sen bytte den namn till Doink, stavat Dojk.
 
 
 
 
Efter det fick den en kort stund heta Neddie för att slutligen döpas till Tedd-i (med betoning på både Tedd och i). DÄR kände sexåringen att namnet var helt rätt.
 
Just nu sitter Tedd-i i sin lilla griskoja med sin lilla grisvän bredvid sig och knaprar på rå potatis och dricker vatten. Den lever med andra ord lajf, skulle jag tro. 
 
 
 
 

Att leva år 1892

Om ni vill veta hur det var att leva år 1892 så kan ni fråga mig! Jag och min kära familj lajvar det just nu. Vi har nämligen INGET INTERNET HEMMA! Alls. Zero. 
 
 
 
 
 
Okej vi kanske inte måste backa så långt bak som till 1800-talet, men säg 1992 då. Sedan en vecka tillbaka levererar ComHem nämligen NOLL uppkoppling till oss. Jag brukar inte skriva ut förtagsnamn när jag klagar men ComHem har varit en besvikelse hela den här hösten så nu struntar jag i min princip.
 
Vi har varit kunder hos ComHem sedan for ever och har aldrig haft ett uns problem. Vi har surfat som om det inte fanns någon morgondag och uppkopplingen har aldrig ens mini-buffrat lite. Men så för några veckor sedan kom den där morgondagen, ni kanske minns mitt telefonsamtal till supporten? Efter det blev det någorlunda bra igen (dock ej felfritt) men nu är vi alltså nere på noll. Jag kommer inte ut på nätet över huvudtaget. Jag hade en bättre uppkoppling när jag aktivt ringde upp nätet år 1999. Då förstår ni. Och vi bor alltså INTE i en stuga ute i skogen utan mitt i stan. Japp. 
 
Det ställer till lite problem då jag 1) jobbar hemifrån fler dagar per vecka och 2) pluggar hemifrån. 
 
 
 
 
 
 
Jag fattar att shit happens och att detta är ett i-landsproblem men det som irriterar mig är att vi har fått noll information från ComHem om detta leveransfel och har tvingats hoppa runt i olika kundtjänster. När vi väl fick kontakt med någon så informerade denne om att vi skulle vara internetlösa minst en vecka. Vi bad om avdrag på fakturan och fick ett nej tyvärr till svar. Vi fick då prata med en chef som till slut lovade att vi kunde få sju dagar strukna på nästa faktura. Återigen, jag fattar att shit happens och jag fattar att ComHem inte kan trolla fram internet och jag fattar att de inte kan stryka fakturor hejvillt till alla som ringer men något jag INTE fattar det är hur man inte kan vilja överträffa sina kunders förväntningar?
 
Vi kommer med största sannolikhet att byta internetleverantör. Antagligen ansluta oss till fiber/stadsnät. Har ni några bra tips?
 
Ps. Skriver det här från internet på jobbet. SLUKAR internet på jobbet och bibblan just nu. Uppkopplingsutsvulten som jag är.
 
 

Barnvakt

Idag var jag barnvakt en stund åt mitt älskade syskonbarn, Spiderkusinen kan vi kalla honom. 
 
Titt´ så glad man blir när man ser sin faster!
 
 
 
 
Men hur kan man bli annat när fasters nuna är den här, det undrar jag och säkert även ni??
 
 
 
 
 
Vi hängde på bibblan en stund medan mamman skulle till tandläkaren som ligger på andra sidan gatan. Vi läste böcker och pusslade.
 
 
 
 
Läsa böcker gick väl så där eftersom Spiderkusinen mest var intresserad av att bläddra bladen väldigt fort fram och tillbaka snarare än att läsa sagan. Men vi har alla olika intressen. 
 
Pusselbitarna hamnade mest i munnen. 
 
 
 
 
Jag fick förklara att bitarna skulle läggas i pusslet, inte i munnen. Men i rättvisans namn stod det faktiskt Titta! Mat på pusslet så hur skulle han kunna veta??
 
 
 
 
 
Minns ni att jag funderade på vilka känslor man kan hysa till ett syskonbarn? Nu vet jag att jag ÄLSKAR min syskonunge så HIMLA mycket! Jag längtar efter honom när vi inte har setts på en stund och hans leende gör mig alldeles varm i hjärtat. Jag önskar honom allt gott i hela världen och vill inget hellre än att få vara den där roliga, engagerade fastern i hans liv. Jag vet själv vilken rikedom det är att ha en nära relation med släktingar och jag vill GÄRNA vara den rikedomen i mitt sykonbarns liv <3
 

Ett mänskligt åskoväder samt tomtefotografering

Tack för stöd angående mitt bryt igår
 
Som någon skrev tror jag nästan att det är nyttigt att få ett break down ibland för det var som att vi började om på nytt efter det. Som att jag var ett åskoväder som dragit fram över hemmet och rensat luften. Båda barnen sa förlåt och det kändes fint. Vuxna kan också bli ledsna. Sen var kidsen extra artiga och glada när vi sågs på eftermiddagen. De fick skjuts till mitt jobb av morfar där vi skulle ha julfotografering i studion. Med tomten! 
 
 
 
 
Matildas barn var också där. Alla våra ungar älskar att vara med på vårt jobb, i synnerhet när de får vara där allihopa samtidigt. Stämningen kan då bäst beskrivas som "uppsluppen". Om man säger så. 
 
 
 
 
 
I studion uppstod utmaningen att få alla att sitta still, kolla in i kameran samt le. Gärna samtidigt. 
 
 
 
 
– Är du på riktigt? frågade sexåringen tomten.
– Ja, svarade han.
 
Det verkade sexåringen köpa. Sedan ville han veta hur gammal tomten var.
 
– 300 år, svarade tomten. 
– Näähääää! För så gammal kan man inte bli! tyckte sexåringen 
 
Tomten alltså. En synad åldersbluff. 
 

En inte så himla bra morgon

Hej från jobbet! 
 
Den här morgonen var kanske inte den bästa.
 
 
 
 
 
 
Barnen har studiedag från skolan men på grund av att både jag och Spiderpapa måste jobba behövde de gå på fritids. Det togs inte emot med öppna armar av barn nr 1. Med det dåliga samvetet hängande över mig försökte jag tidigare i veckan pussla för att barnen inte skulle behöva gå så många timmar. Jag petade in en sovmorgon, morfar kunde hämta tidigare och allt möjligt.
 
En halvtimma innan jag skulle lämna på fritids ringde barn nr 1:s kompis och frågade om barn nr 1 ville komma dit under dagen. Det ville han såklart. Bara det att då fick barn nr 2 (som tidigare varit helt fine med upplägget) bryt för att han måste vara på fritids och inte brorsan. De går inte på samma avdelning eller leker med samma kompisar, men det kändes såklart ändå orättvist. Jag kan förstå det. I samma veva ringde Spiderpapa från jobbet och då passade JAG på att få ett stress/dåligt samvete-bryt inför barn och man på högtalartelefon. 
 
– JAG ORKAR INTE!
 
– Lyssna på mamma nu... pep Spiderpapa i högtalaren. 
 
Barnen satt som förstelnade ljus och bevittnade mammans bryt. 
 
Japp.
 
Nu har jag dåligt samvete för DET istället. 
 
Ibland känns det som att jag fixar och löser och går till mötes och så blir det ändå bara FEL. 
 
En sådan dag alltså. 
 

Come fly with me

Idag hade jag och Matilda en (befogad) promenad tillsammans med en herrans massa ballonger. 
 
Sekunden efter att bilden togs flög vi iväg!
 
 
 
 
 
Nääääää! Skoja ba´. 
 
Vi stod stadiga på marken. Jag har dock gått och gnolat på Frank Sinatras Come on fly with me, we'll fly, we'll fly away hela dagen. 
 
En annan sak - det har blivit minusgrader i Skövde och varje gång jag ser min vinterjacka känner jag mig SÅÅÅÅ nöjd. 
 
 
 
 
 
Jag orkar inte med hur mycket jag tycker om mig själv för att ha investerat i den här rejäla superjackan som värmer typ exakt alla delar av min kropp. Allt utom möjligen händerna och smalbenen. Eller "investerat" förresten? Det lät dyrt. Jag köpte den på H&M:s rea förra säsongen. 200 pix vill jag minnas att jag gav. 
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - en vinterjacka BÖR ha starka sovsäcks-vibbar. Annars är det ingen riktig vinterjacka.
 

Dopad bukett och svängdörrsfars

Kolla in buketten med blommor som jag fick på festen igår
 
 
 
 
 
När en bukett innehåller amaryllis OCH en hel hyacint då vet man att det är en bra bukett. En rejält dopad variant. Den väger som ett spädbarn. 
 
Kuriosa: Jag och Matilda hade planerat att ge vår kollega Christina blommor på festen (vi tre tillsammans ordnade ju allt). Men så fick vi under kvällen på omvägar reda på att Christina hade planerat att ge oss blommor och då kände vi att det kunde se lite konstigt ut att vi tre höll på att hylla varandra på scenen med massa blomster. Så jag smög fram till bandet som skötte snacket och väste att de omedelbart skulle stryka alla blomutdelningar ur körschemat. 
 
Men sen såg jag att Christina smög upp på scenen och verkade på:a en blomutdelning. Jag smög genast upp efter och avstyrde återigen utdelningen. Sen höll vi på så en stund likt någon slags svängdörrsfars.
 
Till slut vann Christina för mot slutet av kvällen ropades jag och Matilda upp på scenen trots allt. 
 
A ja. Roligt såklart! Och som sagt - helt klart en bättre bukett. 
 
Nu står den och tjusar sig på vårt vardagsrumsbord. 
 
 
 

Handboll, öppna dörrar och spontanfika

Hej söndag! 
 
Jag har varit liiiite seg idag efter gårdagens festligheter. Inte bakis, för jag dricker aldrig mycket. Men jag har varit trött.
 
Nioåringen har spelat handbollsmatch. 
 
 
 
 
– Men HALLÅ! Det stod ju att det hade gått fem minuter av matchen nyss? Nu står det att det har gått TRE minuter? utbrast jag vid ett tillfälle.
 
Jag trodde att domaren hade BACKAT matchen. Tills mina medföräldrar på bänken påminde mig om att matchminuterna räknas nedåt. Aaaa just det. Trött som sagt.
 
Sen drog barn och en del föräldrar vidare på A-lagsmatch. Jag tackade nej för jag har mycket med skolan att ta igen. När jag kom hem upptäckte att jag hade glömt att stänga balkongdörren. Den hade alltså stått öppen i tre timmar. Golvet i köket var ISKALLT.
 
 
 
 
 
 
Dock positivt för Spiderpapa som har fått ett gäng öl nedkylda naturlig väg.
 
 
 
 
– Ekologisk nedkylning! kommer jag stolt att meddela honom när han kommer hem sen. 
 
För en stund sedan kom jag på att jag skulle fixa mig lite en fika. Ba´ så där. Jag brukar aldrig fika hemma, speciellt inte ensam. Men idag. Varför inte? 
 
 
 
 
En spontanfika med mig själv. Yolo. 



Annonsera här »