Härdmsälta

Hur går det med huset undrar en del av er.
 
Jo det börjar reda upp sig. Men inget är klart ännu. Det har dragit ut på tiden på grund av olika saker vilket jag i och för sig tycker är rätt skönt. Vi har fått tid att tänka en extra runda.
 
I slutet av förra veckan var jag ett vrak och förstod inte hur folk GÖR när dom jobbar, livspusslar och köper hus samtidigt?!? Ursäkta, men det borde införas någon slags lag att man får ta tjänstledigt (betalt) medans man letar och möjligen köper bostad. Det tar skitmycket tid! Ärenden till banken, visningar, kontakter med mäklare, beslut som ska fattas, mentala härdsmältor som ska redas upp... Det är inte EN grej. Inte för mig i alla fall. 
 
Nu ska jag inte tjata mer om det här. Nästa gång jag skriver om ämnet igen, då ska saker och ting vara klara. Oavsett typ av besked.  
 
 
 
 

Rörelsemönster som blir en vanesak

Det ligger ett nytt tvoddavsnitt på SVT-flow, med mig och Manny. Varje måndag närmare bestämt, släpps det ett nytt avsnitt för er som vill ligga i framkant. Den här gången pratar vi om Lyckojakten. 
 
Hääääär kan ni titta. 
 
Jag börjar för övrigt att vänja mig vid att se mig själv i rörelse. För det är ju en vanesak. 
 
- Men guuuuuud ser jag UT så där??? var min reaktion när jag såg första tvodden. 
 
Jag var helt övertygad om att producenterna måste ha förvrängt mig på något vis. Animerat delar av mig för att spexa till det. Men nej. Det var visst jag! Gaaaaaaah!
 
Men nu har jag sett glimtar av flera avsnitt och börjar vänja mig vid mina minspel, ögonuppspärrningar, guppningar med huvudet, knip med munnen och knyckar på nacken. 
 
Även podcasten är en vanesak. Första gången jag hörde min röst ville jag grina för att jag tyckte att jag lät så konstig. Inte alls så som jag låter i mitt huvud! Men efter ett par avsnitt vande jag mig och nu är min röst inget som jag reflekterar över. 
 
 
 
 
 

Budgivningen - the status

Ni är många som undrar hur det går med huset. Jag får sms och meddelanden hela tiden. 
 
Hur går det?
Hur långt är det gånget?
Har det blivit något ännu?
 
Det känns nästan som att jag är havande, redo att föda barn vilken dag som helst. En rätt trevlig känsla faktiskt eftersom jag fött båda mina barn flera veckor för tidigt och aldrig fick uppleva människors längtan och nyfikenhet.
 
Men i alla fall. Huset då.
 
Det är inte klart ännu. 
 
Det vore heeeeelt fantastiskt om det blev klart imorgon och att vi då har vunnit. I så fall kommer jag kollavippa av lycka. På riktigt. Det här huset är liksom helt perfekt. Jag vet att vi skulle trivas! Att få ge mina barn möjligheten att bo så, det kommer kännas så himla bra i föräldrahjärtat. Ååååh hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas...
 
Så ja, det är helt enkelt vidare tummhållning som gäller så återkopplar jag till er när jag vet något mer.
 
 
 
 
 

Firar att jag är hel

Idag har jag lagat en tand. Den andra håliga tanden i raden. Nu är jag toalbedövad i vänster sida av ansiktet. Känns måttligt... Eh behagligt. Men! Efter det här har jag inga fler hål att laga vilket känns festligt. Jag är hel!
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu tänker jag fira mina lagade hål med Paradischoklad!
 
Matilda tyckte att jag kunde ha tagit med mig chokladasken till tandläkaren. Efter färdig lagning skulle jag på ett käckt vis ha singlat upp en pralin i luften, fångat den med munnen för att sedan fortsätta ut i korridoren och dela ut choklad till alla jag passerade.
 
Det hade varit en festlig idé!
 
Men möjligen lite slöseri på choklad som jag kan äta själv. 
 
 
 
 
 
 

Nedräkning till nedräkningen

Femåringen har fått lov att köpa en leksaksjulkalender. Han har suktat och suktat och suktat och igår köpte vi med en hem från affären. 
 
Det var dock med stor besvikelse som barnet förstod att han nu måste vänta i två veckor innan han får öppna den första luckan av totalt tjugofyra.
 
Så nu har vi ritat upp en nedräkning fram tills vi kan börja med den riktiga nedräkningen. 
 
 
Första krysset sattes igår.
 
 
 
Tidigare idag undrade femåringen hur långt det är kvar tills han får kryssa över nästa ruta så jag överväger om jag även ska göra en nedräkning till nedräkningen som leder till nedräkningen?
 
Kan dock vara överkurs. 
 

Oklarhet blir snart till klarhet

Vi vet inget mer kring husköpet. Vi ligger fortfarande med högsta bud så rent krasst har vi varit husägare hela helgen :)))))) 
 
Men.
 
Budgivningen drar med största sannolikhet igång igen imorgon.
 
Jag kan bli lite nedslagen när jag tänker på att vi lyckats pricka in typ sämsta tiden ever att crejva ett hus. Det finns ju inga hus! Typ. Men a ja. Vi håller modet uppe! Just nu inreder vi hela det tilltänkta huset. Vi har bestämt vem som ska ha vilket rum, vi har googlat vitrinskåp och även bestämt praktiska så som hur vi ska rodda flytten. 
 
Igår höll jag och Matilda en föreläsning på högskolan och jag hade inte ens vett att vara nervös eftersom jag bara tänkte på huset. Övervägde vid någon tidpunkt att avbryta vad vi höll på med och istället bolla budgivningstaktik med publiken. Men a ja.
 
Vi märker i veckan hur det blir. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hittad på pinterest.
 
 

VI ÄR HUSÄGARE!

Eller... Eh... Kanske inte. 
 
Idag har jag jobbat och samtidigt budat på hus. Det har känts hyfsat konstigt att jobba med dagliga arbetsuppgifter och samtidigt bolla hela min och min familjs framtid i svettiga händer. Budgivningen har varit ganska hetsig (tycker i alla fall jag) (kan inte alla bara lugna ner sig några hekto?) vilket innebär att jag har haft tät telefonkontakt med mäklare och min kära man. 
 
Det innebär också att vi har behövt bestämma vad som känns som ungefär cirka LIVSAVGÖRANDE beslut på vad som har känts ungefär som EN SEKUND. GAH! Jag har lätt huvudvärk nu. Kan jag meddela. 
 
Well. Just nu ligger vi i alla fall högst i budgivningen. Därför skulle man kunna säga att just precis nu denna fredagkväll är vi tillfälligt möjligen temporärt hyfast luftslottsmässigt husägare. HA!
 
Känns mycket bra. 
 
Oklart hur länge det varar.
 
Är det meningen så är det. 
 
 
*försöker spana in i husägarframtiden*
 
 
 

Dispyter

Två olika dispyter som mina barn har just nu:
 
1. Kan Turtles flyga eller ej?
På jasidan - en tvååring som bestämt hävdar att Turtlesgubbarna kan flyga och som för att bevisa detta låter Donatello sväva högt och vingligt över vardagsrumsparketten. 
 
På nejsidan - en realistisk femåring som bestämt hävdar att NEEEEEEEEEEJ han har aldrig sett en sköldpadda flyga. I synnerhet inte en muterad sådan. 
 
På njasidan - en mamma som å ena sidan håller med om att sköldpaddor inte har vingar IRL men som å andra sidan anser att det mesta bör vara möjligt i en fantasivärld. 
 
2. Vem är babyface?
Här diskuteras det fram och tillbaka vem av syskonen som egentligen är mest babyface. För er som kanske aldrig har hört talas om den här typen av dispyt tidigare så kan jag tillägga att det alltså inte är positivt att vara ett babyface.
 
???
 
Jättekonstigt. Jag vet. 
 
 
En mamma som tycker det är märkligt att man inte vill vara ett lent litet babyface.
 
 

Ny tvodd

En ny tvodd har landat på SVT-flow. Häääääääääär.
 

I det här avsnittet pratar vi jobb och karriär. Matilda berättar om när hon tvingades battla om ett kylskåp (så förnedrande), jag berättar om min dödsroman, vi ger våra bästa arbetsintervju-tips samt ställer oss frågan - går det göra karriär i en småstad?

 

Ni får gäääärna titta på oss men det går även bra att bara lyssna.

 

Vill du lyssna via mobilen? Ladda ner SVT-play-appen, sök på Moa&Matilda, klicka gång tvodden, tryck på skärmsläckarknappen på telefonen, tryck på play igen. Klart.

 

 

 
 
 
 
 
 

Näringsrik 90-tals nostalgi

Här ligger höjden av näring och glänser på ett litet fat.
 
 
 
 
 
Joråsatte... Det blev en enkel lunch för min del idag. Det var länge sedan jag åt panpizza. Jag äter sällan halvfabrikat nuförtiden. Jag vet ju bättre.
 
Annat var det på 90-talet. Jag var barn och hemma hos min bästis var hela frysen full med gorbispiroger och panpizza. Jag tyckte att det var SÅ lyxigt. Som värsta restaurangen. Vi gick alltid hem till henne efter skolan och så fick jag välja om jag ville ha en pirog eller en pizza till mellanmål. Efter maten gick vi till frysen igen och så fick jag välja vilken glasstrut jag ville ha. Och det var inte vilka galsstrutar som helst. Det var Klings, inhandlade direkt från glassbilen. Ibland, inte alltid, kunde jag med och ta den största struten. Basse tror jag att den hette. 
 
Sen låg vi hela eftermiddagen och tittade på tv. Huset Fullt, Fresh Prince in Bel Air, Love Boat och Lilla Huset på Prärien.
 
Ja det var tider det.

Lussebullsmätt

Så här tio timmar efter första lussebullen kan jag riktigt känna hur saffranet pluserar i mina vener. Jag har ätit upp typ HELA satsen med bullar. Så går det när samhällsnormen säger att man bara får äta lussebullar en fjuttig säsong per år. Då tappar jag människor fattningen. Så är det bara. 
 
*mår lätt illa*
 
*känner mig ändå nöjd*
 
Nu ska jag kila över till Matilda och förbereda en föreläsning som vi ska hålla nästa vecka. Vi ska prata inför 200 ekonomistudenter på högskolan!!! Enligt källor kommer studenterna eventuellt att vara ganska trötta och möjligen även bakis så vi får försöka att spexa till det lite. Spela hög musik, ordna koffeintablett-regn och så där. 
 
 
 
 

Världens godaste och mest saftiga lussebullar

Fars dag idag!
 
Jag och barnen klev upp i tidig otta och började baka lussebullar, som en överraskning till pappan i vår familj.
 
Med anledning av det tänkte jag här tipsa er om det bästa lussebulle-receptet EVVAH! Jag har tipsat om det förrut men det är värt att göra igen. Ni kan inte misslyckas med dessa bullar.
 
Här:
 
 
Från Icas buffé.
 
 
 
Trickset är alltså att blanda smör, mjölk och jäst kallt. Även att blötlägga russinen innan. Det gör hela bullen mer saftig. Jag brukar även baka ut bullarna med så lite mjöl som det bara är möjligt, degen ska med fördel vara kladdiga och nästan lite svåra att rulla (för mycket mjöl tynger bullen).
 
Följer du dessa råd så lovar jag dig att du snart sitter och tuggar en ljuvligt saftig bit saffrans-molntuss.
 
 
Dagens skörd.
 
 

Två typer till

Ni la till två ytterst träffande hustittar-typer under föregående inlägg.
 
1. Den osäkra, som går på visning med hela familjen
2. Den överentuastiska, som älskar allt med huset från första stund. 
 
Jag är båda!
 
Vid första anblick är jag den överentusiastiska. Jag älskar alla hus vi tittar på. 
 
- A MEN ÄR DU SÅ MYCKET SNYGGARE SJÄLV DÅ? fräser jag irriterat åt min man när han påpepkar att badrummet från -57 kan behöva en makeover.  
 
Någonstans känner jag att jag måste försvara huset eftersom jag såååå gäääärna vill att det ska vara drömboendet. Jag lever ju på hoppet, liksom. 
 
Går vi sedan vidare och överväger att lägga ett bud förvandlas jag vips till den osäkra. Jag MÅSTE se objektet en gång till och denna gång släpa med mig hela familjen. Jag vill ha ALLAS input. Helst vill jag lajva ett släktkalas för att riktigt, riktigt, riktigt känna om jag får feeling för huset. 
 
Förresten! Vi ska kolla på två hus i helgen.
 
Håll tummarna. 
 
 
Husjägarinna som pekar ut sitt barn.
 
 

En jag-lista

Jag kan skriva på datorn utan att kolla på tangenterna/skrämen. Brukar stila med det inför Matilda rätt ofta (edit: det jag menar är att jag kan titta rakt fram, eller titta på en annan person och prata samtidigt som jag skriver på datorn. Testa! Det är faktiskt rätt klurigt) 

 

Jag vill åka till New York! Måtte denna dröm bli verklighet inom mycket snart!

 

Jag har tränat spinning idag. Vi cyklade upp för en jädrans massa backar, enligt instruktören. Guuuuu vad tungt det var! Jag förstår inte varför jag inte bara klev av och ledde cykeln istället? Men a ja. Lätt att vara efterklok.

 

Jag skulle gärna vilja skriva en bok. När jag var liten skrev jag en dödsroman på tio A4-sidor om en familj med tolv barn där alla dog. Ända sedan dess har jag närt en dröm om att bli författare. Möjligen skulle jag inte skriva om döda barn igen. Men ändå. En dröm. 

 

Jag gillar starka, coola kvinnor som inte tar någon skit. 

 

Jag älskar att jag har världens roligaste jobb. 

 

Jag får ståpäls på armarna när jag kollar på videos med Beyonce. 

 

 

 

 

Jag borde rensa i prylskåpet i köket. Det svämmar över av kvitton, gamla räkningar och limstift som sett sina klistrigare dagar. 

 

Jag har inte tagit mig tid till det bara. Att rensa skåpet alltså. 

 

Jag måste inte göra det idag heller.

 

Jag vill inte så är det bara. 

 

Slut på lista.

Tvodden avsnitt två - vänskap

Nytt avsnitt på SVT-flow. Häääääär
 
Ni kan titta på oss men även välja att bara lyssna om det passar bättre. För att lyssna i mobilen - klicka dig in på tvodden via SVT-play-appen, sätt på tvodden, tryck sedan på skärmsläckarknappen längst upp på mobilen, tryck på play igen. Klart!
 
I det här avsnittet pratar vi om vänskap. 
 
Vi listar normer som finns kring vänskap. Normer av typen - dina vänner ska veta allt om dig, barndomsvänner är de finaste vännerna (lite som årgångsvin), du ska umgås mycket och ofta och gärna vara del av ett stoooort frooodigt gäng. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sen listar vi "kompistyper" att dumpa (eller förlåta). Jag har själv varit en av dessa typer. 
 
 
 
 
 
Det och mycker mer pratar vi om.
 
Höppas ni gillar.
 
 

Stalker

Jag visste nog inte riktigt vad livspussel var innan vi fick två barn och dessutom började arbeta.
 
Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen. Nu vet jag. 
 
Idag har varit en sådan där dag då jag och min kära make har pusslat ihop lämning av kids på föris, jobb, hämtning av kids på föris, husvisning, middagslagning (så himla jobbigt att man måste äta mitt i alltihopa), familjeumgänge, nattning av kids, kvällsfika på stan, bodypump-träning och hårdrocks-rep. Vem som gjort vad gällande det sista får ni gissa själva. 
 
Nu har jag just kommit hem och tänker dyka ner i nya boken av Kepler - Stalker. Gaaaaah! Kepler kan verkligen konsten att skriva lärriga böcker. Jag fattar ju att jag kommer behöva sova med lampan tänd och delfinläten på repeat i ett halvår efter sista sidan. 
 
 
 
 

Slapp pastasöndag

Idag har vi besökt våra kompisar i deras hus. Ett alldeles rykande, nyinköpt hus är det. Mycket hus i mitt liv just nu. Som ni märker. 
 
Vi lagade pasta carbonara till söndagsmiddag och äppelpaj till efterrätt. Sedan rullade vi över till vardagsrumsdelen och bara schlappade.
 
Kompisarna har en bebis som våra barn är oerhört förtjusta i. 
 
- Jag tycker så mycket om henne, säger femåringen med bebisen i knät och så sniffar han mjukt mot hennes fjuniga hjässa. 
 
- JAG OSSÅ HÅLLA I DEN! tjoar tvååringen och pekar uppfodrande på bebisen. 
 
Han vill ju göra allting som storebollan gör. Och jo han får hålla i bebisen, under ordnade former. 
 
Nu har barnen precis somnat och vi ska se på en film. Perfekt söndag!
 
 
 
 


 
 
 

Följare och avföljare

Vi hade tänkt att pausa podden eftersom vi spelar in tvodd just nu och har knappt om tid. Men så fick Matilda så oerhört mycket fin feedback på sin instagram häromdagen att vi kände oss superinspirerade och peppade att klämma in en podcastinspelning.
 
Här kommer den.
 
Vi pratar om styrkan i att känna geniun glädje för andras framgång, för det krävs faktiskt en del styrka. Sen pratar vi om Matildas värsta upplevelse i livet (typ). Vi pratar om den gången då jag fick en panikattak i TopSpin på Liseberg. Vi reder ut våra tidigaste barndomsminnen. Vi pratar snoppar och Matildas senaste Gin&Tonic-frukost.
 
Jag berättar även om min nyligen nedladdade app där jag kartlägger alla mina följare (och framför allt avföljare) på instagram, mjehehehe. 
 
Hoppas ni gillar!
 
 
 

Ambivalent husspekulant

Jag trodde att vi hade bestämt var i stan vi ville köpa hus men nu har vi blivit superambivalenta!!
 
Igen.  
 
Alternativ 1: Centralt
Plus: Vi får skola, jobb, mataffär och familj (mormor/farmor) i samma stadsdel. Vi blir inte beroende av bil då i princip allt ligger inom gångavstånd. Vi sparar tid och pengar.
Minus: Det går inte att släppa ut barnen hur som helst. Det blir mindre spontan lek med kompisar, i alla fall när barnen är små. Det är inte speciellt naturnära. Området blir dött på sommaren. 
 
Alternativ 2: Område utanför centrum
Plus: Lugnt och grönt. Många barnfamiljer i samma område. Barnen får massa kompisar. Mer spontan lek. Skolan är naturnära. Drägligt område även på sommaren. 
Minus: Det blir längre till... Allt. Vi blir beroende av bil och kollektivtrafik för att ta oss till jobb, mataffär och familj, vilket blir dyrare men framför allt tar det av vår tid. 
 
Tänker jag bara på mig själv känns alternativ 1 solklart bäst. Jag tycker att det är ren och skär livskvalité att kunna promenera över allt. All tid vi kan spara i det som kallas livspusslet är värt så mycket. 
 
Men sen tänker jag på barnen. Jag ser framför mig hur dom får en mer grön och fri barndom i området utanför centrum. Mer cykla runt, leka dunken och klättra i träd.  
 
Gah!
 
Hur skulle ni välja?
 
 
 
Möe i hövvet just nu.
 

Olika typer av hustittare

Jag har varit på en hel del husvisningar det senaste halvåret och har noterat några olika typer av hustittare. Tillåt mig lista.
 
Fem olika typer av hustittare:
 
1. Smygar´n
Den här personen vill helst vara inkognito. Hen tassar in i huset, nickar kort åt mäklaren och smyger sedan runt i huset utan att skapa ögonkontakt med någon. Den här personen är ofta den som dyker upp likt en oönskad joker i efterkommande budgivning. 
 
2. Den socialat inkompetenta
Den här personen har missat de sociala koder som omger en husvisning och travar resolut fram till alla hen känner (och allra helst inte känner) på visningen. "JAHA DET HÄR HUSET VAR JU OKEJ. VAD TYCKER NI DÅ? SKA NI BUDA ÄLLE?" undrar personen och vill i samma andetag veta vad ditt lånelöfte ligger på. 
 
3. Skeptikern
Skeptikern misstänkligör allting och ser det som sin plikt att informera både mäklare och övriga spekulanter vad som är fel med huset. "Näe vettni dä luktar fukt under toalettlocket asså, dä ä´nte bra asså". 
 
4. Den luriga 
Den här personen har ofta ett måttband/verktyg med sig som hen flitigt använder. Det öppnas luckor, ålas utmed väggar, skrapas på klinker och flyttas på tavlor. Den Luriga skapar inte helt sällan oro på visningen då andra spekulanter bekymrat undrar vad de "missar" (oftast ingenting).
 
5. Småbarnsfamiljen
Här har föräldrarna tagit med sig barnen på visning. Själva titta-på-hus-momentet blir därför aningens eh... Begränsat. "NEEEEEJ inte leka med den kinesiska porslinsponnyn!" tjoar pappan åt minstebarnet medan storebarnet äter upp allt bjudgodis samtidigt som mamman ler tillkämpat mot mäklaren. Båda föräldrarna lämnar visningen med CD-skivor under armarna och tossorna kvar på skorna. 
 
Några fler typer?

Christer Björkman och Labyrintbarn

Vi befinner oss i Stockholm för jobb.
 
Personer jag sett i SVT-huset:
 
1. Christer Björkman
2. Typ alla programledare från Bolibompa
3. Petra Marklund
4. Bolibompadraken
5. Några barn som skulle vara med i programet Labyrint
 
De sistnämnda blev våra kids VÄLDIGT imponerade av, dom älskar Labyrint. Matildas fyraåringen blev otroligt besviken över att Labyrintbarnen inte ska vara med i vår tvodd. Vi kanske får bjuda in dom. 
 
Well.
 
Nu ska vi snart åka tåg hem. Vi har just blivit uppgraderade från 2:a till 1:a klass. Nu sitter vi i någon slags SJ-lounge och vältrar oss i gratis kaffe, vattenklosett (jag har gått på toa två gånger) (bara för att jag kan) och wifi. 
 
Häpp!
 
 
 
 
 

Kaffemaskinen

Krönika publicerad i Skövde Nyheter (i somras). 
 
Jag och min familj kliver in i en lägenhet i Göteborg. Vi ska låna lägenheten av några kompisar. Kompisarna själva ska dra iväg på stugsemester. Innan dom åker förklarar de noga för oss hur kaffebryggaren fungerar.
 
- Bönfunktionen är trasig så den maler inga bönor, förklarar kompisen. Använd vanligt kaffepulver.
 
Jag lyssnar med ett halvt öra. Hur svårt kan det vara att få igång en sketen kaffebryggare? Hahahaha...
 
Svar: Jättesvårt.
 
Klockan är halv åtta den första morgonen i kompisarnas lägenhet och jag fattar ingenting av bryggaren som står framför mig.
 
Seriöst. Varför går filterhållaren inte att dra åt sidan? Den vägrar rubba sig! Tycker den att jag ska pressa in filtret platt och hoppas på att det mirakulöst fället ut sig själv där inne? Kaffepulvret då? Ska jag sila in det genom springan mellan locket och hållaren, pulverflinga för pulverflinga? Det kommer ju ta mig hela veckan. Gah! Jag bestämmer mig för att gå lugnt och metodiskt till väga. Jag ska INTE tappa tålamodet och bruka våld på maskinen.
 
Jag testar att dra mjukt i en spak. Inget händer.
 
Jag testar att trycka in en knapp. Inget händer.
 
Jag tappar tålamodet!
 
Nu skiter jag i om kaffebryggaren går sönder. Den ska veta HUT! Jag sliter vildsint i filterhållaren, trycker, drar och svär. Plötsligt ger den vika för trycket av mina arga nävar och glider motvilligt åt sidan. Jag placerar ett filter i hållaren och fyller på med kaffe. Trycker hårt tillbaka hållaren igen. Nu finns det visst bara sex stycken startliknande knappar att välja bland.
 
Jag testar att trycka in den översta knappen. Inget händer. Jag testar att trycka in den understa knappen. Inget händer. Men det var då helskotta vad svårt det ska vara att brygga sig en kopp kaffe! Jag testar att hetstrycka in alla knappar på en och samma gång och... Va falls? Nu börjar BÖNORNA att mala?! Den funktionen var ju trasig? Jag har alltså lyckats med konststycket att väcka liv i en sedan länge död funktion.
 
Efter ytterligare en kvart har jag äntligen överlistat kaffemaskinen och bryggt mig en kopp kaffe.
 
Den smakar som en blandning mellan motvilligt malda bönor och segerns sötma.
 
 
 


Handafatsproblem

- Vi får jämt ringa vår vaktmästare för det blir översväming i vårt badrumshandfat, berättade jag för en kompis häromdagen.
 
- Vad då löser ni inte det själva? undrade kompisen förvånat.
 
- Nej hur då?
 
- Ni skruvar ju bara loss ploppen på röret under handfatet och tar bort det som stoppar vattnet.
 
Eh.. Jaha?
 
Vi har alltså felanmält och ringt hit vår vakmästare för att han ska skruva på... En plopp. 
 
Ni behöver väl inte berätta det för någon. 
 
 
 
Har ringat in ploppen.
 
 

Förlöst

Då var tvodden förlöst.
 
Vill ni se hur vi ser ut när vi pratar har ni nu ett gyllene tillfälle att närstudera detta i cirka 27 minuter. Här ser ni första avsnittet. 
 
Vi pratar om dialekter, vi giver en Västgötsk ordlista, vi snackar småstad och listar olika småstadstyper. Bland annat. 

Tusen tack för alla kommentarer och all feedback som vi har fått under dagen! :))))

 
 

Ingen pöd för det kommer en tvödd

Idag bidde det ingen Moa&Matildas podcast för vi tänker att ni kanske orkar stå ut med att vänta till i morgon då vår TVODD har premiär!? Tjoho! SVT-flow is the plejs. 
 
Matilda stackarn har suttit fast på ett tåg någonstans mellan Stockholm och Skövde hela dagen idag. Utan mat, utan toalett och utan telefon FÖR DEN HAR BLIVIT STULEN! Ja inte på tåget då, utan tidigare i Stockholm.
 
Alltså jag tycker SÅ synd om henne! Hon har skickat deseperata mayday-sms från sin makes telefon idag, stackarn. Men jag tror att hon hade det väldigt bra i huvudstaden innan allt det där eländiga uppstod. 
 
Ska bjuda na´ på en lyxig lunch i veckan, som plåster på såren.
 
Själv har jag haft en otroligt stillsam och skön söndag. Vintertiden tog dock hårt på den lille i familjen som däckade med kläderna på redan klockan 17:30.
 
 
 
 


 
 
 
 
 
 
 

Bra middagsupplägg

Igår när vi hade middag med några kompisar testade vi att låta barnen äta före oss vuxna. Det var nytt för oss. 
 
Annars, när vi äter alla tillsammans brukar det gå till ungefär så här:
 
1. Fyra vuxna och fyra barn sitter vid bordet.
2. Tre vuxna och tre barn sitter vid bordet.
3. Fyra vuxna och ett barn sitter vid bordet.
4. Fyra barn och noll vuxna sitter vi bordet.
5. Noll vuxna och noll barn sitter vi bordet.
6. Ett barn sitter bordet. 
7. En vuxen sitter ensam vid bordet och konverserar med en bukett blommor.
 
Typ.
 
Jag kan liksom inte förklara det, men det är något med små, stissiga kompisbarn i grupp som gör att det lätt uppstår en aningen eh... Farsartad stämning vid matbordet. 
 
Men igår testade vi alltså att utfodra alla energiknippen först. Efter det åt vi vuxna. 
 
Det fungerade utmärkt!
 
Alla fick i sig mat och vi vuxna kunde till och med föra ett par samtal. Töppen!







 

Mingel och middag

Hej hopp i lördagskvällen!
 
Vi ska ha middag och inväntar i detta nu våra gäster. Tvååringen går all in på mingelchipsen. Skålen kommer antagligen vara länsad lagom till gästerna anländer.
 
HELT RÄTT!
 
Jag brukar göra likadant.
 
 


 
 
Femåringen har skrivit namnskyltar till bordsplaceringen (med hjälp av mig).
 
 


 
 
 
Tvååringen propsade på att vi även skulle skriva en namnskylt åt Ammotrack. Dom ska förvisso inte komma ikväll, men ändå. Dyker dom helt överraskande upp har vi en skylt som vi snabbt kan slänga ut på bordet för att på så vis minimera kaos och förvirring. Bra tänkt. 
 
 
 
 

Halloween-bus

Scenario: Vi sitter ett gäng vuxna och barn kring köksbordet och fnular på roliga Halloween-bus.
 
Barn: Man kan klä ut sig till ett spöke.
Barn: Sen kan man skrämmas med en låsasspindel.
Barn: Man kan låtsas att man har blod på sig!
Vuxen: Man kan fästa tejp på munstycket till en vattenkran.
Jag: Eller så kan man fästa plastfolie över sitsen på en toalettstol och när någon kommer för att kissa sprutar det kiss ÖVER HELA BADRUMMET! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!
 
*tystnad*
 
*slut på fler idéer*
 

Utgrävning

Idag har jag ätit glass från den dära Ben&Jerry, ni vet.
 
 
 
 
 
Om den var god?
 
Jo vars. Den var väl okej. Problemet är bara att jag inte kan hantera B&J-glass. Nu ska jag äta luuuuugnt och sansat tänker jag. Jag ska INTE hetsa mig igenom glassen bara för att jag vill ha godisbitarna.
 
Det brukar hålla i ungefär två minuter. Sedan får jag nog.
 
- ENOUGH IS ENOUGH! frustar jag och börjar på ett väldigt energiskt, nästan ilsket sätt, att gräva efter godiset.
 
Idag adderade jag till och med en skål där jag kunde "dumpa" överflödig glass i samband med utgrävningen.
 
 
 
 
 
 
Ni kan väl påminna mig om att jag lika gärna kan köpa en påse godis i fortsättningen. 

Länge leve snippan

Krönika publicerad i Skövde Nyheter. 
 
Det händer titt som tätt att jag hör hur föräldrar undrar vad de ska kalla sina döttrars könsorgan. Det är nämligen, trots att kvinnan har funnits på jorden sedan begynnelsen, högst oklart. Det råder en osäkerhet kring vad vi ska kalla flickans könsorgan och att vi ska behöva rådfråga varandra kring det är inget annat än ett nederlag. 
 
Jag växte själv upp med en förvirring kring namnet på det jag har mellan benen. Det hade liksom inget särskilt namn. Alla sa olika. Jag tror att vi mestadels sa framstjärt. Vilket är fruktansvärt! Ungefär som att tjejer har en rumpa både fram och bak. Under senare år har jag hört varianter som kissemurran, kuttikuttan, kisselisan, musen, muttan, fiffi och dosekosan (jo det är sant). Den ena benämningen märkligare än den andra, om ni frågar mig. 

Sedan några år tillbaka finns det dock ett allmängiltigt namn för tjejers könsorgan, nämligen snippa. Svenska akademins ordlista plockade upp ordet 2009. Cirka tvåtusen år för sent, men ändå. Nu finns det ett namn. Trots detta känner sig människor osäkra. Obekväma. "Jag tycker snippa låter så fult" säger en del och skruvar på sig. Och så fortsätter man säga dosekosan och kisselisan. 

Tänk om vi skulle hålla på likadant kring snoppen? "Jag tycker att snopp låter så fult. Jag säger hellre kissestickan. Eller daseslasen.". Ja ni hör ju hur löjligt det låter. Eller tänkt om alla sa olika om kroppsdelen ben. Promenadstickor? Kött-styltor? Vad förvirrande det skulle bli! Och förvirring är just vad som råder kring flickors kön. Det är hemskt att det inte har funnits ett namn! Det bidrar till att flickans könsorgan anses mindre viktigt, något man inte pratar om. Något man beskriver med löjliga hitte-på-namn.
 
Det är av största vikt att en allmän benämning rotar sig. Så slipper fler flickor växa upp i tron om att de har en stjärt både fram och bak. 
 
Länge leve snippan!