Nedkylt arbetsklimat

Idag har jobbat hemmifrån och jag tror inte att ni förstår hur kall jag blir när jag sitter still i mitt eget hem.
 
SVINKALL!
 
När ungarna är hemma springer dom ju runt som två som elaggregat och värmer upp luften, men när jag är själv hemma är det som att luften står still och kyler ner sig självt. Efter två timmar är mina fingrar så kalla att jag knappt kan manövrera över datortangenterna. Det är sant! Mina stackars fötter är som två stela skyttegravsklumpar.
 
Jag tvingas helt sonika kliva utomhus och värma upp mig själv innan jag kan gå in och jobba igen. Vilket känns något snedfördelat rent temperaturmässigt.
 
 
 
Uppvärmd utomhus. 
 
 

Sommartid och frukost på sängen

Maj gadd jag sov så länge imorse! Jag märkte inte ens att övriga familjen steg upp förränn jag vid 10-snåret blev väckt av att barn och man kom in i sovrummet med två smörgåsar och en kopp kaffe. 
 
Tillåt mig punktera upp förloppet:
 
• HÄÄÄÄÄÄR MAMMA! TITTA!! FRÖKKOST PÅ SÄNGEN TILL DIG! utropar tvååringen triumferande och håller en ostmacka cirka noll centimeter ifrån sin mammas ögonlock. Antagligen för att inga missförstånd ska uppstå. 
 
• Får jag smaka? undrar femåringen och börjar sluka den ena smörgåsen.
 
• Jag också smaka! säger tvååringen och börjar sluka den andra smörgåsen. 
 
• Är det okej om jag smakar lite på kaffet? undrar pappan och börjar dricka av kaffet.
 
• Eh ja ja... stammar mamman yrvaket och stapplar upp för att gå toaletten
 
• Mamman kommer tillbaka till sovrummet och inser att det inte längre finns någon plats för henne i sängen.
 
• ?
 
• Idag är det sommartid, påpekar pappan.
 
• JAAAAAAAAA DÅ KAN VI ÅKA TILL STRANDEN OCH BADA! ropar barnen i entusiastisk kör.
 
• Föräldrarna får förklara för barnen att sommartid inte automatiskt innebär strand och bad. 
 
• Barnen undrar om dom i alla fall kan få ha shorts på sig till lekplatsen?
 
• Nej!
 
• T-shirt?
 
• Nej!
 
• Gå barfot...
 
• NEJ!
 
Mvh // En som välkomnar sommartid men som känner sig osäker på om hon faktiskt fick frukost på sängen imorse?


Inga shorts, inget bad - men glass!


Virrig spinning-teaterlördag

Idag började jag dagen med Spin of Hope. Det vill säga spinning för att samla in pengar till barncancerfonden. 
 
Sedan följade jag upp detta genom att...
 
1) ... tro att jag tappat bort mina nycklar på ett köpcentra. Sprang halva centrat runt med andan i halsen bara för att inse att jag lagt nycklarna i en annan ficka på jackan än jag brukar. 
 
2) ... låta min femåring genomgå en rigorös jeansprovning i klädaffär (han hade under natten magiskt växt ur prick hela sin garderob) under vilken jag svettades möjligen ännu mer än på Spin of hope (spinningen var en ganska torr historia i jämförelse). Bara för att framme vid kassan inse att jag inte hade några pengar med mig. 
 
3) Woop woop!
 
4) ... se Pippi Långstrump på stadsteatern tillsammans med femåring och vänner. Så himla mysigt! 



Innan teaterstart.

 

Mona Brun

Idag har jag och Matilda varit på möte i Stockholm. På vägen upp med tåget blev det signalfel (förvånad?) (någon?) så vi blev försenade två timmar. För att straffa SJ moffade jag i mig orimligt många gratis chokladbitar i förhoppning om att krympa lageret REJÄLT.

Ha!
 
 

 
Nåja. Vi hann med mötet trots försening. 
 
Nu är vi på väg mot Skövde igen och som vanligt när vi åker hem efter en lång arbetsdag känner vi oss något... 
 
Fnittriga?
 
Just nu har vi precis haft skrattanfall a' la magkramp åt att tandläkaren i veckan ropade upp mig som "Mona Brun" istället för Moa DeBruin som jag ju heter.
 
Hahaha... Alltså hur är det ens möjligt att läsa mitt namn så fel?
 
Hur som helst har Mona Brun nu blivit mitt fräsiga alter ego. 
 
Överväger att skriva någon slags biografi under det namnet.
 
 
 
 

Avokadoskötaren

Jag är den som sköter om avokadon här hemma. Jag vet precis hur jag ska hanterar dessa.
 
Med en sällsynt delikat fingertopskänsla bollar jag avokadofrukterna mellan rumstemperatur och kylskåp innan de har uppnått rätt mognad för att slutligen vara perfekta att avnjuta.
 
Under den tiden får övriga familjen inte komma i närheten av mitt sköteri. Deras fingertopskänsla lämnar nämligen en del i övrigt att önska och inget - jag upprepar INGET!!!! - gör att mitt hjärta blöder så mycket som när någon sågar upp en avokado som inte är mogen. TOTALT slöseri med resurser.
 
Lista på saker jag sköter om EXTREMT bra:
 
3. Min ekonomi
2. Mina barn
1. Avokados
 
 
 
Spiderchick - kvinnan som kan tala med avokados.
 

Nervös tvåbarnsmamma

En kompis har precis fått sitt andra barn. Vi var ute och gick en sväng idag och det var så intressant att höra hennes tankar om tvåbarnslivet för plötsligt slungades jag tillbaka tre år i tiden. 
 
Jag minns ju själv hur det var att bli tvåbarnsmor. Det var SÅÅÅÅ nervöst!
 
Jag begrep inte för mitt liv hur jag rent fysiskt skulle kunna ta hand om två barn? En unge i taget skulle jag väl klara av, men båda samtidigt? Jamenar, jag har ju bara två (ganska små) ögon vilka med fördel riktas åt samma håll för bästa effekt. Och jag har bara två armar men enligt mina uträkningar krävs det tre armar bara till ett barn. Som mor till två barn skulle jag alltså ligga BACK flera armar redan från start. Gah! Inte konstigt att jag kände mig nervös. 
 
Första gången jag skulle åka bil ensam med båda barnen fick min svärmor krypköra bakom oss som någon slags kris-eskort (sann historia). Jag förstod nämligen inte hur jag skulle styra upp bilfärden helt ensam. Tänk om något av barnen skulle lyckas spänna upp sig själv från sitt bilbälte och med berått mod hoppa ut genom bilrutan i farten? Vad skulle jag göra då? Stanna bilen, hoppa ut efter barnet och lämna det andra barnet kvar SJÄLV i bilen? Eller? Och om vi mot förmodan skulle klara oss hela vägen hem, hur i hela friden skulle jag frakta barnen från bilen till huset?
 
Well.
 
Nu har jag varit tvåbarnsmor i snart tre år och det känns som att vi aldrig har varit en annan familj än den vi är idag. Såklart. Och de där första skälvande, kaosartade, omvälvande, sömnbristande småbarnsåren är liksom över. Nu sitter jag här med två ganska stora barn och kommer knappt ihåg att jag en gång var rädd för att inte räcka till.
 
Så skönt.
 
 
 
 
 
 

Huuuuuuuuus...

Om ni undrar varför jag inte visade min vinterbleka nuna här på blögga igår så KAN det bero på att det helt plötsligt trillade ner ett hus i knät på mig. Ja inte bokstavligen förstås för då hade ni mest troligt läst om det i tidningarna idag, men via Facebook.
 
- Hej vi ska sälja vårt hus, vill ni köpa? undrade en vänligt sinnad själ som jag sedan tidigare inte känner.
- JAAAAAAAAA! svarade jag.
 
Sen gick det snabbt.
 
Huset var suuuuperfint! Helt nyrenoverat. Perfekt läge. Perfekt planlösning.
 
Men.
 
Smolket i bägaren var att radonhalten var för hög på grund av blåbetong i byggmaterialet. Jag som redan bär på mycket ångest kan INTE flytta in i ett hus med förhöjd radonhalt. Herregud jag skulle inbilla mig exotiska sjukdomar och känna mig självlysande efter två dagar! Det man får göra åt radon är att sanera men det kostar en hel del pengar och utfallet går inte att garantera i förväg. 
 
Vi var tvungna att bestämma oss idag om vi ville skriva papper så efter att ha tillbringat förmiddagen med att älta och ringa pappa, banken, pappa, banken, kompis, banken, kompis, pappa, banken, pappa, säljare och möjligen även mamma, ja då bestämde vi oss slutligen för att inte köpa. Tyvärr. 
 
Vi börjar känna oss rätt löjliga i vårt husletande jag och min kära make. Är vi för kräsna? Eller är vi helt enkelt inte mentalt mogna? Jag vet inte. Jag vill bara hitta något som känns helt rätt. Det måste inte vara toppmodernt men vi vill inte behöva sanera, renovera eller dränera det första vi gör. 



 
 

Hej hej söndag

Det är i lite olika takt medelemmarna i vår familj vaknar om helgerna.
 
Taktlista:
 
06:30 Femåringen slår upp sina ögon. Man kan riktigt höra ljudet av spänstig ögonlock som slår upp på vid gavel. På gott humör hoppar han sedan ur sängen och tar genast tag i dagens göromål så som att bygga medelstora legostäder, sammanställa höghuskomplex av klossar och fylla flertalet målarböcker från pärm till pärm.
 
07:30 Mamman masar sig upp och tar sig sömndrucket ut till köket för att fylla perkulatorn med det nödvändiga livsselexiret. Alltså, jag är också en relativt morgonpigg person, dock ej med det bästa humöret. Helst vill jag dricka min kopp kaffe och scrolla flödet på instagram innan jag tar mig ann mänsklig kontakt. 
 
08:30 Tvååringen vaknar. Han har en betydligt längre vakna-sträcka än sin bror och ligger kvar i sängen och mornar sig en lång stund. Gärna tillsammans med en rykande nyblandad flaska välling. 
 
09:30 (eller senare) Pappan vaknar Vi väcker pappan. Ofta väcks han genom "buss på" metoden. Det vill säga jag släpper barnen lösa i sovrummet med orden "pappa måste vakna, make it happen". Ibland är vi snällare och väcker med kaffe på sängen.

10:00 Vi äter frukost.

11:00 Vi carpar dagen.



Carpar söndag.



Just nu hos farmor.

Genmanipulerade ägg

Nu är vi snart hemma.
 
Tågresan från Kalmar tar typ fem timmar och innefattar två tågbyten. 
 
Alltså, förstår ni hur svettigt det är att ha massa byten och olika anslutningar framför sig när man reser med Sveriges mest försenade färdmedel?? GAH!
 
Men nu sitter vi på sista tåget, harpulsen har lagt sig och svetten torkat i armhålan. Tack och lov.
 
Jag har förresten köpt med mig genmanipulerade kinderägg hem till barnen. Gissar på att dessa ägg, och möjligen även jag, kommer mötas av glädje.
 
 
 


En favoriserad gäst

Vi är fortfarande i Kalmar och jobbar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Idag när vi kom tillbaka till hotellrummet upptäckte vi att hotellet plockat i ordning bland mina grejer och bäddat min säng - men inte Matildas?
 
 
 
 
 
 
Känner mig favoriserad och lite älskad. 
 
 

Kalmar, djuren och jag

Vi är i Kalmar och jobbar.
 
Förutom att jobba har jag även hunnit prata med både katter och hundar. Tydligen? För Matilda har dokumenterat det.
 
Först träffade jag en hund på tåget. Hon hette Salsa.
 
- Åh vilken söt valp! utbrast jag. 
 
Salsa blev förnärmad och vände rumpan till för tydligen var hon inte alls en valp utan en fullvuxen dam. Sorry. Svårt att uppskatta ålder på hundar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sen träffade jag en katt som hette Alvin. Han mallade sig järnet och gjorde attack-hopp upp på en trädstam för att visa hur starka klor han hade.
 
 
 
 
 
 
En bra jobbdag men kanske framför allt en bra djurdag. Helt klart.

En felpublicerad eftermiddag

Idag har jag varit stressad. Stress = inga bra jobbresultat. 
 
En kort stund innan hemgång skulle jag publicera en informationstext med inkluderande länk i en kanal på nätet. Det gick så där. 
 
Tillåt mig punktera upp förloppet:
 
16:00 Jag skriver texten fort fort. Tangenterna smattrar. Ooooooj jag är så effektiiiiiiiiiiv. 
 
16:15 Trycker på publicera.
 
16:16 Vad bra. Det där gick ju snabbt och smidigt. Nu kan jag gå he...
 
16:18 Inser att jag skrivit fel i texten.
 
16:19 PALLA! 
 
16:20 Tvingas skriva om texten på nytt. 
 
16:30 Trycker på publicera. Så där ja nu ka...
 
16:31 Inser att jag har lyckats skriva fel IGEN!
 
16:32 ??
 
16:33 Överväger att ge upp vårdnaden om mig själv. 
 
16:34 Tvingas skriva allt för tredje gången.
 
16:40 Min behandling av tangentbordet = lätt aggressivt. 
 
16:50 Så. Klar. 
 
16:55 Packar ihop och börjar gå från kontoret. 
 
17:05 Kollar informationstexten igen från telefonen och ser att jo, texten är nu helt rätt. Men LÄNK-HELVETET där emot är inte korrekt. Jag har lagt in FEL länk.
 
17:06 Adopterar bort mig själv mentalt. 
 
17:07 Eftersom jag inte kan redigera från telefonen sms:ar jag Matilda och frågar om hon kan hjäpa mig. Jag vet förvisso att Matilda är fem minuter in i ett möte men jag tänker att hon på något magiskt vis kanske har avslutat mötet 55 minuter tidigt och nu istället sitter vid sin dator. 
 
17:10 Får inget svar.
 
17:11 Har inget annat val än att vända tillbaka till kontoret för att själv sätta mig vid datorn och ändra mitt fel. 
 
17:36 Kommer ut från kontoret. Åååå vad skönt det ska bli att komma hem!
 
17:37 Inser att det är punktering på mitt cykeldäck.
 
Ridå. 
 
 
 
 

Bussy bussy doin´ a lot of all

Ni är ETT HELT GÄNG som frågat vart podden tagit vägen. 
 
Oj oj oj oj oj oj oj oj oj vad många ni är som har undr... Två.
 
Ni är två stycken tappra själar som har undrat vart podden blivit av.
 
För denna undran älskar jag Eder!
 
Det är härligt att vara efterlängtad. 
 
Grejen är den att jag och Matilda har så mycket att göra just nu. Som egenföretagare är det naturligtivs en lyx att ha mycket att göra, men det gäller att prioritera sin tid och nu får podden helt enkelt stå åt sidan en stund.

I övrigt tampas jag med en del bluffkänslor just nu. Vem är JAG att komma här och komma här? Samtidigt tror jag att det är bra att ha en gnutta bluffkänsla i sig. Det gör att man håller sig på tårna och presterar det lilla extra. Ibland kan jag titta på högt uppsatta chefer och miljonavlönade VD-herrar med dubbla fallskärmar på ryggen och undra om dom någonsin känner sig som bluffar? 

A ja.
 
Idag var förskolan stängd så vi jobbade med barnen hemma. Det gick så där inte alls. Men mysigt hade vi det. 







Vad är det egentligen som är så bra mobiltelefon?

Idag hittade jag en artikel som jag skrev när jag jobbade som ungdomsreporter på lokaltidningen. Detta var år 2000, möjligen 2001, och den smarta telefonen var ännu inte uppfunnen. Där emot hade den numera retroklassiska nokia-mobilen börjat nå var ungdoms jackficka. 
 
Denna nya, tekniska utveckling ville jag skriva om. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tre älsk med denna artikel:
 
1) "Vad är det egentligen som är så bra med mobiltelefoner?" frågar jag mig. Hahahahahaha... Ja jisses. År 2015 är min telefon min tredje bebis kommen till mig via konstgjord väg. 
 
2) Jag meddelar högtidligt redan i ingressen att vi ska träffa Sara och Sara "båda ägare till var sin mobil". Ungefär som att Sara och Sara är ägare till var sitt exotiskt, och möjligen även farligt, husdjur. 
 
3) "Alltid är det någon som gräver i fickan efter sin nalle" konstaterar jag. Ursäkta men nalle? NALLE? N-A-L-L-E? Seriöst? Hahahahaha....
 
Åh.
 
Jag känner att jag vill klappa mig själv ömsint och lite medlidsamt på kinden efter att ha läst den här stenåldrig texten. Måtte jag nu spara detta klipp och visa barnen när dom är tonåringar år 2025. 
 
 

En ny känsla

Alltså, vi måste snacka om solen. Solen! SOLEN!
 
Det är typ vår ute! Hela veckan har Skövde fullkomligt badat i sol. Det där dassiga, tjocka, grå molntäcket som legat som ett bastant och kvävande lock över staden de senaste månaderna har dragit förbi. Kvar finns en luftig blå himmel. Det känns som att jag kan andas igen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Igår satt vi ute i solen och åt lunch. Efter jobbet var jag och barnen ute en bra stund och lekte och träffade andra familjer i parken (vart har alla varit de senaste fem månaderna?). 
 
Idag kom jag på den totalt galna idén att gå ut och promenera när klockan var 18:00. Bara för att det fortfarande var ljust! 
 
Jag vet inte vad detta kallas för...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Livslust?

Sömnbrist

Den här veckan har jag vabbat. Eller vobbat snarare eftersom det här med att lägga ifrån sig arbetet till 100% inte fungerar som egenföretagare. Jag har dock inget problem med det. Älskar mitt jobb.
 
Hur som helst har storebarnet haft feber  och som ett resultat av det har han/vi inte sovit jättebra om natten. Igår natt var jag uppe säkert 5-6 gånger. Jag pallar det för vi sover så gott annars men jag får ändå flashbacks till tiden för två år sedan när jag hade en bebis som ville amma hela nätterna och så en 3-åring på det som ville stiga upp klockan 05:30 varje morgon.
 
Fy.
 
Vad trött jag var! 

Jag låg så gravt mycket minus på sömnkontot att inte ens den mest skillade matematiker hade kunnat ordna upp den ekvationen. Det värkte i hela kroppen. Påsarna under ögonen karvade sig så djupt in i huden att man nästan kunde skymta skelettet. Jag gick runt som i en dimma och kände mig ömsom deprimerad ömsom bakfull. Det är liksom vad sömnbrist gör med en. 
 
Nu är barnen större och vi sover så jäääääkla gött om nätterna. Och på morgonen kan barnen gå upp och sköta sig själva en stund. Ååå sömn ljuva sömnn jag dyrkar DIG. 


S som i sömn (och sand).


 

Snuvad på konfekt

Min kära make drog ut en tand igår. En gammal visdomstand som aldrig gjort munhålan någon nytta. 
 
- Du kan väl ta med dig tanden hem sen? var det sista jag bad innan han åkte iväg till tandläkaren.
 
Sen berättade jag exalterat för barnen att pappa snart skulle komma hem med en tand som antagligen hade ENOOOORMA rötter aaaaaaah (mina fantasier). Åh vad roligt det skulle bli att få se! Ja, ni som har hängt med här på bloggen ett tag vet ju att jag ääääälskar blåsor, finnar, vaxproppar, bortopererat åderbrock, tandrötter och annat äckelpäckel underbart. 
 
Sen kom min man hem och... Inte hade han någon tand med sig!
 
- Nej den slängde tandläkaren. 
- Men... Men... Hade den långa rötter då, tanden? undrade jag. 
- Det vet jag inte. Jag fick inte se den. 
 
Wtf?? FICK INTE SE DEN? Ursäkta men det är ju ungefär som att man skulle sälja smör och sedan vägra ta emot pengarna. Eller köpa rosor och sedan dra av alla bladen innan man sätter ner dom i vasen. Eller dra ut en saftig visdomstand och sedan inte ta med den hem till sin fru för vidare beskådan. Eller vänta. DET VAR JU DET HAN GJORDE.
 
Pallar inte. 
 
 
 
Ledsen och bestört.
 

Jordskott

Har ni sett serien Jordskott på SVT? 
 
Vi började kolla på svt-play igår. 





 
Gaaaaah vad spännanden det är!! Det är det mest nervpirrande jag har sett på länge. Jag har gjort i brallan flera gånger. TUR då att vi råkade köpa så mycket toalettpapper häromdagen.
 
Det finns en mening med allt. 

Missförstånd

Ibland är det klurigt att kommunicera med en fantasifull tvååring som hör det han vill höra. 

Exempel från idag:
 
- Idag ska vi handla mat på restaurang, deklarerade jag åt barnen efter förskolan.
- JAAA BATMAN! tjoade tvååringen.
- Batman? svarade jag frågande. 
- Ja batman har en BATARANG! svarade tvååringen och syftade till Batmansymbolen som tydligen kallas för batarang.
- Nej inte batarang. Restaurang älskling. R-E-S-T-A-U-R-A-N-G menar jag.
- Var är batarangen?
- RESTAURANGEN ligger nere i stan. Vid Willys.
- Lillys? JAAAAAA! Vi gå till gammelmormor Lilly!
- Nej vi ska inte gå till gammelmormor Lilly. Restaurangen ligger vid WILLYS. Så sa jag. 
- Vi gå till mormor Lilly och leka batarangen. JAAAAA!
 
Där någonstans gav jag upp kommunikationen. 
 
 
En batarang. Tydligen. 
 
 

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen.
 
- Men vi är ju jämställda! är det alltid någon som irriterat muttrar när kvinnofrågor kommer på tal. 
 
Bara att det finns något som heter kvinnofrågor... *ridå*
 
Hur som helst är vi långt ifrån jämställda i Sverige, även om vi är mer jämställda än många andra länder. Till exempel är vi kvinnor myndiga och vi har rösträtt.  Det kan vi tacka feminisimen för.
 
Nu är det 2015 och titt som tätt läggs det fram förslag på hur vi ska göra samhället mer jämställt, förslag som sällan tas emot med öppna armar. Jag brukar då tänka att kvinnlig rösträtt knappast togs emot med öppna armar det heller. Men jisses vad nödvändigt det var att man ändå lagförde det beslutet, trots protester. Idag känns det ju helt barrockt att kvinnan inte skulle få rösta?!
 
Jag hoppas att det i framtiden (helst igår) kommer kännas helt barrockt att kvinnor år 2015 tjänade mindre än män för lika arbete. Att år 2015 var fyra av fem i börsbolagens ledningar män. 76 bolag (eller om det är 79?) saknade helt kvinnor i ledningen *emoji med förskrämt uppspärrade ögon*.
 
Jag vill rekommendera er dokumentären Kvinnorna och pengarna. Serien undersöker hur en jämställd föräldraförsäkring skulle kunna se ut och varför kvinnor har både lägre lön och pension än män. Bland annat.
 
Lyssna!
 
 
 
 
 
 
 
 
Förresten.
 
Kom på att jag vill passa på att tacka alla er kvinnor (och en del män är ni också) som är här inne och lyfter mig varje dag. Peppar, hurrar och skriver snällt. Ni har gjort mig till en modigare kvinna! Tack!

Läskighetsfaktor

Igår var vi på lekplatsen med några kompisar.
 
Barnen lekte att dom befann sig i rymden och blev jagade av farliga varelser. 
 
Barn 1: Jag ser ett rymdmonster. Hjäääääälp!
Barn 2: Jag ser en rymdkrigare. Hjäääälp!
Barn 3: Jag ser ett rymdlejon. Hjääälp!
Tvååringen: JAG SER EN RYMDSNIGEL!!

?

Där gick läskighetsfaktorn möjligen ner något. Men ändå.
 
Rymdsniglar är möjligen inte att underskatta. 
 
 
 
Hjeeeeeelp en rymdznigel!
 
 

Status hemmets förråd

Status hemmets olika förråd just nu:
 
Matförrådet = kylsåpet gapar tomt. 
 
Toapappersförrådet = världens största lager. 
 
Ni förstår det skedde ett mindre missförstånd gällande vår storhandling idag. Spiderpapa trodde att jag skulle handla maten, jag trodde att Spiderpapa skulle handla maten men det enda som verkligen handlades i slutänden var toalettappper. 
 
 



Nu har vi alltså en HERRANS massa skithuspapper hemma men eftersom vi inte har någon mat tror jag tyvärr inte att vi kommer få så värst stor användning för det... If you know what I mean...
 
Vi ska kommunicera bättre med varandra nästa gång. 
 
 

Felräknad graviditet

Ikväll har jag varit på klädparty. Jag träffade en gravid kvinna där.
 
- Vilken vecka är du i? undrade jag.
 
- Det är 30 dagar kvar till BF.
 
- Jaha då är du i vecka 39, konstaterade jag glatt.
 
*tystnad*
 
Ja-happ.
 
Sen tänkte jag inte så mycket mer på det.
 
Tills nu när jag kom hem.
 
Nu började jag plötsligt tänka VÄLDIGT MYCKET MER PÅ DET. På min uträkning alltså. För om man räknar vecka 40 som slutvecka på en graviditet och man även räknar att det går 7 dagar på en vecka ja då är man högst troligt INTE i vecka 39 när man har 30 dagar kvar till BF.
 
Gah!
 
Nu måste jag på något vis googla fram den gravida kvinnans hemnummer för att omedelbart reda ut min felräkning. Man kan säga att jag känner ett trängande behov av att ge min hjärna "upprättelse". Jag vill så att säga tala om att alla bestick finns i lådan. Hjulet snurrar OCH hamstern lever. Det vill jag tala om. 
 
 
 
 

Förlamande kvällströtthet

Kring 21:30-snåret varje kväll kommer den.
 
BAAAM!
 
Kvällströttheten.
 
Den F.Ö.R.L.A.M.A.N.D.E kvällströttheten. 
 
Jag blir plötsligt så trött att jag inte orkar kliva ur tv-soffan. Allra minst orkar jag gå till badrummet för att tvätta fejjat och borsta tänderna. 
 
Ganska ofta tänker jag att jag kanske borde starta med kvällsrutinen en halvtimma tidigare för att på så vis förekomma min trötthet och slippa utföra tandborstning under imaginärt vapenhot av mig själv. För om jag börjar med kvällsrutinen kring 21-snåret istället torde jag ju lämpligen drabbas av den förlamande tröttheten lagom till jag befinner mig i sängen. Inte sant? Gu vad smart!
 
Men sen tänker jag att det vore ju dumt att göra det lätt för mig.
 
 
 
På dagen. När jag inte är trött.
 

Jobb och trygga vägar

Ja-happ. Nu är vi i Kungälv jag och Matilda.
 
Vi jobbar. Alltså, jag bloggar ju inget om vårt företag (vi jobbar med digital kommunikation) vilket är ett medvetet val. Men med det sagt vill jag ändå spilla några ord om hur roligt vi har! Det är SÅ lärorikt att driva eget. Och vi har SÅ mycket att göra just nu. Idag har vi varit ute på "fältet" och jobbat 08-21 ungefär. Är hyfsat mosig i hjärnan just nu. 
 
Well. Nu har vi precis intagit en rööööömäääntisk middag jag och Manny.
 
 
 
 
 
 
Vid det efterföljande kaffet visade det sig att Matilda aldrig har smakat på en sukett? Inte för att det är någon lag på att man ska ha smakat suketter, men ändå.
 
- Ta en, uppmanade jag.
- Njaa, svarade Matilda tveksamt.
- Men kom IGEN. Lev lite vilt och galet! tyckte jag. 
 
Matilda avböjde dock och fortsatte vandra vidare på invanda, trygga vägar. 
 
 
 
 

Konsten att leka kurragömma

I helgen lekte jag och barnen kurragömma på en lekplats. Att leka kurragömma med en tvååring är svårt. Eller inte alls svårt beroende på hur man ser det. 
 
Hur vi leker kurragömma:
 
• Barnen gömmer sig. 
 
• Mamman ska räkna till tio. Ett, två, tr...
 
HÄR ÄR JAG!! vrålar tvååringen och hoppar fram från sitt gömställe. 
 
• Eh. Ja.
 
• Mamman börjar leta efter femåringen. Var kan han vara..?
 
DÄR ÄR HAN! vrålar tvååringen exalterat och avslöjar utan omsvep sin storebrollas gömställe.
 
SÄG INTE VAR JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄR vrålar femåringen tillbaka i en mindre exalterad ton. 
 
•  Det gör inget jag räknar igen, säger mamman peppande.
 
• Tvååringen väljer att gömma sig där femåringen nyss gömt sig. 
 
• Femåringen vill inte vara med längre. 
 
Slut. 
 
 
 
 

Ett kärleksbrev

Idag fick jag ett brev på posten. Eller ett paket snarare.
 
Det var en möjligen något försenad kärlekshälsning från Marabou.
 
 
 
 
 
Svar till Marabou: JA JAG VILL GÄRNA HÅLLA KONTAKEN!
 
Faktum är att jag tycker att det är ytterst märkligt att vi inte har skapat kontakt med varandra tidigare? NÄRKONTAKT! Jag vet inte om ni vet om det, men vi har alltså haft ett itimt distansförhållande sedan ja... Urminnes bloggtider. 
 
Nu inväntar jag någon slags inbjudan till huvudkontoret där jag får provsmaka topphemliga nyheter, skratta i slowmotion tillsammans med alla medarbetare (man skrattar alltid i slowmotion när man är extra lycklig) samt bada naken i smält choklad (obs helst ej för varm). 
 
Ja. Det var alltså Marabou Japp i paketet. Lite old news om ni frågar en luttrad snasktestare som jag, men ändå. Jag blev glad. Tack!

Ett beroende som nu måste delas

Alltså. Mitt nya beroende. Gourmeknäcke med smak av ost och pumpafrön. Jag äter det hela tiden. Så jääääääfvulskt gott!
 
 
 
 
 
 
Jag har, likt den smarta människa jag är, undanhållit detta knäcke för min käre make. Jamenar, förstår ni hur snabbt en förpackning tar slut om två personer ska dela?? Nej istället har jag smaskat och knaprat helt inkognito. Allt för att slippa dela med mig.
 
- Vad äter du för något? har min man frågat mig.
- Vad då? Eh. Alltså. Inget särskilt, har jag svarat i falsett och försökt få gorumeknäcket att se ut som en skiva alldaglig rågrut. 
 
Men så igår äntrade jag köket intet ont anande och vad ser jag? Jo. Min man. Med gorumeknäcke i både näve och trut! Han hade hittat min gömma. 
 
- NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ! DET ÄR INTE SANT!!! MITT LIV ÄR ÖVER!! skrek jag kanske inte men nära på.
 
Nu är gourmeknäcke givetvis det bästa han vet också. 
 
Typiskt. 
 
 
 
 

Lycka över tidig uppgång

Imorse var det tidig uppgång för vår del, jobb och lämning på förskolan. Vi brukar inte behöva gå upp speciellt tidigt men när vi nu skulle göra det var barnen... Överlyckliga. Tydligen?
 
- JAAAAAAAAAA! jublade äldstebarnet. Kommer vi vara först på förskolan mamma? VA??
 
- Jo det tror jag. 
 
- YEEEES!
 
Sen förklarde femåringen för mig att det passar så himla bra att vi går dit tidigt för han är ju citat "så himla morgonpigg". Och det har han ju helt rätt i. I tidig otta brukar jag sömndrucket muttra, möjligen ibland fräsa, åt honom att han "går upp mitt i natten". Jag tycker liksom att 06-ish är mitt i natten. 
 
På tal om det så kom jag just att tänka på när jag förra julen förklarade för äldstebarnet att "tomten kommer och lämnar paket i öppna spisen i natt".
 
- Men mamma... sa äldstebarnet. Då kommer jag träffa tomten. För jag går ju upp mitt i natten. 
 
Touché. 
 
 
 
 
 
 

The Fall - bäst på länge

Har ni sett serien the Fall på Netflix?
 
Om inte. SE DEN!
 
 
 
 
 
 
1) Den är himla spänannde.
 
2) Den låter kvinnor ta plats.
 
3) Den klarar bechdeltestet flera gånger om. 
 
4) Den innefattar Stella Gibson. Här kan ni läsa varför hon är så grymt bra.
 
 
 
 
 
 
5) Jag vill bli Stella Gibson
 
6) Men eftersom rena människo-transplantationer inte är möjliga (mig veterligen?) så får jag nöja mig med att helt enkelt copy pejsta Stellas coola, smarta, rappa, svala men ändå inkännande sätt. 
 
7) Jag vill även copy pejsta Stellas garderob. Och då menar jag ner på trosnivå. Jag vill också ha på mig pennkjolar och krämfärgade sidenblusar och höga klackar!
 
 
 
 
 
 
8) Återigen. Vill bli Stella.
 
9) Nu och för evigt.
 
10) *sadlar om till polis* *hets-shoppar klackskor och blusar på tradera*