Soft lördag

Det är lördagkväll och vi är på G! 
 
Oooooh yeeees.
 
Vi har PARRRRTY här hemma. Festkläderna är på, musiken är igång, drinkarna är blandade och nu inväntar vi bara våra tjugofem närmsta vänne... STOPP!
 
Vems lördagkväll beskrev jag nyss?
 
Inte min i alla fall. 
 
Vi har varit ute hela dagen och det tog tydligen musten på halva familjen för tvååringen somnade klockan 18 och Spiderpapa somnade klockan 19. Jag och femåringen sitter tappert vakna och tittar på en märklig tecknad film om sju manliga figurer som upprepade gånger sjunger att dom är dvärgar trots att minst fyra av dom ser högst medellånga ut. Två av dom skulle jag till och med beskriva vara av övre medellängd. 
 
 
 
 


 
Fattar inget?
 
A ja. Snart slocknar väl vi också. Tidig kväll och förljugna dvärgar till trots har det här varit en högst trevlig och soft lördag. 
 
Över och ut. 
 

Femtio nyanser av Mona Brun

Tjoho!
 
Mitt bland allt jobb har vi hunnit spela in ett nytt podcast-avsnitt! Yey! Det kändes helt underbart att slå sig ner mitt emot Matilda och låta ivriga läppar möta det kalla mikrofonskalet *försöker låta poetisk*
 
I det här avsnittet tar vi upp tråden från förra avsnittets diskussioner kring Fifthy Shades of Grey. Matilda listar tre saker som jag har lärt henne (!) och så berättar jag om mitt alter-ego Mona Brun. 
 
Det och mycket mer. 
 
Lyssna här nedan eller via iTunes. 
 
 
 
 

Konsten att förenkla ett recept

Barnen ville väldigt gärna baka chokladbollar häromdagen.
 
Barnen: Snääääälla mammaaaaaaaa kan vi baka chokladboooooollar?
 
Jag: Nej inte nu.
 
Barnen: Men mammaaaaaaa! Det är jättelätt att göra. Det är bara två ingredienser.
 
Jag: Jasså? Är det bara två ingredienser?
 
Barnen: Ja. Chokladbollsmet och strössel.
 
Jag:
 
 
 
 
 

Jobb i Helsingborg

Jag är i Helsingborg. 
 
 
 


Vi har varit här för jobb. I förmiddags föreläste vi om sociala medier för ett antal butikschefer, jag och Matilda.
 
Superroligt! 
 
Jag älskar att jag har ett jobb där jag får användning för alla de kunskaper jag fått under år av bloggning. Utbildning i all ära, men det mest "finstilta" inom sociala medier kan du bara lära dig om du själv är en aktör. Det är min uppfattning.
 
Hur som helst kom vi till Helsingborg igår kväll. I natt bodde vi på hotell. 
 
Toalettdörren på rummet gick inte att stänga ordentligt (!) så jag fick be Matilda slå dövörat till när jag skulle uträtta mina behov. If you know what I mean................. (kan tydligen inte göra nog med punkter här)
 
 
 
 
 
 
Sen åt vi sushi i sängen. Att utmana rena lakan med soja och hala laxbitar är en liten tradition vi har när vi är iväg. 
 
Det brukar sluta väl.
 
 


 
Nu är vi på väg hem till Skövde igen och har äran att åka ett tåg av nyare modell. Jag och Matilda är exalterade för att utrymmet mellan alla säten är mer generöst.
 
 


 
- WOW! This i genius! utbrister vi i engelsk korus och flaxar med våra ben.
 
Möjligen ett tecken på att vi åkt på tok för mycket tåg det senaste.
 
 

Jag och Marabou

Jag fick ett paket hemskickat i helgen.







Jag och Marabou asså. Bästa vänner! Låtom oss aldrig skiljas åt.
 
Återkommer med betyg på chokladen.

Fångad av en is och stormvind

Jisses vad det har blåst i Skövde idag. Rena rama stormen!
 
Jag tog cykeln till en kompis som bor några kilometer bort och det gjorde jag inte ostraffat om man säger så. Herre min ge jag STOD STILL i vissa partier. Verkligen still. I övriga partier slet jag som ett djur för att över huvudtaget komma framåt. En timma spinning på gymmet är ingenting emot att cykla live i stark blåst. I´m just saying. 
 
Efter stormcycklingen gick jag ett ärende på stan. Tydligen hade jag plötsligt glömt bort att det blåste vinter-tornado ute och råkade därför köpa mig en svalkande frappucino bestående av cirka 99% is och 1% kaffe-extrakt. 
 
Om vi säger så här - jag tyckte inte att det kändes som att jag befann mig på ishotellet i Jukkasjärvi. Nej nej. Inte alls. JAG VAR själva ishotellet. Så kändes det. 
 
I övrigt en bra söndag.
 
 
 
Med en frappucino i hand och en inneboende  ishotellkänsla.
 
 

Ofrivilligt sabotage

Igår:
 
• Går med barnen till förskolan. 
 
• Tar med mig soppåsen. Tänker att jag ska slänga den på vägen.
 
• Inser att jag fått med mig soporna hela vägen till förskolan. 
 
• Typiskt. 
 
• Tänker att det möjligen är ofräsht att lämna barnen till pedagogerna med en påse bajsblöjor i näven så jag ställer påsen ute på gården.
 
• Befinner mig på jobbet. Jobb jobb jobb jo...
 
 ... HELVETE!
 
• Inser att jag har glömt kvar påsen med sopor på förskolegården!
 
• Ser framför mig hur kråkor och skator vid det här laget har sprättat upp påsens hölje med sina näbbar och spritt bajsblöjor och snorpapper över hela förskolegården.
 
• Gah!
 
• Föreställer mig lokaltidningens nästa löp: "SABOTAGE MOT FÖRSKOLA, SOPOR ÖVER HELA GÅRDEN!"
 "Förskolechefen: Vi tar mycket allvarligt på det här hotet."
 "Komunalrådet: Vi lovar krafttag mot all typ av nedskräpning riktad mot barn"
 
• Gulp.
 
Googlar "risk härleda sopor till specifik person".
 
•  Ehum.
 
Inser att det enda rätta är att ringa till förskolan och förklara mitt misstag.
 
• HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

• Pedagog blir av oklar anledning mycket munter när hon tar del av informationen? 

• Hon lovar att slänga påsen.
 
Pjuh. 
 

Barnen. Innan sabotaget inträffade.


 

En intervju med mäj

Min kära bloggportal har gjort en intervju med mig som ni hittar här. Intressanta frågor. 
 
Jag gillar även att jag bad intervjupersonen att googla fram en bild på mig eftersom jag alltid är för lat för att orka skicka någon. 
 
Det blev det här kollaget:
 
 
 
 
 
 
Haha... Okeeeeeeeeeej.
 
Alltid lika överraskande och uppfriskande när jag ber folk googla. 
 

Minnesfadäs

Idag ringde min man mig när jag satt på jobbet.
 
- Jag fyller år idag, sa han.
- Jooooo jag veeeeeet, svarade jag.
 
Inte. 
 
Istället svarade jag.
 
- MEN HEREGUD FYLLER DU ÅR IDAG!? SKÄMTAR DU??
 
Jag hade alltså lyckats förtränga att min partner sedan fjorton år fyller år den 8 april. Bra där.
 
Hur jag löste denna minnesfadäs?
 
Ja om vi säger så här. Ingen människa någonsin i modern västvärld har inhandlat födelsedagspresenter, tårta, blommor och en trerätters middag så snabbt som jag inhandlade det idag... Gah!
 
Nu står potatisgratängen i ugnen, köttet puttrar på spisen och födelsedagen min värdighet är räddad. 
 
 
 
 
 

När munter stämningen uppstår

Jag och en kompis pratade bebisminnen häromdagen. 
 
Jag: Alltså jag minns när mitt barn var en tjock liten bebis.
Kompis: Ååå... 
Jag: Han hade dubbla rumpor. 
Kompis: Det är så sött med dubbla rumpor!
Jag: Mmm...
Kompis: Ååå...
Jag: Myyys.
Kompis: På tal om rumpor, visste du att under en livstid sjunker rumpan med över en decimeter.
 
?
 
Sjunkande rumpor = typisk information som höjer stämningen.
 
 
 
Måttar med händerna hur mycket min rumpa kommer sjunka. Uppskattningsvis. 
 
 

Värdelös filmkvälls-partner

Igår hade vi filmkväll med min bror.
 
- Ska vi se Gone Girl? undrade jag.
- Den har jag sett, sa min bror. 
- Okej men då ser vi Chef.
- Den har jag sett.
- Interstellar då?
- Har sett.
- Hunger Games.
- Har sett.
- Dum och Dummare.
- Sett.
- Taken. 
- Sett.
- Fur...
- Sett.
- Okej.
- Sett.
- Japp.
- Sett.
 
?
 
Vissa människor är verkligen värdelösa att ha filmkväll tillsammans med.
 
Men han är säker bra på andra saker. Min bror. 

Påskhelgen och intressant godis

Häj!
 
Vi har haft en finfin påsk och jag har unnat mig välbehövlig ledighet. 
 
Barnen har under helgen fått totalt tre påskägg var vilket betyder att jag har ätit en JÄDRA massa godis. Ja för barnen tycker att godis är intressant i ungefär fem minuter. Tvååringen slickar på några bitar som sedan klistrar sig fast som tjocka limklumpar i nävarna på honom. Har man otur lyckas han komma i kontakt med känsligt möblemang innan limklumparna tvättas bort.
 
Femåringen är mest intresserad av att spara sitt godis. Jag vet! Så himla konsitgt. Om det inte vore för att jag var en central part av hans födelse skulle jag undrar om han verkligen är mitt barn?!?
 
Mamman (läs: jag) där emot tycker att godis är intressant även över tid. Låååång tid. Får det bara gå tillräckligt många timmar och grävas tillräckligt djupt ur påskägget, ja då tycker jag till och med att det menlösa påskskummet är gott till slut. Men så arbetar jag ju även som professionellt oavlönad ice certifierad självutbildad snasktestare också.
 
Påsken är i allra högsta grad min högtid. 
 
 
 
Menlöst påskskum.
 

Lekland vs grekland

I sommar ska vi åka till Kreta. Femåringen läääääängtar. Igår frågade han om han inte kan få köpa ett par nya badbyxor innan vi åker. 
 
- Sjävklart ska vi köpa nya badbyxor innan vi åker till Grekland, tyckte jag.
- Jaaaa badbyxor på LEKLAND! tjoade tvååringen som gärna hör det han vill höra.
- Nej inte lekland. Grekland, svarade jag pedagogiskt
- Stellas Lekland? undrade tvååringen. 
- Nej GREAKLAND.
- JAAAAA! Ha badbyxor på Stellas Lekland!
 
?
 
Så nu är tvååringen superpepp på att åka till Stellas Lekland iklädd badbyxor och antagligen bada i... Bollhavet?
 
Oklart hur jag ska avstyra detta. 
 
 
 
 
 

Tandlagning

Idag var jag hos tandläkaren och lagade ett hål i tanden - en gång för alla! Jag lagade den bara provisoriskt sist eftersom vi var tvugna och se om jag behövde rotfylla. 
 
Det behövde jag inte!
 
Tack för det. Kan rent spontant komma på en rad grejer som känns roligare än en rotfyllning (betala för höga räkningar en lördag kväll, skura trapphuset med bomullstops, sälja smör och tappa pengarna osv).
 
Så vi lagade tanden på vanligt vis och jag måste säga att det gick över förväntan smidigt. Jag kände inte ens när sköterskan satte bedövningssprutan. Det enda som gjorde ont var när tandläkaren råkade luggs mig genom att klämma mitt utsläppta hår mellan sitt knä och tandläkarstolen. Och det får man väl se som en förhållandevis smärtfri tandlagning. 
 
 
 
 
Pekar ut den lagade tanden. 
 

Nedkylt arbetsklimat

Idag har jobbat hemmifrån och jag tror inte att ni förstår hur kall jag blir när jag sitter still i mitt eget hem.
 
SVINKALL!
 
När ungarna är hemma springer dom ju runt som två som elaggregat och värmer upp luften, men när jag är själv hemma är det som att luften står still och kyler ner sig självt. Efter två timmar är mina fingrar så kalla att jag knappt kan manövrera över datortangenterna. Det är sant! Mina stackars fötter är som två stela skyttegravsklumpar.
 
Jag tvingas helt sonika kliva utomhus och värma upp mig själv innan jag kan gå in och jobba igen. Vilket känns något snedfördelat rent temperaturmässigt.
 
 
 
Uppvärmd utomhus. 
 
 

Sommartid och frukost på sängen

Maj gadd jag sov så länge imorse! Jag märkte inte ens att övriga familjen steg upp förränn jag vid 10-snåret blev väckt av att barn och man kom in i sovrummet med två smörgåsar och en kopp kaffe. 
 
Tillåt mig punktera upp förloppet:
 
• HÄÄÄÄÄÄR MAMMA! TITTA!! FRÖKKOST PÅ SÄNGEN TILL DIG! utropar tvååringen triumferande och håller en ostmacka cirka noll centimeter ifrån sin mammas ögonlock. Antagligen för att inga missförstånd ska uppstå. 
 
• Får jag smaka? undrar femåringen och börjar sluka den ena smörgåsen.
 
• Jag också smaka! säger tvååringen och börjar sluka den andra smörgåsen. 
 
• Är det okej om jag smakar lite på kaffet? undrar pappan och börjar dricka av kaffet.
 
• Eh ja ja... stammar mamman yrvaket och stapplar upp för att gå toaletten
 
• Mamman kommer tillbaka till sovrummet och inser att det inte längre finns någon plats för henne i sängen.
 
• ?
 
• Idag är det sommartid, påpekar pappan.
 
• JAAAAAAAAA DÅ KAN VI ÅKA TILL STRANDEN OCH BADA! ropar barnen i entusiastisk kör.
 
• Föräldrarna får förklara för barnen att sommartid inte automatiskt innebär strand och bad. 
 
• Barnen undrar om dom i alla fall kan få ha shorts på sig till lekplatsen?
 
• Nej!
 
• T-shirt?
 
• Nej!
 
• Gå barfot...
 
• NEJ!
 
Mvh // En som välkomnar sommartid men som känner sig osäker på om hon faktiskt fick frukost på sängen imorse?


Inga shorts, inget bad - men glass!


Virrig spinning-teaterlördag

Idag började jag dagen med Spin of Hope. Det vill säga spinning för att samla in pengar till barncancerfonden. 
 
Sedan följade jag upp detta genom att...
 
1) ... tro att jag tappat bort mina nycklar på ett köpcentra. Sprang halva centrat runt med andan i halsen bara för att inse att jag lagt nycklarna i en annan ficka på jackan än jag brukar. 
 
2) ... låta min femåring genomgå en rigorös jeansprovning i klädaffär (han hade under natten magiskt växt ur prick hela sin garderob) under vilken jag svettades möjligen ännu mer än på Spin of hope (spinningen var en ganska torr historia i jämförelse). Bara för att framme vid kassan inse att jag inte hade några pengar med mig. 
 
3) Woop woop!
 
4) ... se Pippi Långstrump på stadsteatern tillsammans med femåring och vänner. Så himla mysigt! 



Innan teaterstart.

 

Mona Brun

Idag har jag och Matilda varit på möte i Stockholm. På vägen upp med tåget blev det signalfel (förvånad?) (någon?) så vi blev försenade två timmar. För att straffa SJ moffade jag i mig orimligt många gratis chokladbitar i förhoppning om att krympa lageret REJÄLT.

Ha!
 
 

 
Nåja. Vi hann med mötet trots försening. 
 
Nu är vi på väg mot Skövde igen och som vanligt när vi åker hem efter en lång arbetsdag känner vi oss något... 
 
Fnittriga?
 
Just nu har vi precis haft skrattanfall a' la magkramp åt att tandläkaren i veckan ropade upp mig som "Mona Brun" istället för Moa DeBruin som jag ju heter.
 
Hahaha... Alltså hur är det ens möjligt att läsa mitt namn så fel?
 
Hur som helst har Mona Brun nu blivit mitt fräsiga alter ego. 
 
Överväger att skriva någon slags biografi under det namnet.
 
 
 
 

Avokadoskötaren

Jag är den som sköter om avokadon här hemma. Jag vet precis hur jag ska hanterar dessa.
 
Med en sällsynt delikat fingertopskänsla bollar jag avokadofrukterna mellan rumstemperatur och kylskåp innan de har uppnått rätt mognad för att slutligen vara perfekta att avnjuta.
 
Under den tiden får övriga familjen inte komma i närheten av mitt sköteri. Deras fingertopskänsla lämnar nämligen en del i övrigt att önska och inget - jag upprepar INGET!!!! - gör att mitt hjärta blöder så mycket som när någon sågar upp en avokado som inte är mogen. TOTALT slöseri med resurser.
 
Lista på saker jag sköter om EXTREMT bra:
 
3. Min ekonomi
2. Mina barn
1. Avokados
 
 
 
Spiderchick - kvinnan som kan tala med avokados.
 

Nervös tvåbarnsmamma

En kompis har precis fått sitt andra barn. Vi var ute och gick en sväng idag och det var så intressant att höra hennes tankar om tvåbarnslivet för plötsligt slungades jag tillbaka tre år i tiden. 
 
Jag minns ju själv hur det var att bli tvåbarnsmor. Det var SÅÅÅÅ nervöst!
 
Jag begrep inte för mitt liv hur jag rent fysiskt skulle kunna ta hand om två barn? En unge i taget skulle jag väl klara av, men båda samtidigt? Jamenar, jag har ju bara två (ganska små) ögon vilka med fördel riktas åt samma håll för bästa effekt. Och jag har bara två armar men enligt mina uträkningar krävs det tre armar bara till ett barn. Som mor till två barn skulle jag alltså ligga BACK flera armar redan från start. Gah! Inte konstigt att jag kände mig nervös. 
 
Första gången jag skulle åka bil ensam med båda barnen fick min svärmor krypköra bakom oss som någon slags kris-eskort (sann historia). Jag förstod nämligen inte hur jag skulle styra upp bilfärden helt ensam. Tänk om något av barnen skulle lyckas spänna upp sig själv från sitt bilbälte och med berått mod hoppa ut genom bilrutan i farten? Vad skulle jag göra då? Stanna bilen, hoppa ut efter barnet och lämna det andra barnet kvar SJÄLV i bilen? Eller? Och om vi mot förmodan skulle klara oss hela vägen hem, hur i hela friden skulle jag frakta barnen från bilen till huset?
 
Well.
 
Nu har jag varit tvåbarnsmor i snart tre år och det känns som att vi aldrig har varit en annan familj än den vi är idag. Såklart. Och de där första skälvande, kaosartade, omvälvande, sömnbristande småbarnsåren är liksom över. Nu sitter jag här med två ganska stora barn och kommer knappt ihåg att jag en gång var rädd för att inte räcka till.
 
Så skönt.
 
 
 
 
 
 

Huuuuuuuuus...

Om ni undrar varför jag inte visade min vinterbleka nuna här på blögga igår så KAN det bero på att det helt plötsligt trillade ner ett hus i knät på mig. Ja inte bokstavligen förstås för då hade ni mest troligt läst om det i tidningarna idag, men via Facebook.
 
- Hej vi ska sälja vårt hus, vill ni köpa? undrade en vänligt sinnad själ som jag sedan tidigare inte känner.
- JAAAAAAAAA! svarade jag.
 
Sen gick det snabbt.
 
Huset var suuuuperfint! Helt nyrenoverat. Perfekt läge. Perfekt planlösning.
 
Men.
 
Smolket i bägaren var att radonhalten var för hög på grund av blåbetong i byggmaterialet. Jag som redan bär på mycket ångest kan INTE flytta in i ett hus med förhöjd radonhalt. Herregud jag skulle inbilla mig exotiska sjukdomar och känna mig självlysande efter två dagar! Det man får göra åt radon är att sanera men det kostar en hel del pengar och utfallet går inte att garantera i förväg. 
 
Vi var tvungna att bestämma oss idag om vi ville skriva papper så efter att ha tillbringat förmiddagen med att älta och ringa pappa, banken, pappa, banken, kompis, banken, kompis, pappa, banken, pappa, säljare och möjligen även mamma, ja då bestämde vi oss slutligen för att inte köpa. Tyvärr. 
 
Vi börjar känna oss rätt löjliga i vårt husletande jag och min kära make. Är vi för kräsna? Eller är vi helt enkelt inte mentalt mogna? Jag vet inte. Jag vill bara hitta något som känns helt rätt. Det måste inte vara toppmodernt men vi vill inte behöva sanera, renovera eller dränera det första vi gör. 



 
 

Hej hej söndag

Det är i lite olika takt medelemmarna i vår familj vaknar om helgerna.
 
Taktlista:
 
06:30 Femåringen slår upp sina ögon. Man kan riktigt höra ljudet av spänstig ögonlock som slår upp på vid gavel. På gott humör hoppar han sedan ur sängen och tar genast tag i dagens göromål så som att bygga medelstora legostäder, sammanställa höghuskomplex av klossar och fylla flertalet målarböcker från pärm till pärm.
 
07:30 Mamman masar sig upp och tar sig sömndrucket ut till köket för att fylla perkulatorn med det nödvändiga livsselexiret. Alltså, jag är också en relativt morgonpigg person, dock ej med det bästa humöret. Helst vill jag dricka min kopp kaffe och scrolla flödet på instagram innan jag tar mig ann mänsklig kontakt. 
 
08:30 Tvååringen vaknar. Han har en betydligt längre vakna-sträcka än sin bror och ligger kvar i sängen och mornar sig en lång stund. Gärna tillsammans med en rykande nyblandad flaska välling. 
 
09:30 (eller senare) Pappan vaknar Vi väcker pappan. Ofta väcks han genom "buss på" metoden. Det vill säga jag släpper barnen lösa i sovrummet med orden "pappa måste vakna, make it happen". Ibland är vi snällare och väcker med kaffe på sängen.

10:00 Vi äter frukost.

11:00 Vi carpar dagen.



Carpar söndag.



Just nu hos farmor.

Genmanipulerade ägg

Nu är vi snart hemma.
 
Tågresan från Kalmar tar typ fem timmar och innefattar två tågbyten. 
 
Alltså, förstår ni hur svettigt det är att ha massa byten och olika anslutningar framför sig när man reser med Sveriges mest försenade färdmedel?? GAH!
 
Men nu sitter vi på sista tåget, harpulsen har lagt sig och svetten torkat i armhålan. Tack och lov.
 
Jag har förresten köpt med mig genmanipulerade kinderägg hem till barnen. Gissar på att dessa ägg, och möjligen även jag, kommer mötas av glädje.
 
 
 


En favoriserad gäst

Vi är fortfarande i Kalmar och jobbar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Idag när vi kom tillbaka till hotellrummet upptäckte vi att hotellet plockat i ordning bland mina grejer och bäddat min säng - men inte Matildas?
 
 
 
 
 
 
Känner mig favoriserad och lite älskad. 
 
 

Kalmar, djuren och jag

Vi är i Kalmar och jobbar.
 
Förutom att jobba har jag även hunnit prata med både katter och hundar. Tydligen? För Matilda har dokumenterat det.
 
Först träffade jag en hund på tåget. Hon hette Salsa.
 
- Åh vilken söt valp! utbrast jag. 
 
Salsa blev förnärmad och vände rumpan till för tydligen var hon inte alls en valp utan en fullvuxen dam. Sorry. Svårt att uppskatta ålder på hundar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sen träffade jag en katt som hette Alvin. Han mallade sig järnet och gjorde attack-hopp upp på en trädstam för att visa hur starka klor han hade.
 
 
 
 
 
 
En bra jobbdag men kanske framför allt en bra djurdag. Helt klart.

En felpublicerad eftermiddag

Idag har jag varit stressad. Stress = inga bra jobbresultat. 
 
En kort stund innan hemgång skulle jag publicera en informationstext med inkluderande länk i en kanal på nätet. Det gick så där. 
 
Tillåt mig punktera upp förloppet:
 
16:00 Jag skriver texten fort fort. Tangenterna smattrar. Ooooooj jag är så effektiiiiiiiiiiv. 
 
16:15 Trycker på publicera.
 
16:16 Vad bra. Det där gick ju snabbt och smidigt. Nu kan jag gå he...
 
16:18 Inser att jag skrivit fel i texten.
 
16:19 PALLA! 
 
16:20 Tvingas skriva om texten på nytt. 
 
16:30 Trycker på publicera. Så där ja nu ka...
 
16:31 Inser att jag har lyckats skriva fel IGEN!
 
16:32 ??
 
16:33 Överväger att ge upp vårdnaden om mig själv. 
 
16:34 Tvingas skriva allt för tredje gången.
 
16:40 Min behandling av tangentbordet = lätt aggressivt. 
 
16:50 Så. Klar. 
 
16:55 Packar ihop och börjar gå från kontoret. 
 
17:05 Kollar informationstexten igen från telefonen och ser att jo, texten är nu helt rätt. Men LÄNK-HELVETET där emot är inte korrekt. Jag har lagt in FEL länk.
 
17:06 Adopterar bort mig själv mentalt. 
 
17:07 Eftersom jag inte kan redigera från telefonen sms:ar jag Matilda och frågar om hon kan hjäpa mig. Jag vet förvisso att Matilda är fem minuter in i ett möte men jag tänker att hon på något magiskt vis kanske har avslutat mötet 55 minuter tidigt och nu istället sitter vid sin dator. 
 
17:10 Får inget svar.
 
17:11 Har inget annat val än att vända tillbaka till kontoret för att själv sätta mig vid datorn och ändra mitt fel. 
 
17:36 Kommer ut från kontoret. Åååå vad skönt det ska bli att komma hem!
 
17:37 Inser att det är punktering på mitt cykeldäck.
 
Ridå. 
 
 
 
 

Vad är det egentligen som är så bra mobiltelefon?

Idag hittade jag en artikel som jag skrev när jag jobbade som ungdomsreporter på lokaltidningen. Detta var år 2000, möjligen 2001, och den smarta telefonen var ännu inte uppfunnen. Där emot hade den numera retroklassiska nokia-mobilen börjat nå var ungdoms jackficka. 
 
Denna nya, tekniska utveckling ville jag skriva om. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tre älsk med denna artikel:
 
1) "Vad är det egentligen som är så bra med mobiltelefoner?" frågar jag mig. Hahahahahaha... Ja jisses. År 2015 är min telefon min tredje bebis kommen till mig via konstgjord väg. 
 
2) Jag meddelar högtidligt redan i ingressen att vi ska träffa Sara och Sara "båda ägare till var sin mobil". Ungefär som att Sara och Sara är ägare till var sitt exotiskt, och möjligen även farligt, husdjur. 
 
3) "Alltid är det någon som gräver i fickan efter sin nalle" konstaterar jag. Ursäkta men nalle? NALLE? N-A-L-L-E? Seriöst? Hahahahaha....
 
Åh.
 
Jag känner att jag vill klappa mig själv ömsint och lite medlidsamt på kinden efter att ha läst den här stenåldrig texten. Måtte jag nu spara detta klipp och visa barnen när dom är tonåringar år 2025. 
 
 

En ny känsla

Alltså, vi måste snacka om solen. Solen! SOLEN!
 
Det är typ vår ute! Hela veckan har Skövde fullkomligt badat i sol. Det där dassiga, tjocka, grå molntäcket som legat som ett bastant och kvävande lock över staden de senaste månaderna har dragit förbi. Kvar finns en luftig blå himmel. Det känns som att jag kan andas igen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Igår satt vi ute i solen och åt lunch. Efter jobbet var jag och barnen ute en bra stund och lekte och träffade andra familjer i parken (vart har alla varit de senaste fem månaderna?). 
 
Idag kom jag på den totalt galna idén att gå ut och promenera när klockan var 18:00. Bara för att det fortfarande var ljust! 
 
Jag vet inte vad detta kallas för...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Livslust?

Sömnbrist

Den här veckan har jag vabbat. Eller vobbat snarare eftersom det här med att lägga ifrån sig arbetet till 100% inte fungerar som egenföretagare. Jag har dock inget problem med det. Älskar mitt jobb.
 
Hur som helst har storebarnet haft feber  och som ett resultat av det har han/vi inte sovit jättebra om natten. Igår natt var jag uppe säkert 5-6 gånger. Jag pallar det för vi sover så gott annars men jag får ändå flashbacks till tiden för två år sedan när jag hade en bebis som ville amma hela nätterna och så en 3-åring på det som ville stiga upp klockan 05:30 varje morgon.
 
Fy.
 
Vad trött jag var! 

Jag låg så gravt mycket minus på sömnkontot att inte ens den mest skillade matematiker hade kunnat ordna upp den ekvationen. Det värkte i hela kroppen. Påsarna under ögonen karvade sig så djupt in i huden att man nästan kunde skymta skelettet. Jag gick runt som i en dimma och kände mig ömsom deprimerad ömsom bakfull. Det är liksom vad sömnbrist gör med en. 
 
Nu är barnen större och vi sover så jäääääkla gött om nätterna. Och på morgonen kan barnen gå upp och sköta sig själva en stund. Ååå sömn ljuva sömnn jag dyrkar DIG. 


S som i sömn (och sand).


 

Snuvad på konfekt

Min kära make drog ut en tand igår. En gammal visdomstand som aldrig gjort munhålan någon nytta. 
 
- Du kan väl ta med dig tanden hem sen? var det sista jag bad innan han åkte iväg till tandläkaren.
 
Sen berättade jag exalterat för barnen att pappa snart skulle komma hem med en tand som antagligen hade ENOOOORMA rötter aaaaaaah (mina fantasier). Åh vad roligt det skulle bli att få se! Ja, ni som har hängt med här på bloggen ett tag vet ju att jag ääääälskar blåsor, finnar, vaxproppar, bortopererat åderbrock, tandrötter och annat äckelpäckel underbart. 
 
Sen kom min man hem och... Inte hade han någon tand med sig!
 
- Nej den slängde tandläkaren. 
- Men... Men... Hade den långa rötter då, tanden? undrade jag. 
- Det vet jag inte. Jag fick inte se den. 
 
Wtf?? FICK INTE SE DEN? Ursäkta men det är ju ungefär som att man skulle sälja smör och sedan vägra ta emot pengarna. Eller köpa rosor och sedan dra av alla bladen innan man sätter ner dom i vasen. Eller dra ut en saftig visdomstand och sedan inte ta med den hem till sin fru för vidare beskådan. Eller vänta. DET VAR JU DET HAN GJORDE.
 
Pallar inte. 
 
 
 
Ledsen och bestört.