Förvirring

Jag har just letat mig HALVT FÖRDÄRVAD efter min iPhone (jag tittade till och med i toaletten) (så illa var det) (inget får det att krypa i kroppen på mig så mycket som när jag tvingas glänta på toalettlocket i jakt på min telefon) till tonerna av Britney Spears låt Work it Bitch, vilket kändes något ironiskt. 
 
Ja.
 
Jag letade ända tills jag kom på att det var min egen telefon som spelade musiken. Det var bara att följa tonerna. Smarrrrrrrt av mig. 
 
Är det detta som kallas ilandsförvirring?
 
Eller ska jag säga iLandsförvirring (med litet i och stort L)?
 
 
 
Spelande grej jag letat efter ikväll.
 

Att våga känna sig viktig

Som kvinna har jag under hela mitt jobbliv tampats med en osäkerhet kring att det jag gör är viktigt. Att det spelar roll. 
 
I början av min bloggkarriär vågade jag knappt inte berätta för folk att jag hade en blogg. Jag upplevde det jag gjorde som hemskt löjligt och tramsigt. Detta trots att min blogg var bland de största i Sverige och dessutom min källa till försörjning. Men så läste jag ju överallt om hur oviktig bloggvärlden var och jag såg hur bloggtjejer förminskades och förlöjligades. Det tog mig många år innan jag med stolthet kunde säga att jag var bloggare. 
 
För det är ju tyvärr så att det som kvinnor gör generellt sett anses vara tramsigt medan det som män gör är erkänt och viktigt.
 
- Prata inte om massa tjejgrejer, fick jag höra när jag skulle förbereda min stand up. 
- Humortjejer ska alltid skämta om mens och sånt, hörde jag en annan sucka. 
 
Det skeva är att båda dessa kommentarer kom från kvinnor. Vilket visar hur duperade vi är. Vi är så invanda vid att det tjejiga är dåligt och det manliga är bra att vi till och med ser ner på oss själva. Vilket ju är praktiskt för patriarkatets fortsatta överlevnad. 
 
Filmer med majoritet kvinnor i rollistan klassas som "chick flicks" och ses bara av andra kvinnor medan filmer med män anses vara "riktiga" filmer och ses av alla. 
 
Killar kan sitta som duo och prata i mun på varandra i 90 minuter och klassas som synnerligen begåvade och "sköna" medan två kvinnor i duo inte sällan avfärdas som tramsiga. 
 
- Jag trodde ni skulle prata om viktiga saker? fick jag en kommentar som sa efter min och Reginas första podavsnitt. 
 
Alltså, egentligen är ju ingenting viktigt. Förutom det som är viktigt. Om ni förstår tankegången där. Men när jag upplever hur tjejer ser ner på sig själva och sina yrkesroller (moi inkluderad) medan killar bygger upp sig själva och varandra med ett självförtroende som skulle kunna försörja ett helt land - DÅ skaver det i mig. DÅ är det något som börjar puttra inom mig. Och det är inte lunchen som just landade i min magsäck, om man säger så. 
 
Favoritcitat i repris:
 
 
 

Ledig dag

Idag har jag varit ledig med femåringen. Jag ska försöka vara det någon dag i veckan framöver, om jobbet tillåter. Det känns som att vår femåring är i en period då han behöver en paus då och då. 
 
Idag inledde han i alla fall dagen med att skjuta gummipilsprick på tomburkar. Varför? Varför inte?
 
 
 
 
Jag passade på att byta sängkläder.
 
 
 
 
Nej vi manglar inte lakanen i vårt hushåll HUR SÅ??? 
 
Sen gick vi med massa saker till återvinningen och eventuellt kan man se på femåringens outfit att han är inne i en väldigt... eh... Bestämd period just nu. 
 
 
 
 
A ja det finns värre saker än att gå runt i shorts en regnig dag i september. 
 
Efter återvinningen handlade vi (jo ni hör, en riktigt spännande onsdag har vi haft). Efter handlingen kände sig femåringen lite seg i benen och ville att jag skulle bära honom hem. 
 
- Jag bär matkassen, förklarade jag. 
- Om JAG bär matkassen så kan du bära MIG? föreslog femåringen generöst. 
 
Det var förvisso ett snällt förslag men jag tyckte fortfarande att det lät lite skevt rent bärmässigt? 
 
 
 
 
 
Japp. Efter lunchen tränade vi och körde dansstopp till Work it bitch med Britney Spears (mammans val) och Crazy Frog (femåringens val) innan vi hämtade storebror från skolan. 
 
 
 
 
Under eftermiddagen har femåringen och pappan målat transformers. Det är mycket transformers i vårt hushåll just nu. Ungefär 90% av våra samtalsämnen handlar om transformers. Vilket absolut är bättre än om vi exempelvis skulle prata till 90% om premieobligationer eller rötskador. Allting är relativt. 
 
 
 
 
En produktiv dag ändå. 

Frågeställningar kring Farang

Tittar ni på Farang?
 
Jag och min man tittar på det linjärt samt kronologiskt. Vilket känns... Retro. Hur som helst tycker vi att Farang är både spännande och bra. 
 
Jag har dock två frågeställningar:
 
1) Varför måste Ola Rapaces rollkaraktär Rickard gå runt i tjocka jeans HELA TIDEN? I Thailand?? Hur många plusgrader kan det vara? 35? 40? Man ser ju hur han lider för hela t-shirten dryper ju av svett i samtliga scener. Ta på dig shorts och flipflop människa! Vill jag säga åt honom. Han byter ju aldrig kläder heller. Obs! Har bara sett fyra avsnitt så det kan ju hända att han hinner köra en tvätt i avsnitt sju eller så. 
 
 
Foto: Tv4.
 
 
 
 
2) Varför måste Thyra (dottern) försvinna prick HELA tiden? Stanna här på hotellrummet säger Ola Rapace åt henne och två sekunder senare är hon över allt i Thailand UTOM på hotellrummet och involverar sig krångligt med massa kriminella. Vad är ditt problem Thyra?? Ta ett chillpill och lägg dig framför en tv och scrolla mobilen som en normal människa! Vettja. 
 
 
Foto: Tv4.
 
 
Slut på frågeställningar. 
 

Matlådetyperna

Tillåt mig generalisera och kategorisera in folk efter typen av matlåda.
 
Fem olika matlådetyper:
 
1. TrerättersTrine 
Trine är egentligen inte speciellt förtjust i att ta med sig matlåda till jobbet. Men hon inser en viss ekonomisk vinning i det hela och har därför plikttroget med sig en matlåda varje dag. Variationen är dock lika låg som lusten och Trines kost cirklar därför kring ungefär tre olika rätter. Därav smeknamnet TrerättersTrine. 
 
2. ÖverraskandeÖrjan
ÖverraskandeÖrjan har även han matlåda med sig varje dag men till skillnad från TrerättersTrine kommer Örjans kost alltid med stor variation och inkluderande överraskningsmoment. Man vet aldrig vad som döljer sig under plastlocket. Det kan vara allt från lax till tacos till pastagratäng till järpar till ärtsoppa till sushi till... Ja. Ni fattar. Örjan överraskar. 
 
3. ÄtaUteUlla
Ulla har aldrig med sig någon matlåda. Hon köper alltid mat ute. De enstaka gånger per år som ÄtaUteUlla faktiskt har med sig en matlåda går det ett sus genom personalrummet och så samlas alla kollegor kring lådan för att inspektera dess innehåll likt en sällsynt relik. 
 
4. NödkostNina 
Nina har aldrig med sig någon lagad mat. Istället plockar hon med sig en burk makrill, knäckebröd, keso, fil, en tomat, en burk majs... Ja allt som kan ätas utan minsta möjliga tillagning men ändå med känsla av lunch får följa med.
 
5. OrdningOchRedaOlle 
Som namnet antyder är det ordning och reda på Olle. Matlådan, eller nej förlåt, matLÅDORNA är noga uträknade och uttänkta med huvudrätt, sallad, sås och andra tillbehör upplagda i separata lådor. Fuktskadade kolhydrater, sallad som mixat sig felaktigt med protein och matlådor som läcker är det värsta Olle vet. 
 
 
 
 
 
 
 

Luftmakarkepa

Jag hittade en bild i arkivet, från när åttaåringen var fyra år och uppfann en "luftmakar-kepa", som han själv kallade det. 
 
Luftmakarkepan var en sorts huvudbonad som bestod av en keps, en eltandborstladdare och ett liggunderlag. Laddaren hängde fram på kepsen och liggunderlaget var kopplat baktill. 
 
 
 
 
 

Jag minns att jag tyckte att det verkade lite opraktiskt att ha massa saker dinglande runt öronen men det var väl bara jag som var gammalmodig och lilleman som var före sin tid.
 
Snart går väl alla runt med luftmakarkepor och laddar eltandborstar och sover på liggunderlag i parti och minut och då kan jag stå där och skämmas med skägget i brevlådan.

Förra veckans

Jag inspirerades av min kära podkollega och gjorde en veckolista, fast för förra veckan.

 

Förra veckans bästa: Att den innehöll en mix av hemmajobb, jobb på kontor, jobb på radio, en ledig dag, vänner, familj, fest och hemmamys. Lite av allt. Perrrfekt. 

 

Förra veckans sämsta: Jag drömde en mardröm DELUXE. Först att jag och min familj blev "fångade" i ett stort hus omringade av ett hot utifrån. Hotet var oklart men jag visste att vi var tvugna att fly eller gömma oss. Sen följde jag upp den trevligheten genom att drömma att en kompis blev svårt sjuk. Man ba - tack hjärnan för en not so härlig cocktail av remsömn. Vaknade och var helt skakig. 

 

Förra veckans godaste: Jag har hittat Smash! I Sverige! HA! Nu behöver jag inte importera dyrt från Norge längre. 

 
 
 
 
 
 

Förra veckans ägg: En bekant berättade att hon hade ägglossning endast en gång på sex år och just vid den kläckningen blev hennes efterlängtade bebis till. Snacka om tajming. Plus fint att höra.

 

Förra veckans mysigaste: Pysslade ihop en bok tillsammans med en GLAD femåring. Han har alltså skrivit sin allra första roman a´ fem sidor och den handlar om en Transformer. Jag var spökskrivare. 

 

 

 

 

 

Förra veckans roligaste: När min svägerska skulle högläsa ur boken som femåringen hade författat och höll på att läsa något snuskigt som börjar på k och slutar på ulla innan hon insåg att det stod "krossade". INGET ANNAT! Jag har eventuellt inte världens bästa handstil, nej. 

 

 

 
 
 
Förra veckans mest otippade: Om en mamma hade spökskrivit KNULLA i ett barns egenknåpade bok om transformers?? HAHA! Snacka om otippat. 
 
Och ganska obehagligt. 

Avsnitt nummer 1 - Extrem tystnad tack

Här kommer avsnitt nummer 1 av Veckans Smash! Yey!
 
Vi finns även i podappen Podcaster sök på veckanssmash så hittar ni oss. Ni kan även ladda ner avsnittet här. Och här kan ni förresten gilla vår Facebooksida.
 
Så.
 
I detta första avsnitt, som vi har döpt till Extrem tystnad tack, behandlar vi ämnet emojis. Vilken typ av emojianvändare är vi och hur kommer det sig att vissa inte använder emojis alls? Regina funderar kring tysta avdelningar på tåg och berättar om den gången hon fick the silent passiv aggressiv treatment av en medresenär. Jag tar upp en gäng gamla talesätt och lanser några mer moderna varianter av dessa. Regina listar konstiga saker hon tycker att folk gör. Det visar sig att jag är ganska konstig... He. 
 
Hoppas ni gillar! 
 
 
 
 

Bröllopsfest och ottanväckning

Igår var vi bjudna på fest till några kompisar som har gift sig. Väldans trevligt! 
 
Följande bild är INTE en bild på en disktrasa eller motsvarande utan en bild på de strumpbyxor jag planerade att ta på mig. 
 
 
 
 
När jag väl hade fått dom över rumpan och magen så satt dom kvar där. Om man säger så. Ingen halkrisk. Om man säger så.  
 
I övrigt körde jag på mitt säkra festkort - läppstift. Jag är inte speciellt sminkig av mig men läppfärg använder jag gärna för att signalera kalas åt mig själv. 
 
 
 
 
Sen fyller läppstift en praktisk funktion i form av att det är svinlätt att hålla reda på vilken mugg som är ens egen. Det blir ju ändå en del glas och muggar när det är fest. Min lös på flera meters håll. 
 
 
 
 
 
Gårdagens barnvakt kom hem till oss och åkte hem när vi anlände från festen vid 01-snåret. Smidigt att ha barnen hemma i sina egna sängar. Mindre smidigt att dom bestämde sig för att vakna redan 06:15 imorse, hela två timmar tidigare än vanligt. Vilket naturligtvis var totalt väntat. 
 
När föräldrar har varit på fest och somnat sent då är det som att det sitter en familjegud någonstans och beordrar extra tidig väckning av barnen.  
 
Pass opp! Två päron som skålat i brus och stannat uppe till efter midnatt. Ratta in ottan på deras barn. Båda två! Ingen snooze. Uppfattat? Okej. VERKSTÄLL! 
 
Tur för mig att jag inte kan dricka speciellt mycket vin längre. Det tar verkligen stopp efter två glas och sen crejvar jag bara vatten. Vilket helt klart känns muntert dagen efter. 

Dubbel glädje

Jag skrev på Instagram igår att man självklart ALLTID äter Lysmelk i par. Det vet ni va?
 
 
 
 
Jag minns inte senaste gången jag tyckte att en singel-Lysmelk var en god idé. 
 
Faktum är att en rungande majoritet på Instagram höll med mig. Och det känns ju tryggt. Att vi är fler personer i det här avlånga landet som tycker att dubbel choklad är dubbel glädje. Råkar man ha köpt olika många Lysmelk och står där med bara en enda kvar i påsen får man givetvis offra sig och köra en singel. Men det är inte alls lika mycket njut i det. 
 
Andra röster som höjdes:
 
- Ät Lysmelk tillsammans med sockerbit, skumbanan eller skumsvamp
- Lysmelk gör sig bäst smältande i gommen 
- Man bör ENDAST para ihop Lysmelkar med samma mönster
- Lysmelk har ändrat receptet och smakar inte lika gott längre 
 
Fler inputs på detta? 

Hur mycket Spiderchick är du?

Stort revolutionerande test! Hur mycket Spiderchick är du?
 
Vad gör dig glad?
1. Vänner 
x. Familj
2. Andras varbölder 
 
Vad tycker du är riktigt, riktigt jobbigt? 
1. Springa ett marathon 
x. Stiga upp före solen
2. Tanken på att byta kakel i ett kök
 
Vad kan du ibland känna dig motarbetad av? 
1. Kollegor
x. Omvärlden 
2. Galonbyxor 
 
Vad har du någon gång stått upp för? 
1. En person på bussen
x. Rättvisa 
2. En publik
 
Vad kan du ibland bli sugen på att äta? 
1. Godis
x. Mat
2. Bebisar 
 
Vad har du någon gång bränt?
1. Pengar 
x. Ljus i båda ändar
2. Din hand 
 
Vad har du alltid dubbla lager av?
1. Solskyddsfaktor
x. Kondomer 
2. Smuldeg 
 
Vad har du någon gång övervägt att spela in?
1. En skiva 
x. Ett Youtubeklipp 
2. Dina barns smörgåsbeställningar 
 
Vad gillar du bäst att förlösa?
1. Ett skratt 
x. En fis 
2. Ett elefantöra
 
Flest 1
Du är troligtvis en variant av dig själv.
 
Flest x
Du är en blandning mellan dig själv och Spiderchick. 
 
Flest 2 
Du är 100% Spiderchick! Grattis! Tror vi. 
 
 
 
En hundraprocentare. 
 

Favoritidol och black out

Tittar ni på Idol?
 
Jag har under tidigare år haft en gnagande känsla av att jag skulle kunna vara mamma till merparten av alla deltagare. I år är det inte längre en känsla. Det är ett faktum. Jag skulle kunna vara mamma till 50% av alla sökande. En ung mamma förvisso. Men än dock en mamma. 
 
Hur som helst. Min favorit just nu är Kevin: 
 
 
 
 
Han är så himla lik Ryan Gosling. Håll ni inte med? 
 
Sen till alla stackare som får black out på scenen och glömmer bort låttexterna:
 
JAG FÖRSTÅR ER!
 
I feel ya. 
 
Fasen vad lätt det är att hamna i det där svarta slukhålet av inget minne alls. Tänk er till exempel att stå på en scen och typ köra stan up eller något liknande och sen mitt i en rutin kommer du av dig och minns inte alls vad du ska säga härnäst och du ser hundra par ögon stirra mot dig och din hjärna går på sådant högvarv att det nästan pyser hjärnsubstans ur öronen på dig och det enda du kan tänka är säg nåt säg nåt säg nåt. Vilken skräck! 
 
Eller vänta lite... 
 
DET HAR JU HÄNT MIG! 
 
Tyckte väl att det kändes välbekant. 
 

Radio gånger två

Idag har jag radioat mig rejält. 
 
Först var jag som sagt med i Nyhetspanelen i Radio Skaraborg. Det kräver en del energi att stå i radio och tycka till om olika saker, typ nationella militärövningar. 
 
- Men herregud VEM BRYR SIG?
 
Kan jag ju inte svara.
 
I radio.
 
Nix istället måste jag klämma fram lite tyckande och det är faktiskt väldigt utvecklande. Och kul!
 
 
 
 
 
 
Efter radion bajkade jag hem (cyklade alltså), åt en snabb lunch och sedan var det podcastdags med Regina. Wihooooo! Hoppas tekniken var med oss idag. Vi redigerar podden varannan gång och den här veckan är det Reginas tur. Hon har aldrig redigerat ljud tidigare men menade "hur svårt kan det vara?". Och DET mina vänner är en inställning som jag gillar. 
 
Jag har själv lärt mig både ljudredigering, filmredigering och photoshop via olika tutorials på Youtube. Det kändes lite märkligt när jag redigerade Humorhimlen förra året. Ba´ här sitter jag med min egenknåpade Youtubeutbildning a´ cirka en hundradels låtsastermin och redigerar program till P3.
 
?
 
Livets vägar och så vidare.
 

Ekonomiska tankar och näsbredd

Tack snälla ni för input och delgiven erfarenhet i föregående inlägg
 
Jag vet inte om femåringen möjligen smygläste min blogg imorse för idag har han faktiskt varit ganska... Glad? Vi har varit lediga han och jag. Igår trodde vi nämligen att han höll på att bli sjuk så jag var inställd på vab men så vaknade han pigg (och rätt arg) men jag tänkte att vi lika väl kunde ha en ledig dag ändå. 
 
Först var vi bara hemma. Medan jag akut läste in mig på Aurora 17-övningen (jag ska vara med i lokalradions nyhetspanel imorgon och verka uppdaterad) (det roliga är att jag tackade ja till medverkan i panelen för att jag läste fel och trodde att det var en NÖJESpanel) (nu är jag inne på andra säsongen av den här feltackningen) (så kan det gå) lekte femåringen med en strump-tvätthängare. 
 
 
 
 
 
Respekt ändå, att kunna roa sig med det lilla. 
 
Sen bestämde vi oss för att åka in till stan. Dels behövde femåringen nya skor och sedan ville han även spendera en hundralapp som han hade sparat. 
 
- Mamma jag ska köpa Lego Chima, meddelade han. 
- Ja om du har råd med det, svarade jag. 
- Men mamma! suckade femåringen. Om jag inte har råd kan vi bara växla hundralappen till den pengen som det kostar. 
 
Jag försökte förklara att det inte riktigt fungerar så men femåringen tyckte ändå att hans förslag lät mer ekonomiskt. 
 
 
 
 
Nåväl. 
 
I skoaffären passade han på att mäta näsbredden. Näsan och öronen slutar aldrig att växa, har jag hört? Bäst att uppdatera sig med måtten. 
 
 
 
 
Sen fikade vi vår favoritsmoothie med banan, mango och jordnötssmör. Både jag och femåringen ÄLSKAR denna förnäma skapelse! Jag skulle kunna leva på den kombon. 
 
 
 
 
En mysig dag. Med mitt arga lilla bi. 

Allt är fel

Just nu har vi en femåring här hemma som... Jag vet inte. 
 
Han. Är. Så. Arg.
 
Hela tiden. ALLT är fel. 
 
Saker som varit fel innan klockan 08:00 idag: 
 
• Osten vi har är inte samma som på förskolan
• Jag hittar inte omedelbart rätt klipp på Youtube 
• Han får inte äta glass till frukost 
• Han fick "bara" en jacka igår (storebror fick även övedragsbyxor)
• Han vill ha en Miniontröja NUUUU
• Han får inte cykla på sin trasiga cykel
 
Det senare resulterade även i att han sprang in och låste ytterdörren. Det vill säga han låste ute mig och storebror. Klockan 07:50 när vi har bråttom till skolan................ *profylaxandas*
 
Alltså.
 
Älskade lilla vän, vad händer?
 
Finns det fler femåringar där ute vars små kroppar det just nu stormar stora känslor i? 
 
Och finns det fler föräldrar där ute som får träna, eller nej nej STYRKETRÄNA, eller nej nej HÅRD-DEFFA, sitt tålamod typ varje sekund?
 
Vore skönt att höra i så fall. 
 
Mvh // person som känner att föräldraskapet ingjuter en hel del ödmjukhet i en
 

Samtal och syskonmatch

Idag har jag och Spiderpapa haft samtal med åttaåringens lärare i skolan. Åttaåringen fick massor av beröm vilket såklart gjorde oss meeer än malliga. När ens barn får fina ord känns det EXAKT som att man själv har fått det. 
 
- Berätta meeeeer om mig själv! ville jag säga och låta fröken klia mig under hakan. 
 
Sen visade åttaåringen en teckning han hade målat av sin familj där lillebror hade några slags röda... Horn? I pannan? Lite oklart vad det betydde. I övrigt såg vi alla glada ut. 
 
Efter samtalet åkte jag och åttaåringen in till stan för att hitta höstytterkläder. Bäst att göra det nu innan det blir frost och det bara finns storlek hundrafyrtioelva och trekvart kvar i alla jackor. Nej jag vet, den storleken finns inte ens. Det är det som är konstigt. 
 
 
 
 
 
 
Kolla vilka fina jackor och mössor vi hittade! 
 
 
 
 
Syskonmatchning är min svaga punkt. Jag vill bara hinna matcha mina barn så mycket det går innan dom kommer på andra, mindre matchande, tankar. 

Rent hus

Ett tv-program som jag saknar är Rent Hus.
 
Kommer ni ihåg det? Ni vet det där programmet där två paranta damer stegade in hos folk vars städning möjligen sträckte sig till att råka gnida en bit av tröjärmen mot vardagsumsbordet. I kölvattnet av min fascination för "äckliga" saker ( finnar, varbölder, nageltrång etcetera) (och med särskild förtjusning för vaxproppar inom familjen) finns även en fascination för "äckliga hem".
 
Disk som inte blivit diskad på flera år, kylskåp som inte skrubbats ur på två decennium, badrum som är så smutsiga att silverfiskarna riskerar att dra på sig salmonella...
 
- Vidrigt! säger ni.
 
- Mmmmmm... säger jag och myser med en bunke popcorn.
 
Det vilar något oerhört rofyllt över vetskapen om att det finns folk som är sämre än jag på att städa.
 
Så. Gärna Rent Hus tillbaka i tv-tablån tack. 
 
 
Bild: Tv4.
 

Förnedrande paketöppning

I år var jag förutseende och köpte alla åttaåringens födelsedagspresenter redan en månad innan själva födelsedagen. 
 
Det kanske låter duktigt men problemet är att den här strategin inte fungerar för mig. INTE ALLS!
 
För i samma stund som jag lutar mig tillbaka och känner förberedelsernas ljumma segervindar smeka mina kinder så hinner jag 1) glömma bort var jag har gömt paketen och 2) dessutom glömma bort vad det är i dom?
 
Dagen innan åttaåringens födelsedag fick jag således den förnedrande uppgiften att leta reda på min egen paketgömma för att sedan, när jag äntligen hittade gömman (maaaan am I good at hiding!) tvingas öppna alla paket som jag så nogsamt och självgott slagit in fyra veckor tidigare. Ja jag kan ju inte ge bort saker jag inte ens vet vad det är. Plus att några var till lillebror. 
 
 
 
 
 
Påminn mig om att aldrig blir en sådan där som köper julklappar i september. Dessa paket kommer aldrig att nå granen utan istället dyka upp som fornminnen i någon utgrävning om si så där tusen år. Oklart om Pokémon och fidgetspinners fortfarande är populärt bland kidsen då. 
 

Veckans smash!

Ni gissade rätt! Det är alltså Regina som jag ska göra en podcast tillsammans med. Också känd som allas vår Egoina. Tjohoooooo!
 
Nu har vi spelat in ett pilotavsnitt av Veckans Smash. Ett testavsnitt liksom. 
 
Vad vet vi egentligen om varandra? Jag levererar fakta jag tror mig veta om Regina och Regina levererar fakta om mig. Sen outar vi en del föreställningar som vi har om varandra. Jag tror bland annat att Regina är en person som väldigt lätt får en ”kompiscrush" och Regina tror att jag är en person med prestationsångest och mycket oro. Stämmer detta?
 
Sen påminner jag Regina om ett jobb hon typ fick sparken ifrån och Regina påminner mig om när jag myntade uttrycket "cityanka"… Haha! Jag hade helt glömt det!
 
Vi kallar det här för ett pilotavsnitt för att det låter proffsigt givetvis! Hehe. Men även för att vi vill ge oss chansen att testa varandra och framför allt tekniken. ÅÅåå denna ljuva teknik. Är det någon lärdom jag har tagit med mig från tidigare poddande så är det att tekniken ALLTID krånglar första gången och det gjorde den även nu. Jag har därför fått redigera mer än önskat i avsnittet men så kan det bli. Och vi verkar heller ännu inte ha nått iTunes eller podcastapparna men ni kan lyssna nedan. 
 
Nästa avsnitt blir avsnitt numero UNO. Och då ska vi vara på banan med både teknik och pod-appar. Ni kan förvänta er spaningar, vardagsbetraktelser, listor, funderingar, onödigt vetande och annat smashing. En förlängning av våra bloggar helt enkelt.
 
Hoppas att ni kommer gilla! Kom gärna med önskeämnen! 
 
PÖSS!
 
 

Houston we have a åttaåring!

Idag har jag varit mamma i åtta år. 
 
Den 10 september 2009 kom han till oss. Den där personen som ändrade våra liv för evigt. Som en skrikig liten virvelvind intog han våra liv och fick oss verkligen att känna att vi levde. 
 
- Nu ska ni minsann få känna på hur det är att vara föräldrar mjehehehe, sa han och gnuggade sina små händer. 
 
Sen sov vi inte en hel natt på ett år och jag slog upprepade rekord i marathonamning. Den lilla bebis som vägt blott 2400 gram vid födseln vägde vid 10 månader 10 kilo. Då kanske ni förstår proportionerna av hur mycket han ammade. 
 
- BARA BRÖSTMJÖLK? utbrast BVC-sköterskan lika delar förvånat lika delar förfärat vid frågan om kostvanor. 
 
Vi slet det första året, jag och Spiderpapa. Vi slet med sömnbristen och att hitta våra roller som föräldrar. 
 
Sen plötsligt kom Det Stora Lugnet. Den skrikiga och missnöjda lilla bebisen hade vuxit upp till ett synnerligen nöjt barn. Och sedan dess har han varit nöjd. Och enkel. Så himla enkel. 
 
Gillar skolan, sina kompisar, spelar fotboll och handboll. Tycker om att se på reality-tv med sin mamma (obs ej Paradise Hotel). Älskar när vi träffar kompisar, reser och hittar på saker. Är aldrig rädd men lite känslig. Snäll. Rolig. Iakttagande. Lugn. 
 
Vi är så STOLTA över denna lilla människa som håller på att bli stor. Och det säger vi till honom varje dag. Är det något som jag vill att mina barn ska veta så är det att jag 1) älskar dom och 2) är stolt över dom. Varje dag. För att dom är dom. 
 
 
 
I Göteborg våren 2010.
 
 
Med kompisen 2011. 
 
 
 
Med lillebror 2014. 
 
 
 
På Kreta 2015. 
 
 
 
På morbrors bröllop sommaren 2017. 
 

May the släktkalas be with you

Idag har vi haft släktkalas för vår sjuåring som fyller ÅTTA ÅR imorgon! Hurra! 
 
Han meddelade igår kväll att han inte ämnade sova ens en sekund under hela natten. Lillebror, som även han har känt av situationens nerv, tränade för fullt på att sova räv ända tills han blev så trött att han somnade som en människa. Det vill säga med båda ögonen slutna. 
 
Idag klockan 11, efter mycket längt längt och åter längt, kom så äntligen släkten för att fira.
 
Tårtan hade jag beställt från en kompis, med smak av hallon och lakrits. Titt´ så fin! Allt efter önskningar av födelsedagsbarnet. 
 
 
 
 
 
 
Själv tycker jag att det bästa med kalaset var min mans brorsbarn som jag är typ ingiftasfaster åt? Hon är sju månader och den SNUFFSIGASTE lilla människan EVER! Jag orkar inte! Hon är så go att jag bara vill steka upp henne i smör och äta till middag. Är det normalt att känna sådana kannabalistiska känslor??
 
Ni behöver väl inte säga något till hennes föräldrar. 
 
 
 
 

Inspelning av...

Igår spelade jag in en grej tillsammans med en annan bloggare.
 
 
 
 
 
 
 
*dun dun dun* *spänningsmusik*
 
Ja. Ni förstår ju att det är en podcast. En helt ny sådan!
 
Det här känns SÅ KUL! Ända sedan min och Matildas pod smög ner i graven för ganska exakt två år sedan har jag saknat något som kompletterar min lelle blogg. Jag har ju testat Youtube en del men känner att det inte riktigt är min plats. Framför allt har jag känt att det möjligen är min 8-årige sons forum mer än mitt (hans stora dröm är att starta en egen Youtubekanal). En podcast där emot känner jag kompletterar mig och min blogg perfekt och där hänger heller inga åttaåringar. Nu har jag dessutom kommit i lag* med en annan bloggare som känner precis likadant. Att podcast är kul alltså. Och att tiden och lusten finns. Stjärnorna står rätt! Yey! 
 
Igår spelade vi in ett pilotavsnitt som vi hoppas ska nå iTunes under helgen. 
 
Och om någon undrar - jag och Matilda jobbar fortfarande tillsammans. Jag och Matilda är fortfarande vänner! I höst kommer vi göra en del saker ihop och en del saker separat, som det här till exempel. Kvinnor kan jobba med flera olika kvinnor. Det är det som är så fint! 
 
Så.
 
Jag uppdaterar er mer inom kort! 
 
*Kommit i lag? Är jag i hemlighet född 1923??
 

En rolig historia om stand up

Jag såg en dokumentär om stand up på SVT-play idag, här hittar ni den. 
 
 
 
 
Den var väldigt intressant att se för mig så här post stand uppen. Jag älskar partiet där komikerna pratar om sina misslyckande. Eller lärdomar kanske man ska kalla det? Jag ÄLSKAR att Petra Mede knappt inte kan berätta om sitt värsta framträdande för att hon tycker att det är så pinsamt, haha! Och jag älskar när Nour berättar att hon var så nervös inför sin första gång på scen att hon nästan önskade att det skulle ske en olycka så hon slapp. 
 
RELATERAR. 
 
Om man säger så. 
 
Jag älskar även när Messiah Hallberg berättar om den gången han klev upp på scenen och folk välkomnade honom genom att resa sig upp och lämna lokalen. Hemskt! Haha!
 
A ja.
 
Hur som helst verkar det ganska normalt att inte briljera första gången på scen. Kanske inte ens fjärde, femte eller femtonde gången. Vilket gör mig lite peppad på att möjligen testa stand up igen. 
 

Perfekta scarfen!

Jag har gjort det! Jag har hittat DEN scarfen. En helt perfekt sådan. 
 
 
 
 
 
Varför så bra?
 
1) Den innehar perfekt längd
Jag avskyr halsdukar och dylikt med en längd som inte är ordentligt uttänkt. Ni vet av typen - snurrar man den två varv runt halsen blir ändarna för långa men snurrar man den tre varv så blir ändarna för korta och sen står man där i värsta i-lands moment 22 och vet inte hur man ska snurra. Värdelöst. Men den här scarfen snurrar jag ett varv och sen hänger ändarna i perfekt längd och symmetri. 
 
2) Den har stuns
Doooojn dooooojn låter det när jag skakar tyget. 
 
3) Perfekt färg 
Den plommonlila färgen passar perfekt till min Leif GW-jacka och den kommer även göra sig ypperlig till min mörkblå vinterkappa
 
4) Det är en scaduk
Egentligen är det varken en renodlad scarf eller en renodlad halsduk utan en... Scaduk? Helt enkelt en perfekt mix av båda varianter. En halsduk blir lätt för varm och en scarf blir lätt för kall men en scaduk håller perfekt tjocklek och temperatur. 
 
Så.
 
Om det hittills i inlägget har framstått som oklart så är jag alltså n ö j d över mitt inköp.
 
 
 
 
 
 

Tre jäkligt bra bilder på mig

Jag hittade tre stycken ännu inte publicerade bilder på mig själv i arkivet. Dom är nog minst tre år gamla så jag tycker absolut att det är hög tid att jag lägger ut dom.
 
Fotograf: Min man. 
 
 

Här står jag i en nonchalant posering och tror att jag ser ut som en modebloggare. Helt ovetandes om att jag i själva verket ser ut som flickan i The Ring. Blond version.
 
 
 
 
Fotad i den smickrande vinkeln som heter "snett underifrån när man inte märker".
 
 
 
 
Här har jag med hjälp av en enkel hukning effektivt kapat av hela min hals. Med resultatet att huvudet ser ut att vila direkt på axelpartiet.
 
 
 
Vi är ett strålande fotografteam, jag och min man. 
 
För övrigt: Jösses vilket långt hår jag hade?? Rapunzel light, tänker jag osökt. 

Galonbyxorna och deras agenda

Det känns som att barnens galonbyxor har haft något emot mig de senaste två dagarna.
 
Igår: Morgon. Packar ihop alla grejer. Går till skolan med båda barnen. Inser på vägen att jag har glömt femåringens galonbyxor hemma så lämnar av sjuåringen på skolan och går tillbaka hela vägen hem med femåringen. Letar igenom huset på jakt efter galonbyxorna. Hittar inga. Får gräva fram någon slags rest-överdragsbyxa jag inte visste att vi hade. Går till förskolan. Kommer fram och inser att jag har haft femåringens galonbyxa i väskan hela tiden. Ridå. 
 
Idag: Morgon. Packar ihop alla grejer. Hittar inte femåringens galonbyxor och tänker att dom måste vara kvar på förskolan. Går till skolan med båda barnen, lämnar av sjuåringen och hans grejer. Går till förskolan med femåringen. Kommer dit och inser att han inte alls har några galonbyxor på sin hylla? Tänker att dom nog råkade hamna i sjuåringens ryggsäck. Går tillbaka till skolan. Hittar inte femåringens byxor, ringer min man på jobbet som säger att byxorna är hemma. Går hem, river ner hallen på grejer, hittar slutligen femåringens svarta galonbyxor inbakade i min mans svarta regnjacka. Vill skiljas. Inser att skilsmässa på grund av galonbyxor möjligen inte är rimlig. Går med femåringens galonbyxa till förskolan. 
 
Galon rimmar på motion OCH DET KAN MAN ABSOLUT SÄGA ATT JAG HAR FÅTT MIN BESKÄRDA DEL AV! 
 
Över och ut. 
 
 
Galonväder i Skövde. 
 
 

Smeknamn, lyxvanor och måsten

Har du något konstigt du alltid behöver göra?

Eh. Ja.  

 

Har du något smeknamn? 

Nej inget. Mer än att jag ibland kallas för mitt bloggnamn.  

 

Några måsten? 

Byta om till mjukisbyxor när jag kommer hem från jobbet. Ett ABSOLUT måste. Varför? För att jag älskar mig själv! 

 

Några lyxvanor?

Mitt jobb är en enda stor lyxvana. Att jobba under eget ansvar och ha förmånen att själv förvalta sin tid är ibland stressigt och pressigt men för det allra mesta OTRUUUUUULIGT lyxigt. 

 

 

En bild från när jag förvaltar tid. 
 

 

Vad stör du dig på hos andra? 

Folk som snackar snacket men aldrig gör göret. Ni vet människor av typen som säger ååå vi måste ses och göra det och det och sen händer... Inget. Det har jag svårt för. Säger jag det vore roligt att ses så menar jag det och du kan förvänta dig en inbjudan inom kort. 

 

Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?  

Att sitta lugnt i båten för det mesta i livet löser sig. Jag vet att det gäller mig också men oj vad svårt det är att inte börja ro som en galning vid minsta lilla svaj. Jag får liksom hejda mig själv för att inte springa och hämta en extern utombordsmotor och fräsa iväg i tusen knyck. Ni hänger med i metaforerna här va? Bra. 

 

En plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?

Min mammas livmoder! Egentligen mest av den enkla anledning att det skulle vara omöjligt. 

 

Vad sa du senast? 

"Det blir jättebra!" Med glättig stämma. Som avslutning på ett möte med en kollega.  

 

Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? 

Då var jag 24 år. Bodde i Göteborg, pluggade textil och hade praktik på H&M:s inköpskontor i Stockholm. Sen kom en blogg in i mitt liv och inköpare visade sig inte alls vara min väg i livet.

 

 

 

Huset där jag bodde i Göteborg. 
 

 

Var växte dina föräldrar upp? 

Min pappa växte upp i Odensberg utanför Falköping i en familj med sex syskon. Min mamma växte bland annat upp i Stenstorp som ligger mellan Falköping och Skövde, med ett syskon. 

 

Har du någon gång ringt polisen? 

Nej. Aldrig. Jag fick dock min man att ringa polisen en gång för många år sedan när vår granne spelade Hello Hey med Victoria Silvstedt på repeat klockan 02:00 en tisdag. Polisen kom men musiken sänktes aldrig och vi fick åka hem till min pappa för att försöka få några timmars sömn. "Victoria Silvstedt fördrev familj från hemmet" hade rubriken eventuellt kunnat lyda på en kvällstidning. 
 
 
 
Person som inte kan sova till Hello Hey. 
 
 

Nominerad i Stora Influencerpriset!

Idag fick jag veta att jag är nominerad till Årets Veteran i Stora Influencerpriset! Så himla roligt! 
 
Det är inga dåliga med-nominerade jag har heller. Massa grymma personer!
 
 
 
 
Här kan ni se alla kategorier samt alla nominerade. 
 
Bara för det tänkte jag bjussa på några tillbakablickar från de andra tillfällena då jag har varit nominerad till olika priser.
 
 
Mina två första nomineringar in life. Jag. Var. Så. Stolt. Notera gärna att jag var nominerad ihop med Gina Dirawi. Gina har lett Melodifestivalen live hundra gånger och jag har fått black out under en fem-minuter-stand up i Lund. Men men. Vi är alla olika.
 
 
 
Med Knivlisa på min första gala. Nu är vi nominerade till Årets Veteran båda två!
 
 
 
Med en av mina idoler Karin Adelsköld när jag vann Årets BlogMama 2011. Just här hade Karin frågat publiken hur många där som läste min blogg och det var bara en enda person på hela stället som ropade JAA. Där av håller jag upp ett (1) finger. Minns att jag kände mig så oerhört populär i just den sekunden. Not. 
 
 
 
 
Med Christoffer, Egoina och Josefine Knave när jag var nominerad till Guldpennan 2012. Jag hade fått Minispider bara 1,5 månad tidigare. Hade knappt hämtat mig från kejsarsnittet, inga kläder passade och mina mjölktuttar växte i takt med att priserna delades ut. Spiderpapa och bebis befann sig på ett hotellrum en trappa upp och jag fick springa dit och amma med jämna mellanrum. Jag skulle inte beskriva den kvällen som avslappnad direkt. Men ändå mycket trevlig!
 
 
 
 
På VeckoRevyn Blogawards 2014... Tror jag? Klev fram till Soran för att säga att han är grym och då kliver Sorans syrra i sin tur fram till mig och säger att JAG är grym? En trevlig stund för mitt ego. Som ni kanske förstår. 
 
 
NU HÅLLER JAG TUMMARNA! Oavsett är jag oerhört hedrad över nomineringen samt ser mycket fram emot galan den 13 oktober. 

Cowboykåken

Har ni sett dokumentären Cowboykåken på SVT? Det handlar om en karl som bygger en hel timmerstuga FRÅN SCRATCH! 
 
Han till och med barkar stockarna själv. Det tog ETT ÅR! Bara det.
 
 
 
 
 
Klipp till Skövde där en man och en kvinna tycker att ett mindre kakelbyte i ett litet kök är det jobbigaste som någonsin har kommit i deras väg. 
 
Eller nej nej. 
 
Jag menar klipp till Skövde där en man och en kvinna tycker att TANKEN på ett mindre kakelbyte i ett litet kök är det jobbigaste som någonsin har kommit i deras väg. 
 
Ehum. 
 
Jag vet inte varför, men ibland får jag en smygande känsla av att vi möjligen är lite... Lata? Jag och min man. 
 

En redogörelse över min stand up

Med två minuter kvar till min tur att gå upp på scen är jag SÅÅÅÅÅÅ sannslöst nervös. 
 
Jag tänker att nu måste jag lugna ner mig och ta in nuet men nerverna spelar banjo med varandra inne i min kropp och verkar inte ha några som helst planer på att ta en paus med det. 
 
Jag blir välkomnad in på scen och inleder med att säga mitt namn. Det blir rätt! PJUH. 
 
Den första minuten flyter på. Jag hör folk skratta. 
 
Men... Plötsligt är min hjärna tre steg före munnen i manus?? Den är som en torktumlare som har fått ett elektriskt fel. ZZzzzuuuuzzzziiippppzzzuzuuuzu... Tankarna bara snurrar. 
 
Jag kommer av mig. 
 
Nääääääääääj, tänker hjärnan. 
 
- Oj nu kom jag av mig här, säger jag högt.
 
Inser i exakt samma sekund att så ska man absolut INTE säga till en publik. Man ska ju bara låtsas att man vet vad man gör. Öööö vart var jag? Säg nåt säg nåt... Jag kan ju inte gå upp på scenen och leverera en tyst minut. Hur roligt är det? Och för vem då??
 
Jag inser att jag inte kan fortsätta i den rutin jag var i för då blir det jättekonstigt så jag får snabbt hoppa över till nästa rutin som handlar om charter. 
 
Sen pratar jag om charter. Tror jag?? Men det kan även vara så att jag pratar om reporäntor?? Jag vet inte. Det här partiet är en black out. 
 
Jag kliver av scenen och det enda jag tänka är att JAG ÖVERLEVDE. 
 
Efteråt möter jag mina kompisar som alla säger att det gick jättebra och det märktes inte att du kom av dig! 
 
Det är precis så kompisar ska säga!
 
Vissa gånger behöver man höra sanningen. Andra INTE. Den här gången är inte. 
 
Så ja. Jag gick alltså upp på scen, pratade, kom av mig, fick en black out, tror jag genomförde något slags skämt och sen gick jag av scen. Och DET mina vänner - är det verkligen inte alla som har gjort live inför 100 personer. HA!
 
 
Från Matildas Insta-story.
 
 
 
Som sagt. Jag tänker inte vara hård mot mig själv. Utan stolt att jag ens gjorde det. 
 



Annonsera här »