Med anledning av att jag blev utelåst
Haha!
Näe. När jag stod där, utelåst och eländig så kände jag mig bara villrådig faktiskt.
Det roliga var att när jag väl fick låna den där tjejens mobil för att ringa upp till min kille så blev han (min kille alltså) jätteförvånad. Han hade nämligen inte ens hört att jag gått ut.
Fattar ni?? Han hade inte ens hört att jag gått ut!!
Med andra ord hade det kunnat ta hur lång tid som helst innan min familj saknat mig och gud vet hur länge jag hade fått stå utanför porten och huttra om inte Den Barmhärtiga Mobiltjejen räddat mig. Vi snackar förmodligen timmar här. Kanske dagar. VECKOR!
sannolikt månader faktiskt! :)
Fin blogg :]
Jag saknar spiderchick testar! :)
Haha, illa! Han skrattade lite grann åt dig sedan va?;)
Jag känner igen mig faktiskt. Var ute med mina kompisar en gång (och det blev väldigt, väldigt sent) och hade glömt nyckel hemma & alla trodde jag hade gått och lagt mig = de låste dörren och gick och la sig. Man känner sig så älskad just då. Haha.
Hahaha! Bästa kommentaren där. Men ja, det är väl lite så våra hjärnor fungerar. Bloggskadade. ^^
Min puss ropar högt bara jag tar i ett dörrhandtag "VART SKA DU?!" Så han hade då märkt om jag hade gått ut. ;)
Äre kallt hos er eller?
Haha månader?! Varför inte slå på stort och till och med säga år?! ;) Jag kan se hur du står där och ba: -"neej men vadå, jag är inte utelåst..jag står bara här och ser allmänt cool ut! Tänkte känna på vädret lite!"
Hahaha. Jag tror att blogginlägget ekade där längst inne i huvudet.
