Det här med ångest

Jag har alltid haft ångest till och från.
 
Som barn oroade jag mig lätt. Jag kunde oroa mig inför saker som skulle hända i skolan, ifall jag skulle klara läxförhören eller det där testet i simhallen. Över lag var jag orolig över att jag inte skulle klara saker. Men det gjorde jag alltid. Galant. Vill tillägga att jag aldrig någonsin har haft någon press på mig hemifrån. Tvärt om.
 
Sen blev jag äldre och min ångest tog sig uttryck i en ätstörning. Något som jag, med hjälp, tog mig ur förhållandevis snabbt (två år).
 
Några år senare drabbades jag av panikångestattacker. Jag fick svimningskänslor och hjärtklappning. Hade domningar i armarna och trodde att jag skulle dö. Gick till doktorn och grinade för jag var övertygad om att jag led av hjärtfel.
 
Nu har jag inte haft panikångest på några år men "vanlig" ångest har jag till och från. Det går i perioder. När jag har ångest är det som att en stor klump av oro lägger sig i magen. Och där ligger den. Jag bekymrar mig för ALLT. Varför sa jag så? Varför gjorde jag si? Borde jag gjort så? Vad tycker den eller den om mig? Vad ska jag göra om ett år? Osv osv osv osv osv. Luftrören snörper ihop sig och tankarna mal.
 
Så här i vuxen ålder förstår jag att oro alltid har varit en del av min personlighet. Dock är det först nu som jag tänker att jag kanske borde bearbeta det. Borde jag kanske gå och prata med någon när ångesten slår till?
 
Jag har ju märkt att det alltid känns bättre så fort jag luftar mina tankar med min kille. Bara att skriva det här inlägget gör att klumpen i magen lättar.
 
 

Kommentera gärna!
Louise

Tack, för att du delade med dig om något så vanligt men ändå så tabu att prata om.

2013-05-08 ♥ 21:32:21 » URL: http://brorsornabus.blogspot.se
Helena

Jag kan säga att jag är precis likadan!!! Jag har alltid, så länge jag kan minnas, oroat mig för saker. För mig handlar det mest om att jag oroar mig för att det ska hända någon av mina närmaste något. Jag har också lätt för att stressa upp mig över saker på jobbet. Jag är också väldigt flygrädd, vilket gjort att jag sedan i höstas träffar en psykolog. När jag pratat med henne har vi naturligtvis också kommit in på min "allmänna oro", dvs inte bara just för att flyga. jag kan säga att det känns som att man bara sitter och pratar lite allmänt om saker, men det är trots allt så att jag flugit flera ggr nu utan större problem. Det här med oron är också lite bättre, även om det inte är största fokus i samtalen jag har med henne. Det jag vill säga är att jag tror att ALLA kan må bra av att prata med någon. Och även om det är bra att prata med sambo osv är det rätt skönt att ha någon som faktiskt har betalt för att sitta och lyssna på mig ibland;) Testa!!!

2013-05-08 ♥ 21:33:46
Anna

Jag har också mycket ångest, fick se ett par terapeuter som barn och det fungerade ganska bra på mig. Men jag tror mycket ångest och oro är något jag kommer få leva med.

Synd att jag inte är en musikalisk begåvning, då kunde jag kanske haft nytta av ångesten i låttexter. Jag kunde varit Adele :P

2013-05-08 ♥ 21:35:39 » URL: http://imfeelingalittlepeculiar.blogg.se
Hanna

Bra att du lättar på trycket! Man ska inte hålla sånt inne. Skönt att ha nån att prata med :)

2013-05-08 ♥ 21:40:25
Charlotte

Bara genom att du tänker över ångesten och ser hur det fungerar för dig, är ju ett steg på väg. Jag har också problem med ångest, som ibland ger mig otäcka mardrömmar och, som du beskriver det, en klump av oro i magen. Förra året bestämde jag mig för att våga söka hjälp och fick kontakt med en jättebra terapeut hos vårdcentralen. Hon har hjälpt mig enormt mycket, bland annat med konkreta råd för hur jag ska hantera mardrömmarna, men också för att ge mig en annan syn på min oro. Att prata med någon utomstående (trots att jag också får oerhört mycket stöd av min sambo) är bland det bästa jag någonsin har gjort för min egen skull, så jag rekommenderar det till alla som känner oro och ångest. Hoppas att du kan reda ut det och att du får må bra! :)

2013-05-08 ♥ 21:47:12
Linnea

Åh vad jag känner igen mig! Jag är bara 19 år och lever just nu mitt i det där med ångest och panikattacker. Har haft sen ca 3 år tillbaka och har alltid varit den oroliga typen. Först nu har jag förstått vad det är och det har hjälpt massor att gå och prata med någon. Det rekommenderar jag starkt! Kram

2013-05-08 ♥ 21:47:21 » URL: http://vingaravis.blogg.se
Josefin

Jag är likadan, har alltid oroat mig för allt möjligt. Utan någon press från familjen, jag har bara fått för mig det ena eller det andra och nojat saker som jag sagt. Jag tror att det är en stor anledning till varför jag hade det så tufft i tonåren speciellt. det hjälper att prata med någon, någon som kan föra en ut ur den onda cirkeln som lätt bildas när man oroar sig mycket och tänker för mycket på vad andra tycker om en. kram

2013-05-08 ♥ 21:48:06
B

Jag är precis likadan, jag oroar mig hela, hela tiden. Ofta för saker som jag inte kan göra något åt, kanske just därför.. Jag har gått hos en psykolog, det hjälper absolut, så gör det! Det tror jag att nästan alla skulle behöva, det är skönt att få prata om sig själv ibland. ;) Somliga av oss är oroliga själar, men man kan ju alltid få hjälp med det där som får en att må dåligt.

2013-05-08 ♥ 21:54:32
M

Just nu håller jag på att återhämta mig efter att ha varit utbränd (är inte längre sjukskriven och jobbar heltid, men att bli frisk tar visst längre tid än så har jag fått höra). Förra gången jag var hos min terapeut pratade jag också om min ångest som kommer och går. Jag har inte heller haft panikångest attacker på många år men "vanlig ångest" (som jag kallar det) har jag från och till. Hon berättade då lugnt och sansat för mig att det jag kallar "vanlig ångest" inte är vanligt alls och att det inte är något jag bara ska acceptera att jag har. Visst är vi alla olika och kan känna oro ibland, men jag tror att det finns tekniker som kan hjälpa en så att det blir lättare att hantera den ångesten som eventuellt kommer. Det gäller bara att hitta någon som kan lära en dom..

2013-05-08 ♥ 22:02:04 » URL: http://amadangel.blogg.se
Johanna

Jag vet hur det känns! Jag började få ångestattacker efter min pappa dog av hjärtinfarkt. Var då 13 år, jag fick ont i vänster arm, domningar. Svårt att andas och ont i hjärtat. Första året fick jag så genomsnitt säkert 5 dagar i veckan.. Det tog lång tid innan jag lärde mig att hantera det! Är idag 20 år, jag kan fortfarande tro att jag håller på att dö av hjärtinfarkt eller liknande. Men det som funkar för mig är att bara sitta och andas, gärna en promenad i frisk luft.. Och om de inte hjälper, ringer jag alltid min mamma! Hon kan alltid lugna ner mig. En sån tur kommer de inte så himla ofta längre och kortare perioder..

2013-05-08 ♥ 22:22:46
Ann-Charlotte

Jag känner igen mig. Jag har ofta ångest. Speciellt när jag har varit i ett stort sällskap av människor. Tex på ett barnkalas (med föräldrar närvarande). Så fort jag går därifrån börjar tankarna, Varför sa jag si och så? Varför pratade jag om det? Pratade jag inte med alla? Avbröt jag verkligen den personen? Osv osv., Jag är även ett kontrollfreak och det känns som att ångesten och lontrollbehovet går hand i hand.
Tack för att du delade med dig och jag fick lättat mitt hjärta :)

2013-05-08 ♥ 22:31:08 » URL: http://www.ackadacka.bligg.se
Ida

Ja! KBT funkar så bra och hjälpte mig till ett (nästintill) ångestfritt liv. Yihoooooooooooo!! Du kan prova på internet för en betydligt billigare penning : livanda.nu
Myche bra!
Säg nej tack till ångestjäveln!
Kram

2013-05-08 ♥ 22:31:45
Jos

Känner igen mig så i vad du skriver Spajdan! Hade hjärtklappningar och var tung i bröstet av ångest då jag mådde psykiskt dåligt på mitt arbete för ca 1 1/2 år sedan. Slutade där pga av det och pratade med företagets arbetsterapueft. Det var som att sväva på moln varje gång man gick ut där ifrån, man var inte lika tung i bröstet och allt kändes en smula lättare. Jag kunde andas! Rekommenderas! Även fast man kanske inte har stora problem så är det väldigt skönt att ventilera sig med någon utomstående. Givetvis kom ju ångesten tillbaka men det blev bättre efter ett tag. Har än idag svårt att tackla ångesten som kommer titt som tätt! Tack för att du är en så fin och go bloggerska som är dig själv och tar upp såndana här ämnen ibland. Skönt att man inte är ensam. Stor ta-bort-ångest-kram / Skarabon

2013-05-08 ♥ 22:32:02
A-C

Hej Moa,
Att gå att prata med någon är verkligen ett bra initiativ. Se bara till att det i så fall är en leg.psykolog. Det finns diverse oseriösa coacher och terapeuter där ute som tyvärr lätt kan göra mer skada än nytt. Som psykolog-to-be så vill jag gärna tipsa om att förkovra sig kring just sitt mående, ju mer man lär känna sina spöken, ju mindre farliga blir dom! Ett lättsamt men behjälpligt lästips är Lyckofällan av Russ Harris.

Kram! <3

2013-05-08 ♥ 22:33:01
Mella

Åh, sån är jag också. Oroar mig ständigt för saker och ting och har sjukt mycket ångest i perioder. Jag funderar mycket på om det är ett sorts konstant personlighetsdrag som är en oföränderlig del av mig eller om det är något man faktiskt kan bli av med?
Skönt att du skriver om detta i alla fall. Jag mår alltid lite bättre när jag inser att jag inte är den enda här i världen som oroar mig.

2013-05-08 ♥ 22:33:56 » URL: http://mellas.se
iia

Tack för att du sätter ord på det som säkert vi är många om att känna. Kul blogg för övrigt:)

2013-05-08 ♥ 22:37:21
Caroline

Hej! Skulle faktiskt vilja be dig om råd, det är så att jag har en kompis som under ett par års tid har haft en ätstörning och jag börjar bli riktigt orolig för henne nu... Tänkte att du kanske har några tips om hur jag på något sätt skulle kunna hjälpa henne? vad gjorde dina kompisar för bra eller vad skulle du velat att de skulle ha gjort?
Kram

2013-05-08 ♥ 22:40:22 » URL: http://kallblodstjejen.horseworld.se
Linda

Kunde varit jag som skrivit det där! Enda skillnaden är att jag liksom "trillat dit", ner i ångestträsket sedan jag fick barn. En olycklig kombination av post-förlossningshormoner och det faktum att man nu HAR något att oroa sig för, antar jag. Min upplevelse är att prata om det, precis som du gör, är det bästa man kan göra. Det hela avdramatiseras oerhört. Har jag haft en panikattack på Ica så skriver jag om det, skrattar åt eländet för det låter så bedrövligt, får respons: "det har hänt mig med!", och nästa gång... Ja, då blir attacken lite mildare. Att prata om det gör gott, och att läsa om andra som går igenom samma sak gör gott.

2013-05-08 ♥ 22:42:07 » URL: http://Edwardochjag.com
Mikaela

Sån är jag också! Har alltid varit väldigt orolig över väldigt mycket. För mig handlar det mycket om just sociala situationer (även om jag kan oroa mig mycket för en hel del andra saker också) som jag periodvis kan tycka är jobbiga. Det som funkar för mig är lite att skita i om jag tycker något är jobbigt och göra det ändå. För jag vet att om jag lyssnar till oron och struntar i att göra en viss sak, kommer jag känna större ångest när nästa liknande situation dyker upp. Men samtidigt vore det kanske bra att få prata med någon, och kanske se om det finns andra saker att göra.För mig hjälper det också väldigt mycket att prata med min kille, men han är av helt annat virke än vad jag är och är liksom aldrig orolig för något, så även om han alltid lyssnar och stöttar så fattar han aldrig riktigt hur det är. Jag tycker iallafall det är modigt och härligt av dig att du tog upp detta, tror många kan må bättre av att veta att de inte är ensamma om att känna så här. Kram!

2013-05-08 ♥ 22:54:27
Liselott

Känner igen de där du skriver, men jag fick antidepressiva piller som även ska värka ångestdempande, dom har jag nu tagit i två år. Skulle nog kunna sluta, men är livrädd för hur de skulle bli utan dom.

2013-05-08 ♥ 22:56:17 » URL: http://swichen.blogg.se
gnill

Du är inte ensam. Bra att du skriver om det för vi är MÅNGA därute och trots att man vet det är det hemskt ensamt ibland ändå.
Varma hälsningar.

2013-05-08 ♥ 23:25:06 » URL: http://kamelaventyret.blogg.se
Lina

Och här sitter jag och har kvällsångest! Oroar mig över ekonomi, tentor, hund... Åh, så lämpligt ditt inlägg dök upp! Man känner sig mindre ensam i sin oro av att veta att man inte är den enda personen som tycker sig ha något att oroa sig över. Att få den insynen: mina orosmoment är inte helt extrema, går inte att lösa, end of the world:iga. Inlägget ger perspektiv: att det man oroar sig för inte är så farligt som man kanske tror. Det har ju inte ens hänt än!

2013-05-08 ♥ 23:40:27
Julia

Tack för att du delade med dig! Känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag går och pratar med en kurator minst en gång i månaden för att få hjälp med mina ångestkänslor. Kan verkligen rekommendera det. Bra att du pratar med din sambo om det. Min sambo är ett stort stöd också, men man kan behöva en utomståendes perspektiv på saker och ting ibland. Sköt om dig! Kram :)

2013-05-09 ♥ 00:04:55 » URL: http://juliaaberglunds.blogg.se
Hanna

Jag tycker det är så bra att man är öppen med ångest och andra jobbiga känslor. En vacker dag ska jag prata öppet och sluta skämmas! Tack!

2013-05-09 ♥ 00:26:27 » URL: http://hejhejhanna.blogg.se
Lise

Jag har också länge, länge haft mycket ångest. Har sedan en tid gått i DBT. Döm om min förvåning/förskräckelse när terapeuten sa att ångest är ju egentligen ingen känsla, finns egentligen inget som är ångest. Haha. Jag som alltid identifierat mig med ångest! Men jag har arbetat mycket på det och trots att jag aldrig trodde det skulle gå, trots att jag var rätt säker på att det var ångest över allt eller inget så har jag lyckats identifiera mer och mer vad jag har ångest över. Jag är till exempel väldigt rädd för att göra fel, rädsla är tydligen en stor ångestfaktor. Och vet man vad som ger en ångest kan man ju jobba på det. :) Funkar väldigt bra för mig! Mitt tips är väl i alla fall att prata med någon, tror det är lättare än att reda ut på egen hand. Och jag tror precis alla skulle må bra av att få hjälp att reda ut sitt liv lite grann med någon. :)) Kram!

2013-05-09 ♥ 01:52:27 » URL: http://instagram.com/larsochlitelise
Jenny

Skönt att läsa att man inte är ensam! Synd dock att vi är ett gäng som känner så här.. :/

Jag tror min ångest bottnar i att min pappa dog när jag var liten och jag kunde inte längre ta något för givet. Om det kunde hända så kunde väl massa annat jobbigt också hända tror jag att jag tänkte..
Vet inte riktigt varför jag känner "varför gjorde jag så eller si" men känner så väldigt ofta också.

Känner fortfarande så här ibland men tänker då och då "nä, ska inte måla fan på väggen. Vi får se vad som händer helt enkelt"

2013-05-09 ♥ 02:39:20
SANDRATORN.SE - TÄVLING: BLI MÅNADENS BLOGG!

Känner verkligen igen mig i det du skriver! Gud, vad stark du är som berättar om det! <3

2013-05-09 ♥ 03:15:18 » URL: http://sandratorn.se
Anonym

Stressade binjurar, hormoner! Progesteronbrist?? ...hormoni.se

2013-05-09 ♥ 06:10:55
Emmelie - Mamma till Ebba och Hugo

Åh vad jag känner igen de där. Har också lidigt av mycket ångest men nu på senasre tid är de precis så som du beskriver "som en klump i magen" Har alltid tänkt att de där får man väl leva med, men kanske går de att bearbeta allt? Va bra att du tar upp detta ämne!

2013-05-09 ♥ 06:30:42 » URL: http://www.emmgus.blogg.se
Petra

Jag tror du just satte ord på en del av min ångest också, att det är en del av personligheten. Har också alltid haft ångest om saker som egentligen inte spelar någon roll. Tex. om vad andra tycker om en, var det där jag sa konstigt? osv.
Så fort jag öppnar munnen och säger någonting om saker jag tänker på säger alla andra "Äh, skit i det, det är ju inget att oroa sig för!" och så kanske det är...
Tack för en skitbra blogg!

2013-05-09 ♥ 07:23:22 » URL: http://petraeriksson.wordpress.com
Malin

Tack för det här inlägget! Känner igen mig väl, och det är skönt att se att en inte är ensam om att oroa sig och noja för minsta lilla. Kram!

2013-05-09 ♥ 07:49:58
Emily

Åh, vad jag känner igen mig! Får väldigt lätt ångest och oroar mig för precis allt som har ned mig att göra. Börjar överanalysera precis allt jag gör och säger men även vad andra säger till mig. Den där klumpen i magen förstör en hel dag! Något jag inte förstår är varför det är så tabu att prata om? Jag får lätt ångest över att man ska vara så perfekt och lycklig mest hela tiden.

Nu blev det bara svammel, men ville bara säga att du är inte ensam! Och att tack för att du skriver om det!

2013-05-09 ♥ 07:54:08
Frk M .

Fina du!

Men ja det är bra att bearbeta även om det kan vara tufft och ta fram saker i ljuset så blir det bättre i slutändan.

Jag gick i en stresshanteringskurs med deltagare som hade olika orsaker till att man var där. En del som mig som jobbar alldeles för mycket, en del med panikångest, etc vad som är gemensamt är just oron och gnaget.

Hade turen att min läkare satte mig på den och att just min vårdcentral hade detta. Många bra övningar, "läxor" mm fick jag. Den övning som var tuffast var den sk begravningsövningen tycker jag. Där man fick bjuda in 3 personer till sin egen begravning och också välja vad man ville de skulle säga om mig. Det fick verkligen fokus på vad som är viktigt och vad som faktiskt är mindre viktigt och vem jag vill vara för mig och dem jag älskar och hur jag vill leva. Tårarna strömmade många gånger men det är nog bra att det gör det.

Men bra du kan prata med killen. Det tror jag är viktigt för er båda!

2013-05-09 ♥ 07:54:08 » URL: http://padetrettio.blogg.se/
Camilla

Tack för att du delar med dig!
För mig hjälpte det väldigt mycket med KBT. Jag gick dit pga en krissituation och lärde mig hantera ångesten genom detta, men vi pratade även om livet i stort.

2013-05-09 ♥ 08:25:09 » URL: http://omlivetefter.blogspot.se
Ida

Jag har haft ångest sen jag va 13 år tror jag och det har bara blivit värre och nu är det som absolut värst (22år nu) jag har aldrig trott att "ångest" är någon sjukdom eller åkomma utan med att jag överdriver och inbillar mig för försöker man prata med någon om det så tror folk att det är som lite "bakfylla ångest" och det är ju inte riktigt samma sak! Det blev värre när jag fick barn, ångesten att glömma saker, inte vara i tid plus att jag lever med min man som aldrig oroar sig, aldrig är i tid och tar dagen som den kommer. Jag spenderar timmar att planera, strukturera och kartlägga morgondagen så bra som möjligt för att förhoppningsvis slippa få ångest men inget hjälper direkt endå fortsätter jag helt manisk haha!
Det har gått så långt att jag funderar på att ta hjälp av någon som kan kartlägga mina behov min vardag och min familj och ge mig en plan på hur jag kan få ut maximalt av livet och dygnets alla 24 timmar, ge mig ett strukturerat livs chema som innefattar allt från toa besök, tiden att gå upp, hur mycket vatten jag skall dricka, när min man borde åka till jobbet för att kunna prestera som bäst och vara mest effektiv.. Ja du ser ju! Allt detta just för att kanske en dag få slippa ångest och de panik attacker som kommer då oplanerade saker händer! Jag skall försöka få hjälp just nu är jag dock inte redo och inte min familj heller då det skulle ta upp för mycket av min tid (hemma med en 1.5 och bebis nummer 2 på g och min man gör karriär) men jag hoppas en dag att jag slipper ångest klumpen hoppas du får hjälp och dela gärna med dig <3 kram

2013-05-09 ♥ 08:44:12
Matilda

Fint att du delar med dig. Önskar att jag kunde göra samma sak, men för mig är ångesten just nu lite för närvarande för att jag ska kunna ärligt berätta om det. Men jag tror definitivt på att man måste bearbeta den. För mig så gick det så långt att jag nu under min andra graviditet är drabbad av depression och äter anti-depressiva för att orka vara mamma, fru och framför allt mig själv. Jag går på KBT och jag tror det fungerar, även om vi inte hunnit allt för långt än så har jag fått verktyg för att klara av min ångest vet nu att den inte är farlig, och framför allt att den går att klara av.

Ta kontakt med någon! Tror verkligen att det är värt det, istället för att hamna i ett stort svart ångesthål när något verkligen inte går som man vill.

Kram och tack för en mycket bra blogg!

2013-05-09 ♥ 08:46:02
Ganskasmidig

Som vanligt så skönt att höra att vi är flera som lever med detta! Och härligt att en storbloggare som du tar ton när det kommer till det här som är så tabubelagt. Nu gillar jag din blogg Ännu mer : )

2013-05-09 ♥ 08:56:13 » URL: http://Ganskasmidig.wordpress.com
Karin

Jag satt i går kvälloch ställde mig själv samma fråga. Borde jag göra någonting åt min oro eller är detta bara en del av mig? Jag är rädd att jag ska drabbas av sjukdom speciellt cancer, jag oroar mig över att något ska hända min familj (värst är det om någon får ett litet symtom på cancer...) , jag oroar mig för hur jag aka klara saker och ting, jag oroar mig för vad andra tycker om mig ("gjorde jag bort mig nu?") osv.

De i min närhet börjar vänja sig men kan tröttna i bland (typ när jag får en puss av en hund i spannien och är på väg att förstöra semestern pga rädsla för rabies trots att spannien är rabiesfritt).... Jag låser mig i tankebanor och kan inte bara släppa saker.

Men du Spiderchick, hur blev din oro när du fick barn? Tänker att jag kanske borde skaffa hjälp innan man får barn. Vill inte bli värsta hönsmamman och föra över min oro till våra framtida barn!

Tack för att du tog upp detta!!!

Kram Karin

2013-05-09 ♥ 08:56:23
lovisa - mångsysslare

Jag har också nära till ångest och oro. Dessutom är jag en sådan som "över tänker" saker och ting så som du skrev: "varför sa jag så.." mm. Men nu har jag fått reda på att jag är HSP - highly sensitive person. Du kan ju söka lite på vad det är, för kanske är du det med. Boken jag läste när jag insåg det var Drunkna inte i dina känslor och sedan dess blev mitt livet lättare.

2013-05-09 ♥ 09:00:50 » URL: http://mangsyssleriet.blogg.se
Bea

Jag är exakt likadan och har varit sådan sen jag var riktigt liten och idag är jag över 30. När jag var liten(det började när jag var 5-6 år) fick jag alltid migrän när jag hade ångest eller var nervös. Det där hänger kvar nu även om jag inte har lika kraftig och återkommande migrän. Nu tar sig dock ångesten andra uttryck.
Tack för att du skrev om det här! Du är så jäkla bra!

2013-05-09 ♥ 09:14:16
Lovisa

Hej! Jag fungerar nästan exakt likadant med oro och ångest och uppenbarligen är det fler(många kommentarer om detta). Jag är 22 år och pluggar på universitetet och det är inte alltid det lättaste att oroa sig för ALLT, från minsta lilla skitsak till allt större saker. Men i julas tog jag äntligen mod till mig och sökte hjälp hos en KBT-terapeut. Har nu gått cirka 10 gånger och vilken skillnad! Bara att få lite verktyg att handskas med oro och ångest, få veta att jag inte är ensam och få lite perspektiv på allt genom att prata med någon. Jag fick även en behandlingmanual som heter generaliserat ångestsyndrom och överdriven oro(sök på den så kanske du får upp den!). Den manualen slog huvudet på spiken så att säga, och har hjälpt så mycket!
Summan av kardemumman är nog att jag vill säga: ta steget och be om hjälp, utan de hade jag aldrig mått bättre och det är sååå värt det i slutänden!

Styrkekramar!

2013-05-09 ♥ 09:24:21
Elin

Jag oroar mig också rätt mycket, för allting...skitjobbigt är det. Det är ingen som förstår riktigt hur det är, inte ens familjen. Dom brukar reta mig för det där, och jag skrattar, men inuti blir man liksom nedtryckt. Till och med min systerdotter brukar säga till mig "du är den räddaste jag vet". Harreminn!

2013-05-09 ♥ 09:35:34
Nina

OJ. Det känns som att det är jag som har skrivit detta inlägg. Så träffande rätt.
Jag var precis som du när jag var liten, oroade mig för det mesta i skolväg och vad andra tycker och tänker om mig. Hade precis som du ingen press hemifrån, snarare ett otroligt stöd!

Just idag är det som värst, vaknade tidigt och kunde inte somna om pga av diverse saker som oroar mig och skapar en extrem ångest.
Det känns ändå "bra" att det finns fler som jag. Nu lättade min klump i magen litegrann.
Tack för en otroligt fin blogg, du verkar vara en fantastisk människa!
Kram!

2013-05-09 ♥ 09:51:07 » URL: http://ninasdiabetes.blogg.se
Cassandra

Jag har också perioder av ångest och har också lidit av ätstörningar. Hade en ångestperiod för en månad sen och funderade på om jag kanske skulle gå och prata med någon då, även om jag egentligen har ett bra liv och mår bra. Jag har ju inte pratat med någon sen jag slutade på anorexi och bulimicenter och det är ju 7 år sedan nu, så det kanske vore dax?... Prata med kompisar eller partner hjälper ju mycket också :)

2013-05-09 ♥ 10:02:01 » URL: http://cassandra87.blogg.se
Jannice

Ångest måste vara djävulens verktyg. Väldigt svårt att bekämpa när det inte finns nåt att ta på, bara dessa känslor som kväver en. Och helt obegripligt för nån som inte upplevt det. Men vi verkar vara många som lider av det. Skönt att folk vågar prata om det i alla fall. Annars är det ju lätt att känna sig ensam och felande, liksom... :)

2013-05-09 ♥ 11:31:20 » URL: http://rockginger.se
Jenny

Jag har också haft ångest/panikattacker etc etc etc, har gått hos terapeuter, kuratorer, sjuksköterskor, skolkurator osv men INGET har hjälp, inte ens "lyckopiller".
Det ENDA som hjälper är att bygga upp sin självkänsla, Mia Törnbloms böcker behandlar detta ämne superbra!

Det GÅR att bli från från ångest, OM man vill. ;)

2013-05-09 ♥ 12:29:25
Mej, mamma till enya 1,5

Kan även jag känna igen mig i det du skriver. Du kanske är en hsp-person? ("Högkänslig" person med lägre tröskel för sinnesintryck, som analyserar mycket!) Mycket som stämmer in. Jag har just själv kommit på att jag är hsp. Läsa mer på bland annat: http://www.sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/ :)

2013-05-09 ♥ 12:44:40 » URL: http://hallongaffel.blogg.se
Fia

Vi verkar vara många som känner som du. Tack för att du delar med dig!

2013-05-09 ♥ 12:51:30
Sara

Skönt att man inte är ensam. Har också lidit av ätstörningar. Fortfarande än dag finns tankarna kvar men den aktiva handlingen är borta. Ångest har jag alltid haft. För samma saker som du. Varför gjorde jag de, varför sa jag så, är dom sura på mig... ja sånt . Alltid. Kram på dig Spidertjejen!!

2013-05-09 ♥ 13:09:01
linn

Hej! Har aldrig kommenterat på din blogg fastän jag läst i flera år. Men detta inlägget fick mig att vilja kommentera. Jag har också en del ångest, känner mig väldigt orolig för allt från småsaker till större saker. Tar lång tid för mig att bearbeta intryck, om man har varit ute och träffat folk kan man gå och fundera på vad som sagts och analysera hit och dit. Har också upptäckt att jag är högkänslig, HSP-person. Detta har liksom blivit mer och mer senaste åren och det har börjat bli svårt att orka med allt, skolarbete och relationer osv. Så jag har ordnat en tid hos en psykolog och tror att det kommer hjälpa mig mycket. Men jag tror det är jätteviktigt att gå till en psykolog så tidigt man kan, för om man väntar kan det bli värre och då tar det mycket längre tid att arbeta bort ångest och andra problem. För några år sen ryckte jag lite på axlarna och tänkte att det kanske vore en bra idé, men det blev aldrig av för problemet var inte så stort så det påverkade hela min vardag. Nu har det dock kommit till den nivån att det börjar bli riktigt jobbigt, och jag önskar att det aldrig hade behövt göra det och att jag sökt hjälp mycket tidigare! Även om ångesten är ett ganska litet problem just nu för dig kan det bli ett större problem om man inte gör något åt det, och det kan också komma många andra problem om man inte gör nåt åt det. Tack för att du tar upp detta viktiga ämne, tror det är många som känner så här men det är liksom lite tabu att prata om sin oro och ångest. Men jag tycker inte det ska behöva vara det, och det ger otroligt mycket att du skriver öppet om detta så att vi som känner så här känner att det är mer ok att känna såhär, och att det är ok att prata om det =) Tack för en jättefin blogg.

Svar: tack själv snälla :-)
Moa DeBruin

2013-05-09 ♥ 15:56:48
Lagoma Linnéa

Som så många andra känner jag igen mig i det du skriver. Har haft lätt att känna oro under uppväxten, utan att riktigt förstå det.

För mig kom ångesten som en käftsmäll i samband med att jag blev sjuk i utmattningssyndrom för några år sedan. Fy fan säger jag bara! Nu var det ju inte bara ångesten som var problemet för mig men just den blev klart bättre av både KBT och ssri (antidepressiva). KBT'n hjälpte mig mycket i hur jag kan tänka runt min ångest. Att greppa vilka situationer som ger mig ångest och hur jag ska hantera den.

2013-05-09 ♥ 16:02:27 » URL: http://lagomalinnea.wordpress.com
Lovi

Viktigt ämne! Det är bra att prata om det, hjälper alltid. Tråkigt nog är det ju himla jobbigt att ta upp.

2013-05-09 ♥ 17:10:27
Em

Tack för ditt inlägg. En stor sten släppte av att få läsa det här. Inte för att jag önskar dig ångest!! Men för att jag fick känna igen mig. Att till och med du som "verkar" så glad och beskymmerfri också kan ha ångest. Men det är såklart pga min egen ångest där jag ständigt tror att "alla andra" är glada och lyckliga livet igenom och att jag är onormal som oroas och får ångest ibland. Modig du är som vågar lyfta på locket och berätta! Tack!

2013-05-09 ♥ 19:46:40
Jeanette

Samma sak här. Ångest över att människor ska tycka "fel" om mig, att jag inte ska prestera på jobbet, att mitt liv inte är tillräckligt lyckligt osv... Har ätit medicin mot panikångesten, men fortfarande så ligger den "vanliga" ångesten kvar. Tycker det är otroligt modigt och starkt av dig att lyfta detta, då det fortfarande idag är sånt hysch hysch om psykiska sjukdomar, vilket är löjligt då så otroligt många är drabbade. Det kryper dessutom bara lägre ner i åldrarna vilket är jättesynd. Då är det bra av dig att skriva detta. Många har säkert en bild av dig att vara perfekt när det kommer till självförtroende och humor, så det är fint av dig att blotta ditt inre och visa att det är ok att vara ledsen/ångestfylld ibland. Bra inlägg av en fantastisk spiderchick!

2013-05-09 ♥ 20:58:12
sanne

Tack för att du delar med dig. Det är nog vanligare än man tror med ångest/oro, men tabu att prata om det.

Jag hade panikångest i högstadiet och efter samtal med terapeut lärde jag mig att hantera det och har inte haft en attack sedan dess. Nu vet jag hur jag skall hantera det om oron börjar komma så det behöver aldrig gå så långt att jag får en panikångestattack.
Även för mig släpper oron och ångesten när man pratar/skriver/ventilerar :)

2013-05-09 ♥ 21:16:54
moderellen

Om du visste hur viktigt det var att få läsa att du lider av detta. Det är så tabu att prata om att man tror att ingen lider av samma. Och så gör den där goa glada duktiga Moa det! Då måste det väll ändå vara OK med att lilla luftstrupen snörper sig ibland?

TACK för att du delade med dig! Och TACK för att din blogg finns!

2013-05-09 ♥ 21:44:25 » URL: http://moderellen.wordpress.com
Smulfrun

Jag håller på precis likadant! Hat funderat mycket på det sista tiden och skrivit om det. Och fastän man vet att det lättar när man sätter ord på det så drar man sig alltid länge för det och går med den där klumpen. Det är verkligen bra att prata om det med någon. Jag gör precis som du och pratar med mannen i mitt liv. Det är guld!

2013-05-10 ♥ 09:09:58 » URL: http://www.smulfrun.blogg.se
Hanna

Hjälp finns för dem som har så mkt ångest att de inte klarar av vardagen, om du klarar så pass mycket utan hjälp och mår bättre av att prata om det med andra så kör på det istället. Det är ofta lång väntetid att få någon samtalskontakt så du får avgöra själv när du mår så pass dålig att du vill ta upp hela den långa processen.. låter dock som vanlig hanterbar ångest? Det har vi alla.

2013-05-10 ♥ 14:20:49
s p i n d e l t j e j e n (mammaliv, fotografering, resor och sånt där)

Bara genom att prata om det/skriva om det - så känns det oftast direkt lättare :) Och det är otroligt många som lever med ångestsyndom (i olika styrkor). Själv knaprar jag ju tabletter sen 5 år tillbaka för panikångest/ångest i och med alla mina allergier <3
KRAAAAAM!

2013-05-10 ♥ 14:28:59 » URL: http://www.spindeltjejen.se
Tess

Okunskapen är väldigt stor när det gäller Ångest och/eller Panikångest
och en del av det är ju att man känner sig ensammast i världen om det, psykisk ohälsa ökar bland ungdomar och det är inte konstigt när det är sån jäkla massa press, inte bara från ens närmsta omgivning utan från ALLA i världen (i och med sociala medier) visst det räcker med bara en utlösande faktor för att få igång hela ångestkarusellen men nuförtiden finns det ju otroligt mer som påverkar


Jag har olika typer av ångest, jag har en grund/allmän (GAD) ångest som nog har med mina erfarenheter som format min personlighet att göra (jag är en såkallat "introvert HSP" personlighet)
sen har jag en otrolig prestations/"duktig flicka" ångest
sen har jag en kroppsångest, som är destruktiv (hetsätning)
sen har jag en depressions ångest, som är särskilt svår att hantera och förstå
sen har jag "triggers" som utlöser panikångestattacker, jag vet exakt vad som utlöser dom men tyvärr så har jag varit tvungen att "trigga" dom för att kunna hjälpa mig själv och andra.
sen har jag SAD (säsongsdepression)

för mig så är det olika typer av ångest, men för många andra så låter det kanske som samma, bara att den är bred, men det känns olika och jag kan hantera det på olika sätt utifrån vad det är

men pga. det så kan jag ALDRIG slappna av, jag är alltid på helspänn för att försöka få mig att framstå som bättre/snyggare/smartare eller bara fly.. enda gången jag någonsin kunnat koppla av är när jag är riktigt full, då har jag ingen som helst ångest utan mår enbart bra! nästan som den personen som jag inerst inne vet att jag är/kan vara utan ångesten
men det funkar inte, jag gillar inte alkohol och jag vill inte bli beroende, så jag dricker inte.

iställt så har jag en hund, som jag hellre än "sällskapshund" skulle vilja kalla "stödhund" för hon hjälper mig att hantera min ångest i vardagen, med henne kan och måste jag slappna av lite grann iaf, och hon tar fokusen från mig, mina känslor och min ångest och är istället bara så söt och mjuk! det är mycket lättare för mig att träffa människor i sällskap med henne än bara själv, synd bara att man inte får ta med henne överallt.
Är jag ledsen så finns hon där för mig, bara så självklar, hon är så självsäker, i nuet och bara njuter av livet, önskar jag kunde vara mer som hon

2013-05-10 ♥ 17:47:21
Paola

Kära Spiderchick! Det gör mig så ont att du och så många med dig lider av detta. Du verkar vara en så härlig person - en sån man skulle vilja vara bästa kompis med! Skulle jag bo närmare skulle jag vara värsta stalkern ;-). Du skriver med sån kärlek och värme om både bra och jobbiga vardagssituationer. Hoppas du tar tag i detta "onödiga" och utrotar det!
Kram /Paoöla

2013-05-10 ♥ 19:00:31
Sofie

"generaliserat ångestsyndrom" finns det nåt som heter. All I say is KBT (kognitiv beteendeterapi)! Mer än att bara prata, och jättebra. Har själv gått, pga social ångest (fobi).

2013-05-11 ♥ 17:21:55
Elin

Tusen tack för det här inlägget! Det visar att jag inte är ensam om att känna så här.
Jag hoppas det är okej att jag citerat och länkat till dig! Annars får du säga ifrån!!!

Tack igen!

2013-05-12 ♥ 20:44:19 » URL: http://www.elintheres.blogg.se
Becca

Jag har också ångest och kan må sjukt dåligt över saker jag inte ens hade kunnat styra över. Typ så blev min kompis utsatt för ett bedrägeri i höstas som gjorde att hon förlorade en del pengar, jag hade jättedåligt samvete över det länge. Var inte mitt fel och jag hade inte kunnat förhindra det på ngt sätt ändå.

Jag googlade fram att ångest kam bero på B-vitaminbrist så nu äter jag B-vitamin complex och jag mår mkt bättre. Värt att prova! Jag märker skillnad efter ca 2veckor. Så slarvar jag med att ta dem i några dagar så kmr ångesten som ett brev på posten efter 2 veckor ungefär.

2013-05-13 ♥ 11:16:25 » URL: http://beccaaakesson.blogg.se
Sofia

Sök hjälp! Jag sökte hjälp och fick en artikel av den psykiatriska sköterskan jag fick träffa. Artikeln handlade om fyra personlighetsdrag som upprätthåller ångesten och hur man skulle försöka tänka istället. För första gången förstod jag verkligen varför jag sådan ångest hela tiden. Jag har alla personlighetsdrag: kontrollbehov, självbekräftelsebehov, strävan efter perfektion och en böjelse att ignorera kroppens stressreaktioner.

Svar: oj, ja det lät ju verkligen som mig också :-/ jag ska söka hjälp
Moa DeBruin

2013-05-16 ♥ 18:35:20
Heidi Larsson

Det låter nästan som om du lider av katastroftankar, har du läst på Jois blogg, hon har katastroftankar, och det är viktigt att det inte får gå för långt liksom, för då är det svårare att ta sig ur den onda spiralen. (http://blogg.alltforforaldrar.se/missjoi/)

Jag har haft en del ångest genom tiderna men fick hjälp av en fantastisk beteendevetare att "tänka bort" ångesten. Såklart är det olika för alla, vad ångesten beror på osv. Men i mitt fall fungerade det jättebra. Sen kan man behöva gå till tio eller hundra psykologer/kuratorer/beteendevetare innan man hittar RÄTT, en som förstår just dig och kan hjälpa dig!

Vad har du för ätstörning? Jag har precis sökt hjälp eftersom jag börjat inse att mitt beteende när det gäller vissa saker inom mat/godis inte är riktigt friskt.

Stor kram till dig fina människa! <3

Svar: Jag är inte ätstörd nu, men jag led av en ätstörning som tonåring. Jag tränade för mycket och åt alldeles för lite. Låter bra att du sökt hjälp! Tack för dina ord och kram till dig med!
Moa DeBruin

2013-05-18 ♥ 10:04:11 » URL: http://livetenligtheidi.blogg.se
Malin

Hej!
Jag har tänkt kommentera detta och många andra inlägg men det går inte på mobilen så blir aldrig av!
Tack för en underbar, rolig och väldigt klockren blogg!
Jag vet precis vad du menar och jag har en lång resa bakom mig och det bästa är att lära sig hur man fungerar och det är säkert bra att få professionell hjälp för att lära sig bra sätt att hantera sådana situationer.
Har skrivit en artikel om min resa, ifall du vill läsa finns den här:
http://aspekt.nu/2013-04-30/en-utmanande-vag-till-foraldraskap/

Ha det fortsatt bra! /En trogen läsare som ej kan kommentera pga mobilläsning

2013-07-03 ♥ 11:42:53 » URL: http://glitternos.blogg.se

Innan du kommenterar: Tänk på att Spiderchicks inlägg alltid är några smulor ironiska och flera smulor överdrivna, ta inte allt på allvar. Tack och kram!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:



Kommentar:

Trackback