Bästa podden? Nominera oss till BlogAwards!

Nu har VeckoRevyn släppt nomineringskategorierna till årets BlogAwards. I år finns det med en kategori som heter Årets Podcast. Ursäkta men hur lämpligt?!
 
Jag och Matilda skulle bli sååå glada om ni ville nominera oss! Aaah... Vad fantastiskt det vore att få åka upp till Stockholm och mingla och kanske, kanske få mottaga ett pris.
 
Här nominerar ni. Som adress kan ni skriva i vår podsida som heter moaochmatilda.se, där samlar vi alla podavsnitt.
 
 
 
Obs! poDcast ska det ju vara hehe...
 
 
 
Tusen tack på förhand till er som tar er tid (och jo jag har just nominerat mig själv).
 
 
 

Ingen har rätt att värdera din kropp

Imorse klickade jag mig in på twitter (i vanlig ordning). Läser en tweet från min favvo When Darkness Falls.
 
 
 
 
 
Känner en liten förnimmande känsla om att det kanske handlar om mitt inlägg här. Fast... Näe? Det kan det väl ändå inte göra? *lever på hoppet*.
 
 
 
Jag skrollar och ser fler tweets...
 
 
 
Börjar känna igen mina ord *svettas*
 
 
Skrollar vidare.
 
 
Eh... *två CD-skivor tar sin form under mina armhålor*
 
 
 
 
BAAM!
 
Det handlar om mitt inlägg.
 
Sen ser jag att WDF även har lämnat en kommentar under inlägget.
 
 
 
 
Jag lägger mig platt.
 
Att vi ska sluta diskutera varandras kroppar gäller givetvis ALLA kroppar. Jag har formulerat mig fel för jag tycker inte att någons kropp är ett undantag från den regeln. Ingen har något med någons vikt att göra. Punkt.
 
Jag menade väl mest att jag är så jävla trött på att höra argumentet "hallå det är faktiskt faaaaaarligt med övervikt" så fort en kvinna vågar yppa att hon inte bryr sig om hur hon ser ut/äter/tränar. Vad har det med saken att göra? Jag har många gånger bloggat om att våga släppa de strama kroppstyglarna och varje gång är det någon som tycker att jag "hyllar övervikt". Alltså, VA?
 
Men jag håller helt med WDF i hennes kommentar om min formulering och jag tar till mig det.
 
I övrigt älskar jag When Darkness Falls. Jag följer hennes twitter (bäst), läser hennes blogg (SÅ bra) och när hon debatterar i Lady Dahmers kommentarsfält, ja då plockar jag fram popcornen och bara njuter. Hon är briljant. Den kvinnan.
 
Och tack för alla kommentarer under mitt inlägg. Blir ledsen när jag läser vad en del av er har fått höra om ERA kroppar. Ingen utomstående ska ta sig rätten att bedömma och värdera DIN kropp. Inte heller jag.
 
Ridå.
 

Låtom oss headbanga tillsammans

Nu på lördag 3 maj (ursäkta?) (var det inte januari nyss?) (tiden får seriöst ta och lugna ner sig några hekto) spelar min man och hans band Ammotrack på Valhall här i Skövde. Sedan ståtar det en fabulös efterfest på Scandic.
 
Tjoho!
 
 
 
 
 
Jag tror inte att ni förstår hur peppad jag är! Dels ska det bli roligt att se bandet spela, men det ska även bli svinskönt att få vara BARNFRI för en kväll! Med inkluderad sovmorgon dagen efter. Aaah... Jag har inte varit barnfri sedan 300 år f.Kr känns det som. Det ska bli underbart att få umgås med bara vuxna för en stund.
 
Well, nu tänkte jag nämna att det finns några biljetter kvar till spelningen för er som är sugna. Finns att köpa på Ica Maxi och även på plats i dörren. Vore superkul att se er där! Så kan vi headbanga tillsammans, surfa på varandras händer och sedan efterfesta fram till gryningen. Eller i alla fall fram till midnatt. Herregud jag har väl inte all ork i världen. Hur ung tror ni att jag är egentligen? 29? HAHA! *torkar en skratt-tår från mitt 30-åriga öga*
 

Låt gravida kroppar vara ifred

Jag såg en bild på en gravid Kelly Clarksson på instagram idag. Vad kommentarerna under bilden handlade om? Kellys kropp. Så klart.
 
 
 
 
 
 
"Hon ser inte sund ut" skrev någon. "Det är inte hälsosamt att gå upp för mycket" menade en annan. "Sluta hylla övervikt" skrev en tredje (appropå att någon bad alla sluta kommentera Kellys kropp).
 
Nu verkar dessa kommentarer vara raderade, men ändå. Det intressanta är att kvinnors kroppar aldrig får vara ifred. Inte ens under en graviditet går vi fria från att bli bedömda.
 
Jag minns själv när jag blev preggo med bebis nummer ett. Jag tänkte att nu, NU, skulle jag äntligen få njuta av min kropp, bara vila i mitt tillstånd och ge mig själv vad jag ville ha. Men icke. Det dröjde inte lång tid förrän random människor skulle delge mig hur mycket, eller snarare hur lite, deras syrras, grannes, hunds, kusins, brylling hade gått upp under sin graviditet ASSÅ BARA FEM KILO, FATTARU!
 
Helt plötsligt förstod jag att det vilade någon form av "status" över hur få kilo man vägt som gravid. Med andra ord - inte ens med en bebis i magen skulle jag sluta tänka på hur min kropp såg ut.
 
Med barn nummer två blev jag STOR! Jag gick upp säkert 30 kilo i ren vätska. Till och med min näsa var vattenfylld. Fötterna ökade fyra storlekar och mina läppar såg ut som två varmkorvar. Det var inget jag styrde över, det blev så. Men mina värden var bra under hela graviditeten och ut kom en frisk bebis på 2,5 kilo.
 
I min ungdom vägde jag under en period väldigt lite. Jag såg säkert sund ut, utanpå. Ja menar jag var en smal, vältränad tjej med nyttiga matvanor. FÖR nyttiga vanor. Mina värden var kassa. Jag frös jämt, hade ont i kroppen, var deprimerad, tappade hår och orkade ingenting. Grät ofta. Hade massa ångest. Ingen mens. Hade brist på allt, inklusive livslust. Jag var ätstörd.
 
Med andra ord kan du inte med blotta ögat avgöra vem som är sund eller inte. Det går inte. Och klädstorleken säger ingenting om hur dina värden ser ut eller huruvida du mår bra eller dåligt.
 
Men så fort någon säger något om att kvinnor ska få se ut som de vill, äta vad de vill, träna hur de vill eller - wait for it - BARA FÅ LOV ATT VARA IFRED FRÅN F.A.K (Folks Allmänna Kroppsbedömningar) så kommer någon gastandes med orden hallåååå det är faktiskt faaaaaarligt med övervikt.
 
Men vem har sagt något om farlig övervikt?
 
Självklart finns det människor som av hälsoskäl borde väga mindre. Men det är enligt mig en helt annan fråga med en helt annan problematik i botten. Update: läs det här.

Så.
 
Nu tycker jag att vi låter gravida kvinnor få vara ifred med sina kroppar. Det är tillräckligt omvälvande ändå att gå igenom en graviditet, utan att även behöva höra från random oinsatta hur man borde se ut. Och när vi ändå håller på så låter vi alla andra kroppar också få vara ifred.
 
Tack.

Söndagspodden

Ny pod mina vänner!
 
Plugga in ett par lurar i öronen, luta er tillbaka mot en solvägg (obs glöm ej solskyddsfaktor) och lyssna!
 
Vi pratar om balans i förhållanden (det här med att jonglera karriär, fritid, familj, romantik, barn osv kan vara klurigt, minst sagt) ovälkommen uppfostran (är det verkligen okej att uppfostra andras barn?) och skönhet (hur mycket snyggare blir man egentligen med en dyr kräm?).
 
Hoppas att ni gillar avsnittet.
 
Vi finns även på facebook och instagram @spiderchickblogg
 
 

Redovisningsmamman

Igår hade jag och Matilda möte med kvinnan som sköter vår bokföring.
 
Jag älskar henne! Bokföringskvinnan alltså. Hon känns som min andra mamma trots att hon garanterat är alldeles för ung för att ens vara min förälder. Men ändå. Hon är min bokföringsmässiga modersgestalt. Min money-mama. Mama Cash. Det är en underbart trygg känsla att slå sig ner på hennes kontor med massa otäcka skatteverkspapper i näven och medge att man (jag) inte fattar ett skit.
 
- Det är luuuuugnt, säger Mama Cash med sin milda röst. Det kommer bli korrekt det här.
 
Och så målar hon pedagogiska teckningar över hur moms och skatter och fakturering och egenavgifter och olika statliga konton fungerar och jag fattar fortfarande inte ett skit men det gör ingenting. Hon blir inte ens arg.
 
I love Mama Cash.
 
 
 
Spejar mot horisonten, bortom alla skatteverkspapper.
 

Lyxmiddag mitt i veckan

Igår hade jag Halv-åtta-hos-mig middag. Det konceptet tycker jag att ni ska tuta igång med om ni är ett gäng matglada bekanta. Jamenar HUR lyxigt är det inte att sitta ner vid ett dukat bord och bli serverad en trerätters middag mitt i veckan? Jag bara undrar.
 
Vill ni måhända coppa min middag rakt av ska ni göra så här:
 
1. Stå handfallen inför vad du ska servera.
 
2. Kom på att du kan googla.
 
3. Börja med att söka på "förrätt". Den här receptet var det första som jag fick upp och den rätten fick det bli.
 
4. Följ upp med ugnsbakad lax och potatissallad. Ring i samband med detta till din mamma och fråga hur sjutton man skalar en sparris? Med en potatisskalare? Har sparris ens skal? Seriöst?
 
5. Nej man måste inte skala sparris även fast det står i receptet.
 
6. Blanda sedan kokt, delad potatis med sparris, paprika, bladspenat och riven parmesan.
 
7. Gör den här efterrätten. Obs TRIGGERVARNING! Du kommer aldrig mer vilja göra någon annan efterrätt.
 
Så.
 
Luta dig tillbaka och invänta gästernas stående ovationer.
 
 
 
 
 
 
 
 

Halv sju hos mig (halv åtta blir för sent)

Ikväll förbereder jag en middag som jag ska ha imorgon. Vi är nämligen några tjejer som håller på med "halv åtta hos mig" konceptet och nu är det min tur att vara värdinna. Tjoho!
 
Jag är inte så värst förtjust i att laga mat, där emot älskar jag att duka! Det kan jag sysselsätta mig med en halv evighet. Testa olika konstellationer, mixa med servetter, ljus och blommor. Ibland drömmer jag om att vara en Hollywoodfru så jag kan ägna mig åt duka hela dagarna tillsammans med en dyr väska, en mindre begåvad assistent och en hund döpt efter ett stort modehus. Aaaah... Eller inte.
 
 
 
Testing testing... Ni får se färdigt resultat imorgon.
 
 
 
 
 
 
Menyn imorgon är som följer:
 
Förrätt
Kokainfri kräftcocktail (jag serverar väl inget knark på mina middgar heller) med alstrad avokado, mindre mesig mango (den har sting) och färsk koriander.
 
Varmrätt
Leende inte längre levande (poängterar gärna det) lax serverad med pompös potatissallad, spexig sparris och stilla handriven parmesan.
 
Efterrätt
Cyrlig citroncheesecake med jublande jordgubbar.
 
Misstänker att jag har läskat upp er i brygga vid det här laget.

Påskhönor och sommarkänslor

Pösken är över för den här gången.
 
Jag inledde ledigheten smått deprimerad. Min man har nämligen varit ute och spelat sedan i onsdags. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hurrade över att han skulle vara borta HELA påsken. Fy vad trökigt.
 
Dock blev helgen bra ändå.
 
Skärtorsdag
Jag övertalar mina skeptiska barn att det är svinkul att klä ut sig till påskkärringar! Efter att ha marknadsfört hela konceptet plus piskat upp påskstämningen till en nästan overkligt hög nivå så hittar jag inte påskkärringkläderna. FAIL. 
 
Långfredag
Barnen hänger med sin farmor. Jag dricker rosévin och umgås med kompisar.
 
Lördag
Vi åker till pappa. Barnen får påskägg som PÅSKHÖNAN lämnat. Jo för i vår familj är vi realistiska:ish. Ja menar varför skulle en HARE lämna ägg? Harar har väl noll komma noll med det att göra? I och för sig kanske inte hönor värper saker med innehåll från ICA:s snaskavdelning, men ägg är ju i alla fall deras bransch.

Söndag
Vi leker med kompisar. Jag vågar släppa MiniSpider mer nu, han har nämligen börjat inse sina begränsningar. Till exempel så förstår han numera att han inte kan flyga över stup/äta spik/rulla sig under framrusande bilar etc. Ja ni vet, sånt som man lär sig med tiden. Jag måste naturligtvis ha uppsikt men jag tvingas inte ideligen finnas en millimeter bakom honom som en konstant livräddare. Skönt.
 
 
 
 
 
Måndag
Idag har vi hängt med släkten. Värsta sommarvädret juh! Jag har fått färg på mina kinder och ljusa slingor i håret = känner mig som en människa igen. Aaaah...
 
 
 
 
 
 
 Nu ska jag soffmysa med min hemkomna make.
 
 

Söndagspodden

Tjoho på er i påskledigheten!
 
En pod till eder tjänst.
 
I det här avsnittet pratar jag och Matilda om fördelen med att ha rätt kontakter när man söker jobb. Vi pratar om förnedrande arbetsintervjuer, förslaget om att alla CV i framtiden ska vara anonyma och hur det känns att få tack men nej tack av en arbetsgivare (inte så kul alla gånger).
 
Vi pratar även om stökiga hushåll och Matilda erinrar sig skammen hon kände när vakmästaren stampade in i casa Magnisson och möttes av... Ja. Vad?
 
Lyssna här nedan eller via iTunes. Vi finns även på facebook.
 
Väl mött!
 
 

Jag måste hitta en chokladkanin

För några dagar sedan erhöll min fyraåriga son en chokladkanin av sin farfar.
 
 - Den ska jag spara till påsk! deklarerade sonen förnuftigt samtidigt som hans ömma moder himlade sig bakom ryggen på honom (palla va en sån där som sparar på godis liksom).
 
Sedan dess kan det hända att "någon" eventuellt har råkat äta upp chokladkaninen. Denna "någon" hade absolut som ambition att låta kaninen vara men så blev det kväll, barnen hade somnat och kaninen låg där i köksskåpet och frestade med hela sin chokladiga kropp. "Någon" tänkte först bara smaka en bit från ena örat men örat var så gott att resten av kaninen slank ner av bara farten.
 
Ooops!
 
Ursäkta mig då, att jag kanske inte har världens bästa karaktär.
 
Nu måste jag bara mörka hela den där olyckliga händelsen fram tills jag har hittat en exakt kopia av kaninjäkeln som inte längre finns.
 
 
 
 

Body pump - jag glömmer aldrig

Publicerar här en krönika som jag skrev för Skövde Nyheter för ett tag sedan.
 
Jag har börjat träna bodypump. Det går ut på att vuxna människor samlas i grupp och självplågar sig själva frivilligt under en timma. Man kan även beskriva det som att man tränar med skivstång och vikter, men jag tycker att det förstnämnda känns som en mer målande sanning. Tillåt mig att beskriva hur det gick till när jag tränade mitt första pass:
 
16.30 Passet börjar.
 
16.35 Jag känner mig stark. "JAG ÄR FÖDD TILL ATT BODYPUMPA" vill jag skrika. Svetten lackar på mig. Jag har så roligt! Verkligen. Det är kul att träna!
 
16.36 Nej okej så kul är det inte. Borde inte passet vara slut snart?
 
16.40 "Då var uppvärmningen klar" säger instruktören. "Nu kör vi igång på riktigt".
 
16.41 Eh? På rikigt? Gulp. Vad som sedan sker kan närmast beskrivas som att jag är tillbaka på förlossningen av mina söner. Varje övning känns som en värk. Dock utan målet av en gullig bebis på andra sidan smärtgränsen.
 
17.00 "TA I NU! SNART HAR VI GLÖMT DET HÄR" peppar instruktören. Ursäkta? GLÖMT?? Jag kommer aldrig glömma det här. Jag kommer ligga i kistan på min egen begravning med en lapp på brösten och texten "bodypump 17/2 2014 - jag glömmer aldrig".
 
17.10 Jag överväger om jag ska lägga mig ner på golvet och spela död redan nu men tänker att det måhända skulle dra åt sig onödigt mycket uppmärksamhet.
 
17.15 Jag utför passets hundrafemtioelfte svidande benböj och fantiserar samtidigt om att bruka våld på någon. Förslagsvis personen som bestämmer alla övningar.
 
17.30 Passet är slut. TACK GODE GUD.
 
Om jag kommer att träna bodypump igen? Självklart! Träning är ungefär som en förlossning, du glömmer snabbt det jobbiga och kommer bara ihåg det roliga. Om inte annat känns det himla skönt i kroppen efteråt.
 
 
 
En bodypumpare.
 
 

Spajdan på pinterest

- Vet du om att ert vardagsrum finns med på pinterest? frågade Matilda mig häromdagen.
 
- Vad då? Som INSPIRATION? undrade jag.
 
- Ja.
 
- Whaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat??? sa jag (i ett andetag, ja).
 
Jag hetsade mig in på pinterest och jo, mycket riktigt. Där ståtade vårt vardagsrumsbord.
 
 
 
 
 
Tänk att någon tyckte att det såg så mysigt ut att bilden fick en pin på pinterest!!
 
Förresten är servetter i glasen skillnaden mellan fest och vardag. Det är vad jag alltid har sagt.
 

Proffsblogg vs hobbyblogg

Jag slutade proffsblogga i augusti 2013. Ibland får jag frågan vad skillnaden är? Ja alltså, skillnaden mellan att proffsblogga och hobbyblogga.
 
Största skillnaden är antalet inlägg som jag skriver. Nu skriver jag typ fem inlägg per vecka. Förut skrev jag 30-35 inlägg per vecka. Ibland kan jag undra hur jag hann med att blogga så mycket? Men kreativitet föder kreativitet. Ju mer man skriver desto mer kommer man på att skriva om. Så har det i alla fall varit för mig.
 
En annan skillnad är pengarna. Såklart. Nu tjänar jag en liten summa för reklambanners. Förut tjänade jag en ganska bra lön tack vare samarbeten och sponsrade inlägg. Sponsrade inlägg är det som ger bäst betalt i bloggbranschen. Därför tycker jag inte att ni ska bli arga på de bloggare som har tydligt utmärkta samarbeten, dom kan gott få tjäna en slant på allt det arbete som de lägger ner. Tycker jag.
 
För det tar otroligt mycket tid att driva en proffsblogg. Det kan man kanske inte tro, men så är det. Jag la ner flera timmar per dag på att hitta ämnen, spåna idéer, skriva, fota, sköta samarbeten, svara på kommentarer (plus tackla elaka kommentarer), svara på mail, kommentera hos andra, nätverka och så vidare. Jag kan förstå att jag har drivit en av landets mest lästa bloggar för jisses vad dedikerad jag var. Och det är ju vad som krävs för att lyckas med det mesta - tid och engagemang. Och tålamod. Och passion. För mig tog det fem år av idogen bloggning innan jag var på toppen av min bloggkarriär (dvs hade som flest läsare och tjänade som mest pengar) och det var någonstans där som jag kände att jag hade gjort mitt.
 
Nu är ni en bråkdel av alla läsare kvar och för er är jag tacksam. Kul att ni fortsätter kika in och kommentera! Jag uppskattar det.
 
I övrigt känner jag att jag har en god balans i livet just nu. Jag bloggar för att det är roligt, skriver för tidningen, poddar en populär pod och driver företag med världens bästa och mest bildade kollega (Matilda har seriöst gjort mig ett antal kilowatt smartare). Känns fint.
 
Här är min första månad någonsin som bloggare, augusti 2008
 
Här är några populära inlägg som jag har skrivit genom åren:
 
 
 
 
 
 
 
Första bilden på mig i bloggen.
 
 

Musfesten fortsätter

Sedan den här hemska händelsen har vi haft ÄNNU en mus på besök. Det är sant. När jag öppnade diskbänksskåpet en dag låg där en mus och sov helt stilla på en bädd av plastpåsar. Som om det vore någon himla hotellverksamhet vi bedriver?!? VA??
 
Eller så har mössen helt enkelt gjort om utrymmet under diskbänken till sin egen lägenhet. Ett form av kollektiv. Som ingen betalar för. Jag har i alla fall inte sett skymten av något bidrag till hyran.
 
 
 
 
 
Snart sitter det väl uppe en lapp på skåpdörren med texten:
 
infLYtnings-fÄst pÅGår vEnligän seJ tiL om Vi sTÖr
 
(jag antar att möss är kassa på att stava)
 
Fasen alltså. Snåla rejvar-möss.
 

Felklädd middag

Igår var vi bortbjudna till några kompisar. Frugan i familjen är kock så ni kan ju tänka er hur trevligt vi tycker att det är att få komma dit på middag. Som att gå på restaurang. Fast ännu bättre.
 
Jag gick dit i min garderobs allra tightaste jeans. Jo det är sant. Hur tänkte jag där? Tänkte jag att maten jag åt skulle lägga sig i en ficka i ryggen? Att jag kanske skulle få för mig att tacka nej till desserten??
 
Nej.
 
Jag tänkte nog inte alls.
 
Redan i höjd med förrätten (toast skagen) hade jeansen blivit en storlek försmå i midjan och jag fick helt sonika bälta upp mig själv för att få plats med den efterföljande maten. Grillad lax och ljummen potatissallad... Mmm... Cheesecake med jordgubbar... Mmm... Rullade hem.
 
 
 
 
 
 
 
Bästa dukningstipset förresten - blommor i flera små vaser, istället för en stor. Hur snyggt? *copp copp copp* (ljudet av mig som coppar den dukningen rätt av)
 
 
 
 
 
Nå väl. En mycket trevlig kväll.
 
Idag har jag letat med ljus och lykta efter mina fladderbyxor som varit bortsprugna en längre tid. Till slut hittade jag dom i källaren. Drog på mig dom direkt och förbättrade omgående min livskvalité. Aaa...
 
 
 

I slutet av dagen är vi bara människor

 
 
Ny pod in da air!
 
En pod driven av min PMS. Skulle man kunna säga. Hehe. Närå. Eller jorå. Fast inte bara.
 
Jag och Matilda snackar förlossningscred. Vem av föräldrarna ska ha mest cred efter en förlossning, den som fött barnet eller den som varit med bredvid (möjligen ledande fråga)? Vi snackar hår. Hår under armar, hår på benen, hår på bröst, hår i ansikte och hår på pung ("pälspungar" som Matilda säger). Är hår ohygieniskt, äckligt, härligt, gulligt, snuskigt eller bara naturligt?
 
Vidare harvar vi oss ner i ångestens land. Matilda grinar och fyller shoppingkorgarna på H&M:s hemsida till bredden med kläder som hon inte behöver. Jag stänger känslorna inom mig och låter istället ångesten ta sitt uttryck i form av yrsel och bortdomnade armar.
 
Sen snackar vi VD-positioner, bluffkänslor, coola yrken och vikten av att se vad man faktiskt har i livet. Istället för att snegla på det man inte har.
 
I slutet av dagen är vi bara människor.
 
 

Fredag och skoköp

Fredagen har bestått av jobb, affärsplanering och roliga möten toppat med lekparkshäng (där den minste i familjen hann med att både kräkas och blöda näsblod) (obs han mår bra). Helgen som kommer är min och Spiderpapas första gemensamt lediga på läääänge. Kittlar gött i familjetarmen. 
 
Ni som följer mig på instagram har förresten sett att det blev ett köp av de här uuuuunderbara skorna. Jag kunde inte hålla mig.
 
 
 
 
 
Jag älskar dom osunt mycket.
 
- I love you girls. Yes BOTH of you! brukar jag mumla tyst åt dom samidigt som jag formar ett hjärta med mina fingrar.
 
Nu: Akut köpstopp för alla som börjar på bokstäverna MO i vår familj.

B-day

I onsdags fyllde min fabulösa man 33 år. Vi har hängt ihop sedan jag var 18 och han var 20 år. Snart har vi känt varandra i halva våra liv. Vad mycket vi har upplevt tillsammans!
 
 
 
På vårt bröllis i julas.
 
 
När jag frågade honom vad han önskade sig i present blev svaret "absolut ingenting". Så jag fick helt enkelt förmoda att han med det menade att han ville de här ursnygga vinglasen som jag har suktat över i flera månader är precis hans stil.
 
 
 
 
Han blev glad.

Skandalös bildbrist uppdagad

Har jag nämnt att vi har sålt vår stuga? Mest för att vi är ute efter ett hus.
 
Hur som haver. Minns ni att vi köpte en soffgrupp i rotting till vår altan?
 
Jo jag vet. Jag minns det också. Jag blir påmind varje gång jag går ner till vårt förråd och möts av en VÄGG av flätad rotting. Förrådet är så till bredden fyllt med utemöbler att jag misstänker att inget liv, inte ens små bebis-silverfiskar, får plats att leva där inne.
 
Det känns med andra ord läge att sälja den där rottinggruppen. Vi vet ju inte när vi får tag i ett hus och fram till dess kan det kännas trevligt att kunna nyttja vårt förråd som normala människor. Jag tänkte lägga upp gruppen på Blocket idag men problemet är att jag inte hittar några som helst bilder på den. URSÄKTA liksom?! Här har jag bloggat i SEX ÅR. Fläkt ut mig själv och mitt liv. Dag ut och dag in. Blottat min byk på det som kallas internet, men inte en enda utemöbler-bild har jag lyckats knäppa?? Skandal.
 
Vi får väl helt enkelt baxa ut möblerna från förrådet, rada upp dom utanför tvättstuga och knäppa ett foto på det viset. Alternativt får jag teckna en fantombild.
 
 
 
Här ser man en skymt av möblerna. Det är allt.
 

Morgonvanor

Dagen startar omkring 06:30 här hemma. Fyraåringen vaknar. Han vill omgående kliva upp, sätta på bolibompa samt bli serverad en skål med flingor och mjölk.
 
Tv:n knäpper han igång själv men frukosten måste han ha hjälp med. Jag har flera gånger försökt att förmå honom att vänta en stund med dagens första mål.
 
- Det är fortfarande natt! har jag försökt.
 
Eller
 
- Ätfönstret har inte öppnat ännu älskling, du får vänta.
 
Inget fungerar.
 
Jag måste helt sonika masa mig upp. Sömndrucket går jag ut i köket, drar fram en stol och sträcker mig vingligt efter flingorna som är placerade på en hylla alldeles för högt upp. Jag förbannar flingornas placering, ställer av oklar anledning tillbaka paketet på samma plats som jag just förbannat och serverar sedan frukosten till min son.
 
Samtidigt som detta pågår sneglar jag mot kaffebryggaren. Ååå denna härliga producent av ljuvligt morgonguld... Jag tänker att jag borde brygga en kopp som kan puttra medan jag vilar en halvtimma till, men tröttheten i mig segrar och jag stapplar tillbaka till sängen.
 
Alltså, SÅÅÅÅ många gånger som jag har önskar att jag hade laddat bryggaren (eller i mitt fall perkulatorn) kvällen innan och att det bara vore att stoppa i sladden i kontakten. Tjoff. Klart.
 
- Tänk om... drömmer jag nästan varje morgon.
 
Så ikväll. Nu. Precis NU.
 
Jag har gjort det. Laddat den.
 
 
 
 
 
Ha!
 
Ibland älskar jag mig själv.
 
Imorgon kommer kännas fab.

Söndagkväll

Spiderpapa nattar för tillfället barnen. Det gör han varje kväll. Typ. Dels för att jag oftast har mer tid med barnen på dagen och dels för att han är sju gånger bättre än mig på att läsa sagor. Han lever sig in så mycket att dramatenskådisarna ter sig lama i jämförelse.
 
Ikväll när Spiderpapa kommer ut från nattningen ser det ut så här...
 
 
 
 
 
En naggande god brieost att muffla på och så lite rödtjut. Ja rödvinet är förstås inte till mig. Jag kan inte dricka rött. Senast vi hade vinprovning vaskade jag mina röda slattar. Det funkar inte. Gifter sig inte alls med lökarna i min trut.
 
Nå väl. Förutom att jag har dukat upp vin och (en) ost så har jag även letat upp en film på netflix. Är inte det den nya i-lands-lyxen så säg? Ja alltså, när någon harvat sig in på internetzet, letat upp en vettig film och gjort den spelklar. Bara så där. Lyx!
 
Trevlig söndagkväll!

Ny pod

Hoj hoj alla fabulösa quinns änd mäns!
 
Nytt avsnitt av Moe and Mannys podcast ute (våra artistnamn).
 
Det här avsnittet har vi spelat in på Högskolan i Skövde. Superkul att få hänga där en dag! Vi fick bland annat träffa personerna som medverkar högskolans egen realityserie Kaffe och 28 kvadrat. Visste ni förresten att högskolan i Skövde är Sveriges minsta? Det tycker jag är coolt. Antingen är man störst eller så är man minst liksom, hehe.
 
Nå väl. Jag och Matilda snackar utbildning, hur vår skolgång var i unga år, roller i klassen (jag var den snygga tjejens kompis) och tigermammor. Ja alltså, jag och Matilda ska bli tigermammor när våra kids äntrar skolans värld och kämpa för deras (och deras klasskamraters) rätt till en trygg, rolig och rimlig skolgång.
 
Hoppas ni gillar avsnittet.
 
 
 

Krönikedags och spelning

Jag har deadline imorgon. Till Skövde Nyheter. Moas Måsten.
 
Jag har skrivit tre krönikor den här veckan. Den första handlade om träning. Sen kände jag ba... Näääääää. Orkar inte skriva mer om träning. Så skrev jag en krönika om att vara tvåbarnsmamma. Sen kände jag ba... Näääääää. Orkar inte skriva mer om barn.
 
Övervägde en stund att meddela SN att det inte blir något Moas Måsten den här veckan. Tyvärr. Det bidde inget. Ni får väl pilla in en annons i Moa-utrymmet istället. Eller intervjua någon. Göra en enkät. Fota en rondell. Porträttera en bäver. Inte vet jag. 
 
Men sen tog jag mig i kragen och skrev ännu en krönika. Den innehåller ord som "nätverkande", "mingel" och "diarré". Låter spännande tycker till och med jag själv.
 
Förresten! Imorgon spelar Ammotrack på Commerce i Skövde klockan 18. Akustiskt. Alla inom femtio mils radie (en liten bit kan ni väl ändå åka) - kom och kolla! Lyssna på killarna och säg hej till mig vettja.
 
Över och ut.
 
 
Arbetsstation.
 
 

Mors dag

- Ni vet väl att det är morsdag snart? kontrollfrågade jag familjen tidigare idag.
- Va? Nu på söndag? undrade Spiderpapa.
- Nej. 25 MAJ!!!!! svarade jag.
 
Det vill säga om bara 53 dagar. Det vill säga HÖG tid att planera!
 
Eller tror familjen måhända att dessa Nike-dojjor kommer köpa och slå in sig själva?
 
 
 

Alltså, jag brukar inte akut vilja köpa saker men här har jag fått fullständigt ha-begär. Sååååå smärtsamt snygga träning/se-sportig-ut-till-vardags skor! Gah! Hela mitt liv kommer bli SÅ mycket mer lyckligt och innehållsrikt bara jag får lägga vantarna på dessa.
 
Övervägar att köpa dom i present till mig själv. "Från en mor till en annan" kan jag skriva på paketet.
 

En speciell dag idag

Idag fick Spiderpapa ett meddelande på facebook från en fellow Ammotrackare där det stod att han (Spiderpapa alltså) hade fått ett erbjudande om att leda en stor gala i sommar. Jomen visst, arrangörerna ville ha just honom. Bra betalt skulle det bli också.
 
- WOOOOOW! utbrast jag och blev gråtfärdig av stolthet.
 
Spiderpapa var också superglad och tillsammans började vi genast spåna konferencier-manus.
 
Lite senare på dagen kom fyraåringen hem och berättade att han hade sett en hamburgare med ben och armar på lekplatsen. Haha! Yea right. Jag säger inte att skämtet var dåligt, jag säger bara att jag finner en sådan historia något otrolig. En hamburgare på vår lekplats liksom? Vad skulle hen göra där?
 
Hur som helst.
 
Här började min hjärna ta in dagens datum. 1 april. Hm... Just det... Gala... Konferencier... Superbra betalt... Meddela en sådan stor grej över facebook... A MEN VA FA-AN!! Vi hade blivit lurade.
 
April april din dumma sill jag kan lura dig och uppenbarligen även din fru vart jag vill. Liksom.
 
Typiskt.