Den här dagen

Alltså, den här dagen.
 
Den. Här. Dagen.
 
Idag har varit en sådan dag då jag velat checka ut från föräldraskapet och bara göra något helt annat. Typ singel-backpacka i Indien med harembyxor, dreads, magväska och currypåverkad tarm.
 
Varför?
 
För det första ligger jag cirka femton timmar back på sömnkontot (ettåringen genomgår någon slags utvecklingsfas och det drabbar nätterna direkt). För det andra har barnen varit i luven på varandra konstant.

Kulmen nåddes när ettåringen drog ner familjefotot i golvet. KRAAAAAAASH sa det. Och där låg det. Hela lilla familjekortet. I spillror. Det kändes talande för stunden.
 
 
 
 
 
Här kände jag att det var HÖG TID att vända dagen till något bättre.
 
Fyraåringen fick (till sin stora lycka ) gå på bio med farmor och ettåringen fick följa med mig ut på lågnpromenad. Nu känns det bättre och vi inväntar att ett gäng Ammotrackare ska komma hit och fredagsmysa med oss.





 
Förresten finns Raise your hands på Spotify nu om ni känner för att grotta ner er i den. Jag har bara lyssnat cirka en miljarrrrd gånger eller så.
 
Vi hörs imörrn!

Nämen? En pod redan idag?

 
 
 
Vi släpper podden tidigare och tidigare för varje vecka som går vad det verkar som. Men det har med Mello att göra. Det är mycket nu, om man säger så. Snart går vi tillbaka till söndagspublicering igen.
 
Nå väl.
 
I det här avsnittet snackar vi om Melodifestivalnerver och social hierarki. Vi pratar om när PK-debatten möjligen pekar åt fel håll och så kommer vi in på ämnet magar. Platta, runda, putiga, gasiga, härliga, randiga och mjuka magar.
 
Lyssna på podden här nedan, via iTunes eller via android.
 
Hoppas att ni gillar avsnittet.
 
 
 

Tio saker ni inte visste om mig

Tio saker ni inte visste om mig:
 
1. Jag har aldrig tyckt om smaksatt yoghurt. Sådan med jordgubb är värst.
 
2. När jag var 12 år fick jag min mosters gamla skrivmaskin. Lycka! Jag satt hemma på mitt rum alldeles salig och tryckte tappert på de stenhårda tangenterna, skrev halvsides noveller och drömde om en författarkarriär.
 
3. Jag är rädd för gäss. Verkligen livrädd. Ogillar att gå förbi dammar där det finns gäss. Dom känns så opålitliga på något vis plus att deras tänder ser läskiga ut.
 
4. Fakta om gäss hittat på nätet:
 
 
 
5. Jag har blivit jagad av kalkoner. På en släktings gård.
 
6. När jag tänker efter är jag rädd för alla fåglar förutom möjligen gråsparvar.
 
7. Jag anser att meningen med livet är relationer, kärlek och pirr i magen.
 
8. Meningen med livet är eventuellt även att fundera över just meningen med livet. För på så vis håller vi oss "på tå". Om ni förstår.
 
9. I början av mitt föräldraskap, med min första bebis, hade jag ett askass mammasjälvförtroende. Men sen började jag inse att jag duger och nu känner jag mig som en superbra och stark mamma. I fix the biff så to speak.
 
10. Jag drömmer om att i framtiden ha ett flashigt kontor med högt i tak, stationära mac-datorer (viktigt) och en gul (eller rosa) kaffemaskin. Då kommer jag trava lycklig till jobbet varje dag.
 
 
 
 

Bilresan i punkter

Resan hem från Ö-vik till Skövde var en PÄRS. 73 mil på en dag. HU!
 
Tillåt mig punktera upp förloppet:
 
09:00 Vi startar vår bilresa. Pappa och hans sambo i framsätet. Jag mellan mina båda bröder i baksätet.
 
10:00 Vi "skapar musik" med hjälp av petflaskor. Klassiskt fördriva-tiden-knep.
 
 
 
 


10:30 Trotsar min åksjuka och läser tidningar.

11:00 Jag utmanar min minstebror att hänga huvudet ut genom fönstret under minst fyra mil.
 
11:01 Minstebror antar inte utmaningen.
 
11:02 Nähä nä.
 
11:15 Vi börjar bli hungriga och bestämmer att vi ska ha som delmål att stanna och äta på Sibylla när vi kommer till Uppsala.
 
12:00 Jag försöker sova.
 
12:05 Min ena bror deklarerar att han är kissnödig.
 
12:10 Jag blir förbannad på bilbältet. Mest i brist på annat.
 
12:30 När är vi egentligen framme i Uppsala?

13:00 I bilen finns det sätvärme som vid full effekt blir så varm att det osar bränt rumpkött. Jag utmanar båda mina bröder att ha sätvärmen på tills vi kommer fram till Uppsala.
 
 
 
 
 
13:01 Ingen nappar på sätvärme-utamaningen.
 
13:02 Nähä nä.
 
13:30 Hallååååå Sibylla?? Uppsala??

14:00 Jag tröttnar på mina bröder. Min överkropp hänger istället med pappa och hans sambo i framsätet. Gemytligt.
 
 
 


14:02 Min ena bror är fortfarande kissnödig. "Jag har hållt mig i två timmar" klagar han.

14:03 Jag förklarar för kissnödigbror hur det är att föda barn. Avslutar med orden "man klarar mer än vad man tror".

14:30 Seriiiiöööööst! Uppsala vart är du?
 
14:45 Kissnödigbror börjar utsöndra urin genom huden. Påstår han.
 
15:00 Jaaaaaaa!!! Äntligen åker vi in på motorvägen till Uppsala. Äntligen ska vi få äta mat.
 
15:01 Vi missar avfarten till Sibylla.

15:02 Vi övervägar att stanna vid ATG-kiosken längre fram och käka var sin tipsrad.
 
15:15 Det gyllene M:et uppenbarar sig som en räddning. Pjuh!
 
Typ så.
 
Klockan 17-ish var vi hemma. Jag kommer inte göra om en sådan bilresa snart igen.
 
 

Festival och efterfest

Först av allt vill jag återigen tacka för all pepp och alla fina ord som har trillat in här på bloggen och på instagram under helgen. Tänk att ni är så glada för min (och för all del min mans mjehe) skull. Tusen tack!
 
 
 
 
 
 
 
Tillåt mig lista helgens bravader
 
Helgens plats i arenan: Rad tretton
Vi satt precis vid den där "puckeln" där artisterna ställer sig innan dom går på scenen. Varje gång någon med klackar skulle kliva ner från puckeln kom en kameraman rusande för att hålla handen. SVT vill antagligen inte riskera att någon bryter lårbenet mitt under pågående sändning.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Helgens bästa om ni frågar fyraåringen: Fredagkväll med Malin
I fredags medverkade min man i Fredagkväll med Malin på Barnkanalen. Fyraåringen var djupt imponerad (Malin är en favorit) samtidigt som ettåringen hade stora brydderier över hur hans ömma fader lyckats smala in magen så pass att han fick plats där inne i platt-tv:n.




 
Helgens bästa rubrik:
 
 
 
Helgens duracellkaniner: Alla vi på rad tretton under delfinalen.
Vi. Kunde. Inte. Sitta. Still. När Ammotrack äntrade scenen stod jag och hoppade som en DÅRE uppochner. Jag kunde inte hejda mig. "Sikta bedövningspilarna mot rad tretton plats 9 tack" tyckte jag mig höra en svt-medarbetare anropa.
 
Helgens skyltmiss: Jag!
Jag har i efterhand tittat på delfinalen via SVT-play och inser att  jag vid flera tillfällen sitter och viftar med Ammotrackskylten åt FEL HÅLL. Det vill säga från kameran istället för mot. Typiskt. Ursäkta mig då att jag inte fick öva några kameravinklar innan.
 
Helgens trevliga: Alla i Alcazar.
Verkligen hur trevliga som helst. Fast egentligen var alla på efterfesten trevliga. "Kändisar är ju också människor" som någon förnuftigt person påpekade (HAHAHA) (yea right).
 
 
 
 

 
Helgens tinitusvarning: Ammotrack
Killarna äntrade efterfesten med ett VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL. Glada över allt stöd de fått och lyckliga över att få en andra chans.
 
 
 
 

 
I helgen är det Andra Chansen i vår grannstad Lidköping. Piiiiirrrrr! Tänk om det blir final?
 

Hemma!

ÄNTLIGEN hemma! Åh du ljuva Götaland, jag har saknat dig.
 
Imorgon lovar jag er att bjussa på smaskigt inlägg om festival och efterfest. Men nu måste jag verkligen lägga mig. Jag sov en timma i natt plus att jag under dagen har nött in 73 mil av idogt bilsäte-sittande i skinkorna (rekommenderar ej).
 
Barn och rockman somnade redan klockan 19 här hemma och nu ska jag göra dom sällskap.
 
Vi hörs imorgon som sagt.
 
 
 

Andra chansen

Det blev andra chansen.

Nervpärsen fortsätter med andra ord även nästa helg. Gah!

Men så KUL!

Killarna var grymma och jag är stolt som en nyborstad tupp över min man! 

Nu är jag precis hemkommen från efterfesten. Jag missade tyvärr att prata med Nour men nu får jag ju en "andra chans" att snacka med henne i Lidköping. Sicken tur.

Tusen tack till alla er som har röstat, peppat och skrivit snälla ord. Vi hörs när jag är hemma i Skövde igen!











Jo det är Christer Björkman jag pratar med på sista bilden. Inga konstigheter. Närå.

Godnatt.

Framme i Ö-vik

Nu är vi framme i Ö-vik.
 
Högakusten har visat sig från sin allra soligaste sida idag. Kul att vara så här långt norr ut! Som barn hårdplogade jag mig ner för skidbackarna i Idre under sportlovsveckorna, men utöver det har det varit skralt med besöken norr över. Pinsamt nog.
 
Nå väl. 

Snart ska alla vi som har åkt från Skövde träffas och käka innan det hela drar igång. Vi är över 30 personer som har betat av de 74 milen upp hit. Kul! 
 
 




Om ni gillar låten och vill rösta så har ni alla nummer här:
 
 
Under kvällen finns jag på Instagram @spiderchickblogg
 

På väg

Nu sitter vi i bilen på väg mot Ö-vik, med stopp och övernattning i Gävle. 

Det är jag, mina bröder (jag har två småbröder) (som inte är så himla små längre) (jag sitter för närvarande inklämd mellan dom i baksätet) pappa och pappas sambo.

Minstebrorsan har laddat upp med nackstöd och korsord. Festligt.





Själv har jag laddat upp med en full kissblåsa. Också festligt. På sitt sätt. 

Tidigare idag hittade jag och barnen Ammotracktårtor på Ica Maxi.




Med smak av lakrits och citron. Tyvärr kunde jag inte köpa med mig någon på grund av extremt mycket tid i bil idag. Varför nu det skulle hindra mig, men a ja. Dom såg väldans smarriga ut! Hoppas dom går åt.

En tidig pod

Eftersom jag åker till Ö-vik typ nu släpper vi podden redan idag och inte på söndag som brukligt.
 
I det här avsnittet snackar jag och Matilda om sömnprestigen som kan uppstå småbarnsföräldrar emellan. Den som sover mest har lyckats bäst, eller? Hur nattar jag och Matilda våra kids? Kvällsrutinerna kan stundom vara lättare sagda än gjorda.
 
Vidare har jag kommit på Meningen Med Livet. Joråsåatte. Inga konstigheter. Jag delar givetvis med mig av min insikt.
 
Sen snackar vi om det här med att "göra bort sig" på sociala medier. Typ råka vänförfråga "fel" person, twittra ogenomtänkt eller dylikt.
 
Hoppas att ni gillar avsnittet!
 
I övrigt hörs vi lite senare från Gävle (vår mellanladning på väg till Ö-vik). Tjing!
 
 

Kettlebellproffs typ inte men ändå

Idag testade jag att träna Kettlebell. Det vill säga att svinga ett åtta kilo tungt klot mellan benen, hit och dit och upp och ner. Ju svettigare jag blev desto skrajare blev jag att kulan skulle råka glida mig ur händerna.
 
Tänk om jag hade tappat greppet och antingen:
 
1) Råkat slunga kulan på personen framför så att hen trillat på personen framför sig och på så vis framkallat värsta dominoeffekten av fallande människor. Vips kanske alla i hela salen hade legat knockade till golvet. Av min kula.
 
Eller
 
2) ÄNNU VÄRRE. Tänk om jag hade slungat kulan in i en spegel! Med tanke på hur stora gymspeglar är antar jag att de sju otursåren gångras med tio. Minst. 70 års potentiell olycka är inget man leker med.
 
Men det gick bra.
 
Jag klamrade mig fast vid kulan.
 
Såg ut ungefär så här. Plus minus några muskler och eventuellt testosteron.
 
 
 

Farväl whiskeyost

Idag har jag langat ut en lagrad whiskeyost från ett fönster på andra våning (lathet, trappor osv).
 
 
 
 
 
 
Det hade kunnat gå illa. Ja menar en ost kan te sig oskyldig i sin fromma stillhet men i fallande, hög fart kan den mycket väl förvandlas till ett potentiellt dödande vapen.
 
Lagningen gick dock bra. Alla inblandade överlevde.
 
Jag fick osten som gåva nu i veckan men eftersom jag tydligen har smaklökar i klass med litet barn och bara kan äta ostar som smakar grädde, lammullsfluff alternativt ljummen sommarvind, gav jag bort den. Nu vilar den i kylskåpet hemma hos Matilda. Allt väl.

Jag älskar tvetydiga kopplingar

Jag har fått två roliga kommentarer angående min mans medverkan i melodifestivalen (jo mello är antagligen det enda jag kommer blogga om i veckan) (det är liksom inte varje dag liv ens man är med och tävlar där).
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag älskar dessa kommentarer!
 
Jag gör alltid precis samma sak, det vill säga är "bekant" med folk på ganska lösa/obefintliga grunder. Till exempel brukar jag säga att jag är "gammal kompis" till Annie Lööf trots att vår koppling är högst tvetydig. Ehum.
 
Med det sagt!
 
Om ni tittar på mello på lördag så får ni gärna säga till folk att ni känner mig. Om min man vinner (VINNER!!!) hela melodifestivalen (en högst svindlande tanke) och typ blir någon form "kändis", då tycker jag absolut att ni ska använda er av epitetet "nära vän" om mig. Och min man. Det hade jag gjort.

Nervös inför lördag

 
 
Ursäkta men är det bara jag som är ill-nervös inför lördag? Eller går ni också runt och svettas med kollapsade inre organ? JAG BARA UNDRAR??
 
Jag dör vad spännande det ska bli! Om ni ser en viftande ballong i publiken (rad 13) som plötsligt slutar vifta för att istället dala ner mot golvet i samband med att Ammotrack intar scenen, ja då är det eventuellt jag som har svimmat på grund av överdriven kropps-pirrighet. Gah!
 
Vi har tillverkat skyltar också.
 
 
 
 
Här kan ni förresten läsa en intervju med min kära make (som sjunger i bandet). 
 
 

Äntligen dagen med stort D

Minns ni att fyraåringen fick en resa till Örebro av sin morbror i julklapp?
 
Så här:
 
 
 
 
 
 
Sedan dess har Lilleman frågat ungefär varje dag när dom ska åka. Förra veckan började äntligen nedräkningen och jag målade upp ett schema så att han kunde se hur dagarna tickade ner.
 
 
 
 
Om ni undrar över kluddet så är det ettåringen som har varit där och "kryssat". Oklart vad det är han har räknat ner till. Och om ni undrar vad det är för filur ovanför fredagsrutan så är det en godisklubba. Det vill säga det internationella tecknet för fredagsmys, om ni inte visste det. Jag tänkte att fyraåringen kunde ha fredagsmyset som ett delmål. Ovanför lördagsrutan målade jag en hyfsat exakt avbild av barnens kusin, hon döptes nämligen i lördags.
 
Hur som helst. Fyraåringen hade en fab dag med sin morbror som alltså inföll igår söndag. Det är inte mycket som behövs för att kidsen ska bli alldeles lyckliga och pirriga i sina små magar.
 

Stockholm t.o.r

I helgen har jag och Matilda varit i Stockholm på nöje, jobb och nätverkar-resa. Kan man säga.
 
Vi har sovit på hotell. Uuuuunderbart! Matilda ville varken dricka välling eller ha en napp instoppad i munnen under natten så jag fullkomligt vältrade mig i obruten sömn.
 
På morgonen väcktes jag av...
 
BARNEN!
 
Mina barn.
 
Precis som vanligt med andra ord. Inte ens på bortaplan kommer jag undan. Min telefon ringde och bröt sovmorgonen vid 09 och när jag svarade uppenbarade sig MiniSpiders släta nuna på mobilskärmen, via FaceTime.
 
- MAMMA? utbrast han förvånat och undrade antagligen hur jag hade lyckats paketera mig så väl där inne i telefonen.
 
Efter väckningen avnjöt vi en långfrukost, tätt följd av en dag på stan, fika med några kompisar och nu är vi hemma på schlätta igen. Nöjda och glada.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 





Ny pod

Sweden (and some other countrys in the world) - we have a pod!
 
En ny pod.
 
I det här avsnittet snackar vi kullerbyttsproblem (jag har aldrig vågat slå en kullerbytta någonsin i mitt liv) och redskapsgymnastik (tragiska minnen). Vi pratar PK-maffia, genus, romantik, lyckade överraskningar, misslyckade överraskningar samt MELODIFESTIVALEN. Såklart. En vecka kvar till min karl ska ställa sig på scen. Maj gadd! Jag är så pirrig att de inre organen snudd på kollapsar.
 
Hoppas att ni gillar avsnittet!
 
Vi finns även här på facebook om ni vill ha mer Moa&Matilda.
 
Väl mött.
 
 

Ödet och det där

Bloggkommentatorerna (bloggen varifrån jag tycks få all min blogginspiration just nu) frågar sina läsare om de har någon historia där de varit på samma plats som sin partner långt innan de faktiskt mötts och blivit just partners. Om ni förstår.
 
Egoinas grej här är ju häftig.
 
Jag har också en sådan historia!
 
Jag var 17 år och hade nyårsfest hemma hos mig i mitt barndomshem. Jag och min dåvarande pojkvän hade nyss gjort slut och naturligtvis var vi tvugna att harva och älta vårt fallerade "förhållande" just på nyårsafton. HELA nyårsafton. Jag tillbringade hela kvällen och natten en trappa upp från festen, på mitt rum, grälande i telefon (här ber jag retroaktivt om ursäkt till mina föräldrar för telefonräkningen som blev).
 
Ett år senare träffade jag Spiderpapa. Under en utekväll. Första gången han följde med mig hem berättade han att han redan hade varit hos mig en gång.
 
- Jasså? sa jag förvånat. När då?
- På nyårsafton.
 
Samma nyår som jag satt på mitt rum och bråkade med exet var Spiderpapa alltså hemma hos mig. Han var på festen. Tänk om jag hade vetat det då, att en trappa ner fanns min blivande man. Pappan till mina barn. Tänk om jag hade vetat det, att medan jag grät min partymascara ur led befann han sig bara några meter bort, den stora kärleken.
 
Så knäppt när jag tänker tillbaka på det.
 
 
 
Tolv år senare...
 

Jämställdhet är en kunskap

Isabella Löwengrip gör mig ledsen. Och uppgiven. Och trött. Tur att det finnas massa smarta människor där ute som har fattat bättre.
 
Jämställdhet är ingen åsikt som du kan slänga dig med eller ändra från dag till dag. Jämställdhet är en kunskap. En kunskap om hur samhället ser ut och fungerar.
 
Jag var på politiskt homeparty med Gudrun Schyman igår. En glatt gäng med quinns och män i olika åldrar hade samlats för att ta del av denna kvinnas fabulösa retorik. Så jedra smart är hon, Gudan! Och rolig. Och så jäkla full av kärlek! Kärlek och tro till MÄNNISKAN. Jag kom hem från partyt och var helt lyriskt.
 
- SOLIDARITET! DET ÄR VAD VÅRT SAMHÄLLE BEHÖVER! frustade jag så att salivet sprutade över min man och vår vän som satt vid köksbordet och drack te.
 
Och ja, dom höll givetvis med. Solidaritet is the grej.
 
I valet i höst kommer jag rösta FÖR hur jag vill att vårt samhälle ska se ut. Inte MOT något.
 
Jag vill leva i ett samhälle där vi bryr oss om varandra. Kärlek till din nästa. Enligt mig är det meningen med det som kallas livet.
 
 
 
 

Moas Måsten

Ny krönika uppe på Skövde Nyheter.
 
 
 
Ni läser hela krönikan plus lite annat här.

Snasktestar´n till eder tjänst

Jag har fullkomligt överösts av tips om att Marabou Oreo har kommit ut på svenska marknaden. Tack! Jag älskar att jag har vänner, bloggläsare, twitter och instagramföljare som vet vad som är viktigt här i livet.
 
Jag fann kakan, jag åt den och jag segrade. Kan man väl säga.
 
 
 
 
Den var god! Ja menar oreokakor och choklad, hur fel kan det bli? Lite som att sparka in en öppen dörr kan jag tycka. Personen som blandade receptet kan inte ha haft en allt för svår uppgift.
 
Med det sagt tycker jag ändå att det var något som saknades. Istället för att det sprakade i munnen så sa det liksom bara pffjt. Jag tror att det var själva storleken på kakbitarna som kändes fjuttiga. Det var bara smulor. Ibland kändes som att jag satt och tuggade på en vanlig, grådassig mjökchoklad. Jag hade föredragit större och mer "crunchy" kakbitar. Så full pott blir det icke.
 
Marabou Oreo får betyget Tre Pffjt av Fem möjliga.
 
För övrigt undrar jag när himmelriket skall nedstiga till jorden med en ny omgång av Marabou Amigo??
 

Sjuksaker

Nu är vi friska här hemma. Äääääntligen!
 
Fem saker vi har gjort under förgående sjukvecka:
 
1) Sett film
2) Sett barnprogram
3) Sett serier
4) Sett hemmet förfalla
5) Settit på arslet
 
Nu är jag pepp på en aktiv vecka och kontakt med utomstående mänsklighet.
 
 
 
 
 

Mellokväll med finaste vännerna T och S

Igår hade jag och mina fina, bästa vänner T och S (Tv:n och Soffan) mellokväll. Supertrevligt!
 
Vi saknade dock vår gemensamma vän F (fjärrkontrollen). F avled tyvärr tragiskt i en toalettolycka för några månader sedan. Någon hade lagt stackars F i klosettvattnet där annars bara papper och naturens gång ämnas landa. Ingen har ännu tagit på sig brottet men enligt rykten ska gärningsmannen vara "kort och tunnhårig".
 
Hur som.
 
Jag, soffan och tv:n hade som sagt en trevlig mellokväll. Det känns smått surrealistiskt att min man ska stå på scenen om två veckor. Jag vet att han och bandet kommer göra superbra ifrån sig och jag går runt här hemma och frustar av stolthet redan nu. Sen ska det bli roligt att komma till Ö-vik också.
 
Igår tycker jag att Sanna och Panetoz var bäst och dom förtjänade sina finalplatser.
 
 
 
 

Pod

 
 
Det är söndag och det är poddag. En pod inspelad i skuggan av mina febertoppar skulle man kunna säga. Men vi fick ihop det och det är jag stolt över.
 
I det här avsnittet pratar jag och Matilda om stil. Inför våren drömmer jag om kamelkappor och Matilda känner hur det årliga Boho-chic-suget sätter in. Hur klädde vi oss "back in the days" och hur starkt avtryck gjorde min Jennifer-Lopez-stil på de personer som besökte Bogrens i Skövde en blöt kväll år 2002?
 
Sen pratar vi om att våga fortsätta drömma och förverkliga sina drömmar även efter att man blivit förälder.
 
Det och mycket mer.
 
Lyssna här nedan, via iTunes eller android.
 
 
 

Katten som överlevt

Alltså, den här Hello-Kitty-klubban.
 
 
 
 
 
Jo för det är en klubba.
 
Jag köpte den till fyraåringen på nyårsafton. Lite festligt och dekadent så där. En tugga tog han innan han med rynkad näsa la klubban ifrån sig.
 
Well, sedan dess har Kitty legat i köksskåpet. En och en halv månad nu. Och ja, hon ser ju ut att må bra. Sockerfylld som hon är. Faktum är att jag misstänker att hon kommer överleva oss alla.
 
 

Önskan uppfylld

Jaha då fick jag min önskan uppfylld. Jag är SJUK! Så in i bängen också. Även om det börjar vända mot det bättre.
 
Barnen har varit piggare idag. Spiderpapa har också varit piggare men efter en vecka med feber, frossa och hosta känner han sig rätt... Hm... Vad är nu ordet? MÖÖÖÖR!
 
Under eftermiddagen fick vi i alla fall en leverans från Det Gyllene M:et. Efter 36 timmars ofrivillig fasta var det lika bra att bryta den ordentligt, tyckte jag. 






Jag blir alltid fasligt sugen på fett och frityr när jag är sjuk. Om någon kom hit med en extremfrasig våffla just nu skulle jag INTE tacka nej... (mamma?) (pappa?) (någon?) (vem som helst?) (främling på gatan?).


 
Nu hoppas vi på friska tag imorgon. Vi har inte lust för någon mer VABOV (Vård av Barn och Vuxen).
 


 
 

Sjukstuga deluxe

Idag har det manliga släktet i vår familj varit sjuka.
 
Morgonen började med att även jag kände mig krasslig. Men i takt med att alla andra blev hängigare och hängigare blev jag friskare och friskare. Varför är det alltså så? Varför är jag ALLTID ensam frisk och tvingas hålla hushållet i schack? Typiskt.
 
Någon gång ska jag vara sjuk SJÄLV! Typ vara förkyld en lördag. Och så skriver vi kontrakt inom familjen innan att ingen annan får vara sjuk då. Känner man sig till exempel maginfluensig så får man hålla det inom sig. Sen kan hela familjen passa upp på mig. Spiderpapa får serva med marängsviss på sängen, fyraåringen får hålla upp alla tidningar som jag vill läsa och ettåringen får ta sina små små tassar till händer och ge mig en liten liten fotmassage.
 
Aaa... Längtar!
 
 
Note to self: Planera in en förkylningslördag.
 

Föreläsning

Idag travade jag och Matilda ner till stan för att föreläsa på Lernia. En inpsirationsföreläsning om att se möjligheterna med internet och att se möjligheter över lag. Istället för hinder.
 
Vi klarade oss finnemang!
 
Ingen kom av sig, ingen fick hjärnsläpp, ingen fick rampfeber, ingen började föreläsa om helt fel ämne (typ förhistoriska fallosymboler) och ingen råkade snubbla och dra ner byxorna på den andra inför hela publiken (ja inte vet jag vad som kan hända på en föreläsning) (man måste ta alla scenarion i beaktning).
 
Så jo. Det gick bra.
 
Den här bilden fick avsluta föreläsningen:
 
 
 
 
Så himla bra sagt av Pippi!
 
Jag i drömmande pose efter föreläsningen:
 
 
 
Drömmer väl om framtiden. Antar jag.

Moas Måsten

Pass opp! Moas Måsten on the webb.
 
Jag har skrivit en krönika om den katastrofalt smutsiga och trasiga träningsoutfit som jag lyckades komma bärande på till ett yogapass.
 
 
 
 
Ni läser hela krönikan plus lite annat här.
 

Mellokväll

SJÄLVKLART såg vi på Melodifestivalen igår. Jag brukar inte följa programmet slaviskt men i år kommer jag av givna skäl titta på varenda hundradel.
 
Jag tycker att det var en bra show. I löööve programledarna och särskilt Nour ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
Tänk att om tre veckor står min man på den där scenen! Om tre veckor är det han (och bandet) som kommer bli bedömda, poängsatta, förhandstippade och allt det där.
 
Mannen här hemma är rätt lugn än så länge. JAG där emot fick stora pirrslaget under gårdagskvällen när jag såg publikhavet. Jag ska ju också sitta där i en arena, på raden längst fram typ och antagligen ha något form av tungt ansvar för en viktig ballong. Undrar om vi övar på att vifta med ballongerna innan? Annars kanske jag viftar fel? Typ svänger åt höger när alla andra svänger åt vänster och ba - BAAM! Bortgjord! Alla andra viftare i publiken blir helt förvirrade, programledarna kommer av sig och livesändningen får pausa för första gången i tv:s historia. Gah!
 
Note to self: Köpa ballong. Öva på viftningar.
 
Note to self 2: Lära mig ta höger/vänster direktiv.
 
 

Söndagspodden

 
 
Ny pod in da air! Hitta på iTunes eller här nedan.
 
I det här avsnittet pratar vi om En Kaotisk Morgon (en sådan typ av morgon kan ju te sig lite hur som helst). Vi pratar om elaka kommentarer, missunnsamhet och det viktiga i att veta vem man själv är.
 
Vilken förälder är vi närmst? Mamma eller pappa? Är det någon skillnad på att vara pojkmamma vs flickmamma?
 
Sen snackar vi människors vilja eller ovilja att ta till sig en förnyelse av språket. Varför är en del öppna att anamma nya ord medan andra stretar emot in i det sista?
 
Det och mycket mer pratar vi om.
 
Om ni inte får nog av oss har vi även en facebooksida som vi uppdaterar med lite smått och gott. Plus att vi finns på instagram. Spiderchickblogg heter jag där.
 
Hoppas att ni gillar avsnittet!