Att freestyla proppen

Idag har vi sprungit Proppen, som det kallas. Ett motionslopp som går av stapeln varje onsdag här i stan. Barnens lopp är en kilometer långt och för en tia får man en nummerlapp på bröstet.
 
Femåringen ÄLSKAR att springa.
 
Tvååringen VILL gärna springa men eh... Freestylar mer.
 
Att springa 1 kilometer med en tvååring:
 
10 meter in i loppet: Vi springerrrrrrr! Tjohooooohoooo!
 
20 meter in i loppet: Tvååringen avbryter loppet till förmån för en intressant sten. 
 
100 meter in i loppet: Tvååringen samlar pinnar. 
 
200 meter in i loppet: Tvååringen letar efter sniglar. 
 
300 meter in loppet: Vi befinner oss inte längre i spåret utan står ute i skogen. 
 
400 meter in i loppet: SNIIIIIIIGEL HALLÅÅÅÅÅÅÅÅ!
 
500 meter in i loppet: Jag har lockat tvååringen ut på banan igen och vi tar oss nu framåt i en hastighet av cirka 0,0001 kilometer i timman. 
 
600 meter in i loppet: Tvååringen börjar tycka att nummerlappen på bröstet är oerhört betungande. Antagligen tycker han att lappen sinkar det obefintliga springet för nu vill han inte alls veta av den utan sliter och rycker i säkerhetsnålarna. 
 
700 meter in i loppet: Tvååringen tackar för sig och vill hellre leka på lekplatsen som nu tornar upp sig vid sidan av springbanan.
 
Så ja.
 
Efter cirka 700 meter, 89 intressanta stenar, 117 hopsamlade pinnar, noll hittade sniglar och en bortriven nummerlapp avslutar vi loppet på lekplatsen. 
 
The end. 
 
 
 
Platsen som avbryter allt. Varje onsdag. 
 
 

Ett barn

 
Jisses vad trevligt det har varit att logga in på bloggen och instagram de senaste dagarna.
 
Det har fullkomligt vällt in grattiskommentarer och gillningar angående husköpet. Tack! Det känns lite som att jag har fött barn. Vilket jag typ har också. Eller jag har köpt ett barn. Eller nja, delvis köpt och delvis lånat mig till barnet. Kan man säga. 
 
*inväntar att någon ska leverera en sådan där bricka som man får på förlossningen, med smörgås och juice* 
 
Hur som. Just nu är jag och Matilda på väg till Stockholm för jobb. Vi ska hålla i en utbildning inom sociala medier. 
 
Jag gick upp upp okristligt tidigt imorse! Tidigare än de morgonpigga barnen till och med vilket jag har hört (läs: antar) är förbjudet enligt lag i många länder.
 
Men jag klagar inte för 1) det är numera soligt och ljust från cirka klockan 04 på morgonen och 2) det ska bli himla roligt att workshoppa och utbilda!
 
 
 


 

Vilken helg!

Jisses vilken helg vi har haft!
 
Äntligen vann vi en budgivning! Eller snarare - äntligen hittade vi det perfekta huset! Perfekt för oss. 
 
Låt mig berätta.
 
Det började med att jag var på visning av en lägenhet för några veckor sedan. Japp. En lägenhet. Desperat som jag har varit efter boende var jag (Spiderpapa ville inte ens följa med) och tittade på en fryrarummare i centrala stan. Jag hade till och med tiggt till mig en extra visning av mäklaren eftersom den officiella visningen redan varit. Det var en fin, nyrenoverad lägenhet med stor balkong i söderläge. Helt okej. 
 
- Fast... Egentligen letar vi efter ett hus, sa jag lite uppgivet till mäklaren.
 
- Jaha. Jag har ett radhus på G, svarade mäklaren.
 
Sedan beskrev hon det. Storleken, planlösningen och läget och jag kände direkt att det var något för oss. När hon sedan angav utgångspriset och det låg i linje med vår budget, ja då hade jag kunnat lägga ett bud där och då. 
 
Sen gick vi på visningen och både jag och Spiderpapa kände redan i hallen att huset var helt rätt. Barnen sprang ut i trädgården och började leka och vi tittade på från den soldränkta balkongen och kände oss så himla, himla hemma.
 
- Här ska vi bo, sa vi till varandra.
 
Under veckan har vi sedan budat på huset mot flera andra intressenter. Såklart. Tidigare har jag tyckt att budgivningarna har varit oerhört stressande rent psykiskt, snudd på obehagliga. Men den här gången kände jag mig lugn. Det här huset är vårt. Så är det bara. Vi kommer få det. Så kände jag. Och i fredags kväll fick vi veta att vi hade vunnit. Lördag eftermiddag skrev vi kontrakt. 
 
Nu känner vi oss sååå glada. Och lite nervösa såklart. Det är ett stort steg att bli husägare. Men när vi har budat på hus innan har jag känt mig ängslig och tänkt att det kan komma ut något som är bättre. Nu känner jag mig inte alls orolig att det ska släppas bättre objekt för det här ÄR helt perfekt. Både läge, storlek och prismässigt. 
 
Det är alltså ett radhus på två plan. Uteplats på både framsida och baksida plus stor balkong. Lugn gata. Lagom stor trädgård med äppelträd och bärbuskar. Utanför trädgården är det ett stort grönområde med lekplats. Nära skola och affär. Cykelavstånd till centrum. Inflytt juli/augusti.
 
Längtar!
 
 
 
 
 

Vi är husägare!

Här har ni mig.

Radhusägar'n!




Jo men visst. Vi har köpt radhus! Papper skrivna idag. KÄNNS FAB!

Berättar allt om det här imorgon. 

Nu: fira! 

Rescension nya Marabou

Justdetja!
 
Jag har ju testat nya Marabou Jellybean och chokladknaster. Eller... Så kanske den inte hette? Marabou Jellybean choko... Eller... Nä. Marabou choko jelly. Så heter den. 
 
 
 
 
 
 
Det är alltså en mjölkchokladkaka med jellaybeans, chokladlinser och något slags pop-pulver som gjorde att det knastrade i näsan på mig på ett himla festligt sätt. 
 
Betyg?
 
Den var god! Söt och spännande med knastret och de sega jellybeansen. Men det var inte så att jag ropade HALLELUJAH samtidigt som det slog volter i gomspalten på mig. Nä. 
 
Betyget blir Tre Näsknaster av Fem möjliga. 
 
Ps. Önskesmak - Marabou mjuk lakritskola. Gaaaah! Hur gott lät inte det? *inväntar lansering* 

Brun och våt

Igår hade jag på mig en vit skjorta. Den vita skjortan använda jag inte ostraffat, om man säger så. En sekund efter att jag hämtat barnen på förskolan var den helt brunsmutsig där fram. 
 
 
 


 
 
A ja. Inget att göra åt för efter förskolehämtningen skulle vi omedelbart cykla iväg till badhuset och femåringens simskolan. När jag satte mig på cykelsadeln upptäckte jag till min förskräckelse att den var våt. En stor blöt pöl av vatten spred sig över hela bakdelen på mina jeans. Aj då.
 
In på badhuset kom jag sålunda brunsmutsig framtill och plaskvåt baktill.
 
- Åh... Stackars dig! säger ni i korus.
 
- Nej nej, svarar jag. Det är inte synd om mig.
 
Det hade nämligen kunnat vara MYCKET MYCKET värre. Jag hade kunnat vara brun i bak och våt i fram. DET hade varit jobbigt. If you know that I mean....................
 
Mvh // Tacksam
 
 
 
 
 

Intervju med mäj

Lyssna upp people!
 
Jag har fått den äran att intervjuas av coola bloggarna Hormoner och Hemorojder.
 
 
Den här bilden är ju för övrigt ett trevligt minne. Den är från när jag "plåtades" för tidningen Mama i samband med att jag blev utnämnd till Årets Bloggmama. Att bli sminkad och kammad och insmord och allmänt smekt medhårs var en inte helt otrevlig upplevelse. Det får jag erkänna. Femåringen, som på bilden är två år, var jätteduktig och gav extra puls till fotograferingen genom att sjunga Bä bä vita lamm för hela teamet. 
 
Någon månad senare gick jag på Mama-galan och blev ompysslad av sminköser inklämd mellan Alexandra Pascalido och Hannah Graaf. En vecka efter det hade ett frö börjat gro i min mage och några månader senare hade jag karpaltunnelsyndrom och storlek 42 i skor (ansamlad vätska är INTE att leka med). Mmm. Minnen. 
 
 
 
 
 
 
 

En tandlös milstolpe

Femåringen här hemma har tappat sin första tand! 
 
Igår bet han i en majskolv och upptäckte att tanden var lös. Imorse borstade han tänderna och då åkte lösingen ut. Nu har han en prydlig glugg i nedre käkparitet. Han är SÅ stolt och sprang hela vägen till förskolan imorse i sin iver att få berätta för alla lärare och kompisar. 
 
Nu ligger tanden i ett glas vatten i väntan på att jag ska gräva fram en tia från någon bortglömd fickgömma magiskt förvandlas till en guldpeng. Och jo, även vi föräldrar tycker att det här är en stor grej! När femåringen stod där med den vita lilla tandflisen i näven kände jag mig rörd. En milstolpe. 
 
 
 
Bevis.
 
 
 
Tvååringen är nu utomordentligt avundsjuk över storebrors tandlossning och det sista han lovade sig själv innan han somnade ikväll var att han minsann ska "tappa tänder imorgon". 
 
Oklart om jag ser fram emot att bevittna detta.

Biopremiär

Hallåååååååå.
 
Idag har vi varit på bio. HELA FAMILJEN. Det var premiär för tvååringen (som ju är 3 år i juli).
 
Femåringen har varit på bio många gånger förr. Vi har några kompisar som vi går på bio med, rätt ofta faktiskt. Himla mysigt. Men nu beslutade vi oss för att göra bion till en "family affair" och chansa på att tvååringen var mogen för en timma och tjugotre minuter Fåret Shaun.  
 
Det var han!
 
Han satt så still så still under hela filmen. Ja. Förutom de sista fem minuterna då han ålade sig ner från sitt säte och på ett oroväckande snabbt sätt började söka sig ner mot den (vad jag antar) känsliga och (vad jag återigen antar) MYCKET dyra bioduken. Gulp. 
 
Vi fick göra abrup sorti. 
 
 
 
 


 


 
 
Vi kanske inte biomyser igen alldeles snart, men det var kul att testa. Och tvååringen var, trots sitt hotfulla närmande mot bioduken, mycket nöjd med sin insats. 
 

Soft lördag

Det är lördagkväll och vi är på G! 
 
Oooooh yeeees.
 
Vi har PARRRRTY här hemma. Festkläderna är på, musiken är igång, drinkarna är blandade och nu inväntar vi bara våra tjugofem närmsta vänne... STOPP!
 
Vems lördagkväll beskrev jag nyss?
 
Inte min i alla fall. 
 
Vi har varit ute hela dagen och det tog tydligen musten på halva familjen för tvååringen somnade klockan 18 och Spiderpapa somnade klockan 19. Jag och femåringen sitter tappert vakna och tittar på en märklig tecknad film om sju manliga figurer som upprepade gånger sjunger att dom är dvärgar trots att minst fyra av dom ser högst medellånga ut. Två av dom skulle jag till och med beskriva vara av övre medellängd. 
 
 
 
 


 
Fattar inget?
 
A ja. Snart slocknar väl vi också. Tidig kväll och förljugna dvärgar till trots har det här varit en högst trevlig och soft lördag. 
 
Över och ut. 
 

Femtio nyanser av Mona Brun

Tjoho!
 
Mitt bland allt jobb har vi hunnit spela in ett nytt podcast-avsnitt! Yey! Det kändes helt underbart att slå sig ner mitt emot Matilda och låta ivriga läppar möta det kalla mikrofonskalet *försöker låta poetisk*
 
I det här avsnittet tar vi upp tråden från förra avsnittets diskussioner kring Fifthy Shades of Grey. Matilda listar tre saker som jag har lärt henne (!) och så berättar jag om mitt alter-ego Mona Brun. 
 
Det och mycket mer. 
 
Lyssna här nedan eller via iTunes. 
 
 
 
 

Konsten att förenkla ett recept

Barnen ville väldigt gärna baka chokladbollar häromdagen.
 
Barnen: Snääääälla mammaaaaaaaa kan vi baka chokladboooooollar?
 
Jag: Nej inte nu.
 
Barnen: Men mammaaaaaaa! Det är jättelätt att göra. Det är bara två ingredienser.
 
Jag: Jasså? Är det bara två ingredienser?
 
Barnen: Ja. Chokladbollsmet och strössel.
 
Jag:
 
 
 
 
 

Jobb i Helsingborg

Jag är i Helsingborg. 
 
 
 


Vi har varit här för jobb. I förmiddags föreläste vi om sociala medier för ett antal butikschefer, jag och Matilda.
 
Superroligt! 
 
Jag älskar att jag har ett jobb där jag får användning för alla de kunskaper jag fått under år av bloggning. Utbildning i all ära, men det mest "finstilta" inom sociala medier kan du bara lära dig om du själv är en aktör. Det är min uppfattning.
 
Hur som helst kom vi till Helsingborg igår kväll. I natt bodde vi på hotell. 
 
Toalettdörren på rummet gick inte att stänga ordentligt (!) så jag fick be Matilda slå dövörat till när jag skulle uträtta mina behov. If you know what I mean................. (kan tydligen inte göra nog med punkter här)
 
 
 
 
 
 
Sen åt vi sushi i sängen. Att utmana rena lakan med soja och hala laxbitar är en liten tradition vi har när vi är iväg. 
 
Det brukar sluta väl.
 
 


 
Nu är vi på väg hem till Skövde igen och har äran att åka ett tåg av nyare modell. Jag och Matilda är exalterade för att utrymmet mellan alla säten är mer generöst.
 
 


 
- WOW! This i genius! utbrister vi i engelsk korus och flaxar med våra ben.
 
Möjligen ett tecken på att vi åkt på tok för mycket tåg det senaste.
 
 

Jag och Marabou

Jag fick ett paket hemskickat i helgen.







Jag och Marabou asså. Bästa vänner! Låtom oss aldrig skiljas åt.
 
Återkommer med betyg på chokladen.

Fångad av en is och stormvind

Jisses vad det har blåst i Skövde idag. Rena rama stormen!
 
Jag tog cykeln till en kompis som bor några kilometer bort och det gjorde jag inte ostraffat om man säger så. Herre min ge jag STOD STILL i vissa partier. Verkligen still. I övriga partier slet jag som ett djur för att över huvudtaget komma framåt. En timma spinning på gymmet är ingenting emot att cykla live i stark blåst. I´m just saying. 
 
Efter stormcycklingen gick jag ett ärende på stan. Tydligen hade jag plötsligt glömt bort att det blåste vinter-tornado ute och råkade därför köpa mig en svalkande frappucino bestående av cirka 99% is och 1% kaffe-extrakt. 
 
Om vi säger så här - jag tyckte inte att det kändes som att jag befann mig på ishotellet i Jukkasjärvi. Nej nej. Inte alls. JAG VAR själva ishotellet. Så kändes det. 
 
I övrigt en bra söndag.
 
 
 
Med en frappucino i hand och en inneboende  ishotellkänsla.
 
 

Ofrivilligt sabotage

Igår:
 
• Går med barnen till förskolan. 
 
• Tar med mig soppåsen. Tänker att jag ska slänga den på vägen.
 
• Inser att jag fått med mig soporna hela vägen till förskolan. 
 
• Typiskt. 
 
• Tänker att det möjligen är ofräsht att lämna barnen till pedagogerna med en påse bajsblöjor i näven så jag ställer påsen ute på gården.
 
• Befinner mig på jobbet. Jobb jobb jobb jo...
 
 ... HELVETE!
 
• Inser att jag har glömt kvar påsen med sopor på förskolegården!
 
• Ser framför mig hur kråkor och skator vid det här laget har sprättat upp påsens hölje med sina näbbar och spritt bajsblöjor och snorpapper över hela förskolegården.
 
• Gah!
 
• Föreställer mig lokaltidningens nästa löp: "SABOTAGE MOT FÖRSKOLA, SOPOR ÖVER HELA GÅRDEN!"
 "Förskolechefen: Vi tar mycket allvarligt på det här hotet."
 "Komunalrådet: Vi lovar krafttag mot all typ av nedskräpning riktad mot barn"
 
• Gulp.
 
Googlar "risk härleda sopor till specifik person".
 
•  Ehum.
 
Inser att det enda rätta är att ringa till förskolan och förklara mitt misstag.
 
• HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

• Pedagog blir av oklar anledning mycket munter när hon tar del av informationen? 

• Hon lovar att slänga påsen.
 
Pjuh. 
 

Barnen. Innan sabotaget inträffade.


 

En intervju med mäj

Min kära bloggportal har gjort en intervju med mig som ni hittar här. Intressanta frågor. 
 
Jag gillar även att jag bad intervjupersonen att googla fram en bild på mig eftersom jag alltid är för lat för att orka skicka någon. 
 
Det blev det här kollaget:
 
 
 
 
 
 
Haha... Okeeeeeeeeeej.
 
Alltid lika överraskande och uppfriskande när jag ber folk googla. 
 

Minnesfadäs

Idag ringde min man mig när jag satt på jobbet.
 
- Jag fyller år idag, sa han.
- Jooooo jag veeeeeet, svarade jag.
 
Inte. 
 
Istället svarade jag.
 
- MEN HEREGUD FYLLER DU ÅR IDAG!? SKÄMTAR DU??
 
Jag hade alltså lyckats förtränga att min partner sedan fjorton år fyller år den 8 april. Bra där.
 
Hur jag löste denna minnesfadäs?
 
Ja om vi säger så här. Ingen människa någonsin i modern västvärld har inhandlat födelsedagspresenter, tårta, blommor och en trerätters middag så snabbt som jag inhandlade det idag... Gah!
 
Nu står potatisgratängen i ugnen, köttet puttrar på spisen och födelsedagen min värdighet är räddad. 
 
 
 
 
 

När munter stämningen uppstår

Jag och en kompis pratade bebisminnen häromdagen. 
 
Jag: Alltså jag minns när mitt barn var en tjock liten bebis.
Kompis: Ååå... 
Jag: Han hade dubbla rumpor. 
Kompis: Det är så sött med dubbla rumpor!
Jag: Mmm...
Kompis: Ååå...
Jag: Myyys.
Kompis: På tal om rumpor, visste du att under en livstid sjunker rumpan med över en decimeter.
 
?
 
Sjunkande rumpor = typisk information som höjer stämningen.
 
 
 
Måttar med händerna hur mycket min rumpa kommer sjunka. Uppskattningsvis. 
 
 

Värdelös filmkvälls-partner

Igår hade vi filmkväll med min bror.
 
- Ska vi se Gone Girl? undrade jag.
- Den har jag sett, sa min bror. 
- Okej men då ser vi Chef.
- Den har jag sett.
- Interstellar då?
- Har sett.
- Hunger Games.
- Har sett.
- Dum och Dummare.
- Sett.
- Taken. 
- Sett.
- Fur...
- Sett.
- Okej.
- Sett.
- Japp.
- Sett.
 
?
 
Vissa människor är verkligen värdelösa att ha filmkväll tillsammans med.
 
Men han är säker bra på andra saker. Min bror. 

Påskhelgen och intressant godis

Häj!
 
Vi har haft en finfin påsk och jag har unnat mig välbehövlig ledighet. 
 
Barnen har under helgen fått totalt tre påskägg var vilket betyder att jag har ätit en JÄDRA massa godis. Ja för barnen tycker att godis är intressant i ungefär fem minuter. Tvååringen slickar på några bitar som sedan klistrar sig fast som tjocka limklumpar i nävarna på honom. Har man otur lyckas han komma i kontakt med känsligt möblemang innan limklumparna tvättas bort.
 
Femåringen är mest intresserad av att spara sitt godis. Jag vet! Så himla konsitgt. Om det inte vore för att jag var en central part av hans födelse skulle jag undrar om han verkligen är mitt barn?!?
 
Mamman (läs: jag) där emot tycker att godis är intressant även över tid. Låååång tid. Får det bara gå tillräckligt många timmar och grävas tillräckligt djupt ur påskägget, ja då tycker jag till och med att det menlösa påskskummet är gott till slut. Men så arbetar jag ju även som professionellt oavlönad ice certifierad självutbildad snasktestare också.
 
Påsken är i allra högsta grad min högtid. 
 
 
 
Menlöst påskskum.
 

Lekland vs grekland

I sommar ska vi åka till Kreta. Femåringen läääääängtar. Igår frågade han om han inte kan få köpa ett par nya badbyxor innan vi åker. 
 
- Sjävklart ska vi köpa nya badbyxor innan vi åker till Grekland, tyckte jag.
- Jaaaa badbyxor på LEKLAND! tjoade tvååringen som gärna hör det han vill höra.
- Nej inte lekland. Grekland, svarade jag pedagogiskt
- Stellas Lekland? undrade tvååringen. 
- Nej GREAKLAND.
- JAAAAA! Ha badbyxor på Stellas Lekland!
 
?
 
Så nu är tvååringen superpepp på att åka till Stellas Lekland iklädd badbyxor och antagligen bada i... Bollhavet?
 
Oklart hur jag ska avstyra detta.