Luciaminnen

Eftersom jag har sjungt i kör under hela mitt uppväxt samt även gått i skolan under de år då Luciatraditionen varit stark och inte det minsta ifrågasatt ur någon som helst synvinkel har jag många många MÅNGA Luciaminnen. Både roliga och mindre roliga. 
 
Jag har vaskat fram tre guldkorn: 
 
Minne 1: Året var 1999. Jag gick i nian och vi skulle rösta fram en kandidat i klassen. Min kompis ville uttalat GÄRNA bli Lucia. Men några killar tyckte att hon tog för mycket plats och drog därför igång en kampanj som gick ut på att få alla att rösta fram någon annan tjej. Det blev någon annan. 
 
Minne 2: Året var 1994 och jag var 11 år. Jag och min kompis lussade med vår kör. Vi glömde dock bort den lilla parentesen att vi stod på en scen inför massa människor och istället för att sjunga stod vi och pratade med varandra under hela uppträdandet. Möjligt att vi flabbade en del också. Efteråt var vår körledare vansinnig på oss då hon tydligen hade gestikulerat flera gånger (antagligen med hjälp av någon slags "snitt över halsen"-rörelse) att vi skulle hålla tyst. Vi hade förstört hela uppträdandet tyckte hon. Något jag inte har ifrågasatt varken förr eller senare. 
 
Minne 3: Det var återigen 90-tal. Min bror uppträdde med Lucia i skolan och övriga familjen satt i publiken. Alla barnen läste en dikt tillsammans som avslutades med raden "fira vår advent". Dock har ju barn en tendens att sätta sin egen prägel på saker och ting vart på alla tog i från tårna och skrålade VIA VÅ AVENT. Sedan dess säger vi inte "fira advent" längre i vår familj. Vi säger via-vå-avent. Jag brukar låtsas att det är en finare variant av adventshälsning, på latin. 
 
Glad Lucia önskar jag Eder.
 
 
 
Sätter stämning med ljusbild från ett annat år. 
 

Kommentera gärna!
M

Bestämmer mig för att det är okej att dela sina egna minnen.

När jag gick i sexan tidigt 00-tal ville min mor VÄLDIGT gärna att jag skulle vara med i luciatåget på skolan. Alla kompisar skulle också, så jag tänkte att det kunde vara en kul grej. När luciadagen närmade sig började mina vänner fundera ut smink, hår, kläder som inte syntes under lucialinnet etc.. Jag som egentligen inte ville detta bestämde mig för att gå min egen väg (mamma pratar om detta än idag). Jag knöt således glittret runt pannan (inte runt håret sådär snyggt som andra kan), gjorde björnborgfrisyr på mig själv, fällde upp kragen och hade min farfars gamla läderskärp runt midjan (lite för långt ner och lite för mycket uppdraget lucialinne så mina jeans syntes från knähöjd ungefär). Mamma skämdes å det grövsta (kul för henne som även jobbade på samma skola), men lovade att aldrig mer så ihärdigt tvinga mig till något jag egentligen inte ville.

Svar: hahaha... ett VÄRDIGT minne att dela med sig av helt klart! :)
Moa DeBruin

2017-12-13 ♥ 11:52:22
Johanna

På tal om tjejer som tar för mycket plats. Jag älskar tjejer som tar mycket plats, till och med dem som tar FÖR mycket plats. Jag älskar däremot inte de som tar plats på bekostnad av andra tjejer. En tjej jag umgicks med på gymnasiet gjorde just det. Hon tog så mycket plats och lät inte någon annan dela utrymmet. Hon ville glänsa och ansåg sig ha rätten att göra det på bekostnad av andra. Hennes mamma pratade vitt och brett på bygden om att det var hon som skulle bli Lucia i nian "såklart kommer hon bli det med sitt vackra hår". Jag och våra andra tjejkompisar ledsnade på skiten och massröstade på den näst populäraste tjejen (hon var inte heller särskilt trevlig) varpå hon vann. Ångrade mig inte det minsta och har aldrig gjort det efteråt heller. Kompisens mamma ringde till vår skolvärdinna och gormade att det måste vara nåt FUSK med rösterna, för hur kunde annars hennes dotter inte vinna som var SÅ söt och populär? 😳

Svar: Hu! Det lät ju bara väldigt ocharmigt. Ja inte av dig alltså utan mamman och tjejen. Kanske främst mamman? I den kategorin var inte min kompis kan jag säga :)
Moa DeBruin

2017-12-13 ♥ 17:59:32
Kattis

När jag gick typ i mellanstadiet skulle vi lotta fram en Lucia och jag ville absolut INTE vinna. Bad att få slippa ens vara med på lottningen men det gick inte för sig. Nu tror jag att det var så att hon redan skrivit alla namn o lagt i en skål så det skulle ta en evighet att leta fram mitt namn men det kunde hon ju ha förklarat istället för att opedagogiskt säga "nej nu får du vara med på lottningen". För att dra ut på pinan så skulle den vars lott drogs SIST vinna.. och jag var en av de två sista :( hade sån ångest minns jag. Nu antar jag att om mitt namn hade varit kvar sist så hade hon ändå inte tvingat mig :) men inte lätt att förstå när man är liten o livrädd..

Svar: men fy! förstår skräcken, det är ju verkligen inte alla barn som hyser en önskan om att stå i allas blickfång
Moa DeBruin

2017-12-14 ♥ 13:31:42

Innan du kommenterar: Tänk på att Spiderchicks inlägg alltid är några smulor ironiska och flera smulor överdrivna, ta inte allt på allvar. Tack och kram!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:



Kommentar:

Trackback