Spiderchick

Tonårsminnen och handlingsvurpor
Min bekanta Lisa frågade på twitter vilken låt man förknippar starkast med tonåren och varför. 
 
 
 
 
Den låt jag kom att tänka på allra först är Purple Rain med Prince. 
 
 
 
 
 

Jag tänker högstadie. Disco. Tryckare. ÅNGEST. 
 
Varje gång jag hörde introtonerna av den här låten på ett disco slog oron till. Skulle jag få dansa? 
 
Ibland blev jag uppbjuden. Ibland fick jag stå ensam kvar i ett hörn och försöka se cool ut trots att varenda cell i min kropp skrek VARFÖR VILL INGEN DANSA MED MIG?? 
 
Jag minns för övrigt den första och enda gången som jag tog mod till mig att själv bjuda upp någon. Jag siktade inte in mig på någon kille som jag var högintresserad av. Nej istället tänkte jag mer "strategiskt" och stegade fram till en kille som jag var lågintresserad av för jag tänkte att det var mer troligt att han skulle säga ja. 
 
Han sa nej. 
 
Jag upprepar - HAN SA NEJ! 
 
Han sa nej?
 
Jag trodde att jag hade hört fel först.
 
Vad jag gjorde? Stegade jag därifrån med huvudet högt? Nej nej. Istället tog jag ytterligare sats och pep fram ett jo men... snälla?
 
Ursäkta?
 
Jag stod alltså där och geggade i förnedringsland och tiggde en tryckare av en kille som jag inte ens ville dansa med innerst inne? Öh? Ibland var tanke och handlingsvurporna i min tonår rejält djupa.
 
Men men. Allting kan inte alltid vara logiskt. Antar jag.