Barn är skrämmande

Barn är så tysta!

Ja, alltså när dom går. Barnsteg hörs liksom inte?? Inte på våra golv i alla fall.
 
Vissa morgnar stiger jag upp före barnen. Eller ja, typ alla morgnar. Jag sätter mig vid köksbordet och dricker en kopp kaffe i stilla ensamhet. Plötsligt skymtar jag en rörelse i ögonvrån... Jag kan höra någon andas...
 
- HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP! En mördare!
 
Skriker jag inombords. 
 
Men det är visst ingen mördare, det är bara en sexårig miniperson som utan förvarning har glidit upp bakom mig likt en morgonrufsig vålnad.
 
Lika läskigt varje gång. 
 
 
 
 
Trackback