Skammen

Jag pluggar Skriva litteratur för barn, som ni vet.
 
Varannan vecka lämnar vi in olika skrivuppgifter som vi sedan får feedback på från kursens lärare. Lärare som även är verksamma författare. Jag tycker, och har alltid tyckt, att det är SÅ jobbigt att få feedback på det jag skriver eller presterar i jobbet! Alltså nästan orimligt jobbigt. 
 
Jag har funderat kring varför och kommit fram till följande:
 
1. Jag tar åt mig personligen. Jag kan inte skilja på sak och person. 
 
2. Får jag "negativ" feedback ser jag BARA det och det blir till en stor, jobbig känsla i mig. Jag är kass tänker jag. Jag kan inte det här. Jag är en bluff!
 
3. Jag känner skam. Skam för att jag levererar något som inte är 110% fulländat. Piiiinsamt tänker jag.
 
Men hallå!
 
Jag är inte dummare än att jag förstår att det här är något som jag måste jobba på. 
 
1. Jag måste lära mig att skilja på sak och person. Bara för att en text inte håller så betyder inte det att JAG SOM PERSON inte håller. Herregud. 
 
2. Jag måste lära mig ta till mig feedback på ett lugnt och sansat sätt, rent mentalt alltså. Läser jag feedbacken en andra gång inser jag ju alltid att det inte bara är dålig kritik. Läser jag en tredje gång ser jag att det visst är övervägande positiva ord (vilket min hjärna vid en första anblick helt har sållat bort). 
 
3. Jag VET att ingen skribent skapar 110% fulländade saker på första försöket. Plus - det finns ingen människa som utvecklas på enbart positiv feedback, det som utvecklar är den sakliga kritiken blandat med uppmuntran och pepp. Under dessa veckor har jag snudd på fysiskt känt inom mig hur jag har växt som skribent. Det är ju fantastiskt!
 
Sist men inte minst: Jag ÄR inte mina prestationer. 
 
Så.
 
Det var dagens terapi av och med mig själv. 
 
 
 
 

Kommentera gärna!
Anonym

Jag är precis likadan, med ALLT. Så.jobbigt!! Men du peppar till att jobba med det, ska ta åt mig av dina kloka råd (till dig själv), för det är så sant!

Svar: 😊💕
Moa DeBruin

2018-10-25 ♥ 11:52:01
farmor

Du är nog inte ensam om att uppleva den här känslan. Jag har gjort det - fast "omvänt" liksom - under mitt liv som svensklärare. Det var en mardröm att sätta betyg i detta ämne, eftersom de flesta tolkar ett lägre betyg som en sorts betygssättning av deras person, vilket det självklart inte är! Så, hoppas din egenterapi gjort en positiv insats! Jag tycker för övrigt att du uttrycker dig förträffligt här i bloggen :-)

Svar: ja vi är kanske ett helt samhälle som alldeles för lätt kopplar samman vår person med prestation, vilket ju blir knasigt :-/
Moa DeBruin

2018-10-25 ♥ 12:30:32
Anonym

Jag är precis likadan. Men du har ju redan kommit jättelångt i och med att du vågar gå skrivkursen trots att du känner såhär. Heja dig!

Svar: tack för pepp :)
Moa DeBruin

2018-10-25 ♥ 14:33:23
Marias bokhylla

Jag är likadan. Är till och med så att jag slutade skriva i gymnasiet just för att jag har den där mentala spärren att allt måste bli perfekt redan från första början. Jag vet också att det är befängt och har inga problem att läsa andras utdrag för att hjälpa dem framåt, men det funkar tydligen inte på mig själv. 😅 Jag ska göra mitt bästa för att börja igen nu i november under Nanowrimo (nationel novel writing month)

Svar: ååååh det klart du ska köra igång igen! :)
Moa DeBruin

2018-10-25 ♥ 15:38:12
Marie

Tänk på att det är en utbildning. Du ska lära dig något du inte kan. Du måste få kritik för att kunna lära och utvecklas. Hade du kunnat allt redan så hade du ju inte behövt gå den. Precis som i skolan, vi går för att lära oss. För övrigt tycker jag du är grym på att skriva och jag misstänker att din fantasi i kombo med barnböcker kommer bli jättebra ⭐️⭐️

Svar: ja exakt så är det ju :)
Moa DeBruin

2018-10-25 ♥ 17:29:30
Anonym

Tror det är ganska vanligt. Jag tror på att validera det man känner. "Jag skäms jättemycket nu och det är ok. Men jobbigt o känna så." Men att inte agera som om skammen är giltig. För känslorna trollar man bara inte bort. De behöver få finnas även om man inte agerar som om de är sanna. Då har de större möjlighet att klinga av. Tror jag.

2018-10-25 ♥ 17:45:54
Saga

Alltså, tack. Jag tänker skriva ut det här och hänga på min vägg. SÅ precis vad jag behöver. Varje gång. Vill bli bättre. Allt du säger är sant. Tack igen!!!!

Svar: Vad härligt! Tack själv :)
Moa DeBruin

2018-10-25 ♥ 18:38:20
Erika

Jag är precis likadan! Har verkligen fått jobba med det nu under mitt uppsatsskrivande och det är inte alltid så enkelt..

2018-10-25 ♥ 18:40:36
Gabriella

Hörredu! Vet du vad som hjälpte mig med exakt samma åkomma? Jag lärde mig skilja på individ och roll- du som individ t ex är ju ALLTID 10/10! Alltid hundra procent grym och fantastisk. Sedan har vi olika roller som vi axlar- förälder, vän, arbetsgivare, kollega, författare, the list goes on- och där kan man väl i skeden prestera på olika ”nivåer” så att säga- men det påverkar ju inte ditt värde som individ. Där är du alltid 10/10! Och visst är det väl ändå lite göttigt att veta att det alltid finns utrymme för förbättring? Det tycker iallafall jag:) kram

Svar: mycket vettigt :)
Moa DeBruin

2018-10-25 ♥ 20:40:27
Mandy

Ooops! Känner igen mig 110% i alla punkter!

2018-10-31 ♥ 13:01:20 » URL: http://www.betterwords.blogg.se

Innan du kommenterar: Tänk på att Spiderchicks inlägg alltid är några smulor ironiska och flera smulor överdrivna, ta inte allt på allvar. Tack och kram!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:



Kommentar:

Trackback