10-årsjubileum typ

Det slog mig nyss att om en månad är det 10 år sedan som jag chockfödde ett barn (han kom ju ändå 6 veckor för tidigt på ett ganska överraskande sätt) och gick på föräldraledighet för att inte komma tillbaka till en fast anställning.
 
Istället tänkte jag att nu - NU - är det läge att statsa på min blogg. Oj vad jag bloggade! Vid varje ledig sekund. Nätverkade och tänkte strategiskt gjorde jag också, på ett sätt som jag i efterhand kan tänka var väldigt smart. I samma veva fick jag mail från blogg.se som frågade om jag ville bli proffsbloggare hos dem och det ville jag.
 
När bebis var ett år gammal och det typ var läge för mig att komma tillbaka till mitt kontorsjobb sa jag upp mig. Istället fortsatte jag satsa järnet på bloggen. Fick en lön från blogg.se, mailade lokaltidningen och blev krönikör där (minns ni Moas Måsten?). Innan jag visste ordet av försörjde jag mig som bloggare och skribent. Fast jag tog inte in att det var mitt jobb. Nääää. Jag tänkte att det mest var min hobby i väntan på att jag skulle göra något på riktigt. Jag läste marknadsföring och skrivkurs på högskolan också. 
 
 
 
 
 
 
 
Sen blev jag gravid med barn nummer två och tänkte att nu är det verkligen ingen idé att jag söker något "riktigt" jobb för nu ska jag ändå vara hemma med bebis snart igen. Jag skrev krönikor och bloggade och gjorde tentor så att det brann om tangenterna. 
 
Sen snittades bebis nummer två ut och tidningen undrade om jag ville vara ledig från skrivandet i en vecka? Det sa jag tacksamt ja till samtidigt som jag bloggade från BB-sängen. Veckan senare levererade jag en krönika igen med bebis hängande från tutten. 
 
Här kan man tycka att det vore nog med nyfödd bebis, treåring, heltidsbloggande och krönikörskrivande men nä jag har inte direkt varit den som vilat. Jag ville starta en podcast! I början av 2013 skickade jag ett meddelande till Matilda (som jag inte kände vid den tiden) och frågade om hon ville podda med mig. Det ville hon. 
 
 
 
 
 
Så plötsligt bloggade jag, skrev krönikor, drev en podcast med 20 000 lyssningar per vecka OCH jonglerade två små barn med skakig nattsömn och olagligt tidiga morgonvanor. Vi sålde också in pod-samarbeten till flera stora företag. 
 
Hade jag varit en kille hade jag kallat mig själv för VD, multientreprenör, superkreatör eller något annat flashigt. Men eftersom jag är kvinna och alltid har trott lite mindre om mig själv (plus att begreppet "influencer" inte fanns då) tänkte jag fortfarande "hobby" om det jag gjorde.
 
Vips gick båda barnen på förskolan. Jag och Matilda var i samma skede av "vad händer nu?" i livet och bestämde oss för att starta en social medier-byrå.
 
 
 
 
Var det något vi båda kunde så var det sociala medier. Vi mailade runt som galningar och sålde in oss till olika lokala företag. Vi fick många nej men också många ja och snart hade vi kontor och jobbade dag som natt. Utöver byrån gjorde vi web-tv med SVT och humor i P3. 
 
 
 
 
 
Vi sålade också in en utbildningssturné till ett av Sveriges största företag. Turnén tog nästan ett år och när den var slut var även vi slut. Jag sov dåligt, gnisslade tänder och var allmänt stressad. Plötsligt kände jag för att dra ner rejält på takten. Både jag och Matilda hade en känsla av att vi hade tagit en riktning som ingen av oss egentligen ville ta. Jag är ingen företagare per se. Jag är en kreatör! Jag mår bäst när jag får vara kreativ och skapa saker. 
 
Vi sa upp samarbeten och tackade nej till jobb. Några jobb höll vi fast vid (och håller fortfarande fast vid). Sen följde ett år som förvisso var lugnt och lagom på jobbfronten men också förvirrande. Jag visste inte vad jag ville göra egentligen? Vem var jag? Jag startade en podcast med Regina (<3) och det var roligt!
 
 
 
 
 
Men efter ett år kände både Regina och jag att vi ville lägga energin på annat. Jag visste bara inte vad? Jag testade Youtube, jag testade stand up och försökte verkligen känna efter vad jag ville göra. Jag sökte också ett riktigt DRÖMUPPDRAG och kände i varje por i mig att det var min dröm - men det blev inget. Jag har nog aldrig varit så besviken någonsin i jobbsammanhang. Jag VET att jag hade varit perfekt för det där uppdraget. 
 
Till slut var jag så pass förvirrad, snudd på deppig, att jag kände att jag måste få vägledning av en tredje part. Jag träffade en andlig dam och ba - snälla säg vad jag ska göra?! Hon svarade att jag skulle kolla upp olika utbildningar. Och jag log och ba - mmm visst det kan jag göra. Men inom mig kände jag ALDRIG I LIVET ATT JAG PLUGGAR! Jag har redan gjort det i mitt liv. Tack och hej. Jag gick i alla fall hem och började i brist på annat googla runt på utbildningar och trillade över Skriva barnlitteratur. Distans. Halvfart. Ett frö grodde inom mig... Det kanske kunde vara något? 
 
Jag sökte, kom in och sedan hände ett år som var otroligt utvecklande! Och ROLIGT! Jag har sedan dess hittat tillbaka till grunden i mig själv. Skrivandet. Jag som aldrig har trott att jag skulle kunna färdigställa en bok har skrivit ett helt manus OCH skickat in till förlag. Check på den. 
 
 
 
 
 
 
Till hösten ska jag läsa skrivkurs nummer två plus jobba och den balansen känns så bra. Jag har hittat ett spår som jag mår bra av och som känns rätt. Tack till mig själv att jag gick till den där andliga damen för annars hade jag inte kommit på tanken att söka en utbildning. 
 
Vad jag först tänkte var en hobby och något temporärt har visat sig vara mitt jobb i 10 år. ETT DECENIUM? Jag kallar mig fortfarande inte för VD eller multientreprenör även om jag med blicken i backspegeln ser att jag har åstadkommit mycket. Och jag tycker fortfarande att jag och Matilda har varit värda både ett och två priser för både kreativitet och företagande på lokala företagsgalor här i stan (priser som istället har gått till killar i tio fall av tio). Men mest är jag är bara väldigt tacksam så länge jag får jobba med saker som ger mig glädje och frihet.
 
Vi får se vad som händer framöver men om jag får drömma jobbar jag 50% med Matilda och vår grej och 50% med bokskrivande. Och sen bloggen på ett hörn såklart. Jag skulle tycka att det var roligt att utbilda i kreativt skrivande också. Gärna barn och ungdomar. 
 
Japp. Det här inlägget blev cirka 300% längre än tänkt. Men det är roligt att reflektera ibland.
 
Ps. Det där drömuppdraget kommer jag någon gång att haffa. Fast på ett annat sätt än vad jag först tänkte. Jag lovar att säga till när det händer. Mjehe. 
 

Kommentera gärna!
Klara

Kul att få läsa om din historik i arbetslivet! Och WOW vad du hunnit med!😍

2019-08-05 ♥ 13:24:26
Pyttianna

Är verkligen så impad av dig Moa, ditt driv och din våghalsighet. Kör på med allt du känner för, jag är helt övertygad om att du kan jobba med ”din hobby” livet ut! ;)

Svar: tack snälla Anna! <3
Moa DeBruin

2019-08-05 ♥ 13:38:00
Linnea

Jag har följt dig sen lite innan barn nummer två kom till världen och alltid varit impad av att du hunnit och vågat så mycket! Tänk om man hade ditt driv! :)

2019-08-05 ♥ 14:03:25
Anonym

Go girl🌹❤️

2019-08-05 ♥ 15:29:46
Anonym

Jag blir så inspirerad av dig Moa! Jag är 26 år gammal och ska snart börja jobba som något jag utbildat mig till, så läskigt och nervöst! Jag är inte alls samma kreativt sprudlande person som du är men blir alltid så glad av att läsa din blogg. Du bollar familjeliv med en karriär som ändras hela tiden efter vad som gör dig lycklig, det är verkligen inspirerande! En karriär är vad man själv gör det till, och det finns väl inget mer drömmigt scenario än att ens karriär också är ens hobby? Ville bara säga tack för all inspiration under åren och även fast du och Matilda aldrig vunnit några priser så har ni vunnit plats i flera av oss läsare, ni motiverar oss alla på ett sätt utöver det vanliga!

Svar: Åh vad gullig du är! Tack snälla för fina ord ☺️❤️❤️❤️
Moa DeBruin

2019-08-05 ♥ 15:31:20
Emma

Så grym! Har följt dig sen crazypill (visst var det så du hette då?) och det har varit ett rent NÖJE i alla dessa år. Starkt av dig att våga lita på magkänslan, det är inte helt lätt alla gånger. Heja dig! ❤

Svar: Crazypill var jag ja, kul att du hängt med 😄❤️
Moa DeBruin

2019-08-05 ♥ 17:11:26
Jessica

Du är en inspiration! Och jag lovar att köpa dina böcker till min son 😊 ( är övertygad om att du kommer publiceras)

Svar: Tack för pepp 😘😘😘😘
Moa DeBruin

2019-08-05 ♥ 18:18:30
Camilla 10 barnsmamma

Jösses vad du gjort mycket😍
Jag har följt dig sen vi var på samma mammamingel eller vad det hette haha 2012
Vi var båda gravida då om jag inte minns fel🙊
Kul att läsa om din resa😊
Kram

Svar: Kul! Jo jag var gravid våren 2012 😁
Moa DeBruin

2019-08-05 ♥ 20:15:21 » URL: http://www.tiobarnsmamman.se
Johanna

Heja dig! Har följt dig sedan du väntade första barnet (jag väntade mitt första samtidigt). Du är den enda jag följt troget sedan dess, känns alltid så lättsamt och roligt att kika in på din blogg. Lycka till med vad du tar dig för! Kram

Svar: Kul! Tack 😘
Moa DeBruin

2019-08-05 ♥ 22:28:13
Anonym

Vilket CV! 💪 Ville bara säga att jag följt din blogg sedan innan ditt första barn och det har varit otroligt inspirerande och fint att få följa med. Tack! Och kul att bloggen fortsätter på ett hörn i dina framtidsplaner 😊

Svar: Tack själv snälla! ☺️
Moa DeBruin

2019-08-05 ♥ 22:47:33
Irma

Kul med en återblick! Ser fram emot att köpa din bok till mina barn, som är i den storleken dina var när jag började läsa din blogg. Och JA fortsätt blogga, får så många skratt härifrån 😁👍

Svar: 😘
Moa DeBruin

2019-08-06 ♥ 01:25:55
Hanna

Älskar din blogg och ditt sätt att skriva! Så härligt att du följt din magkänsla och vågat stanna upp och byta! Gjorde samma sak för några år sedan och när någon klok person sa till mig att ”man aldrig är så kraftfull som när man verkar på sin rätta arena” så föll många bitar på plats och det är den känslan som vägleder mig framåt! Heja dig och lycka till framöver!

Svar: så himla klokt sagt! Det stämmer verkligen
Moa DeBruin

2019-08-06 ♥ 11:45:11
Li

Så positiv och inspirerande läsning. Heja dig!

2019-08-07 ♥ 00:04:49
Ulrika

Haha bra skrivet!Jag höll nästan andan av tempot och blev själv stressad av att läsa det :)

2019-08-07 ♥ 12:55:08 » URL: http://minitjejens.blogg.se/

Innan du kommenterar: Tänk på att Spiderchicks inlägg alltid är några smulor ironiska och flera smulor överdrivna, ta inte allt på allvar. Tack och kram!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:



Kommentar:

Trackback