Psykologbesök igen

I fredags var jag hos min psykolog igen. Jag har mått rätt bra den senaste tiden vilket är skönt. Men då kände jag plötsligt att jag kanske borda avboka samtalet och inte slösa med psykologens tid?
 
– Hur mår du? frågade hon. 
– Jag mår bra, sa jag. Vilket kanske är lite ironiskt?
– Men vet du, ibland behöver man må bra för att orka ta tag i varför man mår dåligt. 
 
Så fint svar tycker jag. Vips kändes det inte alls fånigt att sitta där. 
 
Om förra gången var ganska munter så grinade jag massor den här gången.
 
Jag har tidiga minnen av min ångest. visste jag förstås inte att det var ångest men i vuxen ålder förstår jag att det var det. 
 
Jag har funderat mycket på vad som kan ha utlöst ångest i en så tidig ålder och jag bottnar i att jag inte alltid var jättetrygg de första åren i skolan. Jag utsattes för... Jag vill inte säga mobbing men inte så schyssta grejer helt enkelt, av andra elever. Jag utvecklade en försvarsmekanism som gick ut på att jag skrattade och låtsades tycka att taskiga saker var roliga. Snacka om att lära sig tränga undan sina känslor? Det har jag ju numera svart bälte i, kan man lugnt säga. 
 
Så ja. Den delen av mitt liv satt jag och grät över, eller nej nej FULGRINADE över, hos psykologen och kände mig hyfsat mycket som en klysha till människa :-)))))) Jag ville typ be om ursäkt till henne för att jag betedde mig som en dålig film med Adam Sandler (som nästan alltid har en sekvens där huvudpersonen minns ett trauma i barndomen av typen rumpan bar inför en hel skola). Men ja, jag får väl vara en klysha då. Det kändes bättre efteråt. Bara att sitta och grina en stund fick mig att känna det som att jag kom någonstans i att lära känna mig själv. 
 
Nu ska jag försöka hitta kilen mellan mig och ångesten. Något som sätter stopp för att jag grottar ner mig fullständigt i mina känslor. För det är ju vad som händer när jag hamnar i mina ångest-perioder. Det känns som att monstret i Stranger Things tar över min kropp och det är bara mörker över allt. Jag stänger allt inom mig, svart bälte i att inte visa känslor som sagt.
 
Min psykolog gav mig i läxa att öva upp förmågan att välkomna känslorna, men att inte värdera dem. En känsla är en känsla, den är varken bra eller dålig. Den är.
 
Det låter både enkelt och svårt på samma gång. 
 
 
 
Person som försöker lära känna sig sjääääälv.

Kommentera gärna!
Anonym

Idag klagade jag så mycket över allting att jag bad om ursäkt till terapeuten och sa att jag verkligen inte låter som en trevlig människa. Då sa hon "i det här rummet behöver man inte låta trevlig. Det kan vara den platsen där du tillåter dig att inte vara trevlig". Det var nog det bästa hon sagt någonsin.

Svar: Fint ❤️ det är ju det som är grejen med att gå till en professionell tänker jag, att man kan sänka garden och bara vara sig själv. Utan murar
Moa DeBruin

2019-10-22 ♥ 17:32:11
Stina

Hej! Jag har också massa ångest som jag gick till terapeut för 3 år sedan men känner nu när jag läser ditt inlägg att näää jag borde börja igen! I perioder tar verkligen ångesten över och axlar rollen som förare i mitt liv 😤😤 Går du till en privat eller har du vänt dig till din vårdcentral? Känns bra att läsa dina tänker om det hela ❤

Svar: Vårdcentral. 50kr per besök. Mycket mycket värt med andra ord. Gå! Det är du värd ☺️❤️
Moa DeBruin

2019-10-22 ♥ 17:32:52
Anonym

Så fint att du delar med dig❤️.
Jag vill bara tipsa om boken ”when Things fall apart” av Pema Chodron. Den har några år på nacken men jag läser den nu och den är helt otrolig i att få en att våga stanna i det en själv stämplar som obehag. Gör vad du vill med tipset:). Ville bara dela med mig då jag själv kämpar med att tillåta alla känslor och förnimmelser att ta plats.
Kram!

Svar: Ska spana in, tack för tips 😊
Moa DeBruin

2019-10-22 ♥ 17:53:36
Anonym

(Mesigt att jag skrev kommentaren som Anonym. Jag fick alltså ångest över att terapeuten skulle läsa och kanske känna sig felciterad.)

Svar: Haha... denna ständiga ångest!
Moa DeBruin

2019-10-22 ♥ 17:54:05
Nathalie

Exakt så gjorde jag med som liten (och även nu som vuxen), låtsades som att det bara var roligt att folk var elaka mot mig och skrattade bort det. Jag fattade faktiskt inte ens förrän i vuxen ålder att jag var rätt rejält mobbad som liten för jag var inte den där "klassiska" typen man tänker på när man tänker på någon som blir mobbad.
Heja dig!
Kram

Svar: Blir ledsen för din skull. Är ledsen för min skull också. Inte lätt att vara liten och behöva hantera sådant ❤️
Moa DeBruin

2019-10-22 ♥ 17:54:15 » URL: http://naatly.se
Jessica

Tycker att du är oerhört snäll mot dig själv och i förlängningen alla älskade runt omkring dig. Blir så imponerad!
Själv jobbar jag med panikångest sedan ett år tillbaks. Har liksom du alltid haft ångest men den har gått att kontrollera med en (omedveten) ramsa om att "nu tänker jag på något annat". Min psykolog säger att jag har en lättväckt oro- så sant. Och att vi tänker 75 000 tankar om dagen, varav de flesta är negativa. Och just det att en tanke bara är en tanke. Precis som en känsla bara är en känsla. Något att låta vara.
Vad bra vi är! 🙂 Kram

Svar: Ja! Vi är bra! Indeed ☺️❤️
Moa DeBruin

2019-10-22 ♥ 18:08:25
En som känner igen sig

Det där med att låta sig själv känna känslor utan att värdera dom har varit helt sjukt svårt men sjukt bra att lära sig. Jag säger ibland högt för mig själv: nu är jag ledsen och oroad. nu är jag besviken. så, så besviken. Och sen låter jag mig själv vara det utan att tänka att det måste styra hela mitt liv de kommande dagarna. Men det är jätte svårt. En annan sak som hjälpt mig helt SINNESSJUKT mycket med ångesten är att, för mig själv, vara specifik med vad den gäller. Min kropp säger att jag har ångest över skolan. Det är det jag hör i mina tankar. Om och om igen. Men jag har inte ångest över skolan. Jag har ångest över torsdagen för då ska jag ha en presentation och jag är rädd att jag kommer säga nåt fel och det kommer leda till x och y och då tror jag att hela min klass kommer tycka sämre om mig och jag kommer känna mig ful och misslyckad. Det är DET jag har ångest över. Inte skolan. Utan det eventuella händelseförloppet på den där ena dagen. Inte min pojkvän. Inte jobbet. Utan det där verkligt lilla specifika som (oftast) mynnar ut i min rädsla för att känna en "negativ" känsla. Så genast när jag gått igenom exakt vad jag känner ångest för känns det lättare. Och när jag dessutom lärde mig att inte värdera känslor blev livet... ja. Mycket, mycket lättare.

Svar: Tack för fin kommentar ❤️ ska försöka tänka så
Moa DeBruin

2019-10-22 ♥ 19:52:52
Sandra Bäckman

Då är vi två med svart bälte ❤ jag har också grottat ner mig, men vet att snart är denna period över för denna gång och jag kan leva igen. Och jo...att ha varit med om mindre snälla saker i skolan om det är slag eller verbalt så är det mobbning. Roten till all evil ❤ Ta hand om dig ❤

Svar: Kram till dig! ❤️❤️
Moa DeBruin

2019-10-22 ♥ 20:34:35 » URL: http://sandifighter.se/
pillris.blogg.se

Det är så det funkar, jag sitter där och fattar inte varför jag är Där, det behövs ju inte ! Sen ställer han några frågor och så fulgråter jag ... och så är man som man glad när man går därifrån, men på något märkligt sätt lättad.

Svar: Vi människor är så lika ändå... <3
Moa DeBruin

2019-10-23 ♥ 09:29:29 » URL: http://pillris.blogg.se/
Matilda

Har nyligen fattat vad ångest är och förstått att jag haft det till och från hela mitt liv. Och Im still standing...alltså är ångesten som sådan inte farlig! Det kan den säkert vara för vissa och jag kan inte säga att jag VET hur ångest gestaltar sig för alla men för min del är den inte farlig nu. Jag är också bra på att stoppa huvudet i sanden och ibland är det ok, vissa saker oroar man ju sig för i onödan men vissa saker behöver man ta tag i. Hur vet man skillnaden måntro🤔 Tack för att du delar med dig av dina träffar hos psykolog, jag suger i mig av dina lärdomar ❤️

Svar: Lär man känna sin ångest och hur den fungerar så är man en bit på vägen <3
Moa DeBruin

2019-10-23 ♥ 20:08:29
Anonym

Så fint att du verkar må bättre. Jag vill så gärna också gå till psykolog pga min hälso/dödsångest men har inte råd med privat och är typ rädd för att vårdcentralen ska tycka att jag tar upp andras tid, de som verkligen behöver hjälp dvs. Dumt jag vet. Därav att jag aldrig kommit till skott.
Men vart vänder man sig och hur går man till väga för att få hjälp via VC? Kram ❤️

Svar: Alltså, jag ringde egentligen bara och sa att jag har sådan jobbig ångest och känner att jag måste prata med någon. Psykolog eller KBT frågade dom? Ööööh psykolog kanske? sa jag (har ju testa KBT innan). Efter 4 veckor ungefär fick jag en kallelse till psykolog. Betalade 300 kr för första besöket och 50 kr för andra. Tycker verkligen att du ska ringa VC och be om en tid. Det är inte deras grej att värdera huruvida du behöver hjälp eller inte. Dom kan inte läsa dina tankar. Att du har hälso och dödsångest låter som hypokondri kanske? Det har jag också vilket är ett destruktivt sätt för mig att hantera den ångest jag bär på. Be om hjälp. Du måste inte må så <3 kram!
Moa DeBruin

2019-10-24 ♥ 14:15:34
Anonym

Älskar att du delar med dig av själv! Tack!
Kram Jenny

Svar: tack själv! kram :)
Moa DeBruin

2019-10-24 ♥ 15:43:18

Innan du kommenterar: Tänk på att Spiderchicks inlägg alltid är några smulor ironiska och flera smulor överdrivna, ta inte allt på allvar. Tack och kram!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:



Kommentar:

Trackback