Spiderchick

Peter Lindström om att debutera och hur man gör manus intressanta för förlag

Ja-happ då har vi kommit till Peter Lindström (<--- följ) i min intervjuserie om skrivande (imorgon kommer sista delen). Peter är född 1975 och debuterade i våras med boken Diamantkungen för 9-12-åringar, på Rabén&Sjögren, samma förlag som jag har. Jag har tyckt att det varit väldigt spännande att följa boksläppet via Peters instagramkonto! Jag kan varmt rekommendera Diamantkungen.

 

Fotograf: Kajsa Göransson

 

- Hur gick det till när du fick bokkontrakt?

Peter: Precis som många andra så har jag skickat en hel del spontanmanus till bokförlagen. Ibland har jag fått något uppmuntrande ord tillbaka, i form av att de sett potential i texten eller att de tyckt det varit välskrivet. Men det har tidigare alltid slutat med ett ”Tack men nej tack”. Refusering alltså… Men att bli refuserad tror jag är något man behöver vara beredd på. Och även om det känns tungt när det händer så tror jag att man får försöka att ta det som en lärdom och sedan skriva vidare. I vilket fall var det just ett av dessa spontanmanus som sedan Rabén & Sjögren till slut fick upp ögonen för. Det började med att jag själv hade en idé om en barndeckare i Stockholmsmiljö (vilket jag tyckte saknades). Och jag ville att den skulle bejaka äventyret och nyfikenheten. Jag ville att barnen som läser den ska känna sig stärkta och ha en känsla att de vill tillbaka till den värld jag skapat (ungefär som jag själv ville tillbaka till Fem-böckerna när jag var liten). Och jag tror det var detta som förlaget också såg. Det var en berättelse som fyllde ett hål i utgivningen. I vilket fall så fick jag mail från förlaget om att de gillade manuset och ville träffas för att prata om det. Därtill ville de att jag skulle skriva del 2 i den tänkta serien också. Detta för att säkerställa att jag helt enkelt skulle klara av att skriva en fristående uppföljare. När de läst de båda delarna och vi träffats för att prata om dem ville min förläggare gå vidare och ge ut dem. Men då började en – i mina ögon – lång process... Efter att min förläggare sagt ”ja” till utgivning skulle hon sedan presentera manuset för ett redaktionsråd (som var ett par veckor senare). Där skulle manuset godkännas. När detta var klart skulle det senare göras en kalkyl för utgivningen som också skulle godkännas efter några veckor. Först därefter blev manuset officiellt antaget. Och från det att vi skrev avtal (våren 2019) tog det ca ett år innan boken sedan kom ut. (Under den tiden pågick en lång och rolig process kring redigeringen av manuset vilket är en historia i sig, och som jag gärna berättar om vid tillfälle…   )

 

- Hur gör man boken intressant för ett förlag?

Peter: Jag tror att det handlar om själva manuset och att det behöver sticka ut, dvs det behöver vara lite annorlunda mot annat som ges ut. I mitt fall såg de att det inte fanns så många böcker för 9-12åringar som inte är så läskiga och som kan tilltala de som precis kommit in i bokslukaråldern. Dessutom har den en äventyrlig ton som de gillade. Det var helt enkelt något som de inte hade tidigare. För mitt följebrev var inget speciellt, jag har ingen större social närvaro (obefintlig när jag fick bokkontrakt) och jag är ingen kändis… Så jag hade inget sådant som jag kunde nyttja. Utan det var helt och hållet manuset det handlade om. När jag träffade förlaget så pratade de inte heller om möjlig marknadsföring utan allt fokus var på berättelsen för att säkerställa att vi hade samma syn på den. 

 

- Hur får du inspiration till en bok? 

Peter: Inspiration är ju roligt då det kan komma varifrån som helst! En låt, en känsla, ett samtal, ett stycke ur en bok, en film… Det brukar i sin tur skapa en bild eller scen till en berättelse. Sedan är det mycket jobb för att bygga helt berättelsen runt omkring och få ihop alla trådar. Då är det kanske inte så mycket inspiration utan snarare jobb. Roligt jobb, men ändå ett jobb… För det är som mycket annat, det finns miljoner bra idéer. Men det svåra är att förverkliga idéerna till färdiga manus. 

 

- Hur hittar du tid i livet med jobb, familj, vänner och allmänt liv för att skriva en bok? Strategier? 

Peter: Jag är inte någon som skriver på inspiration (för då hade det inte blivit många rader skrivna  ) utan jag behöver sätta mig ner och skriva (dvs se det som ett jobb som behöver utföras). Det betyder att jag behöver prioritera skrivandet. Förutom familjen och mitt vanliga jobb (som ju betalar räkningarna), så är skrivandet det viktigaste. Tyvärr betyder det att jag har slarvat lite med träning och andra hobbys de senaste åren. Och jag hänger inte längre med i diskussionerna kring nya Netflix-serier… Men å andra sidan så har jag haft möjlighet att skriva. Så helt enkelt: jag tar mig tid. Ibland är det roligt, ibland är jag trött och less. Men oavsett vilket så sätter jag mig och skriver. 

 

- Funderar ofta på hur researchen ser ut när författare skriver ex deckare, hur mkt är viktigt att det stämmer 100%? 

För min del är det viktigt att grunden för miljön stämmer. Det beror ju också på att den serie jag nu ger ut utspelar sig i en verklig miljö (Södermalm i Stockholm). Sedan har jag medvetet gjort vissa avsteg i inomhusmiljöerna för att lösa vissa delar, men utomhusmiljöerna ska stämma. Däremot har jag skrivit andra manus (som ej är utgivna) där jag varit mer fri i hur de överensstämmer med verkligheten. Men jag tycker att det är upp till författaren. Är det skönlitterärt man skriver tycker jag att man får förhålla sig hur man vill till verkligheten. Det är ju lyxen man har som författare: man bestämmer ju över sin egen berättelse! Men skarvar man för mycket kan man ju inte räkna med att få samma geografiska genomslagskraft som tex PAX-böckerna (med sina Mariefreds-promenader) eller Jakten på Jack-böckerna (med sina Stockholms-promenader).

Men mitt råd till alla som skriver är: fortsätt att skriva. Tro på det ni gör, och framför allt: var beredd på att investera tiden som krävs. För min del har det tagit ett antal år med hårt jobb och tusentals timmar framför datorn. Men det är värt det när man väl har boken i sin hand. Och vem vet, nästa gång kanske det är just ditt manus som en förläggare lyfter ut från spontanhögen och tänker att: ”Det här måste vi ge ut!”

 

Tack Peter! Jag är helt enig med att en bok inte skriver sig på inspiration. En bok skriver sig för att man ... Ja, skriver. Skriver, skriver, skriver och skriver lite till. 

Hanna

Så OERHÖRT LYXIGT det är att få läsa den här intervjuserien! Tack Moa, så fantastiskt bjussigt av er allihopa!

Svar: åh vad roligt att du tycker det! :) <3
Spiderchick

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress