Ja. Fast man vill säga nej.

Jag läser om boken Linas Kvällsbok just nu, av Emma Hamberg. 
 
Den är sååå bra! Kanske den bästa ungdomsbok någonsin skriven? 
 
 
 
 
 
Den är så rolig och samtidigt så innerligt sorglig på samma gång. Den sätter verkligen fingret på hur det är att vara tonåring (i alla fall slutet 90 början 00-talet) (vet ju inte exakt hur det är att vara tonåring idag). Hur man snudd på brukar våld på sig själv i sin jakt på att passa in och göra saker man tror förväntas av en. Jag var expert på att säga ja till saker jag helst ville säga nej till. Eller vice versa. En gång brukade jag våld på mina smaklökar genom att äta en stor bit olivpaj trots att jag hatade oliver. Men jag vågade inte säga det till min kompis mamma. Så jag åt och försökte att hålla undan tungan och inte andas så mycket för att slippa känna smaken. En pärs var det! Ja nu finns det ju värre saker tonåringar kan utsätta sig för än att tvinga ner oliver, men ni fattar. 
 
Tack för att den tiden är över. 
 
Hur som helst. 
 
Är det soligt ute ligger jag en stund varje eftermiddag och läser  i vår soffa på balkongen.
 
 
 
 
Sååååå skönt! 
 
Det sjuka är att i samhället som är idag där allt ska gå så snabbt och där multitasking är det ultimata, känns det snudd på dekadent att tillåta sig en balkong-slapp varje eftermiddag? På en vardag? Eller så är det att det är så ovant för mig att kunna ta det chill bara så där, efter åren som konstant ockuperad småbarnsförälder? Kan ju va så också.
 
Nu är jag i alla fall vuxen och säger ja åt sådant jag vill och kan säga ja till.
 
Ja till balkong-slapp! He.
 
Trackback