Hemmakontor och carpe diem-anda

Fredag in da house folk! 
 
Jag ska rafsa ihop mina papper efter dagens hemmakontor. Dagens jobb har bestått i att klippa film både åt mig själv och åt företag, redigera podcast, skriva copytexter, skicka veckoplaneringar till samarbetspartners, posta fakturor samt undvika att tänka på att jag snart måste kvartalsredovisa och att det kommer innebära så inni mycket pappersarbete. Huuu... 
 
 
Har haft utsikt över en studsmatta och grannens tvätt idag. 
 
 
Den här helgen består för övrigt av bortamiddag hos kompisar på lördag och sedan häng med kompisar även på söndag. Mycket angenämt på alla sätt. 
 
Tack förresten för all pepp och glada tillrop under ångestinlägget! Ni är flera som delar med er av att ni känner detsamma. Skönt att höra. Och lite ledsamt såklart. Själv slås jag ofta av hur jag i ångestperioder utåt sett kan vara så lugn men inombords bär jag på ett känsloliv vildare än Amazonas regnskog och hjärnan knapprar förbrilt i olika riktningar. Det är som att jag är två personer i en. 
 
- MER AV MIG ATT ÄLSKA! får jag väl tänka i någonslags positiv carpe diem-anda.
 
Nä vettni. 
 
Nu tar vi helg som valfri bloggare skulle ha sagt.
 
 
 

Snubblande återvinning

Igår såg jag plötsligt hur min man började ställa ut vår samlade återvinning i förrådet. 
 
- Vad gör du? undrade jag.
- Ställer undan återvinningen. 
- STÄLLER UNDAN?
 
Är han galen?? Vem har NÅGONSIN tagit tag i återvinning som har ställs undan i ett förråd? Jag har i alla fall aldrig hört en enda människa säga nä om jag skulle ta och gå med återvinningen som ligger undanskuffad på ett osynligt ställe i förrådet?
 
Nej nej. Det är mycket mer sannolikt att man hör en människa säga nej nu MÅSTE jag gå med all den här återvinningen som har stått i vägen i vårt kök i minst en vecka!
 
Återvinning ska man snubbla på. Det är mitt talesätt. Annars når den aldrig återvinningscentralen.
 
 
 
Rätt sak på rätt plats. 
 

Ångest

Ja-happ då har ett täcke av ångest rullat in över den här quinnan. Mig alltså. 
 
Ångest för mig kan te sig olika från gång till gång. Det kan vara att jag hänger upp mig på saker som jag har sagt eller gjort. Det kan te sig fysiskt i form av att jag blir väldigt trött eller att jag har svårt att ta djupa andetag. Det kan även vara att jag blir väldigt hypokondrisk. 
 
Den här gången tar det sig uttryck i tre grejer. För det första har jag drömt massor av mardrömmar den senaste tiden. Jag beskrev ju en i det här inlägget. I natt drömde jag att jag att jag gick runt i kvällsmörkret på en parkering och letade efter min bil. När jag väl hittade bilen var den omringad av massa hotfulla ungdomar (haha??) som inte ville låta mig åka iväg. När jag väl kom in i förarsätet och skulle köra därifrån var gasen jättetrög. Det spelade ingen roll hur mycket jag gasade så kom bilen ingenstans. 
 
Hm... Hej hej ångestdröm. 
 
För det andra har jag börjat vakna vid 04-05 på morgonen och kan inte somna om för att tankarna mal. Att sömnen blir påverkad är verkligen en typisk ångestgrej för mig. Jag har dock aldrig några problem att somna på kvällen, vilket är skönt. 
 
För det tredje har ångesten även hakat upp sig på min mail. Jag vet att det låter astöntigt men jag kan alltså få mailskräck när jag har ångest. Jag antar att det handlar om något slags kontrollbehov, att jag inte vet vad som väntar mig när jag klickar på öppna och att jag förväntar mig det värsta. 
 
Opp opp! Nu kom jag på en fjärde grej. Jag känner mig kass också. På mitt jobb. Värdelös och misslyckad och kass. Mys. 
 
Om jag får lov att rota lite i mig själv tror jag att ångesten den här gången bottnar i att jag står mellan flera olika jobbprojekt. Jag vet inte exakt vad som väntar mig. Och lika mycket som jag älskar det lika mycket stressar det mig. 
 
Att skriva det här ger mig också ångest. Japp. En härlig sörja av knepigt inställda tankebanor. 
 
Vi får väl se när det går över för den här gången. För jag vet att det går över. 
 
 
Älskar vårt hus och älskar utsikten! Bra grej mitt i allt.
 

Husvisning

Huset vi tittade på i fredags var inte för oss. 
 
Jag kände direkt när vi kom in i den minimala hallen att nääää... Det här funkar inte. Huset var ungefär lika stort som det vi har idag fast samlat på ett plan. Men eftersom det även kom med en stor inglasad altan och en stor trädgård hade jag föreställt mig att känslan ändå skulle vara rymligare, men så var det inte. Vårt hus idag, som är fördelat på två plan, känns mycket större.
 
Tvättstugan med groventré var även den mindre än den tvättstuga vi har idag. Sen var vardagsrummet väldigt fint i anslutning till altanen, men vi kan ju inte betala flera miljoner för en inglasad altan. Eller? *försöker tänka ekonomiskt*
 
Jag har insett att ska vi flytta igen måste det vara till ett hus som är flera kvadratmeter större. Och jag som är förtjust i enplanshus har även insett att det måste komma med en bra planlösning, så att känslan inte blir att man är PÅ varandra. Kanske är två plan bättre ändå? Jag börjar vackla i tanken. 
 
Hur som helst var det najs att komma hem efter visningen och känna att jisses vad bra vi har det egentligen! Nu är vi peppade på att faktiskt ta tag i viss renovering så det ska vi göra under hösten. Men den har ni ju hört förr så jag antar att ni tror mig först när ni ser det. 
 
 
 
Älskar ändå vårt vardagsrum som är beläget på nedre plan. 
 
 
Tänk en mörkblå sammetssoffa?? Drömmen... 
 

Champagne och tårta

Vilken fabulös helg vi har haft! 
 
I lördags var vi bjudna till några kompisar. Vi åt god mat och skålade i champagne. Mycket fabulöst på alla sätt. Vi åt även världens godaste efterrätt som jag tyvärr inte förevigade på bild men om jag berättar att den innehöll karameliserad mjölk, grädde, banan och choklad så kanske ni förstår MAGNITUDEN av dess smarrighet??
 
- SAY NO MORE! NEED NO PICTURE! ropar ni i kör och gör korstecken över bröstet. 
 
 
 
 
 
Idag fyllde barnens kusin 4 år och det ville vi givetvis fira!
 
 
 
 
Några av oss insåg snabbt att vi inte alls hade klätt oss för kalas utan snarare för någon slags begravning. 
 
 
 
Det såg hemskt deppigt ut...
 
Fast vi var inte ett dugg deppiga utan snarare himla peppiga. 
 
 
 
 
Hur kan man INTE bli peppad av sådana här trevligheter?
 
 
 
 
Femåringen högg, och åt, en av ponnysarna på tårtan. 
 
 
 
Himla rimligt och smart gjort!
 
En mycket lyckad helg.

02. Farväl Farmor

Vi har släppt avsnitt nummer två av pöööödcasten och det heter Farväl Farmor. 
 
I det här avsnittet berättar Regina om sin farmor som nyligen har gått bort. Det visar sig vara en färgstark farmor, både på in och utsida.
 
Sen berättar jag om när min allra första rynka kläcktes, en historia som Regina ställer sig något tveksam till... Hehe. Hur ska man som kvinna förhålla sig till det här med rynkor och skönhet? Finns det en medelväg?
 
Vi diskuterar även andlighet och blomspråk och bäst av allt - REGINA SNAKKER NORSK! Ni bara MÅSTE lyssna på den fina anekdoten hon berättar om sig och sin farmor, på norska ♥ Reginas familj är ju från Norge och hennes farmor bodde där. 
 
Ni kan lyssna på avsnittet här nedan men vi finns numer även i podapparna, sök på Veckans Smash. Här kan ni gilla vår Facebooksida. 
 
Tjopp tjopp! 
 
 
 

Titta på hus

Idag ska vi titta på ett hus.
 
Yey! 
 
Vi bor ju i radhus nu och trivs ypperligt, men det är lite litet och vi drömmer om ett fristående något större hus (här kan ni läsa mer specifikt om min husdröm). 
 
Nu har vi ju inte sett huset ännu men på pappret, samt utanpå (jo jag har möjligen råkat promenera förbi det några fler gånger än vad som är rimligt) är det exakt ett sådant hus som vi vill ha i precis det område som vi önskar. Mäklaren tror dock att slutpriset kan gå upp till lite mer än vad som är vår budget meeeeeeen man vet aldrig.
 
Jag när fortfarande drömmen om att det finns säljare som en vacker dag kommer vilja sälja till just OSS för att vi verkar vara en SÅ älskvärd liten familj som SJÄLVKLART ska få chansen att köpa just DERAS bostad till ett pris som inte innebär en smärre dammsugning av vårt lånelöfte. Och sen lever vi och vår nya villa och vårt rimliga bolån lyckliga i alla våra dagar! The End. 
 
Ni kan väl hålla tummarna. 
 
 
Bild från nuvarande vardagsrum. 
 

Förvirring

Jag har just letat mig HALVT FÖRDÄRVAD efter min iPhone (jag tittade till och med i toaletten) (så illa var det) (inget får det att krypa i kroppen på mig så mycket som när jag tvingas glänta på toalettlocket i jakt på min telefon) till tonerna av Britney Spears låt Work it Bitch, vilket kändes något ironiskt. 
 
Ja.
 
Jag letade ända tills jag kom på att det var min egen telefon som spelade musiken. Det var bara att följa tonerna. Smarrrrrrrt av mig. 
 
Är det detta som kallas ilandsförvirring?
 
Eller ska jag säga iLandsförvirring (med litet i och stort L)?
 
 
 
Spelande grej jag letat efter ikväll.
 

Dubbel glädje

Jag skrev på Instagram igår att man självklart ALLTID äter Lysmelk i par. Det vet ni va?
 
 
 
 
Jag minns inte senaste gången jag tyckte att en singel-Lysmelk var en god idé. 
 
Faktum är att en rungande majoritet på Instagram höll med mig. Och det känns ju tryggt. Att vi är fler personer i det här avlånga landet som tycker att dubbel choklad är dubbel glädje. Råkar man ha köpt olika många Lysmelk och står där med bara en enda kvar i påsen får man givetvis offra sig och köra en singel. Men det är inte alls lika mycket njut i det. 
 
Andra röster som höjdes:
 
- Ät Lysmelk tillsammans med sockerbit, skumbanan eller skumsvamp
- Lysmelk gör sig bäst smältande i gommen 
- Man bör ENDAST para ihop Lysmelkar med samma mönster
- Lysmelk har ändrat receptet och smakar inte lika gott längre 
 
Fler inputs på detta? 

Favoritidol och black out

Tittar ni på Idol?
 
Jag har under tidigare år haft en gnagande känsla av att jag skulle kunna vara mamma till merparten av alla deltagare. I år är det inte längre en känsla. Det är ett faktum. Jag skulle kunna vara mamma till 50% av alla sökande. En ung mamma förvisso. Men än dock en mamma. 
 
Hur som helst. Min favorit just nu är Kevin: 
 
 
 
 
Han är så himla lik Ryan Gosling. Håll ni inte med? 
 
Sen till alla stackare som får black out på scenen och glömmer bort låttexterna:
 
JAG FÖRSTÅR ER!
 
I feel ya. 
 
Fasen vad lätt det är att hamna i det där svarta slukhålet av inget minne alls. Tänk er till exempel att stå på en scen och typ köra stan up eller något liknande och sen mitt i en rutin kommer du av dig och minns inte alls vad du ska säga härnäst och du ser hundra par ögon stirra mot dig och din hjärna går på sådant högvarv att det nästan pyser hjärnsubstans ur öronen på dig och det enda du kan tänka är säg nåt säg nåt säg nåt. Vilken skräck! 
 
Eller vänta lite... 
 
DET HAR JU HÄNT MIG! 
 
Tyckte väl att det kändes välbekant. 
 

Radio gånger två

Idag har jag radioat mig rejält. 
 
Först var jag som sagt med i Nyhetspanelen i Radio Skaraborg. Det kräver en del energi att stå i radio och tycka till om olika saker, typ nationella militärövningar. 
 
- Men herregud VEM BRYR SIG?
 
Kan jag ju inte svara.
 
I radio.
 
Nix istället måste jag klämma fram lite tyckande och det är faktiskt väldigt utvecklande. Och kul!
 
 
 
 
 
 
Efter radion bajkade jag hem (cyklade alltså), åt en snabb lunch och sedan var det podcastdags med Regina. Wihooooo! Hoppas tekniken var med oss idag. Vi redigerar podden varannan gång och den här veckan är det Reginas tur. Hon har aldrig redigerat ljud tidigare men menade "hur svårt kan det vara?". Och DET mina vänner är en inställning som jag gillar. 
 
Jag har själv lärt mig både ljudredigering, filmredigering och photoshop via olika tutorials på Youtube. Det kändes lite märkligt när jag redigerade Humorhimlen förra året. Ba´ här sitter jag med min egenknåpade Youtubeutbildning a´ cirka en hundradels låtsastermin och redigerar program till P3.
 
?
 
Livets vägar och så vidare.
 

Rent hus

Ett tv-program som jag saknar är Rent Hus.
 
Kommer ni ihåg det? Ni vet det där programmet där två paranta damer stegade in hos folk vars städning möjligen sträckte sig till att råka gnida en bit av tröjärmen mot vardagsumsbordet. I kölvattnet av min fascination för "äckliga" saker ( finnar, varbölder, nageltrång etcetera) (och med särskild förtjusning för vaxproppar inom familjen) finns även en fascination för "äckliga hem".
 
Disk som inte blivit diskad på flera år, kylskåp som inte skrubbats ur på två decennium, badrum som är så smutsiga att silverfiskarna riskerar att dra på sig salmonella...
 
- Vidrigt! säger ni.
 
- Mmmmmm... säger jag och myser med en bunke popcorn.
 
Det vilar något oerhört rofyllt över vetskapen om att det finns folk som är sämre än jag på att städa.
 
Så. Gärna Rent Hus tillbaka i tv-tablån tack. 
 
 
Bild: Tv4.
 

Veckans smash!

Ni gissade rätt! Det är alltså Regina som jag ska göra en podcast tillsammans med. Också känd som allas vår Egoina. Tjohoooooo!
 
Nu har vi spelat in ett pilotavsnitt av Veckans Smash. Ett testavsnitt liksom. 
 
Vad vet vi egentligen om varandra? Jag levererar fakta jag tror mig veta om Regina och Regina levererar fakta om mig. Sen outar vi en del föreställningar som vi har om varandra. Jag tror bland annat att Regina är en person som väldigt lätt får en ”kompiscrush" och Regina tror att jag är en person med prestationsångest och mycket oro. Stämmer detta?
 
Sen påminner jag Regina om ett jobb hon typ fick sparken ifrån och Regina påminner mig om när jag myntade uttrycket "cityanka"… Haha! Jag hade helt glömt det!
 
Vi kallar det här för ett pilotavsnitt för att det låter proffsigt givetvis! Hehe. Men även för att vi vill ge oss chansen att testa varandra och framför allt tekniken. ÅÅåå denna ljuva teknik. Är det någon lärdom jag har tagit med mig från tidigare poddande så är det att tekniken ALLTID krånglar första gången och det gjorde den även nu. Jag har därför fått redigera mer än önskat i avsnittet men så kan det bli. Och vi verkar heller ännu inte ha nått iTunes eller podcastapparna men ni kan lyssna nedan. 
 
Nästa avsnitt blir avsnitt numero UNO. Och då ska vi vara på banan med både teknik och pod-appar. Ni kan förvänta er spaningar, vardagsbetraktelser, listor, funderingar, onödigt vetande och annat smashing. En förlängning av våra bloggar helt enkelt.
 
Hoppas att ni kommer gilla! Kom gärna med önskeämnen! 
 
PÖSS!
 
 

En rolig historia om stand up

Jag såg en dokumentär om stand up på SVT-play idag, här hittar ni den. 
 
 
 
 
Den var väldigt intressant att se för mig så här post stand uppen. Jag älskar partiet där komikerna pratar om sina misslyckande. Eller lärdomar kanske man ska kalla det? Jag ÄLSKAR att Petra Mede knappt inte kan berätta om sitt värsta framträdande för att hon tycker att det är så pinsamt, haha! Och jag älskar när Nour berättar att hon var så nervös inför sin första gång på scen att hon nästan önskade att det skulle ske en olycka så hon slapp. 
 
RELATERAR. 
 
Om man säger så. 
 
Jag älskar även när Messiah Hallberg berättar om den gången han klev upp på scenen och folk välkomnade honom genom att resa sig upp och lämna lokalen. Hemskt! Haha!
 
A ja.
 
Hur som helst verkar det ganska normalt att inte briljera första gången på scen. Kanske inte ens fjärde, femte eller femtonde gången. Vilket gör mig lite peppad på att möjligen testa stand up igen. 
 

Tre jäkligt bra bilder på mig

Jag hittade tre stycken ännu inte publicerade bilder på mig själv i arkivet. Dom är nog minst tre år gamla så jag tycker absolut att det är hög tid att jag lägger ut dom.
 
Fotograf: Min man. 
 
 

Här står jag i en nonchalant posering och tror att jag ser ut som en modebloggare. Helt ovetandes om att jag i själva verket ser ut som flickan i The Ring. Blond version.
 
 
 
 
Fotad i den smickrande vinkeln som heter "snett underifrån när man inte märker".
 
 
 
 
Här har jag med hjälp av en enkel hukning effektivt kapat av hela min hals. Med resultatet att huvudet ser ut att vila direkt på axelpartiet.
 
 
 
Vi är ett strålande fotografteam, jag och min man. 
 
För övrigt: Jösses vilket långt hår jag hade?? Rapunzel light, tänker jag osökt. 

Nominerad i Stora Influencerpriset!

Idag fick jag veta att jag är nominerad till Årets Veteran i Stora Influencerpriset! Så himla roligt! 
 
Det är inga dåliga med-nominerade jag har heller. Massa grymma personer!
 
 
 
 
Här kan ni se alla kategorier samt alla nominerade. 
 
Bara för det tänkte jag bjussa på några tillbakablickar från de andra tillfällena då jag har varit nominerad till olika priser.
 
 
Mina två första nomineringar in life. Jag. Var. Så. Stolt. Notera gärna att jag var nominerad ihop med Gina Dirawi. Gina har lett Melodifestivalen live hundra gånger och jag har fått black out under en fem-minuter-stand up i Lund. Men men. Vi är alla olika.
 
 
 
Med Knivlisa på min första gala. Nu är vi nominerade till Årets Veteran båda två!
 
 
 
Med en av mina idoler Karin Adelsköld när jag vann Årets BlogMama 2011. Just här hade Karin frågat publiken hur många där som läste min blogg och det var bara en enda person på hela stället som ropade JAA. Där av håller jag upp ett (1) finger. Minns att jag kände mig så oerhört populär i just den sekunden. Not. 
 
 
 
 
Med Christoffer, Egoina och Josefine Knave när jag var nominerad till Guldpennan 2012. Jag hade fått Minispider bara 1,5 månad tidigare. Hade knappt hämtat mig från kejsarsnittet, inga kläder passade och mina mjölktuttar växte i takt med att priserna delades ut. Spiderpapa och bebis befann sig på ett hotellrum en trappa upp och jag fick springa dit och amma med jämna mellanrum. Jag skulle inte beskriva den kvällen som avslappnad direkt. Men ändå mycket trevlig!
 
 
 
 
På VeckoRevyn Blogawards 2014... Tror jag? Klev fram till Soran för att säga att han är grym och då kliver Sorans syrra i sin tur fram till mig och säger att JAG är grym? En trevlig stund för mitt ego. Som ni kanske förstår. 
 
 
NU HÅLLER JAG TUMMARNA! Oavsett är jag oerhört hedrad över nomineringen samt ser mycket fram emot galan den 13 oktober. 

Cowboykåken

Har ni sett dokumentären Cowboykåken på SVT? Det handlar om en karl som bygger en hel timmerstuga FRÅN SCRATCH! 
 
Han till och med barkar stockarna själv. Det tog ETT ÅR! Bara det.
 
 
 
 
 
Klipp till Skövde där en man och en kvinna tycker att ett mindre kakelbyte i ett litet kök är det jobbigaste som någonsin har kommit i deras väg. 
 
Eller nej nej. 
 
Jag menar klipp till Skövde där en man och en kvinna tycker att TANKEN på ett mindre kakelbyte i ett litet kök är det jobbigaste som någonsin har kommit i deras väg. 
 
Ehum. 
 
Jag vet inte varför, men ibland får jag en smygande känsla av att vi möjligen är lite... Lata? Jag och min man. 
 

En redogörelse över min stand up

Med två minuter kvar till min tur att gå upp på scen är jag SÅÅÅÅÅÅ sannslöst nervös. 
 
Jag tänker att nu måste jag lugna ner mig och ta in nuet men nerverna spelar banjo med varandra inne i min kropp och verkar inte ha några som helst planer på att ta en paus med det. 
 
Jag blir välkomnad in på scen och inleder med att säga mitt namn. Det blir rätt! PJUH. 
 
Den första minuten flyter på. Jag hör folk skratta. 
 
Men... Plötsligt är min hjärna tre steg före munnen i manus?? Den är som en torktumlare som har fått ett elektriskt fel. ZZzzzuuuuzzzziiippppzzzuzuuuzu... Tankarna bara snurrar. 
 
Jag kommer av mig. 
 
Nääääääääääj, tänker hjärnan. 
 
- Oj nu kom jag av mig här, säger jag högt.
 
Inser i exakt samma sekund att så ska man absolut INTE säga till en publik. Man ska ju bara låtsas att man vet vad man gör. Öööö vart var jag? Säg nåt säg nåt... Jag kan ju inte gå upp på scenen och leverera en tyst minut. Hur roligt är det? Och för vem då??
 
Jag inser att jag inte kan fortsätta i den rutin jag var i för då blir det jättekonstigt så jag får snabbt hoppa över till nästa rutin som handlar om charter. 
 
Sen pratar jag om charter. Tror jag?? Men det kan även vara så att jag pratar om reporäntor?? Jag vet inte. Det här partiet är en black out. 
 
Jag kliver av scenen och det enda jag tänka är att JAG ÖVERLEVDE. 
 
Efteråt möter jag mina kompisar som alla säger att det gick jättebra och det märktes inte att du kom av dig! 
 
Det är precis så kompisar ska säga!
 
Vissa gånger behöver man höra sanningen. Andra INTE. Den här gången är inte. 
 
Så ja. Jag gick alltså upp på scen, pratade, kom av mig, fick en black out, tror jag genomförde något slags skämt och sen gick jag av scen. Och DET mina vänner - är det verkligen inte alla som har gjort live inför 100 personer. HA!
 
 
Från Matildas Insta-story.
 
 
 
Som sagt. Jag tänker inte vara hård mot mig själv. Utan stolt att jag ens gjorde det. 
 

Jag gjorde det!!

Jag har gjort det!! Min första stand up!

 

Tyvärr kom jag av mig lite och glömde en del och var på tok för nervig och inte i nuet. Men jag är ändå JÄTTESTOLT över att jag gjorde det. Jag förstår verkligen att det krävs övning för att bli en bra stand up:are. Sjukt mycket övning! Det är liksom inget man går upp och är asbra på första gången. Men jag fick skratt på en del av det jag sa och det är jag mycket stolt över! Plus stolt att jag ens gjorde detta?! Av alla som körde igår var det bara jag som gjorde detta för första gången. Det får jag komma ihåg och vara snäll mot själv. 

 

Bäst med kvällen var att fyra kompisar från Skövde hade åkt ner för att kolla. Plus min kusin och plus Regina! Alltså hur gulliga är inte dessa människor?!? Vilket STÖD! Och jag fick en stor klubba som medalj för visat mod. 

 
 
 
 
Och ett superfint kort! 
 
 
 
 
 
  
Sen träffade jag flera gulliga bloggläsare och det värmer också mitt lilla skakiga stand up-hjärta! 

 

Hörrni jag berättar mer om detta spektakel imorgon. Jag ska delge er varje knaggligt steg i min stand up-debut. 

 

Nu ska jag och världens bästa vänner göra Lund. Eller Malmö. Eller Köpenhamn. Vi har inte bestämt oss ännu. 

Lund

Jag är i Lund! 
 
Jag åkte ner idag. Imorgon kväll kör jag ju min stand up så det är skönt att hinna landa här innan och förbereda mig. Jag bor hos min kusin som lämpligt nog huserar i denna stad. 
 
Tidigare var jag hämtade ut mitt artistpass (!). 
 
 
 
 
 
Sen har jag sett scenen som jag ska stå på. Känns bra att ha koll på lokalen.
 
 
 
 
Imorgon kommer det ner ett gäng kompisar som ska skrattstötta.
 
Ursäkta att jag tjatar om min nervositet men jag är alltså så nervös att jag nästan mår illa. STAND UP?? Vad ÄR det för självskadebeteende jag håller på med? Va? Men att dra mig ur nu skulle kännas som ett antiklimax vilket betyder att jag samtidigt vill detta. Någonstans. I min arma kropp. 
 
Äsch. Jag får tänka att det är fem minuter av mitt liv. Vad gör det om hundra år? Svar: Inget. Och jag hoppas att det känns fab och att jag vill göra det igen. Vi får se. 
 
Nu ska jag klappa mjukt på mina stackars stressade nerver så att dom kommer ner i varv. 
 
Tidigare inlägg Nyare inlägg