Mot Växjö

Hej direkt från en Volvo xc90 på väg 27 södergående*
 
Just nu är jag och delar av min familj på väg mot Växjö. For fun undrar ni? För att vi inte har något bättre för oss denna fredag? Nix pix. Vi ska närvara när min bror tar examen som *trumvirvel* POLIS! Högtidligt värre! 
 
Ungefär 2,5 timma tar det ner till Växjö och vi stannade för en stund sedan vid en rastplats i höjd med Jönköping. 
 
 
 
 
Kaffe och macka intogs i den härliga temperaturen av en minusgrad. ”Uteservering” som mamma kallade det. 
 
 
 
 
Jag återkommer med rapport från denna polis-stinna dag. 
 
* Var tvungen att fråga familjen om vilken väg vi åkte på vartpå de trodde att jag uppdaterade vägverkets hemsida *funderar på ny karriär*

Återbruka mera!

Förutom att INTE slänga mat har jag också bestämt mig för att inte handla några nya kläder om jag verkligen inte behöver.
 
Jag har dragit ner mitt klädkonto rejält för lets face it - hur mycket kläder behöver en 35-årig kvinna boende i stan som stannade i längden någon gång i 12-års åldern och som har noll vana av att MacGayver-rulla sig i olika buskar? Svar: Inte så mycket kläder. 
 
I början av hösten kände jag dock behov av en mellantjock jacka. Innan jag omedelbart slängde mig ut för att handla första bästa variant gick jag ner i vårt förråd och tog mig ett kik. Vad hittade jag där? Jo två (2) stycken mellantjocka jackor/kappor. Båda kändes jättetrevliga, trots minst 10 år på nacken.
 
Först hittade jag den här svarta kappan som jag köpte på H&M typ 2006, tror jag. 
 
 
 
 
Den är knälång, lätt utsväng och sitter himla fint över axlarna. Den har perfekt tjocklek för temperaturen så här under senhösten. Den knäpps med tre knappar som alla har varit på vift minst en gång, men då är jag snabbt där med nål och tråd. Ingen kommer undan. 
 
Sen hittade jag den här lite tunnare jackan i kimonomodell som jag köpte på Monki 2008 eller så. 
 
 
 
 
Den är något oversized och jag knyter den med ett band i midjan eller låter den hänga rakt. Med en tjockare tröja under är även den perfekt så här under senhösten. 
 
Nu känner jag nästan hur jag ryser lite lätt vid tanken på att jag INTE hade kollat i förrådet och istället rusat iväg och köpt mig en ny garanterat snarlik svart jacka. Hu! 
 
Förresten blev återvunna kläder årets julklapp i år. Grymt om ni frågar mig.
 

Olikheter med min partner

Jag blev inspirerad av Michaela Forni och tänkte lista några olikheter som finns mellan mig och min man.
 
 
 
Från gången då jag och min man gjorde en faceswap vars resultat skakade oss i grunden. 
 
 
 
• Jag blir lätt rastlös 
Han går efter ledorden mañana mañana...  
 
• Jag drivs av att prova nytt 
Han gillar att veta vad nästa dag ger 
 
• Jag avskyr att vara uppe för sent
Han är gärna uppe till 04:00 om tillställningen är trevlig
 
• Jag tycker att lagom är lagom 
Han är megambitiös
 
• Jag kan tolka in mycket hos andra 
Han tolkar aldrig in saker hos andra 
 
• Jag har jobbat digitalt sedan 2008
Han avskyr att sitta vid en dator 
 
• Senast jag höll i ett instrument var under en extremt kort och ganska plågsam fiolkarriär 1991
Han är musiker 
 
• Jag gör saker snabbt och slarvigt
Han gör saker långsamt och noggrant
 
• Jag jonglerar med fördel tio bollar på en gång
Han föredrar att jonglera en
 
• Jag är ljudkänslighetens mamma 
Han kan sova sig igenom Victoria Silvstedts Hello Hey på högsta volym (true story)
 
• Jag äter helst choklad till fredagsmyset 
Han plockar fram jordnötter 
 
• Jag älskar Bachelor 
Han älskar OCKSÅ Bachelor 
 
Kärlek <3 
 
Vad har ni för olikheter med era partners? 
 

Bachelor re-cap

Jahapp dags för veckans re-cap av Bachelor. 
 
• Det har varit en del gruff bland tjejerna ni huset. "Du vet ju hur tjejer är?" sa Michelle till David. Nä, hur ÄR tjejer? vill jag hoppa in i rutan och fråga. Jag tycker att det är tråkigt när man avfärdar tjejer som skitsnackande och bråkiga. Män kan vara minst lika bråkiga (och starta krig och så där). A ja, en feministisk passus. 
 
• Med det sagt har Karin blivit husets "störningsmoment" (tydligen). Som tittare kan man förstå att det sticker i ögonen på de andra att hon kommer in på slutet och seglar upp som favorit. Men jag tycker ändå inte att Karin förtjänar aggen.
 
 
 
 
• Li verkade ta illa upp av att Davids kompisar tyckte att hon betedde sig annorlunda när inte David var med. Det hade jag också tagit illa vid mig av, speciellt när budbäraren inte kan peka på en specifik sak. Jag hade antagligen legat vaken i nätter och rannsakat varenda rörelse jag gjort.  
 
• Jag har respekt för årets Bachelor! Det har jag. Han verkar rak, ärlig och trygg i sig själv. Bra att han var schysst att låta Camilla lämna innan ceremonin. Ett stort plus att han inte missbrukar sägningen "let´s mingle". 
 
• Elina fick åka hem! Naaaaaj! Men jag förstod att det var ditåt det barkade redan i början av avsnittet. Hur visste jag det? Jo för de personer som produktionen ger extra kameratid får alltid åka hem. Om någon säger "jag känner mig säker" eller "min magkänsla är bra" då vet man att i den näven hamnar det ingen ros, nä nä nä. 
 
 
 
 
• De tjejer som nu är kvar är en brokig skara girls. Och det är ju härligt. Som situationen ser ut nu tippar jag Hedvig och Gabriella i "finalen" där David till slut väljer Hedvig. ELLER Gabriella. För när jag tänker efter har Hedvig varit med mer i Tjejerna avslöjar allt än vad Gabriella har. Har Gabriella varit med där alls?? Dun dun dun dun... *spänningsmusik*
 
Ni ser. Jag går inte så mycket efter känslan programmet ger utan spanar mest efter produktionens tekniska och dramaturgiska aspekter. Mvh // Your average viewer 
 
 

Ansiktsblind

Jag är tydligen ansiktsblind. Eller grann-blind. Pudel-blind. 
 
Jag gick en powerwalk igår morse. På en stig i skogen kom en grann-tant gående mot mig. Jag var helt säker på att det var hon med det grå, långa håret i tofs och den där äggskalsvita dunjackan som hon alltid har. Före sprang hennes vita pudel. Några meter bakom skymtade jag maken.
 
Jag var HELT säker på att det var mina grannar. 
 
– Heeeeej! tjöt jag så där överdrivet trevligt som man gör när man möter en bekant.
 
Hunden sprang fram för att hälsa på mig. Han hade en röd fleecedräkt på sig vilket kändes lite otippat men vem är jag att döma andras outfits?
 
– Du ser ut som en LURVIG JULTOMTE! utbrast jag när jag böjde mig ner och klappade pudeln. 
 
Eller snarare sa jag:
 
– Näääämen! Du sej ut som en JUJVIG JUVTOMTE! 
 
Sedan tittade jag upp. Och mötte blicken av helt en främmande tant. 
 
Det var inte min granne!
 
Nu hade gubben också kommit i kapp och han såg definitivt inte ut som min granne. De, inklusive hunden, tittade förvånat på mig. 
 
– Eh... Ha det så bra! hasplade jag ur mig och powerwalkade snabbt därifrån. 
 
Jag har alltså på bebisspråk jämfört en vilt främmande persons hund vid en krullhårig Santa Claus. 
 
Känns bra. 
 
 
 

Massa prutts och skenande munsår

Jag och mamma åkte tåg hem från Göteborg i lördags. Vi var ju som sagt på Mia Skäringers show
 
En kort stund funderade vi på att köpa med oss en tårta att dela på. Varför inte liksom? Vi hade no more fucks to give. 
 
 
 
 
 
 
Fast sen kändes det lite kladdigt. Mamma köpte en chokladpudding istället som hon la mandarinklyftor i. Tydligen gott. 
 
 
 
 
 
Jag köpte ett 4-pack citronyoghurt som jag tänkte att jag och mamma skulle dela på. Fast sen åt jag visst upp alla fyra själv. Det skulle jag aldrig ha gjort. Plötsligt hade jag en massa prutts to give. If you know what I mean...
 
Sen lånade jag cerat av mamma samt skrattade gott åt historien då mamma hade ett cerat som var ljust rött. Bara det att hon inte visste att det gav ifrån sig massa färg så hon mosade på med ceratet kring munnen så där icke noggrant som man gör när det är vinter och man är torr. Med resultatet att mamma gick runt en hel dag på jobbet och såg ut att ha ett skenande munsår. Ahahaha... Jag tröttnar aldrig på den anekdoten <3 
 
 
 
 
En trevlig tågresa hem från en grymt bra show. 

No more fucks to give

Ja, hörreni. Som väntat var Mia Skäringers show No more fucks to give helt fantastisk. 
 
Rolig och VIKTIG!
 
 
 
 
 
 
Jag var där med mamma, min svägerska Hanna och Hannas mamma (min mamma beskuren på begäran). Tänk att förra gången var jag och mamma och såg Mia själva. Sedan dess har Hanna och Hannas mamma kommit in i våra liv. En GAVE, som man säger på norska. 
 
 
 
 
 
 
No more fucks to give handlar om sexuella övergrepp, ästörningar, förlossningsskador, onani, gaser, sex på köksöar och framför allt om all den frihet män alltid har haft som kvinnor inte har. Mia är likt alla oss andra heligt trött på unkna könsroller. Trött på män som inte tar ansvar och på en värld som tjatar om "starka kvinnor" men som sedan slår bakut när kvinnor väl visar sig starka. På riktigt. Inte bara så där lagom låtsasstarka så att det passar patriarkatet. 
 
 
 
 
 
 
Utan att spoila för mycket tycker jag att ett av guldkornen är när Mia dissekerar "manliga genier". "Manliga genier" som allt för länge har fått härja runt likt stora bebisar.
 
Hon läser högt ur ett antal biografier av manliga skådisar där det skryts om hur man legat med prostituerade, dragit linor och runkat i grupp. Hon drar paralellen till hur det skulle sett ut om en kvinna eller mamma hade gjort likadant, för dessa "manliga genier" är ju ofta fäder. Men det är aldrig någon som ropar dålig pappa (själv var jag "dålig mamma" när jag lät mitt barn åka framåt i vagnen någon månad för tidigt, där kan vi snacka om att ribban ligger liiiite olika för män och kvinnor).
 
 
 
 
 
När ett "manligt geni" i intervjuer pratar om hur frånvarande han har varit som pappa skrattas det mest bort som en lustig historia, så tokigt det kan bli thihi. Att en mamma antaligen har stått där i bakgrunden och sopat mattan och städat upp i känsloröran är inget som nämns. Fy fan. Så skönt att den övertro till bubbla som har omgett "manliga genier" nu är spräckt.
 
POFF. 
 
 
 
 
 
 
Jag sammanfattar showen med ett ord - MÄKTIG! Ett "väckelsemöte" som Cissi Wallin skrev på Instagram. Det vilar helt klart något mycket mäktigt över när ett helt Scandinavium ställer sig upp och applåderar Mias ord. Alla. Tycker. Samma.
 
Alla har No More Fucks to Give. 
 

Mia Skäringer here we come!

Just nu är jag på väg till Göteborg för att se Mia Skäringers show No More Fucks to give. 
 
Wooooop! 
 
 
 
 
 
Jag ÄLSKAR Mia Skäringer, som så många andra.
 
Hon har varit en stor inspiration för mig ända sedan Mia och Klara-tiden. Jag såg en av hennes shower 2010 och jag minns att jag gick därifrån och var helt tagen. Jag hade aldrig sett något liknande. En enmansshow med en kvinna (enkvinnashow?) som bjöd på både humor och allvar, skratt och gråt. En show som jag 110% kunde relatera till.
 
Bara det att Mia inledde showen i bikini och bad om ”ursäkt” till publiken längst fram för ”det är ju inte ofta man får se sådana här kroppar”. Med det menade hon en helt vanlig kropp, utan lyft och håll in och putt ut och retuschering. 
 
Aaaaah! Det ska bli så kul det här! 
 
Jag kommer självklart att ge er en recension efteråt. 
 

Glömda lurar

Matilda steg in på kontoret idag med mungiporna nere vid knäna. 
 
– Vad har hänt? undrade jag
– Jag har glömt mina hörlurar hemma, svarade Matilda.
– Skojar du? sa jag. 
– Nä. 
 
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! 
 
Jag gick ner på knä, knöt nävarna upp i luften och skrek rätt ut - för Matildas skull.  
 
 
 
 
I feel her. 
 
De dagar jag själv inser att jag har glömt mina hörlurar hemma när jag har en promenad hem från jobbet på 45 minuter är INTE roliga. Jamenar vad ska jag göra under trekvart utan en pod eller en ljudbok i öronen? Meditera? Varva ner? Låta benen gå? Umgås med mig själv? Andas frisk luft? TÄNKA?
 
HAHAHA! 
 
Snälla nån.

Kratis på fars dag

Det var far dag igår. Öppnade du en Instagram-app nära dig och fick du reda på det om du inte visste det innan. 
 
Flitens lampa lyste i vårt kök redan under tidig söndagsmorgontimma då lillebror i familjen på bara en kvart hann måla hela fyra teckningar med tillhörande text till sin pappa.
 
En hälsning löd "Kratis på farsdag". G låter faktiskt likt K när man ljudar.
 
 
 
 
 
Förutom en bunt med teckningar fick familjefadern en ny parfym för det har han pratat om att han vill ha sedan ett halvår tillbaka. Sen stekte jag amerikanska pannkakor som pappan fick serverade på sängen.
 
 
 
 
 
Barnen fick sluka några pankisar innan vi väckte fadern då jag helst inte ser barn och blåbär i kombination någon annanstans än i direkt anslutning till ett köksbord. 
 
 
 
 
 
Efter en lugn förmiddag gjorde vi som sig bör en farsdag - vi bjöd in oss till pappa på middag. Min pappa i det här fallet. Mina syskon hakade på. 
 
 
 
– Grattis till morfar, pappa, morbror Peter och morbror Jonas! sa sexåringen. 
 
Morbror Jonas är ju inte en pappa ännu men det kändes fint att sexåringen antagligen tänkte att varje vettig mansfigur borde firas. Det finns ju en hel del mediokra varianter med svag ansvarskänsla där ute men mina söner är tursamt nog omgivna av många fina exemplar. Och det är värt att fira.
 

En kväll med Abba

Igår var Abba i stan. Inte orginalen då men hyllande kopior. Min mans kollega spelar i bandet och hade bjudit dit oss. 
 
Eftersom vi har haft barnvakt väldigt många helger den här hösten bestämde vi oss för att ta med barnen. En chansning såklart. Men det värsta som kan hända är att man får avbryta om kidsen tröttnar.
 
 
 
 
 
 
Men det gick bra! Barnen var jätteduktiga. Sexåringen är ju genuint intresserad av musik (varje fredag efter lunch är det show i ett klassrum i Skövde) och ville veta vad alla låtar handlade om. 
 
 
 
 
Det var inte bara sång och musik utan bandet gjorde showen rolig och personlig också. 
 
Två av dem berättade att de var gifta och hade fyra barn. Barnen var 6, 5, 4 och 1 år gamla. Ettåringen var en sladdis skojade de, vilket jag skrattade gott åt. Fast sen hängde jag helt upp mig på en inre fundering om vart barnen var någonstans? Bandet spelar nästan varje helg plus ska underhålla på julbord i december. Är de med backstage? Har de väldigt snälla far/morföräldrar? Eller en nanny? Jag måste be min man fråga sin kollega om det. Jag kan inte ha lösa trådar i mitt liv på det här sättet.

24 timmar i Vimmerby

Jag befinner mig på en 24-timmars visit i Vimmerby serrni.
 
Jag och min kompis Jonna är här fre-lör för skrivkursen som vi pluggar
 
Vi tog bilen från Skövde igår. Klockan 13:00 började föreläsningen och kl 12:57 sladdade vi in på parkeringen utanför kursgården. 
 
 
 
 
 
 
Tre minuter till godo är ändå 200% bättre än 1 minut till godo. Exempelvis. 
 
 
 
 
 
Vi har lyssnat till flera verksamma författare, vilket är jätteintressant! 
 
 
 
 
Inatt bodde vi på Vimmerby Stadshotell. Mycket angenämt. 
 
 
 
 
I hotellkorridoren stod det ett skåp där man antagligen kunde kliva in och komma ut i Narnia. 
 
 
 
 
På kvällen joinade vi ett gäng klasskamrater för middag i hotellets restaurang. Kul att nörda loss kring böcker och skrivande. 
 
 
 
 
 
Sen gick jag och Jonna upp till vårt hotellrum och käkade chips och kollade på Idol.
 
Eller snarare JAG gjorde det. Jonna har inte följt Idol utan körde istället igång med en skoluppgift.
 
 
 
 
Jag låg bredvid och hade Idol-snack med mig själv. Det där var pitchigt. Oj vad bra! Aj vilket knepigt låtval. Det där är en stjärna. Va, gillade inte juryn det? Hon kommer vinna! Jag tror den åker...
 
För övrigt har jag efter allt resande i jobbet blivit otroligt hotellrutinerad i form av att ha sköna kläder med mig att byta om till. Nu hade jag med mig leggings, en skön t-shirt, nattlinne, fladdriga mysbyxor, långärmad myströja och givetvis, viktigast av allt, trosor med generös resår! Japp. Inte ett plagg för mycket. Läs och lär för all del av mysexperten. 
 
 
 
 
Nu ska vi skrivkursa vidare en sväng innan det är dags att fara hem till Skövde igen.
 

Tunnhårig luggbärarinna

Här kommer ett bevis på att jag definitivt aldrig har varit en fashionista men även ett bevis på att mitt hår blev SÅÅÅÅÅ tunt av att amma! 
 
 
 
 
Här hade jag ammat första barnet (våren 2010) och jag minns hur håret rasade av mig. Och då har jag inte tjockt hår till att börja med. Jag har liksom inget hår att häva från. Det finns inga strån på avbytarbänken, om ni fattar vad jag menar. 
 
Idag har håret som väl är tjockat till sig igen. 
 
 
 
 
Jag får ofta frågan hur min lugg kan vara så "perfekt". Vad är "hemligheten"? Min hemlighet är att 1) ha en ganska stor planlösning mellan ögonbryn och toppen på hjässan för att luggen ska få gott om plats och 2) ha lugg länge. Alltså LÄNGE. Till slut vet luggen inget annat än att den ska hänga framåt.
 
Bonustips är att alltid ha en liten men effektiv kam till handa. 

Jag kände tjuven i mig

Jag promenerade hem från jobbet igår.
 
I inledningen av Skövdes tråkigaste samt längsta raksträcka kände jag plötsligt tjuven i mig vakna till liv. Jag har aldrig någonsin tidigare varit så sugen på att stjäla något som just där och då!
 
 
 
 
Som ett slags marshmallow-experiement stod kickbiken lutad där mot muren. Det var nästan smärtsamt att tänka på hur fort och enkelt jag hade kunnat ta mig ann den där raksträckan. Men icke! Jag stod emot alla impulser och YOLO-tankar och fortsatte till fots. Starkt ändå. 

En måndag in ma life

Ny vecka nya tag. Låt oss kika på vad jag har gjort denna måndag. 
 
Först traskade jag in till stan för att möta upp Matilda på bibblan för ett jobbmöte. På vägen dit blev jag så kissnödig att jag var tvungen att stanna flera gånger för att samla mig och tänka på torra saker. 
 
 
 
 
Väl framme kastade jag mig in på toaletten och kunde sedan fungera normalt. 
 
Mötet mellan mig och Matilda blev inte så långvarigt eftersom vi satt mitt emellan massa farbröder och deras dagstidningar. Förlåt för generalisering men varför är gubbar på bibliotek alltid förkylda??
 
- Max fem minuter innan någon börjar snörvla, viskade jag fördomsfullt till Matilda (möjligen även vis av erfarenhet).
 
Innan hon hann svara avbröts vi av att en av gubbarna inhalerade alldeles för många liter av sitt egna snor. 
 
Vi gick vidare.
 
Platsen blev en restaurang i stan som heter Hållbar. Vi hade vårt möte där istället.
 
 
 
 
 
Vi käkade lunch också såklart. Jag åt kyckling med svamp, grönkål, någon annan kål, ytterligare någon kål och potatismos. SÅ gott! Och så himla rimligt av restauranger att jobba hållbart och närproducerat med säsongens råvaror. Ska man egentligen jobba på något annat vis? Nä det tycker jag inte. 
 
 
 
 
 
En kvinna kom in på restaurangen och letade efter en väska som hon sa att hon hade glömt när hon åt lunch. Paret som satt vid bordet där hon hade suttit menade att de inte hade sett någon väska. 
 
- Konstigt för jag var här för bara en kort stund sedan, sa kvinnan. 
 
Hon letade och letade. Efter att hon hade varit inne och letat för andra gången visade det sig att mannen i paret hade suttit på hennes väska hela tiden, utan att veta om det. Made me fniss a little bit. 
 
Slutet gott.
 
 
 
 
Sen hämtade jag min yngsta pärla från skolan. Under promenaden hem hade vi som vanligt filosofiska samtal.
 
- Mamma, sa sexåringen idag. Varför har man ögon som man kan se med? Är allting man ser på riktigt? Är det där trädet PÅ RIKTIGT??
 
Ett bra svar på den frågan kan skrivas i kommentarsfältet här nedan så lovar jag att förmedla det vidare. 
 
 
 
 
Tack och bock. 

Brudar och shuffleboard

Igår överraskade vi en kompis som har gift sig. 
 
Det stod Brid to be på diademet men egentligen skulle det stå "bride she was this summer". 
 
 
 
 
Så glad att min vän äntligen har gift sig! Inte för att jag hade problem med henne som ogift men hon och maken funderade länge hur de ville ha sitt bröllop. Till slut gifte de sig i juni på en golfklubb med närmaste familjen närvarande. Ett alternativ som passade dem perfekt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - man får utforma sitt bröllis prick som man vill. Det finns inga regler.
 
Igår tog vi med bruden ut för bubbel, middag och shuffleboard. 
 
 
 
 
 
Har ni kört shuffleboard någon gång? Det är små klot som man ska låta glida på en bana med små korn som faktiskt innehåller nötskal. Det råkar jag veta eftersom vi har ordnat fest i shuffleboardlokaler och där med haft koll på nötallergier. Hur lustigt är det förresten inte att jag bloggar om detta och sekunden senare ser en artikel i ämnet som är skriven igår?? 
 
 
 
 
 
Jag åt en halloumiburgare. Sedan halloumi kom in i mitt liv kan kött mellan två bröd verkligen kvitta. 
 
 
 
 
 
Jag hade SJÄLVKLART gjort en quiz med tema bröllop. "Inte utan min quiz" är ju mitt ledord när det gäller sociala sammankomster. "Gärna utan Moa" kommer antagligen snart vara mina vänners ledord när det gäller sociala sammankomster. 
 
 
 
 
Det gick så där för deltagarna i quizen med bara tre till fyra rätt av tio. Tydligen har de exempelvis inte koll på hur många vigslar som sker i Sverige per år???
 
A ja. En mycket trevlig kväll med väldigt trevliga människor! <3
 
 
 
År 2017 = 52000 vigslar

Handbollscup med ekologisk doping

Idag har jag fullt upp att vara handbollsförälder på en läktarbänk i Skövde.
 
Det är en stor cup här i stan. Våra 09:or är med. Som jag har beskrivit tidigare ska de egentligen inte spela seriematcher eller helplan men av olika anledningar är de anmälda till en åldersgrupp över dem (vilket är lite sent att dra tillbaka så det är bara att köra på). De spelar alltså mot 08:or som är mycket större och ja, rent krasst bättre. 
 
Ibland har jag fått hindra impulsen att stega ner på planen, stoppa spelet och säga till motståndarna att nu tar ni det lite lugnt, backa ner en bit mot ert mål och låt killarna få sköta sitt passningspel i lugn och ro, okej? När de har skjutit sitt skott mot mål DÅ är det er tur att anfalla. Yes? Och en sak till - man TAR inte bollen från motståndaren? Okej? Bra. Kör igång och ha så roligt! Jippi!
 
Oklart hur populär jag hade gjort mig själv då...........
 
 
 
 
 
 
Hur som helst håller laget humöret uppe och vi på läktaren hejar på!
 
Plus att vi har insett att just i detta nu dopar vi våra spelare. Ekologisk doping alltså. För HUR duktiga kommer de inte att vara sedan när de ska spela mot jämnåriga nästa år? Då har de ett helt år av helplan och snabba passar i benen. Kommer bli grymt. 

Fest-hustler´n

Jag har blivit en sådan fest-HUSTLER!
 
 
 
 
 
I höst har det seriöst känts som att mitt heltidsjobb är att planera fest. Jag var ju med och planerade våra kompisar bröllis, jag var med och planerade 90-årsfest för min mormor, jag planerade en cykelfest och jag har planerat en invigning.
 
Idag satt vi i möte inför en tioårsfest på mitt jobb. En STOR baluns.
 
– När serverar vi maten? funderade någon. 
– Hur gör vi med scenen? undrade någon annan.
– Men snälla nån, sa jag. Kan vi inte ta det viktiga först? EXAKT NÄR UNDER KVÄLLEN SPELAR LIVEBANDET HAN TOG AV SIG SIN KAVAJ MED LASSE BERGHAGEN OCH HUR MÅNGA GÅNGER ÄR DET RIMLIGT ATT KÖRA DEN PÅ REPEAT??
 
Efter alla fester i höst har jag seriöst blivit besatt av den låten! Och han tog av sig sin kavaj sparka av sig båda skorna na na na... I frekking LOVE it!  En kväll i juni som den egentligen heter.
 
Jag fick löften om att den skulle spelas under kvällen och kunde där med lämna mötet tillfredsställd. 
 

En bit av mig själv

Okej, för att återgå till mina dagböcker.
 
Jag är så glad att jag har plockat fram dem. 
 
Det är som att ha hittat en pusselbit av mig själv. Jag HAR varit 16 år gammal. Jag minns inte fel. Och tydligen har jag haft en vardag som kretsar kring kompisar och killar. Det är ju annars lätt att tro att så som mitt liv är NU - så har det alltid varit. Jag har alltid haft två barn och ordet "måtta" som främsta ledord. Fast nä. Så är det ju inte.
 
Det som chockar mig mest är att jag tydligen kunde festa till klockan SJU (07:00) på morgonen (!!). Det nämner jag flera gånger. 
 
Roligast är att läsa om min tid i London. Jag är så glad för den tiden (och samtidigt paniskt lättad att det inte fanns några sociala medier då). Det var en tid av NOLL ansvar och plikter. Jag jobbade såklart och betalade någon slags hyra men i övrigt var det bara fun and games. 
 
27/2 2005 var jag glad att jag inte var bakis och dagen innan hade jag "bara" druckit ett glas vin och blivit störd av jobbiga killar. Tjoho! Man gladdes verkligen åt det lilla i sin ungdom. 
 
 
 
 
 
Det hände så många sjuka och roliga saker i London!
 
Alla knepiga flatmates, alla roliga kollegor, gangstergrannar, fester, cocco-pops till middag, min flatmate Alex och hennes albanske pojkvän och hans sju brorsor (en story för sig), jobbet på TopShop, jobbet på Urban Outfitters, mina vänner som var som min familj, Roxette-maraton med Aussie-kompisar, mitt och Bex hemliga språk... Jag måste verkligen åka tillbaka till London SNART och gå i mina egna fotspår.

Cykelfest

Igår hade vi cykelfest med fyra andra familjer som bor i samma område som oss. Vi var 20 personer blandat barn och vuxna. 
 
Först var tanken en variant av cykelfest men sen såg vi att det skulle bli 2 grader och snöblandat regn så vi strök den tanken. Istället blev den enda cyklingen att vi cyklade till festlokalen. Men vi fortsatte att kalla det hela för cykelfest! Rätt ska vara rätt.
 
Alla familjer skulle ha med sig två tapasrätter och en efterrätt. Jag tänkte att vi kunde ha med oss gurk och morotstavar och salta pinnar till efterrätt men sen kändes det lite snålt tilltaget. Så vi tog med oss kycklingklubbor och minitacobåtar. Och chokladkaka. 
 
All den goda maten ledde till att jag blev befruktad med en liten, liten food baby mot slutet av kvällen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Varje familj hade förberett en femkampsgren där man var i lag med sin familj. 
 
En gren var att pricka mål/hink med innebandyboll. Att pricka den rosa hinken gav flest poäng OCH DET GJORDE JAG! HA! Mitt trick var att sikta på något helt annat och förlita mig på slumpen. 
 
 
 
 
 
En annan femkampsgren var klassikern doppa penna i flaska. 
 
 
 
 
 
 
 
En mindre klassisk gren var Yogachallange som de yngre deltagarna hade roddat ihop för sina föräldrar. Det vill säga en utmaning som går ut på att göra akrobatiska slash livsfarliga övningar i par. Vissa av oss kände omedelbart att klänning var ett dumt klädval... 
 
 
 
 
 
Efter midnatt någon gång cyklade vi hem igen. 
 
 
 
 
 En mycket trevlig kväll i goda vänners lag. 
Tidigare inlägg Nyare inlägg