Att ge namn åt en katt

Den dagen vi flyttar till ett friliggande hus har jag lovat barnen att vi ska ha en katt. Jag älskar trots allt katter! Jag är själv uppvuxen med två stycken. 
 
Trots att vi inte vet om det blir en flytt om ett eller fem år har vi börjat spåna på kattnamn. Lika bra att ligga i framkant. 
 
Namnförslag till framtida katt: 
 
1. Kattis (mitt förslag) (KATTis) (fattar ni?) (haha) (briljant) 
2. Aramis (sexåringens förslag) (vi tror att han har fått det från grannens katt som heter så, själv förnekar han bestämt inspirationen)
3. Sixten (också sexåringens förslag) (han drömmer själv om att heta Sixten) (när vi var på Mallorca sa han till Bamseklubb-ledarna att han hette Sixten vilket de sedan trodde i en halv vecka). 
4. Gosis 
5. Gobi 
6. Kattmao 
 
Jag röstar av naturliga skäl på Kattis. 
 
 
 
Katten Flisan, som jag växte upp med <3
 

Glöggmys och långrandiga säljare

Igår hade barnen julbak hos farmor med kusinerna och rundade av detta härliga med övernattning, mitt i veckan ba´. Mysigt. Det innebar att jag och Spiderpapa hade en lugn kväll igår.
 
Vi köpte ost och kex och pepparkakor och kokade glögg och... 
 
 
 
 
 
 
Tittade på julfilmer på Netflix!
 
Jag ÄLSKAR julfilmer. De får med fördel vara halvkassa, cheesy och förutsägbara. 
 
 
 
 
 
Idag kickade jag igång morgonen med en frukostföreläsning som handlade om olika kundtyper. 
 
 
 
 
Vi har haft fibersäljare hemma hos oss i veckan som helt klart INTE har lyssnat till den här föreläsningen eller alls verkar ha någon aning om att det finns olika typer av kunder. Jag är kunden som HATAR detaljer. Jag zoomar ut på en sekund om säljaren blir långrandig. 
 
– Well you lost me at låt mig förklara det tekniska, ville jag säga. 
 
Att fibersäljaren inte SÅG på tomheten i mina ögon och motståndet i mitt kroppsspråk känns som generalfel 1A vad gäller säljteknik. Fast å andra sidan var han fullt upptagen med att rikta uppmärksamheten åt min man (som inte heller var intresserad) eftersom han verkade inneha föreställningen om att bara män kan teknik, något som leder oss till generalfel 1B. 
 
Hur som helst kommer vi inte köpa fiber av den leverantören om man säger sååååååå
 
Japp. Efter föreläsningen överraskade jag Matilda med att ha tagit med mig mina saffransbullar med vit choklad.
 
 
 
 
Omedelbar fest, fun and games uppstod på kontoret! Matilda har pratat om dessa bullar sedan jag bjöd henne sist för typ två år sedan så det kändes läge.
 
Över och ut så länge. 

Imponerad av två författardebutanter

För ett tag sedan fick jag ett mail från Anna Johansson som berättade att hon har läst min blogg i många år och frågade om hon fick skicka sin debutbok till mig, en barnbok. Det fick hon!
 
 
 
 
 
Boken heter Sally Superstjärna och handlar om Sally som ska uppträda i skolan och blir jättenervös. Ett ämne många barn (och vuxna) nog kan känna igen sig i. Sexåringen här hemma uppskattade boken och lärde sig ett nytt ord på kuppen - rampfeber. Tips!
 
En annan person vars debutbok (för vuxna) som jag har läst är Lin Jansson som skrivit Ragga som du shoppar (ÄLSKAR DEN). Igår var Lin på biblioteket i Skövde för författaruppläsning. Jag var självklart där. Björn Ranelid var också där och det blev möjligen liiiiite mycket Björn och lite lite Lin för mina förväntningar.
 
 
 
 
 
 
Men efteråt fick jag chansen att säga hej till Lin. Vid sidan av författandet pluggar hon till sjuksköterska vid Sahlgrenska (universitetet?). Jag var så där nervös som man är när man ska heja på någon som man beundrar men samtalet gick väl bra tills jag hasplade ur mig frågan om hon hade sett Bachelor-David i de Sahlgrenska krokarna (han är ju polis och brukar vara där i jobbet, enligt serien).
 
Men snälla nån - VARFÖR FRÅGADE JAG DET?
 
Vad har mitt Bachelorberoende med Lin Janssons författarskap att göra?
 
INGET!
 
Ett otroligt märkligt inflikande på samtalet sponsrat av - mig själv! 
 
Lin hade inte sett Bachelor. Och jag kände omedelbart att jag skulle få vargtimman för den frågan :-))))) 
 
Fast... Sen började jag och Lin följa varandra på Instagram och det är möjligen nutidens tecken på att jag inte gjorde bort mig alldeles. He. 

En puls vaknade till liv

Idag vaknade jag och kände att allt var internetlöst som vanligt

 

Men så plötsligt hörde jag ljud från barnets iPad. YouTube-ljud! Jag rusade fram för att titta vad som stod på och mycket riktigt hade barnet kommit in på YouTube!!

 

– Vi vi vi vi… VI HAR INTERNET! skrek jag och nästan darrade i chock.

 

Efter att barnen hade lämnats på skolan kastade jag mig över min dator för att fånga det internet som fångas kunde. Vissa sidor kom jag in på efter endast en liten stunds laddning. Mitt bloggforum tog en kvart att ladda och mitt studentforum laddades bara halvvägs. Men ändå. Internet har tillfälligt uppstått från di döda. Någonting lever! En puls har vaknat till liv, om än svagt. 

 

A ja. Snart försvinner garanterat den lilla, lilla uppkopplingen igen, men för en stund får jag semi-känna hur det är att leva i ett vanligt hushåll år 2018. Jag har ju tvingats jobba från andra ställen hela veckan. ComHem har förskjutit mig från mitt eget hem kan man säga. De borde heta GåBort istället. Eller ComInteHem. Bara en tanke. 

 

Förlåt för klag. Men jag är som sagt heligt trött på ComHem och deras så kallade internet-leverans. Grannarna har också problem (vi är en ComHem-förening) och är lika heligt trötta dom. 

 

Något roligare och betydligt med livfullt: 

 

Igår bakade jag mina bejublade lussebullar!

 

 
 
 
Ni vet dom med receptet som jag fick från tidningen Buffé och som jag med åren har kommit att kalla för MITT recept??? Det är det enda lussebullsrecept du behöver.
 
 
Häpp!

Att leva år 1892

Om ni vill veta hur det var att leva år 1892 så kan ni fråga mig! Jag och min kära familj lajvar det just nu. Vi har nämligen INGET INTERNET HEMMA! Alls. Zero. 
 
 
 
 
 
Okej vi kanske inte måste backa så långt bak som till 1800-talet, men säg 1992 då. Sedan en vecka tillbaka levererar ComHem nämligen NOLL uppkoppling till oss. Jag brukar inte skriva ut förtagsnamn när jag klagar men ComHem har varit en besvikelse hela den här hösten så nu struntar jag i min princip.
 
Vi har varit kunder hos ComHem sedan for ever och har aldrig haft ett uns problem. Vi har surfat som om det inte fanns någon morgondag och uppkopplingen har aldrig ens mini-buffrat lite. Men så för några veckor sedan kom den där morgondagen, ni kanske minns mitt telefonsamtal till supporten? Efter det blev det någorlunda bra igen (dock ej felfritt) men nu är vi alltså nere på noll. Jag kommer inte ut på nätet över huvudtaget. Jag hade en bättre uppkoppling när jag aktivt ringde upp nätet år 1999. Då förstår ni. Och vi bor alltså INTE i en stuga ute i skogen utan mitt i stan. Japp. 
 
Det ställer till lite problem då jag 1) jobbar hemifrån fler dagar per vecka och 2) pluggar hemifrån. 
 
 
 
 
 
 
Jag fattar att shit happens och att detta är ett i-landsproblem men det som irriterar mig är att vi har fått noll information från ComHem om detta leveransfel och har tvingats hoppa runt i olika kundtjänster. När vi väl fick kontakt med någon så informerade denne om att vi skulle vara internetlösa minst en vecka. Vi bad om avdrag på fakturan och fick ett nej tyvärr till svar. Vi fick då prata med en chef som till slut lovade att vi kunde få sju dagar strukna på nästa faktura. Återigen, jag fattar att shit happens och jag fattar att ComHem inte kan trolla fram internet och jag fattar att de inte kan stryka fakturor hejvillt till alla som ringer men något jag INTE fattar det är hur man inte kan vilja överträffa sina kunders förväntningar?
 
Vi kommer med största sannolikhet att byta internetleverantör. Antagligen ansluta oss till fiber/stadsnät. Har ni några bra tips?
 
Ps. Skriver det här från internet på jobbet. SLUKAR internet på jobbet och bibblan just nu. Uppkopplingsutsvulten som jag är.
 
 

Barnvakt

Idag var jag barnvakt en stund åt mitt älskade syskonbarn, Spiderkusinen kan vi kalla honom. 
 
Titt´ så glad man blir när man ser sin faster!
 
 
 
 
Men hur kan man bli annat när fasters nuna är den här, det undrar jag och säkert även ni??
 
 
 
 
 
Vi hängde på bibblan en stund medan mamman skulle till tandläkaren som ligger på andra sidan gatan. Vi läste böcker och pusslade.
 
 
 
 
Läsa böcker gick väl så där eftersom Spiderkusinen mest var intresserad av att bläddra bladen väldigt fort fram och tillbaka snarare än att läsa sagan. Men vi har alla olika intressen. 
 
Pusselbitarna hamnade mest i munnen. 
 
 
 
 
Jag fick förklara att bitarna skulle läggas i pusslet, inte i munnen. Men i rättvisans namn stod det faktiskt Titta! Mat på pusslet så hur skulle han kunna veta??
 
 
 
 
 
Minns ni att jag funderade på vilka känslor man kan hysa till ett syskonbarn? Nu vet jag att jag ÄLSKAR min syskonunge så HIMLA mycket! Jag längtar efter honom när vi inte har setts på en stund och hans leende gör mig alldeles varm i hjärtat. Jag önskar honom allt gott i hela världen och vill inget hellre än att få vara den där roliga, engagerade fastern i hans liv. Jag vet själv vilken rikedom det är att ha en nära relation med släktingar och jag vill GÄRNA vara den rikedomen i mitt sykonbarns liv <3
 

En inte så himla bra morgon

Hej från jobbet! 
 
Den här morgonen var kanske inte den bästa.
 
 
 
 
 
 
Barnen har studiedag från skolan men på grund av att både jag och Spiderpapa måste jobba behövde de gå på fritids. Det togs inte emot med öppna armar av barn nr 1. Med det dåliga samvetet hängande över mig försökte jag tidigare i veckan pussla för att barnen inte skulle behöva gå så många timmar. Jag petade in en sovmorgon, morfar kunde hämta tidigare och allt möjligt.
 
En halvtimma innan jag skulle lämna på fritids ringde barn nr 1:s kompis och frågade om barn nr 1 ville komma dit under dagen. Det ville han såklart. Bara det att då fick barn nr 2 (som tidigare varit helt fine med upplägget) bryt för att han måste vara på fritids och inte brorsan. De går inte på samma avdelning eller leker med samma kompisar, men det kändes såklart ändå orättvist. Jag kan förstå det. I samma veva ringde Spiderpapa från jobbet och då passade JAG på att få ett stress/dåligt samvete-bryt inför barn och man på högtalartelefon. 
 
– JAG ORKAR INTE!
 
– Lyssna på mamma nu... pep Spiderpapa i högtalaren. 
 
Barnen satt som förstelnade ljus och bevittnade mammans bryt. 
 
Japp.
 
Nu har jag dåligt samvete för DET istället. 
 
Ibland känns det som att jag fixar och löser och går till mötes och så blir det ändå bara FEL. 
 
En sådan dag alltså. 
 

Come fly with me

Idag hade jag och Matilda en (befogad) promenad tillsammans med en herrans massa ballonger. 
 
Sekunden efter att bilden togs flög vi iväg!
 
 
 
 
 
Nääääää! Skoja ba´. 
 
Vi stod stadiga på marken. Jag har dock gått och gnolat på Frank Sinatras Come on fly with me, we'll fly, we'll fly away hela dagen. 
 
En annan sak - det har blivit minusgrader i Skövde och varje gång jag ser min vinterjacka känner jag mig SÅÅÅÅ nöjd. 
 
 
 
 
 
Jag orkar inte med hur mycket jag tycker om mig själv för att ha investerat i den här rejäla superjackan som värmer typ exakt alla delar av min kropp. Allt utom möjligen händerna och smalbenen. Eller "investerat" förresten? Det lät dyrt. Jag köpte den på H&M:s rea förra säsongen. 200 pix vill jag minnas att jag gav. 
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - en vinterjacka BÖR ha starka sovsäcks-vibbar. Annars är det ingen riktig vinterjacka.
 

Dopad bukett och svängdörrsfars

Kolla in buketten med blommor som jag fick på festen igår
 
 
 
 
 
När en bukett innehåller amaryllis OCH en hel hyacint då vet man att det är en bra bukett. En rejält dopad variant. Den väger som ett spädbarn. 
 
Kuriosa: Jag och Matilda hade planerat att ge vår kollega Christina blommor på festen (vi tre tillsammans ordnade ju allt). Men så fick vi under kvällen på omvägar reda på att Christina hade planerat att ge oss blommor och då kände vi att det kunde se lite konstigt ut att vi tre höll på att hylla varandra på scenen med massa blomster. Så jag smög fram till bandet som skötte snacket och väste att de omedelbart skulle stryka alla blomutdelningar ur körschemat. 
 
Men sen såg jag att Christina smög upp på scenen och verkade på:a en blomutdelning. Jag smög genast upp efter och avstyrde återigen utdelningen. Sen höll vi på så en stund likt någon slags svängdörrsfars.
 
Till slut vann Christina för mot slutet av kvällen ropades jag och Matilda upp på scenen trots allt. 
 
A ja. Roligt såklart! Och som sagt - helt klart en bättre bukett. 
 
Nu står den och tjusar sig på vårt vardagsrumsbord. 
 
 
 

Handboll, öppna dörrar och spontanfika

Hej söndag! 
 
Jag har varit liiiite seg idag efter gårdagens festligheter. Inte bakis, för jag dricker aldrig mycket. Men jag har varit trött.
 
Nioåringen har spelat handbollsmatch. 
 
 
 
 
– Men HALLÅ! Det stod ju att det hade gått fem minuter av matchen nyss? Nu står det att det har gått TRE minuter? utbrast jag vid ett tillfälle.
 
Jag trodde att domaren hade BACKAT matchen. Tills mina medföräldrar på bänken påminde mig om att matchminuterna räknas nedåt. Aaaa just det. Trött som sagt.
 
Sen drog barn och en del föräldrar vidare på A-lagsmatch. Jag tackade nej för jag har mycket med skolan att ta igen. När jag kom hem upptäckte att jag hade glömt att stänga balkongdörren. Den hade alltså stått öppen i tre timmar. Golvet i köket var ISKALLT.
 
 
 
 
 
 
Dock positivt för Spiderpapa som har fått ett gäng öl nedkylda naturlig väg.
 
 
 
 
– Ekologisk nedkylning! kommer jag stolt att meddela honom när han kommer hem sen. 
 
För en stund sedan kom jag på att jag skulle fixa mig lite en fika. Ba´ så där. Jag brukar aldrig fika hemma, speciellt inte ensam. Men idag. Varför inte? 
 
 
 
 
En spontanfika med mig själv. Yolo. 

Festfixar’n

Igår ekade tomheten över Sverige. Allt var stilla. Livets snurr stod på paus. Varför? Jo Spiderchicks blogg STOD ouppdaterad!! Totalez!
 
Ni märkte det va?
 
Va?
 
Inte.
 
Nä. 
 
Okej.
 
Jag var hur som helst fullt upptagen med att arrangera fest för över 200 personer. Vi i festfixargruppen började dagen vid 10 på förmiddagen och var hemma efter kl 01 på natten. 
 
 
 
 
Från klockan 16 hade vi en lokal abonnerad. På knappt två timmar bordsplacerade, dekorerade samt dukade vi för alla gäster. Om jag inte hade gått rekommenderade 10 000 dagliga steg innan så hann jag definitiv med det då.
 
 
 
 
 
Jag är så glad och tacksam för mina kollegor! Vi konstaterade att vi är så synkade nu förtiden att vi inte ens behöver prata med varandra. Vi registrerar med ett kort ögonkast vad de andra två gör och tar vid där vi vet att det behövs. 
 
 
 
 
Jag konstaterade återigen att jag älskar projektledarrollen. Den innehåller allt jag trivs med - snabba puckar, många bollar, kvicka dribblingar, siktade mål och helst inga missade skott. Möjligt att jag även skulle kunna jobba som sportkommentator, ja. 
 
 
 
 
Idag vaknade jag klockan 07:15. Jag var till och med uppe före mina barn??
 
Jo jag vet, jag har otroligt dåliga sovmorgonsgener.
 
Man kan inte ha allt. 
 

Nybakad polis

Nu är vi hemma från min brors polisexamen i Växjö. 
 
Det var en superfin cermoni och jag blev pepp och lite känslosam av att se alla män och kvinnor som har valt yrket polis. De kommer alla att göra så mycket GOTT i sitt yrkesliv. Precis som alla gör som väljer att jobba med människor. 
 
 
 
 
 
I inledningen av cermonin spelades introt till filmen Polisskolan, så älskvärt! Mot slutet sjöng vi alla Du gamla du fria. Jag har kommit att älska vår nationalsång så himla mycket! Jag får rysningar varje gång jag hör den.
 
 
 
 
Nioåringen fick följa med till Växjö (den yngre brorsan hade nog inte pallat bilresan). Han tyckte kanske inte att prick allt var intressant, men var superduktig ändå!
 
 
 
 
På vägen såg vi en sjö med det vackraste namnet JAG NÅGONSIN HAR HÖRT!!
 
 
 
 
Aaaaah... Jag ville stanna och tillbringa fredagen vid denna sjö men det ville tyvärr ingen annan. 
 
Sen åkte vi förbi ett ställe som heter...
 
 
 
BOR! 
 
Och här gick det utför för fem personer som var trötta efter en lång och pirrig dag. Förstår ni hur mycket man kan skoja om ett ställe som heter Bor?? 
 
Var bor du?
Jag bor i Bor.
 
Bo bor i Bor. 
 
Bo bor i Bor med sin bror.
 
Typiskt Bor-borna!
 
Och så vidare och så vidare. Blotta existensen av Bor förgyllde åtminstone två timmar av vår bilresa. Tack för det. 

Mot Växjö

Hej direkt från en Volvo xc90 på väg 27 södergående*
 
Just nu är jag och delar av min familj på väg mot Växjö. For fun undrar ni? För att vi inte har något bättre för oss denna fredag? Nix pix. Vi ska närvara när min bror tar examen som *trumvirvel* POLIS! Högtidligt värre! 
 
Ungefär 2,5 timma tar det ner till Växjö och vi stannade för en stund sedan vid en rastplats i höjd med Jönköping. 
 
 
 
 
Kaffe och macka intogs i den härliga temperaturen av en minusgrad. ”Uteservering” som mamma kallade det. 
 
 
 
 
Jag återkommer med rapport från denna polis-stinna dag. 
 
* Var tvungen att fråga familjen om vilken väg vi åkte på vartpå de trodde att jag uppdaterade vägverkets hemsida *funderar på ny karriär*

Återbruka mera!

Förutom att INTE slänga mat har jag också bestämt mig för att inte handla några nya kläder om jag verkligen inte behöver.
 
Jag har dragit ner mitt klädkonto rejält för lets face it - hur mycket kläder behöver en 35-årig kvinna boende i stan som stannade i längden någon gång i 12-års åldern och som har noll vana av att MacGayver-rulla sig i olika buskar? Svar: Inte så mycket kläder. 
 
I början av hösten kände jag dock behov av en mellantjock jacka. Innan jag omedelbart slängde mig ut för att handla första bästa variant gick jag ner i vårt förråd och tog mig ett kik. Vad hittade jag där? Jo två (2) stycken mellantjocka jackor/kappor. Båda kändes jättetrevliga, trots minst 10 år på nacken.
 
Först hittade jag den här svarta kappan som jag köpte på H&M typ 2006, tror jag. 
 
 
 
 
Den är knälång, lätt utsväng och sitter himla fint över axlarna. Den har perfekt tjocklek för temperaturen så här under senhösten. Den knäpps med tre knappar som alla har varit på vift minst en gång, men då är jag snabbt där med nål och tråd. Ingen kommer undan. 
 
Sen hittade jag den här lite tunnare jackan i kimonomodell som jag köpte på Monki 2008 eller så. 
 
 
 
 
Den är något oversized och jag knyter den med ett band i midjan eller låter den hänga rakt. Med en tjockare tröja under är även den perfekt så här under senhösten. 
 
Nu känner jag nästan hur jag ryser lite lätt vid tanken på att jag INTE hade kollat i förrådet och istället rusat iväg och köpt mig en ny garanterat snarlik svart jacka. Hu! 
 
Förresten blev återvunna kläder årets julklapp i år. Grymt om ni frågar mig.
 

Olikheter med min partner

Jag blev inspirerad av Michaela Forni och tänkte lista några olikheter som finns mellan mig och min man.
 
 
 
Från gången då jag och min man gjorde en faceswap vars resultat skakade oss i grunden. 
 
 
 
• Jag blir lätt rastlös 
Han går efter ledorden mañana mañana...  
 
• Jag drivs av att prova nytt 
Han gillar att veta vad nästa dag ger 
 
• Jag avskyr att vara uppe för sent
Han är gärna uppe till 04:00 om tillställningen är trevlig
 
• Jag tycker att lagom är lagom 
Han är megambitiös
 
• Jag kan tolka in mycket hos andra 
Han tolkar aldrig in saker hos andra 
 
• Jag har jobbat digitalt sedan 2008
Han avskyr att sitta vid en dator 
 
• Senast jag höll i ett instrument var under en extremt kort och ganska plågsam fiolkarriär 1991
Han är musiker 
 
• Jag gör saker snabbt och slarvigt
Han gör saker långsamt och noggrant
 
• Jag jonglerar med fördel tio bollar på en gång
Han föredrar att jonglera en
 
• Jag är ljudkänslighetens mamma 
Han kan sova sig igenom Victoria Silvstedts Hello Hey på högsta volym (true story)
 
• Jag äter helst choklad till fredagsmyset 
Han plockar fram jordnötter 
 
• Jag älskar Bachelor 
Han älskar OCKSÅ Bachelor 
 
Kärlek <3 
 
Vad har ni för olikheter med era partners? 
 

Bachelor re-cap

Jahapp dags för veckans re-cap av Bachelor. 
 
• Det har varit en del gruff bland tjejerna ni huset. "Du vet ju hur tjejer är?" sa Michelle till David. Nä, hur ÄR tjejer? vill jag hoppa in i rutan och fråga. Jag tycker att det är tråkigt när man avfärdar tjejer som skitsnackande och bråkiga. Män kan vara minst lika bråkiga (och starta krig och så där). A ja, en feministisk passus. 
 
• Med det sagt har Karin blivit husets "störningsmoment" (tydligen). Som tittare kan man förstå att det sticker i ögonen på de andra att hon kommer in på slutet och seglar upp som favorit. Men jag tycker ändå inte att Karin förtjänar aggen.
 
 
 
 
• Li verkade ta illa upp av att Davids kompisar tyckte att hon betedde sig annorlunda när inte David var med. Det hade jag också tagit illa vid mig av, speciellt när budbäraren inte kan peka på en specifik sak. Jag hade antagligen legat vaken i nätter och rannsakat varenda rörelse jag gjort.  
 
• Jag har respekt för årets Bachelor! Det har jag. Han verkar rak, ärlig och trygg i sig själv. Bra att han var schysst att låta Camilla lämna innan ceremonin. Ett stort plus att han inte missbrukar sägningen "let´s mingle". 
 
• Elina fick åka hem! Naaaaaj! Men jag förstod att det var ditåt det barkade redan i början av avsnittet. Hur visste jag det? Jo för de personer som produktionen ger extra kameratid får alltid åka hem. Om någon säger "jag känner mig säker" eller "min magkänsla är bra" då vet man att i den näven hamnar det ingen ros, nä nä nä. 
 
 
 
 
• De tjejer som nu är kvar är en brokig skara girls. Och det är ju härligt. Som situationen ser ut nu tippar jag Hedvig och Gabriella i "finalen" där David till slut väljer Hedvig. ELLER Gabriella. För när jag tänker efter har Hedvig varit med mer i Tjejerna avslöjar allt än vad Gabriella har. Har Gabriella varit med där alls?? Dun dun dun dun... *spänningsmusik*
 
Ni ser. Jag går inte så mycket efter känslan programmet ger utan spanar mest efter produktionens tekniska och dramaturgiska aspekter. Mvh // Your average viewer 
 
 

Ansiktsblind

Jag är tydligen ansiktsblind. Eller grann-blind. Pudel-blind. 
 
Jag gick en powerwalk igår morse. På en stig i skogen kom en grann-tant gående mot mig. Jag var helt säker på att det var hon med det grå, långa håret i tofs och den där äggskalsvita dunjackan som hon alltid har. Före sprang hennes vita pudel. Några meter bakom skymtade jag maken.
 
Jag var HELT säker på att det var mina grannar. 
 
– Heeeeej! tjöt jag så där överdrivet trevligt som man gör när man möter en bekant.
 
Hunden sprang fram för att hälsa på mig. Han hade en röd fleecedräkt på sig vilket kändes lite otippat men vem är jag att döma andras outfits?
 
– Du ser ut som en LURVIG JULTOMTE! utbrast jag när jag böjde mig ner och klappade pudeln. 
 
Eller snarare sa jag:
 
– Näääämen! Du sej ut som en JUJVIG JUVTOMTE! 
 
Sedan tittade jag upp. Och mötte blicken av helt en främmande tant. 
 
Det var inte min granne!
 
Nu hade gubben också kommit i kapp och han såg definitivt inte ut som min granne. De, inklusive hunden, tittade förvånat på mig. 
 
– Eh... Ha det så bra! hasplade jag ur mig och powerwalkade snabbt därifrån. 
 
Jag har alltså på bebisspråk jämfört en vilt främmande persons hund vid en krullhårig Santa Claus. 
 
Känns bra. 
 
 
 

Massa prutts och skenande munsår

Jag och mamma åkte tåg hem från Göteborg i lördags. Vi var ju som sagt på Mia Skäringers show
 
En kort stund funderade vi på att köpa med oss en tårta att dela på. Varför inte liksom? Vi hade no more fucks to give. 
 
 
 
 
 
 
Fast sen kändes det lite kladdigt. Mamma köpte en chokladpudding istället som hon la mandarinklyftor i. Tydligen gott. 
 
 
 
 
 
Jag köpte ett 4-pack citronyoghurt som jag tänkte att jag och mamma skulle dela på. Fast sen åt jag visst upp alla fyra själv. Det skulle jag aldrig ha gjort. Plötsligt hade jag en massa prutts to give. If you know what I mean...
 
Sen lånade jag cerat av mamma samt skrattade gott åt historien då mamma hade ett cerat som var ljust rött. Bara det att hon inte visste att det gav ifrån sig massa färg så hon mosade på med ceratet kring munnen så där icke noggrant som man gör när det är vinter och man är torr. Med resultatet att mamma gick runt en hel dag på jobbet och såg ut att ha ett skenande munsår. Ahahaha... Jag tröttnar aldrig på den anekdoten <3 
 
 
 
 
En trevlig tågresa hem från en grymt bra show. 

No more fucks to give

Ja, hörreni. Som väntat var Mia Skäringers show No more fucks to give helt fantastisk. 
 
Rolig och VIKTIG!
 
 
 
 
 
 
Jag var där med mamma, min svägerska Hanna och Hannas mamma (min mamma beskuren på begäran). Tänk att förra gången var jag och mamma och såg Mia själva. Sedan dess har Hanna och Hannas mamma kommit in i våra liv. En GAVE, som man säger på norska. 
 
 
 
 
 
 
No more fucks to give handlar om sexuella övergrepp, ästörningar, förlossningsskador, onani, gaser, sex på köksöar och framför allt om all den frihet män alltid har haft som kvinnor inte har. Mia är likt alla oss andra heligt trött på unkna könsroller. Trött på män som inte tar ansvar och på en värld som tjatar om "starka kvinnor" men som sedan slår bakut när kvinnor väl visar sig starka. På riktigt. Inte bara så där lagom låtsasstarka så att det passar patriarkatet. 
 
 
 
 
 
 
Utan att spoila för mycket tycker jag att ett av guldkornen är när Mia dissekerar "manliga genier". "Manliga genier" som allt för länge har fått härja runt likt stora bebisar.
 
Hon läser högt ur ett antal biografier av manliga skådisar där det skryts om hur man legat med prostituerade, dragit linor och runkat i grupp. Hon drar paralellen till hur det skulle sett ut om en kvinna eller mamma hade gjort likadant, för dessa "manliga genier" är ju ofta fäder. Men det är aldrig någon som ropar dålig pappa (själv var jag "dålig mamma" när jag lät mitt barn åka framåt i vagnen någon månad för tidigt, där kan vi snacka om att ribban ligger liiiite olika för män och kvinnor).
 
 
 
 
 
När ett "manligt geni" i intervjuer pratar om hur frånvarande han har varit som pappa skrattas det mest bort som en lustig historia, så tokigt det kan bli thihi. Att en mamma antaligen har stått där i bakgrunden och sopat mattan och städat upp i känsloröran är inget som nämns. Fy fan. Så skönt att den övertro till bubbla som har omgett "manliga genier" nu är spräckt.
 
POFF. 
 
 
 
 
 
 
Jag sammanfattar showen med ett ord - MÄKTIG! Ett "väckelsemöte" som Cissi Wallin skrev på Instagram. Det vilar helt klart något mycket mäktigt över när ett helt Scandinavium ställer sig upp och applåderar Mias ord. Alla. Tycker. Samma.
 
Alla har No More Fucks to Give. 
 

Mia Skäringer here we come!

Just nu är jag på väg till Göteborg för att se Mia Skäringers show No More Fucks to give. 
 
Wooooop! 
 
 
 
 
 
Jag ÄLSKAR Mia Skäringer, som så många andra.
 
Hon har varit en stor inspiration för mig ända sedan Mia och Klara-tiden. Jag såg en av hennes shower 2010 och jag minns att jag gick därifrån och var helt tagen. Jag hade aldrig sett något liknande. En enmansshow med en kvinna (enkvinnashow?) som bjöd på både humor och allvar, skratt och gråt. En show som jag 110% kunde relatera till.
 
Bara det att Mia inledde showen i bikini och bad om ”ursäkt” till publiken längst fram för ”det är ju inte ofta man får se sådana här kroppar”. Med det menade hon en helt vanlig kropp, utan lyft och håll in och putt ut och retuschering. 
 
Aaaaah! Det ska bli så kul det här! 
 
Jag kommer självklart att ge er en recension efteråt. 
 
Tidigare inlägg Nyare inlägg