En liten, liten seger

Idag vaknade vi av att snön åter föll över Skövde. 
 
Suck tänkte nog många. Jag med.
 
MEN! I familjen Spiderchick har vi även firat en liten, liten, liten, liten seger. 
 
För två veckor sedan hittade vi nämligen sexåringens tjocka vantar som har varit borttappade sedan början av oktober. Han hann med andra ord inte ens börja använda vantarna innan de var försvunna. Något som absolut inte är en ovanlighet i vår familj. Icke desto mindre är det surt varje gång det händer.
 
Nå väl, lagom till att all snö var försvunnen hittade vi dem alltså. De låg och ruvade i botten på en skridskoväska och hade väl antagligen bara väntat in att snön skulle försvinna så de kunde låta sig hittas igen. 
 
– Tack för insatsen den här vintern, muttrade jag och la de icke använda vantarna i förrådet. 
 
Jag kunde riktigt höra hur de skrattade hånfullt och mycket nöjt medan jag stängde förrådsdörren. 
 
Men så vaknade vi alltså till snö idag och kunde plocka fram vantarna igen.
 
HAAAA!!
 
 
 
 
 
Det blev en användning ändå!
 
 
Spiderchick - vintervantarna 
1-0

Söndagsbarnvakt och Norgebesök

Idag var min bror med fru på bio och bebiskusinen var hos oss. Vi var självklart mer än gärna barnvakt. I fredags var våra barn hos dem. Vi ger och vi tar, så att säga. 
 
Bebis (11 månader) vill väldigt gärna gå, mest hela tiden. Men han går inte själv ännu. Tur då att han har en sexårig kusin som kan tänk sig att hålla i hans lilla näve och gå fram och tillbaka fram och tillbaka i minst en kvart. Ett tag fick bebis även Babblarna uppspelad för sig medan han gick. Det kallar jag service??
 
 
 
 
 
 
Sedan blev han serverad mellis av sexåringen i form av ett delat rån. 
 
– Det är chips! förklarade sexåringen när han ställde fram skålen framför bebis. 
 
Och DET mina vänner är lektion 1A i föräldraskap. Det vill säga att sälja in något tråkigt som något trevligt. Rån blir chips och voila känns det roligare att äta. Han kommer bli en bra pappa, vår sexåring. 
 
 
 
 
 
 
Sen fick besök av våra Norgevänner vilket alltid är lika trevligt. Vi fikade kladdkaka och gick en promenad till lekplatsen.
 
 
 
 
 
Solen kikade fram och den ser ju riktigt värmande ut på bilden men låt er inte luras! Det har blåst ISPILAR i Skövde idag. Vi pallade vara ute i ungefär en kvart innan vi alla kapitulerade och gick in igen. 
 
Det var vår söndag det.

Smoothie med sting

Sexåringen råkade hälla ut en hel ask med frysta blåbär över golvet imorse.
 
Eftersom bär är rätt dyrt och jag helst inte slänger mat så ägnade vi en kvart åt att försöka samla ihop alla blåbär i paketet igen. 
 
 
  
När vi hade samlat ihop det mesta av bären.
 
 
 
Om vi säger så här - ett köksgolv är ett köksgolv och JAG tar inte ansvar för vad som kan dyka upp i våra smoothies fram över.
 
Å andra sidan - blåbär och lite skit rensar magen?
 
 

Köksplanering - så gick det

Jaha. Så igår var vi på Ikea för att få hjälp med att planera vårt kök (på intet sätt ett samarbete men det förstår ni va?).
 
Det började med att vi mötte upp vår köks-planerare. 
 
– Välkomna! Nu ska vi planera ert DRÖMKÖK! tjoade han. Vart börjar vi?
– Jag vill börja med att säga att vi HATAR sådant här, svarade jag. 
 
Skämt åsido. Eller jo. Jag sa så. Fast trevligt förstås. 
 
Vi förklarade att 1) vi vill ha ett klassiskt kök som håller länge 2) inte under några omständigheter vill ställas inför en massa val i stil med vill ni att gångjärnen ska gå i putsad shabby chic semi-rosé eller oputsad, lätt högblank gammalsilver? 
 
– Behöver jag välja mellan olika nyanser springer jag och äter köttbullar direkt, tänkte jag i mitt stilla sinne.
 
Säljaren förstod grejen för mötet gick snabbt och lätt. Vi kikade runt i kanske 10 minuter innan vi bestämt oss för färg på luckor, bänkskiva och handtag. 
 
 
 
 
 
 
Det blir vita luckor. Gärna ha en variant som går att måla om. På så vis kan man om man önskar i framtiden (vi eller någon annan som kanske köper av oss) (på sikt vill vi ju ha ett större hus) uppdatera köket utan att behöva riva ut allt.
 
Sen blir det troligen dessa handtag och den här ljusa bänkskivan:
 
 
 
 
 
 
Säljaren målade upp vårt kök på en ritning och gav oss en bra planlösning utan att ställa en miljard, uttröttande frågor.
 
 
 
 
 
 
Perfekt! 
 
Nu har vi något att utgå ifrån. Vi ska suga lite på karamellen, ruva lite på ritningen så att säga, och återkomma om en månad för att lägga en definitiv beställning. 
 

Barnvakt

Idag frågade min bror om jag kunde barnvakta mitt syskonbarn en sväng.
 
– Om jag får 500 spänn, svarade jag.
 
Inte. 
 
Självklart sa jag ja. Jag skulle ändå in till stan för ett ärende och bebis kunde följa med. 
 
Jag mötte upp min bror och bebis på öppna förskolan och smälte TOTALEZ när jag såg hur mitt syskonbarn såg mig i vimlet av alla barn och vuxna, log stort mot mig, pekade och VINKADE! 
 
Han känner igen mig! Han vet att jag är någon nära honom. Förstår ni?? Svindlande. Fantastiskt. Underbart. 
 
 
 
 
 
 
 
Jag insåg förresten hur jobbigt det är att köra en vagn? Tungt som attan. 
 
 
 
 
 
 
Jag minns även känsla av att köra en bebis OCH en treåring på en ståbräda. Addera snö och en dåligt plogad cykelbana och du har ett träningspass passande en elitidrottare. 

Pincett-problem

Jag slarvade bort min pincett förra veckan. Det här kanske man inte tror om mina smala, osynliga ögonbryn men de växer förvånansvärt fort och kräver sin noppning med jämna mellanrum. 
 
Jag letade ÖVERALLT men hittade inte pincetten?
 
Efter några dagar fick jag köpa en ny. 
 
Jag tog hem den och... Sen försvann den också?
 
Vi det här laget var tillväxten av mina ögonbryn i klass med it-aktierna på 90-talet. Det vill säga skenande. Jag tröstade mig med att jag morgonen där på skulle kunna fläta brynen och att det nog kunde se coolt ut. 
 
Sen skulle jag tvätta samma kväll och tömde tvättkorgen helt. Det händer INTE varje dag att vi når botten av korgen men tur att det hände för längst ner, under alla kläder, låg min gamla pincett?
 
 
 
 
 
 
Jag förstår ingenting. 
 
Be mig helst aldrig att starta ett daghem för pincetter. 
 

Söndag med nycklar på vift

Igår vaknade vi och insåg att vi måste köpa present till nioåringens kompis som skulle ha kalas. Plus att sexåringen hade ishockeyträning. Vi kombinerar tänkte jag. 
 
Jag och nioåringen lämnade av hockey-duon vid ishallen och åkte sedan vidare till köpcentrat. Jag parkerade bilen och... först DÅ insåg jag hur displayen signalerade "ingen bilnyckel".
 
Helskotta!
 
Vi har en bil som startar så länge nyckeln är någonstans i bilen. Men nu hade Spiderappa klivit av med nyckeln i sin ficka. Och tydligen hade bilen låtit mig köra vidare?? Generöst ändå. I panik försökte jag trycka igång den igen men nu gick det inte.
 
Jag ba:
 
 
 
 
 
Fast på en parkering!
 
Jag fick ringa till min pappa som fick åka till ishallen och hämta nyckeln och sen lämna den till mig. Jag och nioåringen tog en fika så länge. Det kändes lyxigt för vi fikar ytterst sällan på lokal. Äter mat gör vi ute men fika tycker jag generellt är en onödig grej? Det är godare och billigare (he) att fika hemma. 
 
 
 
 
 
Efter paketinköp, hockeyträning och bilnyckeluppräddning var vi bjudna på lunch hos kompisar som vi inte har träffat på länge. Så mysigt att ses. 
 
 
 
 
 
Sen skjutsade vi stort barn på kalas och fick med oss en extra sexåring hem. Det är roligt med vår sexåring för han leker obehindrat med både tjejer och killar. Han har inga problem att ägna sig åt allt från tv-spel, fotboll och teater till fantasilekar, dockor eller pyssel. En styrka. 
 
 
 
 
På kvällen somnade både barn och vuxna hyfsat GÖTT. 

Mello i Lisch

Igår var vi som sagt Melodifestivalen i Lidköping. Lite kul att programledarna flera gånger benämnde Lidköping som Lisch till publikens jubel?? För när JAG en gång skrev så på bloggen fick jag svinmycket skäll av en läsare. Det finns INGEN som säger Lisch fick jag höra då. Är det skillnad på folk som säger Lisch och folk som säger Lisch kanske?
 
– VAD JUBLAR NI ÅT?? ville jag ställa mig upp och skrika ut över Sparbankens arena.
 
Jo jag är alltså fortfarande bitter över en utskällning jag fick 2011..........
 
 
 
 
 
Okej.
 
Fokus. 
 
Vilken delfinal det var igår hörrni? Bra ju! Live är förvisso alla låtar alltid bra så det är vanskligt att fråga någon som "var där". 
 
– Hörde ni att det var en som sjöng Jag är en gummibjörn baklänges på tyska?
– BRA JU! skulle den som såg live svara. 
 
 
 
 
 
Bäst igår var John Lundvik. Eller John Luddvik. Eller Jon Lundvik. Han har hetat lite olika hos oss. Han var hur som helst GRYM och fick spontana applåder mitt i låten så om inte han vinner hela tjottabaletten lovar jag att ställa upp med Jag är en gummibjörn baklänges på tyska nästa år. 
 
Efter lajven, som var genrep, åkte vi hem till våra kompisar och drack bubbel och käkade god mat och skrattade jättemycket. 
 
 
 
 
 
 
Sen såg vi allt på tv igen och mimade med till programledarnas repliker (som ju är super-manusstyrda). 
 
 
 
 
 
 
En mycket trevlig kväll. 

Melodifestival med minnen och återförening

Vi ska strax iväg på genrep av fjärde delfinalen i Melodifestivalen. Den hålls i år i Lidköping och Lidköping är typ grannstad med Skövde. 
 
Senast vi var på Melodifestival i Lidköping var för fem år sedan.
 
Då var nioåringen fyra år och hade en egen skylt med sig. 
 
 
 
 
 
Lite coolt ändå att kunna skriva pappa på heja-skylten? Ni minns kanske att min och hans band Ammotrack stod på scenen? Andra chansen var det då. 
 
De fick höga betyg av recensenterna.
 
 
 
 
 
 
Tyvärr gick de inte vidare till final. Men jag minns att de hade ett sådant OTROLIGT stöd i arenan, lokalt band som de var och allt. Produktionen fick inför själva tv-sändningen be publiken att inte bara applådera Ammotrack utan visa stöd även för de andra artisterna. Hehe. Här kan ni läsa inlägget jag skrev dagen efter. 
 
I veckan var min kära man med i radio med trevliga nyheter. 
 
 
 
 
Här kan ni lyssna:
 
 
 
 
Eller här

Audiens

Jag fick ett sms av min bror igår.
 
 
 
 
 
 
Vi hade inte ansökt om audiens, men ändå. Vad snällt.
 
Vi ville självklart komma. Jag tackar inte nej till att gosa med min älsklingsbebis. Ja inte min bror alltså, utan mitt syskonbarn. Han är verkligen världens enklaste lilla bebis. Jag är lite osäker på om min bror och fru faktiskt vet hur det är att ha en bebis? För det här barnet är nöjd prick hela tiden. Ett skosnöre? Tjoho det kan jag greja med i en kvart! Nämen en fjärrkontroll? Så trevligt! Den gnager jag på länge. 
 
 
 
 
 
Igår satt han i sin vagn och gjorde pruttljud med munnen och skrattade åt sig själv. Man behöver inte ens roa honom.
 
 
 
 
Det är förresten lite kul när jag är ute och går med vagnen och möter bekanta. För en sekund kan jag se en glimt av osäkerhet i deras ögon när de undrar om de har missat något?
 
Men det har de ju inte. Mer än att jag är en megamallig faster.

Skotten

Ni kan kalla mig skotten!
 
Jag vaknade imorse och insåg att snön var tillbaka. Vad gjorde jag? Jo jag gick ut och SKOTTADE! Det har aldrig tidigare hänt att jag varit så het på snöskyffeln men nu tänkte jag att om någon i kvarteret ska vara först på´t den här morgonen så ska det vara JAG! För omväxlings skull. 
 
Jag såg framför mig hur grannarna skulle komma ut en stund senare och CHOCKAS av barmarken på vår sida staketet. 
 
– Væ i hilvøde ær de som pågår?? skulle de utbrista på danska och inte tro sina ögon. 
 
Uppfylld av tanken gick jag ut och skottade. 
 
 
 
 
 
 
Jag var till och med ute på trottoaren och fick möjlighet att skapa skott-gränsen mellan oss och vår närmaste granne. Den gräns som de alltid har skapat under alla år. 
 
 
 
 
 
 
HA! 
 
Va? Om det är så att jag för något slags icke logiskt skottnings-krig mot grannarna som ingen vet om och antagligen inte heller skulle bry sig om?
 
JA!!

Låt oss ta pulsen på mina elefantöron

Hur går det för mina elefantöron då, undrar ni säkert.
 
Jo tack det går bra. Min lilla kennel består fortfarande av fyra stycken ganska kortväxta men ändå alerta elefantöron (jag har inte haft varken tid eller lust att uttöka mitt stall på länge). 
 
 
 
 
För ett tag sedan fick de flytta från mitten av vardagsrummet till en hylla ovanför vår tv-soffa, som ni ser. De verkar helt ärligt trivas så där på den platsen men just nu råder det bostadsbrist i vårt hushåll så de får gilla läget.  
 
En av elefantisarna växer snett på grund av en gammal fotbollsskada åsamkad av yngre människa men mår efter en tids rehabilitering bra (boll på skört elefantöra är inte att rekommendera).
 
 
 
 
De yngre elefantisarna (tonåringarna) har sedan flytten stannat något i växten vilket kan vara en blandning mellan att de har nått puberteten och att de får mindre solljus nu än innan. I framtiden ska jag försöka se till att de får möjlighet att bo större och ljusare. Då kanske växten får fart igen.
 
 
 
 
På tal om elefantöron huuuuur smart är inte denna lilla kruka?
 
 
 
 
Som en bärsele för elefantöron-sticklingar. 
 
Tyvärr vet jag inte var bilden är ifrån? Om någon vet - hojta gärna till så länkar jag gärna till eventuell sajt. Uppdatering: Här har Trendenser skrivit om krukan. Design Moa Gustafson (snyggt namn).
 

Föreläsning med Facebook och Instagram

Idag var jag och Matilda på en föreläsning med representanter från Facebook och Instagram Sverige.
 
Jag skulle möta Matilda 11:30 på stan och tänkte på morgonen att idag ska jag INTE gå hemifrån för sent. Jag promenerar nästan överallt men har en tendens att tänka att jag bor närmare stan än vad jag gör vilket oftast resulterar i att jag kommer till mötesplatser som en våt svettfläck. 
 
 
 
 
 
Jag var så ivrig över min tidsplan att jag råkade se fel på klockan och kom till mötesplatsen redan 10:30. 
 
Ja-happ.
 
Till slut var det i alla fall dags för föreläsning. 
 
 
 
 
 
Det var jätteintressant! Det märktes att de som talade var vana föreläsare för det var rappt och relevant. 
 
 
 
 
Mot slutet fanns det tid för frågor och jag blev genast stressad åt personerna på scenen. Min egen erfarenhet av att stå på scen och få frågor kring sociala medier är nämligen:
 
1. Någon vill ha en exakt redogörelse hur de ska "nå 3 miljoner nya kunder" i en knapptryckning och blir sura när vi inte kan servera en lösning på silverfat
2. Någon ska mansplaina och tala om "hur det ligger till"
3. Någon ser det som sin mission att passivt aggressivt ifrågasätta hela digitaliseringen istället för att vilja lära sig mer
 
Och ja, en del kritiska frågor uppkom idag också (sociala medier är ju ganska "nytt" och och nytt är läskigt förstår ni) men föreläsarna hade rutin så det var ju skönt för dem. Och för mig. 

Måndagslista med musiktips och grejer jag borde ta tag i

 
Du är tvingad att tatuera något i svanken, vad gör du?
Springer och hoppas att tatueringsnålen inte följer efter. 
 
En grej jag skulle vilja lära mig.
Skriva manus. 
 
En bild från mitt vardagsrum:
 
 
 
 
 
Ett vackert bokomslag:
 
 
 
 
 

Vilken är den godaste grönsaken?
Grönkål. Otroligt gott att göra chips av. Eller stuva. Eller steka ihop med fetaost och vitlök. Upptäck grönkål säger jag bara!

 

En grej som stör mig i vardagen.

Att det ibland känns som att vi inte ens hinner hälften av vad alla andra hinner med i ett hushåll. Om vårt hushåll är som ett isberg i havet så är vi bara på toppen av det där berget och putsar lite. 

 

En grej jag borde ta tag i.

Don´t even get me started... Min bloggsida skulle till slut bli för tung att ladda om jag skrev ner allt.

 

Ett musiktips?
Jag har faktiskt ett tips - Vargas och Lagola. Superbra! Särskilt låter Selfish. Jag skulle fett gärna se dem live. 

 

 

 

 

 

 

Hur går man inte ner sig fullständigt i vintern?

Man lagar massa göttig mat. Det är det enda rätta. Att lägga sin tid i köket när man ändå inte har lust eller möjlighet att vara ute i kolmörkret. Jag har ätit SÅ mycket gott under januari och februari, orkar inte ens. 

Morgon-parkour

Jag tyckte att vi skulle starta morgonen i Karlstad med en promenad. Men en promenad får man inte med sig barnen på o-mutat så jag kallade det för "parkour". 
 
Vi gjorde olika utmaningar till varandra så som att hoppa jämnfota över brunnar, gå balansgång och springa zick zack mellan stolpar.
 
Här förklarar jag att man ska gå balansgång UTAN att hålla sig i. 
 
 
 
 
 
 
Det gick bra. 
 
 
 
 
 
 
 
Japp.
 
Sen parkourade jag in på Åhléns.
 
 
 
 
Rätt in i provrummet rätt på en supersnygg svart kappa. 
 
 
 
 
Det är det som är hela grejen med parkour. Man vet aldrig vart den tar en. 

I Karlstad

Jahapp då befinner sig den här bloggaren i Karlstad. 
 
Just nu på ett lekland närmare bestämt. Nioåringen börjar bli lite stor för många aktiviteter men just lekland tycker båda barnen fortfarande är kul. 
 
 
 
 
 
 
Eftersom jag själv inte tycker att det är jättekul att svinga mig i lianer gick jag just och frågade personalen hur jag kunde koppla upp min dator på wifi. För att göra det var jag tvungen att bli medlem.
 
Jag sa naturligtvis...
 
JA!
 
Herregud jag är väl i-länning. Så jag reggade mig och angav min mailadress vilket är bland det mest risky man kan göra i ett i-land. Ge sin mailadress till ett företag alltså. Det räcker ofta med att man råkar andas snabel a och vips har man tre eller fler mail med irrelevanta erbjudanden. Sen blir man spammad varje vecka fram tills man får bryt och i affekt avreggar sig.
 
I egenskap av marknadsförare tycker jag att det är lite märkligt att företag tror sig fiska "trogna kunder" på det sättet? Jag hatar att få mail från företag. Det enda företag får från mig när de touchar min inkorg är ogillande. Det är i klass med det här tycker jag (fast mer miljövänligt, vilket förvisso är positivt). 
 
Well. Jag kan tillägga att internet fortfarande inte fungerar trots att jag sålde ut mig och nu surfar jag från telefonen. 
 
Och med de varma orden var förmiddagens rant över. 
 
 
 
 
Tack och hej maila mig ej!
 
Helst.

Jobbplaner och drömmar 2019

Jag har som vanligt blivit inspirerad av Trendenser (mest intressanra inredningsbloggen just nu, på grund av tänker nytt och tänker framför allt på miljön) och gjorde mig en jobbplaner och drömmar-lista. 
 
Planer - Härtid 
- Skriva minst 2 A4-sidor på min bok per dag 
- Redigera, redigera, redigera
- Låta mina kurskamrater läsa och feedbacka
- Läsa bok minst en halvtimma varje dag 
- Fortsätta varva hemmajobb med jobb på kontoret, perfekt upplägg just nu, perfekt balans just nu
 
 
 
Vad jag läser just nu. 
 
 
 
Målsättningar - Närtid 
- Bli färdig med boken 
- Skicka in till förlag 
- Hålla tummarna JÄKLIGT mycket 
- Genom workshops och utbildningar inspirera andra i kreativt skrivande. Jag har utbildat och föreläst massor, massor de senaste fem åren, då har det handlat om kommunikation på sociala medier. Nu vill jag dra mig mer åt det rent kreativa. 
- Lära mig skriva manus 
- Uppdatera och utveckla min bloggdesign och funktionerna på bloggen
- Checka ut från sociala medier ännu mer (ja inte bloggen då, men från Instagram, detta GIFT till slöseri med tid) (obs lagom är trevligt men HATAR att finna mig själv slösa bort värdefulla kvartar på något som är inget). 
 
Drömmar - Därtid 
- Kunna försörja mig på kreativt skrivande i olika former 
- Jobba fritt men samtidigt i ett sammanhang, gärna projektform 
- Göra roliga och hållbara resor med min familj (funderar på tågluff nästa sommar)
- Nästa vinter lära mig åka slalom (igen, har kunnat) plus lära barn och man
- Åka på skidsemester i svenska fjällen
- Överlag se Sverige mer och allt vackert vi har här
 

Mens-app

Jag har skaffat mig en mens-app.
 
Alltså en app som håller koll på min menscykel. Det finns säkert flera olika men jag har en som heter Maya. Genom den får jag dagliga prognoser kring mitt mående, både fysiskt och psykiskt, beroende på vart jag är i min menscykel. Sen kan jag justera prognosen vart efter jag tycker att den stämmer eller ej.  
 
Jag har helt ärligt lärt mig massor av nya saker kring min menscykel!
 
Exempelvis att det är mina hormoner som i perioder gör mig extra trött och sömnig? Ursäkta? Det fick jag aldrig lära mig i skolan! Eller att man kan känna sig yr vissa dagar. Ursäkta igen? Stämmer HELT in på mig. Det har jag aldrig fattat är hormonellt. 
 
Dagens prognos:
 
 
 
 
 
 
 
Arg, irriterad, orolig, akne, diarré och ömma bröst. 
 
– STACKARS människa! tänkte jag först.
 
Tills jag kom på att det var mig prognosen gällde. Och att den stämde.
 
Att inte kvinnor får något slags PRIS för att vi varje månad pallar med alla dessa hormoner och allt det gör med oss är för mig inget annat än en SKANDAL.  
 
Kör gärna en gilla på den här, så vet jag att ni känner med mig i min prognos <3

Det trodde jag inte om mig

Okej här kommer en mening jag inte trodde att jag skulle skriva - jag har bokat biljetter till EN KONSERT! 
 
Det trodde jag inte om mig. 
 
Jag har nämligen upptäckt Lukas Graham och jag är B E S A T T av låten Love someone. 
 
 
 
 
 
 
Och texten... 
 
Vad sägs om: 
 
If you love someone
And you're not afraid to lose 'em
You'll probably never love someone like I do
 
Eller:
 
All my life
I thought it'd be hard to find
The one 'til I found you
And I find it bittersweet
'Cause you gave me something to lose
 
Ursäkta?? Hur fint?
 
Om, eller förlåt NÄR, jag någon gång får göra en film eller en serie (min dröm) ska den här låten finnas med. 
 
På mitt initiativ har vi nu bokat biljetter till Lukas Graham i Göteborg 10 maj och jag ser så mycket fram emot detta. 
 

Skriv-flow

Jag har kommit in i ett riktigt skriv-flow just nu, vad gäller min bok alltså. 
 
Det känns FAB! 
 
Detta efter att starkt ha betvivlat min första idé. Jag skrev ju på en berättelse under hela förra året, till och från ska tilläggas. I perioder har jag inte hunnit eller haft lust att skriva men jag hann ändå komma upp i rätt många sidor text. Ändå var det något som skavde? Det kändes inte helt rätt. Jag kände att berättelsen spretade och hade för många lösa trådar. 
 
Efter noga övervägande skrotade jag hela grejen. Bye bye sa jag till över hundra sidor text. Sedan satte jag mig och gjorde en noggrann synopsis över min nya idé. En synopsis är en summering av berättelsen som inkluderar de stora händelserna. Med fördel följer synopsisen den dramaturgiska kurvan. 
 
En del författare tycker att en synopsis är hämmande för kreativiteten. De vill skriva och se vart berättelsen för dem. Själv har jag insett att jag ÄR en synopsis-person. Jag blir mycket mer motiverad att skriva om jag från början vet vart min historia ska ta vägen. Plötsligt vet jag varför jag skriver det jag skriver och alla händelser får en funktion för den primära handlingen. Inga lösa trådar uppstår. Följer jag inte en synopsis och istället spontant kommer på "nya grejer" blir det som att baka muffins och "spontant" ploppa ner nya ingredienser. Det kan bli svingott men det kan även bli katastrof.  
 
 
 
Försöker se intellektuell ut i sexåringens låtsas-brillor.
 
 
 
Imorse gick jag upp halv sju och satte mig och skrev flera sidor.
 
Ni kan väl hålla tummarna att flowet håller i sig. 
Tidigare inlägg Nyare inlägg