Glömda lurar

Matilda steg in på kontoret idag med mungiporna nere vid knäna. 
 
– Vad har hänt? undrade jag
– Jag har glömt mina hörlurar hemma, svarade Matilda.
– Skojar du? sa jag. 
– Nä. 
 
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! 
 
Jag gick ner på knä, knöt nävarna upp i luften och skrek rätt ut - för Matildas skull.  
 
 
 
 
I feel her. 
 
De dagar jag själv inser att jag har glömt mina hörlurar hemma när jag har en promenad hem från jobbet på 45 minuter är INTE roliga. Jamenar vad ska jag göra under trekvart utan en pod eller en ljudbok i öronen? Meditera? Varva ner? Låta benen gå? Umgås med mig själv? Andas frisk luft? TÄNKA?
 
HAHAHA! 
 
Snälla nån.

Kratis på fars dag

Det var far dag igår. Öppnade du en Instagram-app nära dig och fick du reda på det om du inte visste det innan. 
 
Flitens lampa lyste i vårt kök redan under tidig söndagsmorgontimma då lillebror i familjen på bara en kvart hann måla hela fyra teckningar med tillhörande text till sin pappa.
 
En hälsning löd "Kratis på farsdag". G låter faktiskt likt K när man ljudar.
 
 
 
 
 
Förutom en bunt med teckningar fick familjefadern en ny parfym för det har han pratat om att han vill ha sedan ett halvår tillbaka. Sen stekte jag amerikanska pannkakor som pappan fick serverade på sängen.
 
 
 
 
 
Barnen fick sluka några pankisar innan vi väckte fadern då jag helst inte ser barn och blåbär i kombination någon annanstans än i direkt anslutning till ett köksbord. 
 
 
 
 
 
Efter en lugn förmiddag gjorde vi som sig bör en farsdag - vi bjöd in oss till pappa på middag. Min pappa i det här fallet. Mina syskon hakade på. 
 
 
 
– Grattis till morfar, pappa, morbror Peter och morbror Jonas! sa sexåringen. 
 
Morbror Jonas är ju inte en pappa ännu men det kändes fint att sexåringen antagligen tänkte att varje vettig mansfigur borde firas. Det finns ju en hel del mediokra varianter med svag ansvarskänsla där ute men mina söner är tursamt nog omgivna av många fina exemplar. Och det är värt att fira.
 

En kväll med Abba

Igår var Abba i stan. Inte orginalen då men hyllande kopior. Min mans kollega spelar i bandet och hade bjudit dit oss. 
 
Eftersom vi har haft barnvakt väldigt många helger den här hösten bestämde vi oss för att ta med barnen. En chansning såklart. Men det värsta som kan hända är att man får avbryta om kidsen tröttnar.
 
 
 
 
 
 
Men det gick bra! Barnen var jätteduktiga. Sexåringen är ju genuint intresserad av musik (varje fredag efter lunch är det show i ett klassrum i Skövde) och ville veta vad alla låtar handlade om. 
 
 
 
 
Det var inte bara sång och musik utan bandet gjorde showen rolig och personlig också. 
 
Två av dem berättade att de var gifta och hade fyra barn. Barnen var 6, 5, 4 och 1 år gamla. Ettåringen var en sladdis skojade de, vilket jag skrattade gott åt. Fast sen hängde jag helt upp mig på en inre fundering om vart barnen var någonstans? Bandet spelar nästan varje helg plus ska underhålla på julbord i december. Är de med backstage? Har de väldigt snälla far/morföräldrar? Eller en nanny? Jag måste be min man fråga sin kollega om det. Jag kan inte ha lösa trådar i mitt liv på det här sättet.

24 timmar i Vimmerby

Jag befinner mig på en 24-timmars visit i Vimmerby serrni.
 
Jag och min kompis Jonna är här fre-lör för skrivkursen som vi pluggar
 
Vi tog bilen från Skövde igår. Klockan 13:00 började föreläsningen och kl 12:57 sladdade vi in på parkeringen utanför kursgården. 
 
 
 
 
 
 
Tre minuter till godo är ändå 200% bättre än 1 minut till godo. Exempelvis. 
 
 
 
 
 
Vi har lyssnat till flera verksamma författare, vilket är jätteintressant! 
 
 
 
 
Inatt bodde vi på Vimmerby Stadshotell. Mycket angenämt. 
 
 
 
 
I hotellkorridoren stod det ett skåp där man antagligen kunde kliva in och komma ut i Narnia. 
 
 
 
 
På kvällen joinade vi ett gäng klasskamrater för middag i hotellets restaurang. Kul att nörda loss kring böcker och skrivande. 
 
 
 
 
 
Sen gick jag och Jonna upp till vårt hotellrum och käkade chips och kollade på Idol.
 
Eller snarare JAG gjorde det. Jonna har inte följt Idol utan körde istället igång med en skoluppgift.
 
 
 
 
Jag låg bredvid och hade Idol-snack med mig själv. Det där var pitchigt. Oj vad bra! Aj vilket knepigt låtval. Det där är en stjärna. Va, gillade inte juryn det? Hon kommer vinna! Jag tror den åker...
 
För övrigt har jag efter allt resande i jobbet blivit otroligt hotellrutinerad i form av att ha sköna kläder med mig att byta om till. Nu hade jag med mig leggings, en skön t-shirt, nattlinne, fladdriga mysbyxor, långärmad myströja och givetvis, viktigast av allt, trosor med generös resår! Japp. Inte ett plagg för mycket. Läs och lär för all del av mysexperten. 
 
 
 
 
Nu ska vi skrivkursa vidare en sväng innan det är dags att fara hem till Skövde igen.
 

Tunnhårig luggbärarinna

Här kommer ett bevis på att jag definitivt aldrig har varit en fashionista men även ett bevis på att mitt hår blev SÅÅÅÅÅ tunt av att amma! 
 
 
 
 
Här hade jag ammat första barnet (våren 2010) och jag minns hur håret rasade av mig. Och då har jag inte tjockt hår till att börja med. Jag har liksom inget hår att häva från. Det finns inga strån på avbytarbänken, om ni fattar vad jag menar. 
 
Idag har håret som väl är tjockat till sig igen. 
 
 
 
 
Jag får ofta frågan hur min lugg kan vara så "perfekt". Vad är "hemligheten"? Min hemlighet är att 1) ha en ganska stor planlösning mellan ögonbryn och toppen på hjässan för att luggen ska få gott om plats och 2) ha lugg länge. Alltså LÄNGE. Till slut vet luggen inget annat än att den ska hänga framåt.
 
Bonustips är att alltid ha en liten men effektiv kam till handa. 

Jag kände tjuven i mig

Jag promenerade hem från jobbet igår.
 
I inledningen av Skövdes tråkigaste samt längsta raksträcka kände jag plötsligt tjuven i mig vakna till liv. Jag har aldrig någonsin tidigare varit så sugen på att stjäla något som just där och då!
 
 
 
 
Som ett slags marshmallow-experiement stod kickbiken lutad där mot muren. Det var nästan smärtsamt att tänka på hur fort och enkelt jag hade kunnat ta mig ann den där raksträckan. Men icke! Jag stod emot alla impulser och YOLO-tankar och fortsatte till fots. Starkt ändå. 

En måndag in ma life

Ny vecka nya tag. Låt oss kika på vad jag har gjort denna måndag. 
 
Först traskade jag in till stan för att möta upp Matilda på bibblan för ett jobbmöte. På vägen dit blev jag så kissnödig att jag var tvungen att stanna flera gånger för att samla mig och tänka på torra saker. 
 
 
 
 
Väl framme kastade jag mig in på toaletten och kunde sedan fungera normalt. 
 
Mötet mellan mig och Matilda blev inte så långvarigt eftersom vi satt mitt emellan massa farbröder och deras dagstidningar. Förlåt för generalisering men varför är gubbar på bibliotek alltid förkylda??
 
- Max fem minuter innan någon börjar snörvla, viskade jag fördomsfullt till Matilda (möjligen även vis av erfarenhet).
 
Innan hon hann svara avbröts vi av att en av gubbarna inhalerade alldeles för många liter av sitt egna snor. 
 
Vi gick vidare.
 
Platsen blev en restaurang i stan som heter Hållbar. Vi hade vårt möte där istället.
 
 
 
 
 
Vi käkade lunch också såklart. Jag åt kyckling med svamp, grönkål, någon annan kål, ytterligare någon kål och potatismos. SÅ gott! Och så himla rimligt av restauranger att jobba hållbart och närproducerat med säsongens råvaror. Ska man egentligen jobba på något annat vis? Nä det tycker jag inte. 
 
 
 
 
 
En kvinna kom in på restaurangen och letade efter en väska som hon sa att hon hade glömt när hon åt lunch. Paret som satt vid bordet där hon hade suttit menade att de inte hade sett någon väska. 
 
- Konstigt för jag var här för bara en kort stund sedan, sa kvinnan. 
 
Hon letade och letade. Efter att hon hade varit inne och letat för andra gången visade det sig att mannen i paret hade suttit på hennes väska hela tiden, utan att veta om det. Made me fniss a little bit. 
 
Slutet gott.
 
 
 
 
Sen hämtade jag min yngsta pärla från skolan. Under promenaden hem hade vi som vanligt filosofiska samtal.
 
- Mamma, sa sexåringen idag. Varför har man ögon som man kan se med? Är allting man ser på riktigt? Är det där trädet PÅ RIKTIGT??
 
Ett bra svar på den frågan kan skrivas i kommentarsfältet här nedan så lovar jag att förmedla det vidare. 
 
 
 
 
Tack och bock. 

Brudar och shuffleboard

Igår överraskade vi en kompis som har gift sig. 
 
Det stod Brid to be på diademet men egentligen skulle det stå "bride she was this summer". 
 
 
 
 
Så glad att min vän äntligen har gift sig! Inte för att jag hade problem med henne som ogift men hon och maken funderade länge hur de ville ha sitt bröllop. Till slut gifte de sig i juni på en golfklubb med närmaste familjen närvarande. Ett alternativ som passade dem perfekt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - man får utforma sitt bröllis prick som man vill. Det finns inga regler.
 
Igår tog vi med bruden ut för bubbel, middag och shuffleboard. 
 
 
 
 
 
Har ni kört shuffleboard någon gång? Det är små klot som man ska låta glida på en bana med små korn som faktiskt innehåller nötskal. Det råkar jag veta eftersom vi har ordnat fest i shuffleboardlokaler och där med haft koll på nötallergier. Hur lustigt är det förresten inte att jag bloggar om detta och sekunden senare ser en artikel i ämnet som är skriven igår?? 
 
 
 
 
 
Jag åt en halloumiburgare. Sedan halloumi kom in i mitt liv kan kött mellan två bröd verkligen kvitta. 
 
 
 
 
 
Jag hade SJÄLVKLART gjort en quiz med tema bröllop. "Inte utan min quiz" är ju mitt ledord när det gäller sociala sammankomster. "Gärna utan Moa" kommer antagligen snart vara mina vänners ledord när det gäller sociala sammankomster. 
 
 
 
 
Det gick så där för deltagarna i quizen med bara tre till fyra rätt av tio. Tydligen har de exempelvis inte koll på hur många vigslar som sker i Sverige per år???
 
A ja. En mycket trevlig kväll med väldigt trevliga människor! <3
 
 
 
År 2017 = 52000 vigslar

Handbollscup med ekologisk doping

Idag har jag fullt upp att vara handbollsförälder på en läktarbänk i Skövde.
 
Det är en stor cup här i stan. Våra 09:or är med. Som jag har beskrivit tidigare ska de egentligen inte spela seriematcher eller helplan men av olika anledningar är de anmälda till en åldersgrupp över dem (vilket är lite sent att dra tillbaka så det är bara att köra på). De spelar alltså mot 08:or som är mycket större och ja, rent krasst bättre. 
 
Ibland har jag fått hindra impulsen att stega ner på planen, stoppa spelet och säga till motståndarna att nu tar ni det lite lugnt, backa ner en bit mot ert mål och låt killarna få sköta sitt passningspel i lugn och ro, okej? När de har skjutit sitt skott mot mål DÅ är det er tur att anfalla. Yes? Och en sak till - man TAR inte bollen från motståndaren? Okej? Bra. Kör igång och ha så roligt! Jippi!
 
Oklart hur populär jag hade gjort mig själv då...........
 
 
 
 
 
 
Hur som helst håller laget humöret uppe och vi på läktaren hejar på!
 
Plus att vi har insett att just i detta nu dopar vi våra spelare. Ekologisk doping alltså. För HUR duktiga kommer de inte att vara sedan när de ska spela mot jämnåriga nästa år? Då har de ett helt år av helplan och snabba passar i benen. Kommer bli grymt. 

Fest-hustler´n

Jag har blivit en sådan fest-HUSTLER!
 
 
 
 
 
I höst har det seriöst känts som att mitt heltidsjobb är att planera fest. Jag var ju med och planerade våra kompisar bröllis, jag var med och planerade 90-årsfest för min mormor, jag planerade en cykelfest och jag har planerat en invigning.
 
Idag satt vi i möte inför en tioårsfest på mitt jobb. En STOR baluns.
 
– När serverar vi maten? funderade någon. 
– Hur gör vi med scenen? undrade någon annan.
– Men snälla nån, sa jag. Kan vi inte ta det viktiga först? EXAKT NÄR UNDER KVÄLLEN SPELAR LIVEBANDET HAN TOG AV SIG SIN KAVAJ MED LASSE BERGHAGEN OCH HUR MÅNGA GÅNGER ÄR DET RIMLIGT ATT KÖRA DEN PÅ REPEAT??
 
Efter alla fester i höst har jag seriöst blivit besatt av den låten! Och han tog av sig sin kavaj sparka av sig båda skorna na na na... I frekking LOVE it!  En kväll i juni som den egentligen heter.
 
Jag fick löften om att den skulle spelas under kvällen och kunde där med lämna mötet tillfredsställd. 
 

En bit av mig själv

Okej, för att återgå till mina dagböcker.
 
Jag är så glad att jag har plockat fram dem. 
 
Det är som att ha hittat en pusselbit av mig själv. Jag HAR varit 16 år gammal. Jag minns inte fel. Och tydligen har jag haft en vardag som kretsar kring kompisar och killar. Det är ju annars lätt att tro att så som mitt liv är NU - så har det alltid varit. Jag har alltid haft två barn och ordet "måtta" som främsta ledord. Fast nä. Så är det ju inte.
 
Det som chockar mig mest är att jag tydligen kunde festa till klockan SJU (07:00) på morgonen (!!). Det nämner jag flera gånger. 
 
Roligast är att läsa om min tid i London. Jag är så glad för den tiden (och samtidigt paniskt lättad att det inte fanns några sociala medier då). Det var en tid av NOLL ansvar och plikter. Jag jobbade såklart och betalade någon slags hyra men i övrigt var det bara fun and games. 
 
27/2 2005 var jag glad att jag inte var bakis och dagen innan hade jag "bara" druckit ett glas vin och blivit störd av jobbiga killar. Tjoho! Man gladdes verkligen åt det lilla i sin ungdom. 
 
 
 
 
 
Det hände så många sjuka och roliga saker i London!
 
Alla knepiga flatmates, alla roliga kollegor, gangstergrannar, fester, cocco-pops till middag, min flatmate Alex och hennes albanske pojkvän och hans sju brorsor (en story för sig), jobbet på TopShop, jobbet på Urban Outfitters, mina vänner som var som min familj, Roxette-maraton med Aussie-kompisar, mitt och Bex hemliga språk... Jag måste verkligen åka tillbaka till London SNART och gå i mina egna fotspår.

Cykelfest

Igår hade vi cykelfest med fyra andra familjer som bor i samma område som oss. Vi var 20 personer blandat barn och vuxna. 
 
Först var tanken en variant av cykelfest men sen såg vi att det skulle bli 2 grader och snöblandat regn så vi strök den tanken. Istället blev den enda cyklingen att vi cyklade till festlokalen. Men vi fortsatte att kalla det hela för cykelfest! Rätt ska vara rätt.
 
Alla familjer skulle ha med sig två tapasrätter och en efterrätt. Jag tänkte att vi kunde ha med oss gurk och morotstavar och salta pinnar till efterrätt men sen kändes det lite snålt tilltaget. Så vi tog med oss kycklingklubbor och minitacobåtar. Och chokladkaka. 
 
All den goda maten ledde till att jag blev befruktad med en liten, liten food baby mot slutet av kvällen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Varje familj hade förberett en femkampsgren där man var i lag med sin familj. 
 
En gren var att pricka mål/hink med innebandyboll. Att pricka den rosa hinken gav flest poäng OCH DET GJORDE JAG! HA! Mitt trick var att sikta på något helt annat och förlita mig på slumpen. 
 
 
 
 
 
En annan femkampsgren var klassikern doppa penna i flaska. 
 
 
 
 
 
 
 
En mindre klassisk gren var Yogachallange som de yngre deltagarna hade roddat ihop för sina föräldrar. Det vill säga en utmaning som går ut på att göra akrobatiska slash livsfarliga övningar i par. Vissa av oss kände omedelbart att klänning var ett dumt klädval... 
 
 
 
 
 
Efter midnatt någon gång cyklade vi hem igen. 
 
 
 
 
 En mycket trevlig kväll i goda vänners lag. 

Lycka, 90-talsmissbruk och insikten av att jag kan

Jag är så lycklig för igår hittade jag en skatt - mina gamla dagböcker!! 
 
Eller ja, nu låter det som att jag har letat massa, det har jag inte. Där emot har jag länge TÄNKT att jag ska gå in i förrådet och se om böckerna står där. Igår gjorde jag det. Och de stod där *skalar av dramatiken*
 
Jag skrev dagbok oavbrutet från mellanstadiet till 23-års ålder ungefär (sen hittade jag något som heter blogg). 
 
 
 
 
Jag hittade också massa gamla noveller.
 
Här har jag som 16-åring skrivit en text med den dramatiska rubriken Leva eller dö. 
 
 
 
 
En skärgårdsroman från 1999 till Eder tjänst. 
 
 
 
 
Under min skrivkurs är en del av kritiken jag fått att jag skriver för krönike-artat. Syftet är ju att skriva skönlitterärt vilket är en annan grej. Jag har tänkt att jag inte kan skriva skönlitterärt, men när jag läser mina gamla noveller inser jag att jag VISST kan! Eller jag kunde i alla fall, vilket betyder att jag har det inom mig. Texterna är fulla av miljöbeskrivningar och känslor, alltså gestaltande. Men tio år av bloggande har gjort att jag har lärt mig skala bort allt sådant ur mina texter. I mina skönlitterära texter måste jag kunna gräva fram det igen. 
 
Sen hittade jag en samling desperata brev från brevvänner runt om i världen, ett fenomen jag missbrukade under 90-talet. Jag älskade känslan av en rykande färsk brevis för att sedan tappa intresset efter några månader (i sann Moa-anda). 
 
 
 
 
 
Jag har inte läst breven ännu men jag antar att de mest består av WHY DON´T YOU ANSWER MOOOOA?! Tätt följt av min ekande tystnad. 

Farligt spel

Vet ni vilket som världens farligaste spel?

Rysk roulette? Kasta knivar mot ett äpple som någon balanserar på huvudet? Poker med kroppsdelar som insats?

Nej nej nej. 

Det farligaste spelet du kan spela är "jag ska bara blunda lite” efter att du just har stängt av väckarklockan.

– Jag ska bara stänga ögonlocken liiiiite..., tänkte jag idag strax efter att jag hade klickat av alarmet på mobilen. 

Som om det någonsin har fungerat att "bara blunda lite" när klockan är 06:12 en vardagsmorgon och du har varit semi-vaken i mindre än 30 sekunder?

Nä precis. 

Och det insåg jag också i samband med ett chock-uppvaknande sjutton minuter senare. 

 

Mörr´n mörr´n hörrni!
 

Skammen

Jag pluggar Skriva litteratur för barn, som ni vet.
 
Varannan vecka lämnar vi in olika skrivuppgifter som vi sedan får feedback på från kursens lärare. Lärare som även är verksamma författare. Jag tycker, och har alltid tyckt, att det är SÅ jobbigt att få feedback på det jag skriver eller presterar i jobbet! Alltså nästan orimligt jobbigt. 
 
Jag har funderat kring varför och kommit fram till följande:
 
1. Jag tar åt mig personligen. Jag kan inte skilja på sak och person. 
 
2. Får jag "negativ" feedback ser jag BARA det och det blir till en stor, jobbig känsla i mig. Jag är kass tänker jag. Jag kan inte det här. Jag är en bluff!
 
3. Jag känner skam. Skam för att jag levererar något som inte är 110% fulländat. Piiiinsamt tänker jag.
 
Men hallå!
 
Jag är inte dummare än att jag förstår att det här är något som jag måste jobba på. 
 
1. Jag måste lära mig att skilja på sak och person. Bara för att en text inte håller så betyder inte det att JAG SOM PERSON inte håller. Herregud. 
 
2. Jag måste lära mig ta till mig feedback på ett lugnt och sansat sätt, rent mentalt alltså. Läser jag feedbacken en andra gång inser jag ju alltid att det inte bara är dålig kritik. Läser jag en tredje gång ser jag att det visst är övervägande positiva ord (vilket min hjärna vid en första anblick helt har sållat bort). 
 
3. Jag VET att ingen skribent skapar 110% fulländade saker på första försöket. Plus - det finns ingen människa som utvecklas på enbart positiv feedback, det som utvecklar är den sakliga kritiken blandat med uppmuntran och pepp. Under dessa veckor har jag snudd på fysiskt känt inom mig hur jag har växt som skribent. Det är ju fantastiskt!
 
Sist men inte minst: Jag ÄR inte mina prestationer. 
 
Så.
 
Det var dagens terapi av och med mig själv. 
 
 
 
 

A men va...

Jag och Matilda gick in på KappAhl idag. 
 
Tror ni inte att de här byxorna plus blusen (det ser ut som en jumpsuit men den är tvådelad) som jag köpte på KappAhl för mindre än en månad sedan hängde på reastången?!?
 
 
 
 
Jomenvisst.
 
– Näääääeeee, utbrast jag.
– Strunt i det, sa Matilda.
– Undrar hur många procent de har sänkt med? sa jag. 
– Det man vet har man inte ont av! påpekade Matilda. 
– Jag måste få veta. 
– TITTA INTE PÅ LAPPEN! utbrast Matilda. 
– Jag måste. 
– Fortsätt bara gå!
– Nej!
 
Jag stannade och kollade på lappen.
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig nu 50% förorättad och 100% lurad.
 

Budgetkoll

Jag och Matilda planerar en fest på jobbet. Vi började skissa och boka saker inför festen redan i våras. Sedan har vi tagit en paus i planeringen, fram tills nu. 
 
– Jag har nog inte kvar utskriften med budgeten, sa Matilda. Vi får skriva ut den igen. 
– Men snälla nån JAG har kvar utskriften! svarade jag
 
Sen ojade jag mig över vilken slarver Matilda är medan jag drog fram mitt noga sparade budgetpapper ur datorväskan. 
 
 
 
 
 
 
 
Eh, ja.
 
Den hade kanske legat lite trångt i väskan och möjligen blivit en gnutta asymmetrisk med tiden - men den var fullt läsbar.
 
Kom inte och säga att det inte är ordning på mig!!
 
 

En aha-upplevelse

Jag fick något av en aha-upplevelse när jag läste Michaela Fornis blogg igår. Hon hade skrivit ett inlägg med tips om mysiga och snygga hemmakläder. 
 
Vaaaaa tänkte jag? Kan man vara bekväm OCH stylish hemma?? Jaha det kan man tydligen. Min definition av hemmakläder är annars ett par fladderbyxor jag hade som gravid, en MINST 10 år gammal tröja från Monki som inte längre återfår passform ens efter tvätt i 290 grader samt min mammas gamla strandklänning från 80-talet som jag kallar nattlinne (var inte den klänningen giftfri och ekologisk innan så har den garanterat blivit det nu efter alla tvättar och all användning). 
 
Men liksom, tittar här då! 
 
En fantastisk vara-hemma-och-skrota-runt-kimmono från H&M! 
 
 
 
 
 
Eller det här settet i vitt, också från H&M.
 

 
 
 
Eller ännu hellre det där settet i svart som döljer eventuella kaffe och smörgåsfläckar bättre än vitt. 
 
 
 
 
 
Tänk dessa ljuva outfits ihop med de här små hårbollarna. 
 
 
 
 
Allt från H&M
 
LÄGG AV liksom! 
 
Nu tampas jag med en känslan av att vilja klicka hem något av det och min snåltarm som tycker att det är ett onödigt inköp. Samtidigt VET jag att jag skulle använda skiten ur det och snart vara nere på 0 öre per användning.
 
 

Kan vi prata om en sak

Kan vi snälla prata om en sak. 
 
Prata om vaddå undrar ni? Marknadsekonomi? Världsläget? Politiska konflikter? 
 
Nej nej nej. 
 
Kan vi snälla prata om FÄRGAD LJUNG! Jag ser det över allt. Ljung som är färgad i rött, blått, gult, orange, neongrönt… Vad ÄR det för påhitt? 
 
 
 
 
 
 
Jag har även sett att det finns färgade silvergirlander.
 
 
 
 
Well. Not so silver anymore. 
 
Jag är INTE speciellt kräsen av mig när det kommer till färg och och form. Jag kan exempelvis lätt leva med ett kök som där varken luckor, handtag, bänkskiva eller kakel matchar. Men färgad ljung - där går tydligen min gräns rent estetiskt. 
 
Tacka vet jag den naturella varianten. 
 
 
 
 

Att göra en klassiker

Imorse vaknade jag klockan 04 av min man som var uppe på toaletten. PLING kunde jag höra när min ögonlock slogs upp på vid gavel. Jag kände mig klarvaken.
 
Jag: Nu måste jag somna om. 
Min hjärna: Jag är SÅÅÅÅ pigg! 
Jag: Sov sov sov...
Min hjärna: WHAT A TIME PÅ DYGNET TO BE ALIVE! Tjohoooo! 
Jag: Sov sov sov...
Min hjärna: Nä om man skulle ta och ägna sig åt det man har svart bälte i?
Jag: Sov sov sov...
Min hjärna: Nämligen ORO! Jippi!
Jag: Nej nej nej.
Min hjärna: Inget går upp emot att rota fram något random orosmoment och älta det under dyrbara sovtimmar. Aaaah....
Jag: Neeeej jag måste sova nu! 
 
Osv osv osv.
 
 
 
 
 
Jag somnade om vid 05-snåret eller så. 
 
Sen ringde alarmet klockan 06:45 och då var jag givetvis jättetrött.
 
En klassiker. 
 
 
Tidigare inlägg