Vad händer?

Ja-happ.
 
Det var ju helt klart ett tag sedan det såg ut så här:
 
 
 
 
 
 
Att kolla in väderappen är knappast en munter känsla nuförtiden. Det är inte så att jag spontant börjar kvittra när jag scrollar prognosen. 
 
 
 
 
 
Snarare har jag drabbats av en känsla av menlöshet de senaste dagarna. 
 
Vad håller vi på med här uppe i norden? Varför bor vi ens här? På torsdag är natten längre än dagen och VI ÄR OKEJ MED DET??
 
Årstiden ba: Jag vägrar låta er möta solen! 
Vi ba: De fyra årstiderna är det BÄSTA med Sverige. Hihi!
Årstiden ba: Nu tänker jag veva igång natten efter lunch, mjehehe...
Vi ba: Om några månader blir det ljusare igen, tjoho!
Årstiden ba: Jag tänker ge er alla en depression.
Vi ba: Glädje är överskattat, nu fortsätter vi bo i den här delen av världen. Jippi!
 
Ni hör. Vi lever i förnekelse. 
 
 
 

Passion, begåvning, disciplin

Jag har läst författaren Elisabeth Georges bok Skriv på! En bok där hon berättar om sin skrivprocess samt ger massor av tips till aspirerande författare. 
 
 
 
 
 
George menar att har man begåvning, passion och disciplin i sitt skrivande kommer man med största sannolikhet att få sin bok utgiven. 
 
 
 
 
 
Har man endast en kombination av egenskaperna begåvning och disciplin eller passion och disciplin minskar chanserna att få sin bok utgiven, men möjligheten finns. Har man tur kan man få en bok utgiven på disciplin enkom. 
 
Har man där emot endast begåvning och passion kommer man inte att bli utgiven. Detta på grund av den enkla anledning att har man inte disciplin kommer man aldrig fixa att färdigställa det enorma arbete som en bok innebär.
 
 
 
 
 
Utan att jämföra bloggandet med Elisabeth George eller andra författare vill jag ändå påstå att det är ungefär samma egenskaper som gäller för att driva en blogg (eller annan social kanal). Du kan vara hur begåvad som helst vad gäller att skriva och fota och berätta men finns inte disciplinen så kommer det du har påbörjat att rinna ut i sanden. 
 
Jag har disciplin och passion kring mitt skrivande. Dessa två grejer hänger tätt samman för mig överlag. Jag kan inte ha disciplin om jag inte har passion. Men har jag passion kommer disciplinen enkelt för mig. 
 
Jag är dock lite besviken på mig själv för disciplinen har inte riktigt funnits där under november och december. Alltså, jag ÄR klar med boken. Det krävs bara en hel del omarbetning och redigering vilket har känts lite segt.
 
Innan sommaren 2019 ska jag dock ha skickat in mitt manus till minst fem bokförlag. Sen får vi se. Men når jag det målet kommer jag vara SÅ stolt över mig själv!

Julbakstradition

Igår bakade vi julgodis och pysslade hemma hos min bror och Hanna. Det har blivit en tradition med start förra året. Ni kanske minns när vi käkade rått ägg och kokos? Jag minns! Kan fortfarande känna eftersmaken...
 
Nå väl. 
 
Igår gjorde vi chokladpraliner, wienernougat och knäck. 
 
 
 
 
 
Nioåringen rörde om i en skål med mjölkchoklad, nougat och blockchoklad. Tristar saker har smälts samman till en sås. Det är jag rätt säker på. 
 
 
 
 
 
Den yngsta släktingen ryktes med i julkänslan och hade plötsligt ett paketsnöre kring hjässan och en smällkaramell rasslandes mellan nävarna (festen fick avbrytas när smällkaramellens papper började blandas med bebisens saliv). 
 
 
 
 
 
Det känns svindlande att det skiljer 90 år mellan min mormor och mitt syskonbarn. Vilken ynnest att de får uppleva varandra <3
 
 
 
 
 
En sak ska ni veta och det är att finns det bara något som semi-liknar ett mål samt något slags runt föremål, ja då kan man ge sig den på att bröderna Spider kickar igång en straffturnering. 
 
 
 
 
Efter många timmars bakande, straffturnerande och pysslande (plus ett restaurangbesök) var det dags för avsmakning. 
 
 
 
 
Knäcken fick toppbetyg! 
Nougaten fick också bra betyg!
Alla hatade pralinen. 
 
– Den blir en bra gåbort-present, konstaterade min bror. 
 
Alla höll med.
 

Vad håller jag på med?

Jag vet inte vad jag håller på med om nätterna men det är något slags självskadebeteende som tar form.
 
Jag envisas nämligen med att placera mig själv i en otroligt obekväm sovställning. Jag ligger på rygg och sedan vrider jag huvudet åt vänster vilket är cirka noll njutbart. Men det verkar inte bekomma mitt sovande jag. Förra veckan vaknade jag och hade så ont i sidan av nacken och ut i axeln att jag fick ta två alvedon. Det hjälpte. INTE! Jag fick be Matilda massera mig en stund på jobbet. Och ja, det kan mycket väl ha sett märkligt ut när den ena konsulten stod och knådade den andra konsulten i nacken medans denne stönade högt, ömsom av smärta ömsom av välbehag. Men vad göra?? Sen stretchade jag nacken och då kändes det lite bättre. 
 
– Så här behöver jag ju inte sova igen! noterade jag mentalt. 
 
Men vad händer?
 
Jo jag placerade mig själv i samma sovställning IGEN! Och sedan IGEN! Och så har jag hållt på alldeles för många nätter.
 
– Det här är ORIMLIGT! vill jag skrika till mig själv i någon slags Kishti Tomita-style. 
 
 
 
Nackvridarinnan. 
 
 

A star is born

Igår var jag och några kompisar och såg A star is born på bio. 

 

En fantastisk film! Jag älskar Lady Gaga och Bradley Cooper är ju inte svintråkig att titta på. Det är ju inte så att ögonen blöder när han är i bild direkt. Snarare springer ögonen upp för en sommaräng utan att bli det minsta trötta.

 

 

 

 

 

Sen älskar jag filmer där jag sveps med i en känsla och starkt känner det där vill JAG uppleva! Vilket A Star is Born gjorde. 

 

Varför får inte jag bo i USA och träffa en svinsnygg, känd musiker av en slump som plockar upp mig på scen inför 100 000 personer och låter mig sjunga? Va? Varför??

 

För att det hade blivit katastrof såklart, svarar mitt förnuft. För jag kan inte sjunga och min enda favoritlåt Han tog av sig sin kavaj av Lasse Berghagen hade antagligen inte gjort sig inför alla amerikaner. 

 

Men ändåååå… 

 

Bra film. Jag rekommenderar A Star is born. 

Att ge namn åt en katt

Den dagen vi flyttar till ett friliggande hus har jag lovat barnen att vi ska ha en katt. Jag älskar trots allt katter! Jag är själv uppvuxen med två stycken. 
 
Trots att vi inte vet om det blir en flytt om ett eller fem år har vi börjat spåna på kattnamn. Lika bra att ligga i framkant. 
 
Namnförslag till framtida katt: 
 
1. Kattis (mitt förslag) (KATTis) (fattar ni?) (haha) (briljant) 
2. Aramis (sexåringens förslag) (vi tror att han har fått det från grannens katt som heter så, själv förnekar han bestämt inspirationen)
3. Sixten (också sexåringens förslag) (han drömmer själv om att heta Sixten) (när vi var på Mallorca sa han till Bamseklubb-ledarna att han hette Sixten vilket de sedan trodde i en halv vecka). 
4. Gosis 
5. Gobi 
6. Kattmao 
 
Jag röstar av naturliga skäl på Kattis. 
 
 
 
Katten Flisan, som jag växte upp med <3
 

Glöggmys och långrandiga säljare

Igår hade barnen julbak hos farmor med kusinerna och rundade av detta härliga med övernattning, mitt i veckan ba´. Mysigt. Det innebar att jag och Spiderpapa hade en lugn kväll igår.
 
Vi köpte ost och kex och pepparkakor och kokade glögg och... 
 
 
 
 
 
 
Tittade på julfilmer på Netflix!
 
Jag ÄLSKAR julfilmer. De får med fördel vara halvkassa, cheesy och förutsägbara. 
 
 
 
 
 
Idag kickade jag igång morgonen med en frukostföreläsning som handlade om olika kundtyper. 
 
 
 
 
Vi har haft fibersäljare hemma hos oss i veckan som helt klart INTE har lyssnat till den här föreläsningen eller alls verkar ha någon aning om att det finns olika typer av kunder. Jag är kunden som HATAR detaljer. Jag zoomar ut på en sekund om säljaren blir långrandig. 
 
– Well you lost me at låt mig förklara det tekniska, ville jag säga. 
 
Att fibersäljaren inte SÅG på tomheten i mina ögon och motståndet i mitt kroppsspråk känns som generalfel 1A vad gäller säljteknik. Fast å andra sidan var han fullt upptagen med att rikta uppmärksamheten åt min man (som inte heller var intresserad) eftersom han verkade inneha föreställningen om att bara män kan teknik, något som leder oss till generalfel 1B. 
 
Hur som helst kommer vi inte köpa fiber av den leverantören om man säger sååååååå
 
Japp. Efter föreläsningen överraskade jag Matilda med att ha tagit med mig mina saffransbullar med vit choklad.
 
 
 
 
Omedelbar fest, fun and games uppstod på kontoret! Matilda har pratat om dessa bullar sedan jag bjöd henne sist för typ två år sedan så det kändes läge.
 
Över och ut så länge. 

Imponerad av två författardebutanter

För ett tag sedan fick jag ett mail från Anna Johansson som berättade att hon har läst min blogg i många år och frågade om hon fick skicka sin debutbok till mig, en barnbok. Det fick hon!
 
 
 
 
 
Boken heter Sally Superstjärna och handlar om Sally som ska uppträda i skolan och blir jättenervös. Ett ämne många barn (och vuxna) nog kan känna igen sig i. Sexåringen här hemma uppskattade boken och lärde sig ett nytt ord på kuppen - rampfeber. Tips!
 
En annan person vars debutbok (för vuxna) som jag har läst är Lin Jansson som skrivit Ragga som du shoppar (ÄLSKAR DEN). Igår var Lin på biblioteket i Skövde för författaruppläsning. Jag var självklart där. Björn Ranelid var också där och det blev möjligen liiiiite mycket Björn och lite lite Lin för mina förväntningar.
 
 
 
 
 
 
Men efteråt fick jag chansen att säga hej till Lin. Vid sidan av författandet pluggar hon till sjuksköterska vid Sahlgrenska (universitetet?). Jag var så där nervös som man är när man ska heja på någon som man beundrar men samtalet gick väl bra tills jag hasplade ur mig frågan om hon hade sett Bachelor-David i de Sahlgrenska krokarna (han är ju polis och brukar vara där i jobbet, enligt serien).
 
Men snälla nån - VARFÖR FRÅGADE JAG DET?
 
Vad har mitt Bachelorberoende med Lin Janssons författarskap att göra?
 
INGET!
 
Ett otroligt märkligt inflikande på samtalet sponsrat av - mig själv! 
 
Lin hade inte sett Bachelor. Och jag kände omedelbart att jag skulle få vargtimman för den frågan :-))))) 
 
Fast... Sen började jag och Lin följa varandra på Instagram och det är möjligen nutidens tecken på att jag inte gjorde bort mig alldeles. He. 

En puls vaknade till liv

Idag vaknade jag och kände att allt var internetlöst som vanligt

 

Men så plötsligt hörde jag ljud från barnets iPad. YouTube-ljud! Jag rusade fram för att titta vad som stod på och mycket riktigt hade barnet kommit in på YouTube!!

 

– Vi vi vi vi… VI HAR INTERNET! skrek jag och nästan darrade i chock.

 

Efter att barnen hade lämnats på skolan kastade jag mig över min dator för att fånga det internet som fångas kunde. Vissa sidor kom jag in på efter endast en liten stunds laddning. Mitt bloggforum tog en kvart att ladda och mitt studentforum laddades bara halvvägs. Men ändå. Internet har tillfälligt uppstått från di döda. Någonting lever! En puls har vaknat till liv, om än svagt. 

 

A ja. Snart försvinner garanterat den lilla, lilla uppkopplingen igen, men för en stund får jag semi-känna hur det är att leva i ett vanligt hushåll år 2018. Jag har ju tvingats jobba från andra ställen hela veckan. ComHem har förskjutit mig från mitt eget hem kan man säga. De borde heta GåBort istället. Eller ComInteHem. Bara en tanke. 

 

Förlåt för klag. Men jag är som sagt heligt trött på ComHem och deras så kallade internet-leverans. Grannarna har också problem (vi är en ComHem-förening) och är lika heligt trötta dom. 

 

Något roligare och betydligt med livfullt: 

 

Igår bakade jag mina bejublade lussebullar!

 

 
 
 
Ni vet dom med receptet som jag fick från tidningen Buffé och som jag med åren har kommit att kalla för MITT recept??? Det är det enda lussebullsrecept du behöver.
 
 
Häpp!

Att leva år 1892

Om ni vill veta hur det var att leva år 1892 så kan ni fråga mig! Jag och min kära familj lajvar det just nu. Vi har nämligen INGET INTERNET HEMMA! Alls. Zero. 
 
 
 
 
 
Okej vi kanske inte måste backa så långt bak som till 1800-talet, men säg 1992 då. Sedan en vecka tillbaka levererar ComHem nämligen NOLL uppkoppling till oss. Jag brukar inte skriva ut förtagsnamn när jag klagar men ComHem har varit en besvikelse hela den här hösten så nu struntar jag i min princip.
 
Vi har varit kunder hos ComHem sedan for ever och har aldrig haft ett uns problem. Vi har surfat som om det inte fanns någon morgondag och uppkopplingen har aldrig ens mini-buffrat lite. Men så för några veckor sedan kom den där morgondagen, ni kanske minns mitt telefonsamtal till supporten? Efter det blev det någorlunda bra igen (dock ej felfritt) men nu är vi alltså nere på noll. Jag kommer inte ut på nätet över huvudtaget. Jag hade en bättre uppkoppling när jag aktivt ringde upp nätet år 1999. Då förstår ni. Och vi bor alltså INTE i en stuga ute i skogen utan mitt i stan. Japp. 
 
Det ställer till lite problem då jag 1) jobbar hemifrån fler dagar per vecka och 2) pluggar hemifrån. 
 
 
 
 
 
 
Jag fattar att shit happens och att detta är ett i-landsproblem men det som irriterar mig är att vi har fått noll information från ComHem om detta leveransfel och har tvingats hoppa runt i olika kundtjänster. När vi väl fick kontakt med någon så informerade denne om att vi skulle vara internetlösa minst en vecka. Vi bad om avdrag på fakturan och fick ett nej tyvärr till svar. Vi fick då prata med en chef som till slut lovade att vi kunde få sju dagar strukna på nästa faktura. Återigen, jag fattar att shit happens och jag fattar att ComHem inte kan trolla fram internet och jag fattar att de inte kan stryka fakturor hejvillt till alla som ringer men något jag INTE fattar det är hur man inte kan vilja överträffa sina kunders förväntningar?
 
Vi kommer med största sannolikhet att byta internetleverantör. Antagligen ansluta oss till fiber/stadsnät. Har ni några bra tips?
 
Ps. Skriver det här från internet på jobbet. SLUKAR internet på jobbet och bibblan just nu. Uppkopplingsutsvulten som jag är.
 
 

Barnvakt

Idag var jag barnvakt en stund åt mitt älskade syskonbarn, Spiderkusinen kan vi kalla honom. 
 
Titt´ så glad man blir när man ser sin faster!
 
 
 
 
Men hur kan man bli annat när fasters nuna är den här, det undrar jag och säkert även ni??
 
 
 
 
 
Vi hängde på bibblan en stund medan mamman skulle till tandläkaren som ligger på andra sidan gatan. Vi läste böcker och pusslade.
 
 
 
 
Läsa böcker gick väl så där eftersom Spiderkusinen mest var intresserad av att bläddra bladen väldigt fort fram och tillbaka snarare än att läsa sagan. Men vi har alla olika intressen. 
 
Pusselbitarna hamnade mest i munnen. 
 
 
 
 
Jag fick förklara att bitarna skulle läggas i pusslet, inte i munnen. Men i rättvisans namn stod det faktiskt Titta! Mat på pusslet så hur skulle han kunna veta??
 
 
 
 
 
Minns ni att jag funderade på vilka känslor man kan hysa till ett syskonbarn? Nu vet jag att jag ÄLSKAR min syskonunge så HIMLA mycket! Jag längtar efter honom när vi inte har setts på en stund och hans leende gör mig alldeles varm i hjärtat. Jag önskar honom allt gott i hela världen och vill inget hellre än att få vara den där roliga, engagerade fastern i hans liv. Jag vet själv vilken rikedom det är att ha en nära relation med släktingar och jag vill GÄRNA vara den rikedomen i mitt sykonbarns liv <3
 

En inte så himla bra morgon

Hej från jobbet! 
 
Den här morgonen var kanske inte den bästa.
 
 
 
 
 
 
Barnen har studiedag från skolan men på grund av att både jag och Spiderpapa måste jobba behövde de gå på fritids. Det togs inte emot med öppna armar av barn nr 1. Med det dåliga samvetet hängande över mig försökte jag tidigare i veckan pussla för att barnen inte skulle behöva gå så många timmar. Jag petade in en sovmorgon, morfar kunde hämta tidigare och allt möjligt.
 
En halvtimma innan jag skulle lämna på fritids ringde barn nr 1:s kompis och frågade om barn nr 1 ville komma dit under dagen. Det ville han såklart. Bara det att då fick barn nr 2 (som tidigare varit helt fine med upplägget) bryt för att han måste vara på fritids och inte brorsan. De går inte på samma avdelning eller leker med samma kompisar, men det kändes såklart ändå orättvist. Jag kan förstå det. I samma veva ringde Spiderpapa från jobbet och då passade JAG på att få ett stress/dåligt samvete-bryt inför barn och man på högtalartelefon. 
 
– JAG ORKAR INTE!
 
– Lyssna på mamma nu... pep Spiderpapa i högtalaren. 
 
Barnen satt som förstelnade ljus och bevittnade mammans bryt. 
 
Japp.
 
Nu har jag dåligt samvete för DET istället. 
 
Ibland känns det som att jag fixar och löser och går till mötes och så blir det ändå bara FEL. 
 
En sådan dag alltså. 
 

Come fly with me

Idag hade jag och Matilda en (befogad) promenad tillsammans med en herrans massa ballonger. 
 
Sekunden efter att bilden togs flög vi iväg!
 
 
 
 
 
Nääääää! Skoja ba´. 
 
Vi stod stadiga på marken. Jag har dock gått och gnolat på Frank Sinatras Come on fly with me, we'll fly, we'll fly away hela dagen. 
 
En annan sak - det har blivit minusgrader i Skövde och varje gång jag ser min vinterjacka känner jag mig SÅÅÅÅ nöjd. 
 
 
 
 
 
Jag orkar inte med hur mycket jag tycker om mig själv för att ha investerat i den här rejäla superjackan som värmer typ exakt alla delar av min kropp. Allt utom möjligen händerna och smalbenen. Eller "investerat" förresten? Det lät dyrt. Jag köpte den på H&M:s rea förra säsongen. 200 pix vill jag minnas att jag gav. 
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - en vinterjacka BÖR ha starka sovsäcks-vibbar. Annars är det ingen riktig vinterjacka.
 

Dopad bukett och svängdörrsfars

Kolla in buketten med blommor som jag fick på festen igår
 
 
 
 
 
När en bukett innehåller amaryllis OCH en hel hyacint då vet man att det är en bra bukett. En rejält dopad variant. Den väger som ett spädbarn. 
 
Kuriosa: Jag och Matilda hade planerat att ge vår kollega Christina blommor på festen (vi tre tillsammans ordnade ju allt). Men så fick vi under kvällen på omvägar reda på att Christina hade planerat att ge oss blommor och då kände vi att det kunde se lite konstigt ut att vi tre höll på att hylla varandra på scenen med massa blomster. Så jag smög fram till bandet som skötte snacket och väste att de omedelbart skulle stryka alla blomutdelningar ur körschemat. 
 
Men sen såg jag att Christina smög upp på scenen och verkade på:a en blomutdelning. Jag smög genast upp efter och avstyrde återigen utdelningen. Sen höll vi på så en stund likt någon slags svängdörrsfars.
 
Till slut vann Christina för mot slutet av kvällen ropades jag och Matilda upp på scenen trots allt. 
 
A ja. Roligt såklart! Och som sagt - helt klart en bättre bukett. 
 
Nu står den och tjusar sig på vårt vardagsrumsbord. 
 
 
 

Handboll, öppna dörrar och spontanfika

Hej söndag! 
 
Jag har varit liiiite seg idag efter gårdagens festligheter. Inte bakis, för jag dricker aldrig mycket. Men jag har varit trött.
 
Nioåringen har spelat handbollsmatch. 
 
 
 
 
– Men HALLÅ! Det stod ju att det hade gått fem minuter av matchen nyss? Nu står det att det har gått TRE minuter? utbrast jag vid ett tillfälle.
 
Jag trodde att domaren hade BACKAT matchen. Tills mina medföräldrar på bänken påminde mig om att matchminuterna räknas nedåt. Aaaa just det. Trött som sagt.
 
Sen drog barn och en del föräldrar vidare på A-lagsmatch. Jag tackade nej för jag har mycket med skolan att ta igen. När jag kom hem upptäckte att jag hade glömt att stänga balkongdörren. Den hade alltså stått öppen i tre timmar. Golvet i köket var ISKALLT.
 
 
 
 
 
 
Dock positivt för Spiderpapa som har fått ett gäng öl nedkylda naturlig väg.
 
 
 
 
– Ekologisk nedkylning! kommer jag stolt att meddela honom när han kommer hem sen. 
 
För en stund sedan kom jag på att jag skulle fixa mig lite en fika. Ba´ så där. Jag brukar aldrig fika hemma, speciellt inte ensam. Men idag. Varför inte? 
 
 
 
 
En spontanfika med mig själv. Yolo. 

Festfixar’n

Igår ekade tomheten över Sverige. Allt var stilla. Livets snurr stod på paus. Varför? Jo Spiderchicks blogg STOD ouppdaterad!! Totalez!
 
Ni märkte det va?
 
Va?
 
Inte.
 
Nä. 
 
Okej.
 
Jag var hur som helst fullt upptagen med att arrangera fest för över 200 personer. Vi i festfixargruppen började dagen vid 10 på förmiddagen och var hemma efter kl 01 på natten. 
 
 
 
 
Från klockan 16 hade vi en lokal abonnerad. På knappt två timmar bordsplacerade, dekorerade samt dukade vi för alla gäster. Om jag inte hade gått rekommenderade 10 000 dagliga steg innan så hann jag definitiv med det då.
 
 
 
 
 
Jag är så glad och tacksam för mina kollegor! Vi konstaterade att vi är så synkade nu förtiden att vi inte ens behöver prata med varandra. Vi registrerar med ett kort ögonkast vad de andra två gör och tar vid där vi vet att det behövs. 
 
 
 
 
Jag konstaterade återigen att jag älskar projektledarrollen. Den innehåller allt jag trivs med - snabba puckar, många bollar, kvicka dribblingar, siktade mål och helst inga missade skott. Möjligt att jag även skulle kunna jobba som sportkommentator, ja. 
 
 
 
 
Idag vaknade jag klockan 07:15. Jag var till och med uppe före mina barn??
 
Jo jag vet, jag har otroligt dåliga sovmorgonsgener.
 
Man kan inte ha allt. 
 

Nybakad polis

Nu är vi hemma från min brors polisexamen i Växjö. 
 
Det var en superfin cermoni och jag blev pepp och lite känslosam av att se alla män och kvinnor som har valt yrket polis. De kommer alla att göra så mycket GOTT i sitt yrkesliv. Precis som alla gör som väljer att jobba med människor. 
 
 
 
 
 
I inledningen av cermonin spelades introt till filmen Polisskolan, så älskvärt! Mot slutet sjöng vi alla Du gamla du fria. Jag har kommit att älska vår nationalsång så himla mycket! Jag får rysningar varje gång jag hör den.
 
 
 
 
Nioåringen fick följa med till Växjö (den yngre brorsan hade nog inte pallat bilresan). Han tyckte kanske inte att prick allt var intressant, men var superduktig ändå!
 
 
 
 
På vägen såg vi en sjö med det vackraste namnet JAG NÅGONSIN HAR HÖRT!!
 
 
 
 
Aaaaah... Jag ville stanna och tillbringa fredagen vid denna sjö men det ville tyvärr ingen annan. 
 
Sen åkte vi förbi ett ställe som heter...
 
 
 
BOR! 
 
Och här gick det utför för fem personer som var trötta efter en lång och pirrig dag. Förstår ni hur mycket man kan skoja om ett ställe som heter Bor?? 
 
Var bor du?
Jag bor i Bor.
 
Bo bor i Bor. 
 
Bo bor i Bor med sin bror.
 
Typiskt Bor-borna!
 
Och så vidare och så vidare. Blotta existensen av Bor förgyllde åtminstone två timmar av vår bilresa. Tack för det. 

Mot Växjö

Hej direkt från en Volvo xc90 på väg 27 södergående*
 
Just nu är jag och delar av min familj på väg mot Växjö. For fun undrar ni? För att vi inte har något bättre för oss denna fredag? Nix pix. Vi ska närvara när min bror tar examen som *trumvirvel* POLIS! Högtidligt värre! 
 
Ungefär 2,5 timma tar det ner till Växjö och vi stannade för en stund sedan vid en rastplats i höjd med Jönköping. 
 
 
 
 
Kaffe och macka intogs i den härliga temperaturen av en minusgrad. ”Uteservering” som mamma kallade det. 
 
 
 
 
Jag återkommer med rapport från denna polis-stinna dag. 
 
* Var tvungen att fråga familjen om vilken väg vi åkte på vartpå de trodde att jag uppdaterade vägverkets hemsida *funderar på ny karriär*

Återbruka mera!

Förutom att INTE slänga mat har jag också bestämt mig för att inte handla några nya kläder om jag verkligen inte behöver.
 
Jag har dragit ner mitt klädkonto rejält för lets face it - hur mycket kläder behöver en 35-årig kvinna boende i stan som stannade i längden någon gång i 12-års åldern och som har noll vana av att MacGayver-rulla sig i olika buskar? Svar: Inte så mycket kläder. 
 
I början av hösten kände jag dock behov av en mellantjock jacka. Innan jag omedelbart slängde mig ut för att handla första bästa variant gick jag ner i vårt förråd och tog mig ett kik. Vad hittade jag där? Jo två (2) stycken mellantjocka jackor/kappor. Båda kändes jättetrevliga, trots minst 10 år på nacken.
 
Först hittade jag den här svarta kappan som jag köpte på H&M typ 2006, tror jag. 
 
 
 
 
Den är knälång, lätt utsväng och sitter himla fint över axlarna. Den har perfekt tjocklek för temperaturen så här under senhösten. Den knäpps med tre knappar som alla har varit på vift minst en gång, men då är jag snabbt där med nål och tråd. Ingen kommer undan. 
 
Sen hittade jag den här lite tunnare jackan i kimonomodell som jag köpte på Monki 2008 eller så. 
 
 
 
 
Den är något oversized och jag knyter den med ett band i midjan eller låter den hänga rakt. Med en tjockare tröja under är även den perfekt så här under senhösten. 
 
Nu känner jag nästan hur jag ryser lite lätt vid tanken på att jag INTE hade kollat i förrådet och istället rusat iväg och köpt mig en ny garanterat snarlik svart jacka. Hu! 
 
Förresten blev återvunna kläder årets julklapp i år. Grymt om ni frågar mig.
 

Olikheter med min partner

Jag blev inspirerad av Michaela Forni och tänkte lista några olikheter som finns mellan mig och min man.
 
 
 
Från gången då jag och min man gjorde en faceswap vars resultat skakade oss i grunden. 
 
 
 
• Jag blir lätt rastlös 
Han går efter ledorden mañana mañana...  
 
• Jag drivs av att prova nytt 
Han gillar att veta vad nästa dag ger 
 
• Jag avskyr att vara uppe för sent
Han är gärna uppe till 04:00 om tillställningen är trevlig
 
• Jag tycker att lagom är lagom 
Han är megambitiös
 
• Jag kan tolka in mycket hos andra 
Han tolkar aldrig in saker hos andra 
 
• Jag har jobbat digitalt sedan 2008
Han avskyr att sitta vid en dator 
 
• Senast jag höll i ett instrument var under en extremt kort och ganska plågsam fiolkarriär 1991
Han är musiker 
 
• Jag gör saker snabbt och slarvigt
Han gör saker långsamt och noggrant
 
• Jag jonglerar med fördel tio bollar på en gång
Han föredrar att jonglera en
 
• Jag är ljudkänslighetens mamma 
Han kan sova sig igenom Victoria Silvstedts Hello Hey på högsta volym (true story)
 
• Jag äter helst choklad till fredagsmyset 
Han plockar fram jordnötter 
 
• Jag älskar Bachelor 
Han älskar OCKSÅ Bachelor 
 
Kärlek <3 
 
Vad har ni för olikheter med era partners? 
 
Tidigare inlägg