Proppen och lur av system

Ikväll har vi sprunigt Proppen som går av stapeln varje onsdag här i stan.
 
Det är en springrunda där man får köpa en nummerlapp och sedan springa 1 km (om du är barn) på tid. Kommande dag hittar du din tid i tidningen eller på webben. Det här är mycket populärt bland barnfamiljerna i Skövde. Alltså, MYCKET populärt. Det har nästan nått Justin Bieber konsert-proportioner och köerna ringlar sig LÅNGA redan en halvtimma innan första starten. 
 
 
 
 
 
 
Men pass opp! Vad inleder familjen Spiderchick Proppen med? Springrundan? HAHA! Bitch please.
 
Vi inleder naturligtvis med att köpa den obligatoriska korven och festisen. På så vis förekommer vi den gigantiska korvkön som snart bildas när folk har sprungit färdigt. Så medan resten köar för att springa seglar vi ledigt och fritt in vid korvstationen.
 
HUR SMART?
 
Snacka om att lura systemet!
 
Och när alla andra sedan står och köar för en korv då glider vi förbi med MAGARNA REDAN FULLA!
 
Hahahahaha!!
 
Åh...
 
Va?
 
Vad säger ni?
 
Jo, jag behöver eventuellt skaffa mig ett liv ja.
 
 
 
 
 
Huuuuuur som helst. 
 
Idag blev jag otroligt imponerad av femåringens spring-skills. Tidigare år har han mest varit intresserad av att leta kottar och har möjligen tagit sig tid att bryta ihop utmed banan. Men idag? Han flög fram! Nu stannar han snart nu stannar han snart tänkte jag. I synnerhet i uppförsbackarna. Men det gjorde han inte? Han sprang och sprang. Jag hann knappt inte med? Åh vad stolt jag blev över honom ♥
 
 
 
 
 
 
 
Nästa vecka springer vi igen och fortsätter självklart att lura systemet. 

Så himla klart

Fun fact: Föregående bild på mig i ovig position fotades av femåringen.
 
Jag måste säga att det är oerhört lyxigt att ha barn i fotograferingshjälpsam ålder. I synnerhet när man som mamma är bloggare. Åttaåringen har i och för sig glidit över i ett stadie där han inte längre vill hälpa till så värst mycket på grund av att han oftast har mer viktiga saker för sig. Femåringen där emot är fortfarande i stadiet då han meeeeer än gärna är behjälplig med allt och inget. 
 
- Kan du fota mamma när jag sitter så här? bad jag honom igår. 
- Så himla klart kan jag göra det! svarade femåringen. 
 
Jag tror att det är uttrycket "självklart kan jag göra det" han egentligen söker.
 
Men så länge fungerar "så himla klart" perfekt. Så himla klart. 
 
 
 
Lelle fotografen. 
 

Handbollsavslutning med mjuka värden

Igår hade åttaåringen handbollsavslutning. Diplom och berömmande ord delades ut till alla barn och ungdomar som spelar i föreningen.
 
Sen var det dags för matcher där alla åldrar blandades i lagen. Femåringen fick också vara med. Han har ändå varit föreningens främsta bänksupporter under hela säsongen plus gjort ivriga inhopp på en del träningar, så man kan väl ändå se honom som en del i laget. En kvartsfjärdedel del av laget i alla fall. 
 
Han såg ut som en liten studsande minion på planen, tre huvuden kortare än de yngsta spelarna och minst tio huvuden kortare än de äldre. Plötsligt fick han tag i bollen, såg sin chans och sprang det fortaste han kunde över hela planen, skjutsade iväg bollen med båda händerna och - håll i er nu - GJORDE MÅL! Oj oj. Ni kan tro att han blev glad. Alla applåderade och målet godkändes trots att den innehöll minst tre tveksamma regelbrott. 
 
Jag måste säga att i mitt mammahjärta OCH i mitt kvinnohjärta är det fint att se att grabbarna är så fina med varandra, stora som små. Dom inkluderar och peppar, stöttar och tar hänsyn. Killar kan också mjuka värden!
 
Sen gick hela föreningen, barn, ungdomar, syskon och föräldrar, tillsammans och åt hamburgare på en abonnerad restaurang. Mycket trevligt. 
 
 
 
 
 
 

Handboll med hejarklack

Igår hade åttaåringen handbolls-sammandrag. Vilket betyder att lag från olika städer i vårt närområde träffas och spelar match mot varandra under några timmar. Det handlar mycket om lek fortfarande, såklart. 
 
Den här gången var vi förutseende och packade med oss fika! HA! Vi är annars alltid den oplanerande, fikalösa familjen som får stå i svinlång kö till någon temporär kafeteria för att sedan swisha en halv dagslön för en ljummen kokkorv. Men inte igår inte! Nä nä. Nu hade vi förberett mackor och kaffe och festis och annat göttigt. 
 
Femåringen firade genom att äta upp merparten av all fika redan på vägen dit. 
 
 
 
 
 
 
Sen kollade vi på matcher hela eftermiddagen. Femåringen tycker alltid att det är väldigt spännande att vara med och heja på storebror och han sitter gärna med på tränarbänken. 
 
Vi vuxna ser ett gäng barn som spelar. Femåringen ser ett A-lag i elitserien som spelar. Han har stenkoll på vilka som som leder och vilka som har gjort mål (och då räknar man inte ens mål på den här nivån).
 
Mmm.
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - att ha ett småsyskon är att ha en livslång hejarklack
 
 
 
 

Inte bara lek

- När man blir äldre blir allt så avancerat. På förskolan får man bara leka... suckade åttaåringen idag.
 
- NÄ-HÄÄÄÄ! protesterade femåringen.
 
- Inte? Ni leker väl på förskolan? undrade jag. 
 
- Inte bara! svarade femåringen stött. 
 
- Nähä?
 
- Jag äter frukost. Och så måste jag faktiskt städa! Och sen äter jag lunch också. Så det är inte BARA leka! 
 
Nä nä.
 
Fair enough.
 
Rätt ska vara rätt! 
 
 
 
Person som inte bara leker. 
 

Högsta önskan

Barnen fikade med en kompis i helgen och pratade om olika önskningar. 
 
Åttaåringen: Min högsta önskan är att få dricka direkt ur ett mjölkpaket!
Kompis: Min högsta önskan är att det ska regna 100 glassar från himlen!
Femåringen: Min högsta önskan är att bli BITEN AV EN SPÄCKHUGGARE!
 
Haha!
 
Att hamna i någon slags i klinch med en tandval är ju helt klart en annorlunda önskan. Men vem är jag att lägga värderingar i andras drömmar???
 
 
 
 
 

Sista avsnittet av Bron

Såg ni sista avsnittet av Bron i söndags? 
 
Det var spännande! Kanske lite vacklande i sin handling stundom, men i det hela bra. 
 
- Dom knöt ihop säcken fint, tyckte min man.
 
Just när han sa den meningen blickade jag ner på femåringen som för kvällen hade somnat mellan oss i soffan och då insåg jag att vi också hade knutit ihop säcken. När vi såg första säsongen av Bron 2012 gjorde vi nämligen det med en bebis sovande mellan oss i soffan. Varje gång jag hör introt tänker jag på den där perioden. Mysiga kvällar med tända ljus, Bron på tv och en sussande lite bebis...
 
Och nu såg vi alltså det absolut sista avsnittet och då ligger den där lilla bebisen mellan oss igen. Fast fem år äldre och rätt mycket större. 
 
En fint hopknuten säck på något vis. 
 
 
 
 

Avslöjad

I bilen på väg hem från Skåne kaaaaan det ha varit så att jag satt i framsätet och smög upp några bitar godis ur min väska med intentionen att barnen inte skulle märka något. Men se där blev jag snabbt upptäckt. 
 
Åttaåringen (från baksätet): Vad äter du??
Jag: Eh... Va? 
Åttaåringen: Äter du godis? 
Jag: Eh... Ja.
Åttaåringen: Vi vill också ha! 
Femåringen (triumferande): VI HÖRDE VÄL ATT DET LUKTADE GODIS! 
 
Attans. 
 
Det ska väl ett barn till att höra att det luktar godis!
 
 
 
 

Mellokväll med glad hälsning

Igår kom min mans bror med familj hem till oss för mellokväll. Barnen hade klätt ut sig till sina favoriter bland artisterna (valfritt år). Åttaåringen var David Lindgren och ettåriga kusinen var Fab Freddie. Det senare passade ju utmärkt eftersom hon redan är en ivrig sidekick till åttaåringen.
 
Fyraåriga kusinen var Dolly Style i rosa hår. Väldigt coolt!
 
 
 
 
Femåringen var Benjamin Ingrosso och det såg man tydligt på poseringen, den nedhasade jackan och röda mikrofonen. 
 
 
 
 
- Mamma kan vi skicka en bild på mig till Benjamin? bad femåringen. 
 
Tjaaaa.... Varför inte? tänkte jag. Med teknikens medel är ju allt bara ett klick bort. Så vi swishade iväg en bild till Benjamin via Instagram med en tillhörande vi-hejar-på-dig-i-mello hälsning. 
 
Det tog inte alls lång stund innan vi fick ett svar.
 
 
 
 
 
Ni kan tro att femåringen blev glad.
 
Sen åt vi hämtpizza eftersom exakt noll vuxna personer orkade laga mat. 
 
 
 
 
Och så drog tävlingen igång. 
 
 
 
 
Rätt personer gick direkt till final tycker vi. Fast jag tycker nog Gardell förtjänade en andra chans. 

Storebror visar vägen

Att ha ett storasyskon kan vara knepigt men det är också att ha en ständig källa till inspiration.  
 
Femåringen suger likt en hungrig svamp åt sig allt vad storebror gör. 
 
Igår byggde åttaåringen och hans kompis en koja.
 
 
 
 
 
Vips hade femåringen också byggt en koja.
 
 
 
 
Sen ritade åttaåringen en lapp och satte upp på sin koja och då var femåringen inte sen att snickra ihop en lapp till sin koja. 
 
 
 
 
 
Sen gjorde åttaåringen och hans kompis matteläxa på datorn.
 
 
 
 
 
Då ville femåringen också göra en läxa. Jag gav honom i uppgift att skriva sitt namn, skriva siffrorna 1-10 och klistra minst tre snygga klistermärken på ett papper. Denna uppgift tog han sig an med stort allvar. 
 
 
 
 
Sen spelade åttaåringen tv-spel och då sitter lillebror alltid och tittar på första parkett. 
 
- Du är bäst i spelet, säger lillebror. 
- Tack, säger storebror. 
- Du kommer vinna, säger lillebror.
- Jag vet, säger storebror antagligen uppfylld av allt beröm. 
 
 
 
 
 
Tänk vad praktiskt att ha en storebror ändå. Och en lillebror. 

Barnens hus

Idag tog jag ledigt från jobbet en halvdag och så åkte jag, femåringen och våra kompisar till Barnens hus i Tidaholm. Ett fantastiskt ställe, det får jag säga. 
 
Det är alltså ett stort hus på flera våningar med bara massa rolig lek för barn. 
 
Först lekte femåringen och hans vän pirater i båtrummet. 
 
 
 
 
 
Sen gick vi till utklädningsrummet. Det finns en del outfits att häva ur där om man säger så. 
 
 
 
 
 
Jag hittade till min stora lycka en NALLE PUH-KOSTYM! Den var fem storlekar för liten men jag var naturligtvis tvungen att tråckla ner min kropp i den för att skicka en bild till Matilda.
 
 
 
 
Det blev lite ansträngd stämning när ett gäng andra föräldrar stegade in i rummet och alltså fann en 34-årig kvinna fota sig själv i en spegel iklädd en alldeles för liten björnkostym med tillhörande kameltå... 
 
Men nu säger Matilda att hon har sparat ner bilden som bakgrundsbild i telefonen så det var lätt värt det. 
 
Efter det tog jag på mig en något mer lagom clown-kostym. 
 
 
 
 
 
Vi åt pannkakor till lunch. Enda rimliga lunchen när man är i barnens hus. 
 
 
 
 
Ni känner väl förresten till den stora, skräckinjagande dinousaurien Muttaburrasaurusen? Även kallad Muttaburran? Jo jag tänkte väl det. Från och med nu min favoritdonousaurie.
 
 
 
 
Hopp i kuddarna fick högt betyg. 
 
 
 
 
 
Sen lekte vi skola, affär och pysslade ända till stället stängde. 
 
En fin fredag som ni kanske förstår. 

Inte vilken duk som helst

- Jahapp. En random duk? tänker ni.
 
 
 
 
 
Nej nej.
 
Det här är INTE vilken duk som helst. Det här är THE duk. Den här duken har nämligen en femårig människa sytt och tråcklat och jobbat och svettats med på förskolan under många veckor och vi har fått lägesrapporter varje dag. Faktum är den här syprocessen mycket väl kan vara det ENDA (förutom Pokémon) som vi har pratat om sedan årsskiftet. 
 
Igår kom denna omtalade duk så ÄNTLIGEN hem från förskolan, levererad i ett paket med mamma (AOM) och pappas (Mikael) namn på. 
 
 
 
 
 
Skaparen själv var så stolt att han nästan sprack.
 
Med så mycket omsorg och tid bakom är det helt klart topp tre finaste presenter jag fått i livet!

Dags för...

Nu har vårt lilla, lilla minstebarn fått papper om att börja... Ja vaddå? Babysim? Miniskutt? Bebisrytmik? Bygga-kloss-träning? Dricka-välling-teknik-utbildning? 
 
Nej nej. Inget av det. 
 
Han har fått papper om att börja ... SKOLAN!
 
Jo. För han är tydligen så stor?
 
Jag har officiellt blivit den där föräldern som utbrister näääämen vart tog tiden vägen? Det trodde jag inte när jag harvade runt i min föräldraledighet med sömnbrist upp till knäna och en uppfattning om att tiden mellan klockan 06 och 09 var en hel dag. Inte visste jag då att bara en ynka grisblink senare skulle jag vara mamma till en snart 6-åring och en snart 9-åring. C to the R to the A to the Z to the Y. 
 
Men nu är det alltså skoldags och även om det känns galet att minstebarnet har blivit så stor så känner jag mig redo. För jag känner att HAN är redo. Jag vet att han kommer trivas i skolan. Han har redan många kompisar som går där, han känner till lokalerna och kommer ha samma lärare som sin storebror. Dessutom ska det bli skönt att ha alla mina två bebisar samlade på ett och samma ställe, på något vis. 
 
 
 
 

Lugn och fin...

- Lugn och fin mandarin! sa jag till barnen igår.
 
Jag brukar säga så när jag tycker att dom ska lugna ner sig en smula. 
 
- Varför säger du inte "lugn och fin barnen"? undrade femåringen. 
- Det rimmar inte, förklarade jag. 
- Men då kan du ju säga "lugn och fin deBruin", föreslog femåringen.
 
!!
 
Så nu har jag lagt bort allt vad citrusreferenser heter och rimmar istället med vårt efternamn när jag tycker att barnen kan lugna ner sig. 
 
G e n i a l i s k t. 
 
Ibland ser man inte skogen för alla träd. 
 
 
Person som leker med Turtles och samtidigt är genialisk. 
 

Jag slår dig!

Bröderna Spiderchick hamnade i någon slags konflikt igår. 
 
Lillebror: Jag ska slå dig! 
Storebror: Neeeeeeej! 
Lillebror: Jo nu slår jag dig!! 
Storebror: Neeeeeeej! 
Lillebror: JO! 
Storebror: Vänta jag måste bara gå på toaletten först. 
Lillebror: Okej. 
 
Haha... 
 
Att låta brorsan få uträtta behov mitt i konflikthärden måste väl ändå tyda på någon slags syskonkärlek?
 
 
Spiderkidsen på julafton (inget slagsmål då). 
 

Speciell ge bort-stil

Femåringen hade gjort julklappar till sin familj på förskolan i veckan. Han var mycket stolt över detta när jag hämtade honom. 
 
- Mamma dom här paketen är till er och dom är HEMLIGA. Ni får BARA öppna dom på julafton.
 
Jag svarade att det lät väldigt pirrigt och spännande men att jag förstod att vi måste vänta. 
 
Sen skulle vi hämta åttaåringen på fritids och vi hann inte ens komma in med hela kropparna innanför dörren innan femåringen ropade till sin storebror:
 
- JAG HAR EN JULKLAPP TILL DIG! DU FÅR ÖPPNA DEN NUUUUU!
 
?
 
Några minuter senare hörde jag även hur han försökte ge bort resterande julklappar till ett annat barn på fritids. 
 
??
 
Jag säger inte att det är fel sätt att hantera sina julgåvor på. Jag bara menar att jag inte riktigt har upplevt den ge bort-stilen tidigare.
 
 
 
 
 

Kalas med lager på lager

Igår var femåringen bjuden på kalas hos en kompis vilket naturligtvis var både roligt och pirrigt. 
 
Innan avfärd var det dags att välja kalasoutfit. Kläder är viktigt tycker femåringen och viktigast över allt viktigt är
att få välja själv. Det är nog förresten det enda som är viktigt..?
 
Hur som helst. Efter mycket funderande och väljande i garderoben kom femåringen fram till att jeans och skjorta kändes rimligt för ändamålet. Men när han sedan skulle välja huruvida en kavaj eller storerbrors skinnjacka passade bäst över, ja då blev det klurigare. 
 
Efter en hel del funderande och testande fram och tillbaka kom han fram till att välja... Både ock!
 
 
 
 
 
 
Varför välja ett plagg när det finns något som heter lager på lager?
 
Varför bara välja moset när du kan ha grädden också?
 
Nä. Precis. 

Handbojad

Femåringen fick leksakshandbojor i present av sin polismorbror för ett tag sedan. Så nu har han (femåringen alltså, inte morbrodern) låst fast alla i familjen minst tusen gånger vardera. Obs! Lågt räknat. 
 
Det blir dock i längden ohållbart att en i familjen befinner sig i ständig fångenskap, i synnerhet så här i jultider, så i veckan kom vi fram till att femåringen får låsa fast sina gosedjur istället. 
 
Tidigare idag klev jag in i hans rum och mötte det här:
 
 
 
 
 
Well.
 
Hunden Luddis gör ändå inget direkt för att bidra till julstöket så han kan för min del vara fastlåst resten av december. Eller "låsfast" som femåringen säger. 
 
Sorry Luddis.
 

Hamster vs katt

Barnen här hemma vill GÄRNA ha ett husdjur. 
 
Dom har länge varit helt överens samt inställda på att vi ska ha en katt. I veckan har femåringen dock börjat vackla i sin önskan och vill nu hellre ha en hamster. 
 
Fem positiva grejer med en hamster enligt femåringen:
 
1. Dom kostar inte lika högt som en katt.

2. Dom är sötare.

3. Vi måste köpa en saltsten till den! 

4. Dom har tassar.

5. Sen vet jag inte. Nu får du komma på något mamma.

 

Jag kom på att vi kunde Youtuba hamstrar vilket ledde oss in på Tiny dwarf hamster in a tiny playground. 

 

 
 
 
Gah! Ursäkta men vem kan motstå en liten liten hamster på en liten liten lekplats?
 
Nu slog hamstersuget till. Det måste jag erkänna. 

Luciafirande med fotoförbud

När vårt äldsta barn fyllde 8 år i september hade han ett julkalas (kaaaan ha varit en idé sprungen ur min hjärna). Han hade då på sig en elf-dräkt.
 
 
 
 
 
 
Den här dräkten har lillebror sedan gått och ruvat på och när det idag var dags för Luciafirande på hans förskola visste han EXAKT vad han ville vara för figur. Såklart. 
 
 
 
 
Mycket nöjd päschon. 
 
I övrigt har jag inga bilder från detta firande då det råder strängt fotoförbud. Vilket ni sedan innan vet att jag tycker är SÅ skönt. Jag har ingen lust att sprida mitt barn på 75 olika random Facebooksidor, 41 olika Instagramkonton och 17 snapkonton (obs! uppskattade siffror). Sen visst, en kornig bild på 25 barn med stretande Lusseoutfit över bylsig overall stående i slaskigt decembermörker kanske inte skadar någons integritet for life direkt. Men det bästa med fotoförbudet är att folk är i NUET. Man står och tittar. Man är här och nu. Istället för att barnen ska sjunga in i 80 smartphone-linser och bli bländade av någon dåre som fotar med blixt så sjunger dom till sina päron. Rätt och slätt. Inget telefonfipplande eller stress för att kameran segar och vägrar slå om åt rätt håll. 
 
Mmm. Bra förbud. 
 
Tidigare inlägg Nyare inlägg