Handballschick.nu

Helgen har onekligen gått i handbollens tecken. Innan ni säger något - ja min blogg kommer antagligen att förvandlas till en renodlad handbollsblogg. Handballschick.nu kommer jag peka om adressen till.
 
Nääääää... Skojar nu!
 
Men det har varit massor av handboll i helgen i och med cupen så lite svårt att redogöra för något annat. 
 
Igår såg vi de äldsta spelarna i cupen spela final. De var 16 år, födda 2002. Jo jag vet, barn födda 2002 borde rimligen ligga i någon slags vagga eller på sin höjd ha tagit sina första staplande steg men nej nej. Ut på planen sprang långa och muskulösa MÄN och KVINNOR! Jag kan INTE fatta att våra barn kommer vara så stora när de är 16 år?? Obegripligt. 
 
 
 
 
 
 
Å andra sidan är jag med god marginal omvuxen av två stycken 12-åringar jag känner såatte... 
 
 
 
 
 
Jag älskar för övrigt att vår sexåring älskar handboll.
 
Han har suttit med på spelarbänken under storebrors alla matcher. Lelle tränar´n kallar vi honom. När laget ska tacka motståndare och domare har han varit med, han har deltagit under taktiksnack och uppvärmning. När det har blivit straff har han knappt kunnat sitta still för spänningen är så stor. Vi vuxna ser ju 9-åringar som spelar men sexåringen ser med största sannolikhet ett gäng elitspelare. Så älskvärt <3
 
 

Skyddsrummet

Sexåringen älskar att sätta upp lappar på sin rumsdörr med olika meddelanden till familjen. 
 
Det senaste tillskottet i samlingen är en lapp med texten "skyddsrummet". 
 
 
 
 
 
 
Lite oklart vad det är han vill skydda sig emot?? Men eftersom resten av familjen är strängt portade från rummet (anges på en annan lapp), i synnerhet storebror är portad, (anges på en tredje lapp) har jag mina aningar.....

Handbollsmatcher med twist

Båda våra barn spelar handboll och den äldsta har börjat spela matcher. Nästan varje helg är det match, vilket är jättekul! 

 

Mot match.
 

Dock har killarna (av olika anledningar) hamnat i en serie med spelare som är ett år äldre, alltså födda 2008. Det hinner hända ganska mycket med både längd, styrka och motorik på ett år. Dessutom spelar 08:or på helplan, medan 09:or egentligen ska spela ett år till på halvplan. Men trots viss uppförsbacke i serien kämpar killarna på JÄRNET och det gör oss föräldrar så himla stolta att se! 

 

Idag var dock flera spelare sjuka vilket betydde att vårt lag inte ens hade avbytare. Och då kan det bli tufft med två matcher på rad a´ 40 minuter. Så vilka fick hoppa in för att underlätta? Jo sexåringen och en annan lillebrorsa. Det var minst sagt en brokig skara spelare i varierande längder som äntrade planen (med det generösa antalet av tre tränare också, varav Spiderpapa är den ena). Jag undrade i mitt stilla sinne huruvida övriga publiken förstod att sexåringen var just yngre eller om de trodde att han var ovanligt klent byggd? Som en liten, liten vante var han ute på planen med alla de betydligt större killarna. Han sprang och kämpade och gjorde kanske inga mål och det krävdes möjligen ingen större ansträngning att göra hoppskott över honom men jag är SÅ imponerad att han vågade

 

 

Liten person i försvarsposition. 
 
 

Sedan var det dags för nästa match och HUR gulliga var då inte motståndarna som frågade vårt lag om vi ville låna två spelare av dem? Det ville vi. Så fin gest som signalerar att i den här åldern handlar det inte om att mosa motståndaren eller vinna till varje pris utan det handlar om spelglädje och gemenskap. 

 

Vi fick till och med sällskap på hejarbänken av mammor från motståndarlaget. 

 

– Fast nästa gång hejar vi nog på vårt eget lag igen, skojade de när vi sa hej då. 

 

– Eller så är ni förevigt med oss..., sa vi och skojade INTE.

 

Mjehehe...

 

 
 
 

Ja herregud. Jag kan meddela att det var två handbollsspelare som somnade gott ikväll. 

Världens finaste skolarbete

Sexåringen kom hem med världens finaste skolarbete i veckan! 
 
Jo jag vet, det är lite lökigt av mig att visa er men jag tyckte att det var så fint. 
 
 
 
 
 
Min mamma vill: Blåga (blogga) 
Min mamma: Du är den bästa mamman sum finns 
 
Älskar!
 
Men finast är...
 
Min mamma tycker: Om mig.
 
Såklart jag gör! Är det något jag tycker så är det att jag tycker om honom <3

Halloween-peppen

Idag ska barnen på Halloweendisco. Det är sexåringens första disco och han är SÅ pirrig inför detta. Imorse vaknade han klockan 05:58 och meddelade att han inte hade sovit en enda sekund för att han längtar så.
 
Men så är sexåringen överlag otroligt pepp på Halloween. 
 
 
 
 
 
 
I veckan plingade det på dörren och där stod sexåringen i Halloweendräkt tillsammans med en lika utklädd grannkompis och ropade BUS ELLER GODIS! 
 
– Kör ni bus eller godis NU? utbrast jag förvånat.
– Ja.
– Hur många har ni gått till på gatan?
– Alla! 
 
 
 
 
 
Grannarna var lika oförberedd som jag så det enda Halloween-tjuvstartarna hade skrapat ihop var en fryspåse med lite chips och några kom-tillbaka-på-lördag löften. Vilket dom ändå var otroligt nöjda över, ska tilläggas. 
 
En annan dag målade de Halloweenteckningar som de sålde och fick ihop exakt två kronor var. 
 
Och det här är alltså två veckor INNAN själva Bus eller godis-dagen. 
 
Ni förstår peppen.
 
 

Älskvärd teckning

Det är så mycket älsk på den här teckningen som sexåringen ritade till min brors fru Hanna häromdagen. 
 
 
 
 
 
Som ni kanske ser är det Hanna som står i mitten. Hon har många tänder, väldigt rakt hår och nummer 10 på tröjan. Hon skjuter fotbollsstraffar och i mål står lilla kusinen. 
 
– Mamma han vågar stå i mål! Fast han är en bebis, förklarade sexåringen om sin kusin. 
 
Vidare kan den skarptsynte läsa att Hanna ropar Ja vill sätta den! vilket ju är rimligt att ropa när man just ska tjonga iväg en boll mot mål. Solen som är målad vid Hannas högra tinning är en spontan övermålning då sexåringen råkade göra ett Ä av den bokstav som skulle vara ett A. 
 
– Jag gör en sol så syns det inte, resonerade han. 
 
I Hannas tinning kan man se att det står just Hanna. 
 
I vänstra hörnet står morbror Peter och är armlös men glad ändå. 
 
– Mamma jag glömde Peters armar. Fast det gör inget. 
 
En teckning med många detaljer (och två avsaknade detaljer), helt klart. 
 
 

Kreativ läsning och engagerad bläddring

Häromdagen erbjöd sig sexåringen att läsa för sin bebiskusin.
 
 
 
 
 
– Fast jag vet inte om jag kommer ihåg vad det står i boken? sa sexåringen. 
 
Han kan ju inte läsa på riktigt ännu, utan brukar förlita sig på sitt goda minne.
 
– Fast det gör inget, svarade jag. Bebisar kan inte läsa så du kan hitta på att det står vad som helst. 
 
Det tyckte sexåringen lät lite knasigt, men sen köpte han mitt svar och fantiserade loss. 
 
Bebis tyckte möjligen att själva bläddrandet var det mest spännande med sagostunden och ville GÄRNA hjälpa till med just det momentet. Han bläddrade engagerat både bakåt och framåt, framåt och bakåt flera sidor i taget.
 
 
 
 
 
 
Japp.
 
Alla tar vi fasta på olika saker vi läsning. Men båda verkade i alla fall tycka att det var en trevlig stund. 
 

Äpplegivarna

Vi har plockat av alla äpplen från vårt äppleträd. Det blev så många att vi bestämde oss för att ställa ut två hinkar på trottoaren för folk att ta. 
 
Sexåringen skrev en lapp:
 
 
 

 

Sedan uppstod stor spänning. NÄR skulle folk gå förbi, se uppmaningen och ta för sig av äpplena? 

 

Efter fem minuter var barnen tvungen att springa ut och se om mängden hade minskat. 

 

DET HADE DET!

 

– Mamma mamma någon har tagit av äpplena! jublade barnen. Vem tror du att det är?

– Jag vet inte, sa jag. Kanske någon som gick förbi?

– Det var jag, pep någon.

 

Vi vände oss om och där stod grannen med näsan över trädgårdsplanket.

 

A men va... 

 

Vi kunde inte låta bli att känna oss en gnutta besvikna. Jamenera, här trodde vi att det var någon okänd person eller annan exotisk figur som hade plockat åt sig men så var det grannen. Vilket antiklimax. A ja, grannen fick också ta av äpplena såklart. 
 
Sen gick det ytterligare några timmar och då hade äppelmängden minskat betydligt, till vår stora glädje. 
 
 
 
 
 
Nu hoppas vi att det bakas och mustas för fullt i grannskapet. 

En show

Igår hade sexåringen en kompis på besök. 
 
Efter en stund kom de på att de skulle skapa en show. OH BOY gick de in för denna show! 
 
Först ägnade de minst en timma åt att göra biljetter till den tänkta publiken. Dom viskade och smusslade, skrev och klippte. Mamman fick INTE lyssna. Ibland kom de och frågade hur vissa bokstäver såg ut. Exempelvis är ju ett Ä ett A fast med två prickar ovanpå. 
 
 
 
 
 
 
Efter mycket jobb var biljetterna klara vilka skvallrade om att showen skulle handla om...
 
 
 
 
Batman!
 
Efter att biljetterna var utdelade tyckte showskaparna att det var viktigt att skriva ett gäng regler också, för att på så vis skapa ordning och reda i publiken. 
 
Detta ägnade de ytterligare en timma åt, med många tankar och resonemang. Tillslut fick publiken en ordningslapp. 
 
 
 
 
Inte tillåtet:
 
1. Ta med sig bollar
2. Äta smuliga saker 
3. Gå in på sexåringens rum
 
Tillåtet:
 
1. Klappa händer (tur)
2. Ta kort med mobiltelefon 
 
Sedan övades det på showen en stund innan det var dags för publiken att slå sig ner. 
 
 
 
 
Som synes satt tvåmannapubliken UTANFÖR sexåringens rum, helt enligt regler.
 
Och så var det dags för showen att köra igång. Oj vilken show sen! 
 
 
 
 
 
Sexåringen sjöng låtar med texter om Batman och melodier från Samir och Viktor. Kompisen skötte ljuset med en ficklampa.
 
Publiken klappade händer och fotade. Och jublade, för det var också tillåtet. 
 
En mycket imponerande föreställning i fyra akter. Framför allt är det här med att se sitt barn hänge sig åt en lek bättre än alla shower i hela världen!
 
 

Pengasamlaren

Idag kickade sexåringen igång dagen med att se över sin ekonomi. 
 
- Mamma jag behöver mer pengar, konstaterade han och inledde sedan en djupinventering av hushållets mest stökiga och plottriga garderob.
 
I den här garderoben är chanserna för den enträgne nämligen MYCKET goda att hitta det mesta, så även pengar. 
 
 
 
 
 
 
Efter en stunds rotande hade sexåringen samlat ihop tolv kronor i svenska mynt, ett gäng euros, fem kronor i utgången valör samt femton skrynkliga BR-kronor. 
 
 
 
 
 
 
- Mamma jag hittade en FOSIL också! konstaterade han nöjt vilket möjligen skvallrar om hur ofta vi rensar i den där garderoben. 
 
 
 
 
 
Sen upptäckte han ett gäng bortglömda pärlor och satte genast igång att pärla svenska flaggan samtidigt som han funderade över vad han skulle köpa för sin nyvunna rikedom. 
 
 
 
 
 
En produktiv och givande morgon och ni frågar sexåringen. 
 
 

Sten, sax, påse och...

Sexåringen här hemma leker gärna sten, sax, påse. Under senare tiden har han modifierat reglerna något och lagt till ännu ett element.
 
Numera heter leken sten, sax, påse och SLAJM.
 
 
 
 
 
 
Slajm vinner över alla andra grejer för det klistrar igen allt.
 
Logiskt. 
 
Jag förstår faktiskt inte varför jag inte själv har tänkt på att utveckla leken på detta briljant vis? Istället har jag bara accepterat de säkert tusen år gamla reglerna igen och igen och igen??
 
Fram tills nu då.
 
Banbrytande. 
 
 

Synskarpt intresse

Sedan det kom till mina barns kännedom att det finns en liten grej som heter "lins", som folk kan använda istället för glasögon, har dom odlat ett oerhört stort intresse och en fascination kring detta. 
 
Vi har googlat information om linser, tittat på bilder på linser och Youtubat diverse "så sätter du in linser"-tutorials med en överlappning i "jag testar färgade linser"-vloggar. 
 
När jag avslöjade att det finns en linsbärare i barnens absoluta närhet var det som att jag just hade berättat att vi vunnit på lotto. 
 
- Vem DÅÅÅÅÅ? ville barnen omedelbart veta. 
- Er morbror, svarade jag.
- Mamma vi måste åka dit! krävde barnen. 
 
Så vi fick helt enkelt åka hem till min bror och agera live-publik när han satte i sina linser. 
 
Sann historia. 
 
Och så pratar folk om badhus och lekland??
 
 
 
 

Öronmuffar och pokémonkort

För några veckor sedan såg sexåringen ett par öronmuffar för första gången i sitt liv. Det var kärlek vid första ögonkastet och sedan dess har han velat ha ett par.
 
I veckan köpte jag det åt honom. Det visade sig vara ett bra köp för sedan dess har han velat ha dom på sig både utomhus...
 
 
 
 
Och inomhus. 
 
 
 
 
 
Något annat sexåringen älskar är sina Pokémonkort. Han har fått alla storebrors Pokémonkort plus alla storebrors kompis kort så ni kan ju tänka er att han har en del. 
 
 
 
 
 
- Vill du se alla mina Pokémonkort? frågar han mig ibland.
- Nej gud det är det sista jag vill! har jag lust att svara.
 
Men det gör jag inte. 
 
Istället ler jag tålmodigt och låter honom visa sina GX och EX och siffror och olika blänk och färger och vilka kort som vinner över vilka samtidigt som jag tänker på något vackert.
 
Om det finns någon människa där ute som önskar träna upp sin uthållighet och sitt tålamod så rekommenderar jag helt klart att låta en sexåring gå igenom hela sin Pokémonsamling samtidigt som du lyssnar. Du kommer känna dig otroligt vältränad efteråt. 
 

Varning för skryt!

Klockan 07:50 imorse preciiiis när jag och barnen klev utanför dörren för att ta oss till skolan kände jag hur det var något som började krafsa i bakhuvudet på mig. Någon slags mental påminnelse.... Jag stannade upp och lät minnet krafsa sig längre fram i hjärnbalken och BAAM! Jag mindes. Jag skulle ju ha föräldrasamtal med sexåringens fröken klockan 08:00! Om TIO minuter!
 
Det hade väl inte känts så stressigt om det inte vore för att jag jobbar hemma idag och vid hemmajobb fixar jag mig aldrig innan jag lämnar barnen. Så där stod jag på trappan med skitigt hår, myskläder och oborstade tänder. 
 
- Vänta en sekund! tjoade jag till kidsen som stod och luftgasade med sina cyklar på trottoaren. 
 
Jag rusade in. Deodorantade tänderna och borstade armhålan i blixtens hastighet (eller om det var tvärt om) samtidigt som jag knäppte på mig en BH och drog en borste genom håret. 
 
Väl på skolan följde 40 minuter av extrem föräldrastolthet. Jo jag vet, man är partisk sitt eget barn så ta mig med en nypa salt. Men han fick så många fina ord sagda om sig, vår sexåring. 
 
Han är en snäll kille men bakom det mjuka finns en stor integritet och det gör mig så himla stolt! Och lugn. Han gillar att prata och tar gärna ordet men inte på bekostnad av andra. Han är musikalisk och gillar att sjunga. Han tycker att allt i skolan är roligt och tar sig an läroböckerna med samma energi som han tar sig an lekarna på rasten. Han leker gärna med olika barn, både tjejer och killar och väljer "gäng" baserat på aktiviteten snarare än personerna. 
 
Som förälder kan jag säga att sexåringens skolstart har gått över förväntan. Han var så himla redo.
 
Japp. Resten av dagen ska jag koda ihop en sajt med adressen STOLTSÅJAGSPRICKER.se
 
Så vet ni var ni har mig. 
 
Över och ut. 
 
 
 

Låst vare här

Sexåringen har hittat ett sätt att låsa dörren till sitt rum när han inte är hemma. 
 
 
 
 
 
 
Om inte denna konstruktion, plus alla lappar som på olika sätt säger "FÖRBJUDET", håller löst folk ute så vet jag inte??
 
 

Veteraner i sammanhanget

Igår var vi på föräldramöte i skolan. 
 
Vi är ju numera vana skolföräldrar jag och Spiderpapa. 
 
- Här kommer veteranerna! utbrast en av fröknarna när vi stegade in i skolmatsalen. 
- Berätta MER om mig själv! ville jag svara och kände under en sekund av hybris att JAG kunde hålla i mötet istället för rektorn. 
 
Annat var det under första mötet med storebarnets klass. Han var ju vårt första skolbarn, vi var nyinflyttade till området, vi kände typ ingen och sneglade osäkert mot de andra föräldrarna som vant rörde sig mellan klassrummen. 
 
I år var det vi som var de där vana föräldrarna som hejade på alla och ledigt minglade runt. 
 
Lite extra kul var det såklart att besöka sexåringens klassrum. Barnen hade lämnat små lappar till föräldrarna. Sexåringens lapp såg ut så här:
 
 
 
 
 
Till mamma och pappa, Aom Oam hade han skrivit (som ju är Moa såklart, fast på ett annat sätt). Och så hade han målat hjärtan och en mobiltelefon. Möjligen två ting han tänker på när han tänker på sin mamma.
 
Eh... Ja. En lapp att spara helt klart.
 
 

Bra fråga

Scenario: Vi tittar på Ack Värmland. 
 
Sexåring: Bor dom i Värmland?
Jag: Ja. 
Sexåring: Mamma...
Jag: Ja?
Sexåring: Är det varmt där? 
 
Nu har jag ingen expert på klimat men jag får anta att det är varmt i VÄRMland. 
 
 
 
 

Taskig?

Jo tack både första och andra skolveckan för sexåringen har gått fint. 
 
Jag försöker fråga så mycket som möjligt när han kommer hem efter fritids. Vad han har lärt sig, vad dom har gjort, vilka kompisar han har lekt med och så där. 
 
- Har någon varit taskig? frågade jag igår. 
 
Lika bra att kontrollera liksom. 
 
- Nä, svarade sexåringen. 
- Ingen? sa jag. 
- Jo kanske en.
- Vem då? undrade jag. 
- Det vet väl inte jag! sa sexåringen och slog ut med armarna. 
 
Nä okej. 
 
Ingen har varit taskig så vitt han vet men någon på skolan har kanske varit det. Någon gång. 
 
Snällt ändå av barnet att gå mig till mötes i frågan. 
 
 
 
Mamman med tillmötesgående barn. 
 

Första dagen i skolan

Idag var det en pirrig liten person som vaknade upp till sin första dag i skolan! 
 
 
 
 
 
 
Wow! Vilken milstolpe. 
 
Han var SÅ glad och pirrig när vi promenerade dit. Vi sa hej till fröken och tjenade på alla kompisar. Sen var det samling på mattan och alla mammor och pappor som var med fick sitta vid sidan. 
 
Sexåringen var till en början glad men sen såg jag att han blev bekymrad. Bara subtilt, men som föräldrar vet man DIREKT vad ens barn känner. Jag vinkade till honom att han kunde resa sig från samlingen och smyga upp i mitt knä. Det gjorde han och väl i mammas famn borrade han ner huvudet i min hals och så kom tårarna. 
 
Det blev lite överväldigande helt enkelt. Så stort plötsligt. 
 
Jag stannade kvar en stund extra för att sexåringen ville det. Efter frökens sagoläsning, frukt och glass (dagen till ära) kändes det bra och jag blev glatt avvinkad. 
 
Där är våra två barn så olika. Storebror som är lugnet själv och aldrig tar speciellt mycket plats - han är säker och stark. Lillebror som är den som alltid hörs och syns och tar plats och pratar non stop är den som är känslig och skör. 
 
Alla människor är olika! Allt är lika okej. 
 
Även om nya situationer kan göra sexåringen osäker så VET jag att han kommer trivas i skolan. Han behöver den utmaningen. Jag vet att han kommer älska gymnastiken, musiken, biblioteket och läxböckerna. Han kommer växa och utvecklas och blomstra i hela sin fantastiska person!
 
Jag älskar dig stjärnstopp upp till månen och tusen varv till min fina unge, tänk vad stor du har blivit ♥
 

Påkommen genväg

Sexåringen här hemma har såååååå många frågor. Heeeeela tiden. Om allting.
 
Ibland vet han inte riktigt vad han ska fråga men är ändå så sugen på att undra något, vad som helst, så då kan han säga "är vi hemma nu?" fast han VET att vi är hemma. Eller så är vi inte hemma. Oavsett så VET han ju. 
 
Igår när sexåringen hade haft ett sedvanligt frågemaraton svarade jag till slut "jag vet inte".
 
Men se den genvägen ut ur ett frågemaraton fungerar inte längre! 
 
Sexåringen suckade djupt och sa sedan. 
 
- Mamma. När du säger jag vet inte då är det för att du inte ORKAR svara! 
 
Eh. Ja.
 
Helt korrekt. 
 
 
 
Frågvis och samtidigt älskvärd päschon. 
 
 
 
Tidigare inlägg Nyare inlägg