Högsta önskan

Barnen fikade med en kompis i helgen och pratade om olika önskningar. 
 
Åttaåringen: Min högsta önskan är att få dricka direkt ur ett mjölkpaket!
Kompis: Min högsta önskan är att det ska regna 100 glassar från himlen!
Femåringen: Min högsta önskan är att bli BITEN AV EN SPÄCKHUGGARE!
 
Haha!
 
Att hamna i någon slags i klinch med en tandval är ju helt klart en annorlunda önskan. Men vem är jag att lägga värderingar i andras drömmar???
 
 
 
 
 

Sista avsnittet av Bron

Såg ni sista avsnittet av Bron i söndags? 
 
Det var spännande! Kanske lite vacklande i sin handling stundom, men i det hela bra. 
 
- Dom knöt ihop säcken fint, tyckte min man.
 
Just när han sa den meningen blickade jag ner på femåringen som för kvällen hade somnat mellan oss i soffan och då insåg jag att vi också hade knutit ihop säcken. När vi såg första säsongen av Bron 2012 gjorde vi nämligen det med en bebis sovande mellan oss i soffan. Varje gång jag hör introt tänker jag på den där perioden. Mysiga kvällar med tända ljus, Bron på tv och en sussande lite bebis...
 
Och nu såg vi alltså det absolut sista avsnittet och då ligger den där lilla bebisen mellan oss igen. Fast fem år äldre och rätt mycket större. 
 
En fint hopknuten säck på något vis. 
 
 
 
 

Avslöjad

I bilen på väg hem från Skåne kaaaaan det ha varit så att jag satt i framsätet och smög upp några bitar godis ur min väska med intentionen att barnen inte skulle märka något. Men se där blev jag snabbt upptäckt. 
 
Åttaåringen (från baksätet): Vad äter du??
Jag: Eh... Va? 
Åttaåringen: Äter du godis? 
Jag: Eh... Ja.
Åttaåringen: Vi vill också ha! 
Femåringen (triumferande): VI HÖRDE VÄL ATT DET LUKTADE GODIS! 
 
Attans. 
 
Det ska väl ett barn till att höra att det luktar godis!
 
 
 
 

Mellokväll med glad hälsning

Igår kom min mans bror med familj hem till oss för mellokväll. Barnen hade klätt ut sig till sina favoriter bland artisterna (valfritt år). Åttaåringen var David Lindgren och ettåriga kusinen var Fab Freddie. Det senare passade ju utmärkt eftersom hon redan är en ivrig sidekick till åttaåringen.
 
Fyraåriga kusinen var Dolly Style i rosa hår. Väldigt coolt!
 
 
 
 
Femåringen var Benjamin Ingrosso och det såg man tydligt på poseringen, den nedhasade jackan och röda mikrofonen. 
 
 
 
 
- Mamma kan vi skicka en bild på mig till Benjamin? bad femåringen. 
 
Tjaaaa.... Varför inte? tänkte jag. Med teknikens medel är ju allt bara ett klick bort. Så vi swishade iväg en bild till Benjamin via Instagram med en tillhörande vi-hejar-på-dig-i-mello hälsning. 
 
Det tog inte alls lång stund innan vi fick ett svar.
 
 
 
 
 
Ni kan tro att femåringen blev glad.
 
Sen åt vi hämtpizza eftersom exakt noll vuxna personer orkade laga mat. 
 
 
 
 
Och så drog tävlingen igång. 
 
 
 
 
Rätt personer gick direkt till final tycker vi. Fast jag tycker nog Gardell förtjänade en andra chans. 

Storebror visar vägen

Att ha ett storasyskon kan vara knepigt men det är också att ha en ständig källa till inspiration.  
 
Femåringen suger likt en hungrig svamp åt sig allt vad storebror gör. 
 
Igår byggde åttaåringen och hans kompis en koja.
 
 
 
 
 
Vips hade femåringen också byggt en koja.
 
 
 
 
Sen ritade åttaåringen en lapp och satte upp på sin koja och då var femåringen inte sen att snickra ihop en lapp till sin koja. 
 
 
 
 
 
Sen gjorde åttaåringen och hans kompis matteläxa på datorn.
 
 
 
 
 
Då ville femåringen också göra en läxa. Jag gav honom i uppgift att skriva sitt namn, skriva siffrorna 1-10 och klistra minst tre snygga klistermärken på ett papper. Denna uppgift tog han sig an med stort allvar. 
 
 
 
 
Sen spelade åttaåringen tv-spel och då sitter lillebror alltid och tittar på första parkett. 
 
- Du är bäst i spelet, säger lillebror. 
- Tack, säger storebror. 
- Du kommer vinna, säger lillebror.
- Jag vet, säger storebror antagligen uppfylld av allt beröm. 
 
 
 
 
 
Tänk vad praktiskt att ha en storebror ändå. Och en lillebror. 

Barnens hus

Idag tog jag ledigt från jobbet en halvdag och så åkte jag, femåringen och våra kompisar till Barnens hus i Tidaholm. Ett fantastiskt ställe, det får jag säga. 
 
Det är alltså ett stort hus på flera våningar med bara massa rolig lek för barn. 
 
Först lekte femåringen och hans vän pirater i båtrummet. 
 
 
 
 
 
Sen gick vi till utklädningsrummet. Det finns en del outfits att häva ur där om man säger så. 
 
 
 
 
 
Jag hittade till min stora lycka en NALLE PUH-KOSTYM! Den var fem storlekar för liten men jag var naturligtvis tvungen att tråckla ner min kropp i den för att skicka en bild till Matilda.
 
 
 
 
Det blev lite ansträngd stämning när ett gäng andra föräldrar stegade in i rummet och alltså fann en 34-årig kvinna fota sig själv i en spegel iklädd en alldeles för liten björnkostym med tillhörande kameltå... 
 
Men nu säger Matilda att hon har sparat ner bilden som bakgrundsbild i telefonen så det var lätt värt det. 
 
Efter det tog jag på mig en något mer lagom clown-kostym. 
 
 
 
 
 
Vi åt pannkakor till lunch. Enda rimliga lunchen när man är i barnens hus. 
 
 
 
 
Ni känner väl förresten till den stora, skräckinjagande dinousaurien Muttaburrasaurusen? Även kallad Muttaburran? Jo jag tänkte väl det. Från och med nu min favoritdonousaurie.
 
 
 
 
Hopp i kuddarna fick högt betyg. 
 
 
 
 
 
Sen lekte vi skola, affär och pysslade ända till stället stängde. 
 
En fin fredag som ni kanske förstår. 

Inte vilken duk som helst

- Jahapp. En random duk? tänker ni.
 
 
 
 
 
Nej nej.
 
Det här är INTE vilken duk som helst. Det här är THE duk. Den här duken har nämligen en femårig människa sytt och tråcklat och jobbat och svettats med på förskolan under många veckor och vi har fått lägesrapporter varje dag. Faktum är den här syprocessen mycket väl kan vara det ENDA (förutom Pokémon) som vi har pratat om sedan årsskiftet. 
 
Igår kom denna omtalade duk så ÄNTLIGEN hem från förskolan, levererad i ett paket med mamma (AOM) och pappas (Mikael) namn på. 
 
 
 
 
 
Skaparen själv var så stolt att han nästan sprack.
 
Med så mycket omsorg och tid bakom är det helt klart topp tre finaste presenter jag fått i livet!

Dags för...

Nu har vårt lilla, lilla minstebarn fått papper om att börja... Ja vaddå? Babysim? Miniskutt? Bebisrytmik? Bygga-kloss-träning? Dricka-välling-teknik-utbildning? 
 
Nej nej. Inget av det. 
 
Han har fått papper om att börja ... SKOLAN!
 
Jo. För han är tydligen så stor?
 
Jag har officiellt blivit den där föräldern som utbrister näääämen vart tog tiden vägen? Det trodde jag inte när jag harvade runt i min föräldraledighet med sömnbrist upp till knäna och en uppfattning om att tiden mellan klockan 06 och 09 var en hel dag. Inte visste jag då att bara en ynka grisblink senare skulle jag vara mamma till en snart 6-åring och en snart 9-åring. C to the R to the A to the Z to the Y. 
 
Men nu är det alltså skoldags och även om det känns galet att minstebarnet har blivit så stor så känner jag mig redo. För jag känner att HAN är redo. Jag vet att han kommer trivas i skolan. Han har redan många kompisar som går där, han känner till lokalerna och kommer ha samma lärare som sin storebror. Dessutom ska det bli skönt att ha alla mina två bebisar samlade på ett och samma ställe, på något vis. 
 
 
 
 

Lugn och fin...

- Lugn och fin mandarin! sa jag till barnen igår.
 
Jag brukar säga så när jag tycker att dom ska lugna ner sig en smula. 
 
- Varför säger du inte "lugn och fin barnen"? undrade femåringen. 
- Det rimmar inte, förklarade jag. 
- Men då kan du ju säga "lugn och fin deBruin", föreslog femåringen.
 
!!
 
Så nu har jag lagt bort allt vad citrusreferenser heter och rimmar istället med vårt efternamn när jag tycker att barnen kan lugna ner sig. 
 
G e n i a l i s k t. 
 
Ibland ser man inte skogen för alla träd. 
 
 
Person som leker med Turtles och samtidigt är genialisk. 
 

Jag slår dig!

Bröderna Spiderchick hamnade i någon slags konflikt igår. 
 
Lillebror: Jag ska slå dig! 
Storebror: Neeeeeeej! 
Lillebror: Jo nu slår jag dig!! 
Storebror: Neeeeeeej! 
Lillebror: JO! 
Storebror: Vänta jag måste bara gå på toaletten först. 
Lillebror: Okej. 
 
Haha... 
 
Att låta brorsan få uträtta behov mitt i konflikthärden måste väl ändå tyda på någon slags syskonkärlek?
 
 
Spiderkidsen på julafton (inget slagsmål då). 
 

Speciell ge bort-stil

Femåringen hade gjort julklappar till sin familj på förskolan i veckan. Han var mycket stolt över detta när jag hämtade honom. 
 
- Mamma dom här paketen är till er och dom är HEMLIGA. Ni får BARA öppna dom på julafton.
 
Jag svarade att det lät väldigt pirrigt och spännande men att jag förstod att vi måste vänta. 
 
Sen skulle vi hämta åttaåringen på fritids och vi hann inte ens komma in med hela kropparna innanför dörren innan femåringen ropade till sin storebror:
 
- JAG HAR EN JULKLAPP TILL DIG! DU FÅR ÖPPNA DEN NUUUUU!
 
?
 
Några minuter senare hörde jag även hur han försökte ge bort resterande julklappar till ett annat barn på fritids. 
 
??
 
Jag säger inte att det är fel sätt att hantera sina julgåvor på. Jag bara menar att jag inte riktigt har upplevt den ge bort-stilen tidigare.
 
 
 
 
 

Kalas med lager på lager

Igår var femåringen bjuden på kalas hos en kompis vilket naturligtvis var både roligt och pirrigt. 
 
Innan avfärd var det dags att välja kalasoutfit. Kläder är viktigt tycker femåringen och viktigast över allt viktigt är
att få välja själv. Det är nog förresten det enda som är viktigt..?
 
Hur som helst. Efter mycket funderande och väljande i garderoben kom femåringen fram till att jeans och skjorta kändes rimligt för ändamålet. Men när han sedan skulle välja huruvida en kavaj eller storerbrors skinnjacka passade bäst över, ja då blev det klurigare. 
 
Efter en hel del funderande och testande fram och tillbaka kom han fram till att välja... Både ock!
 
 
 
 
 
 
Varför välja ett plagg när det finns något som heter lager på lager?
 
Varför bara välja moset när du kan ha grädden också?
 
Nä. Precis. 

Handbojad

Femåringen fick leksakshandbojor i present av sin polismorbror för ett tag sedan. Så nu har han (femåringen alltså, inte morbrodern) låst fast alla i familjen minst tusen gånger vardera. Obs! Lågt räknat. 
 
Det blir dock i längden ohållbart att en i familjen befinner sig i ständig fångenskap, i synnerhet så här i jultider, så i veckan kom vi fram till att femåringen får låsa fast sina gosedjur istället. 
 
Tidigare idag klev jag in i hans rum och mötte det här:
 
 
 
 
 
Well.
 
Hunden Luddis gör ändå inget direkt för att bidra till julstöket så han kan för min del vara fastlåst resten av december. Eller "låsfast" som femåringen säger. 
 
Sorry Luddis.
 

Hamster vs katt

Barnen här hemma vill GÄRNA ha ett husdjur. 
 
Dom har länge varit helt överens samt inställda på att vi ska ha en katt. I veckan har femåringen dock börjat vackla i sin önskan och vill nu hellre ha en hamster. 
 
Fem positiva grejer med en hamster enligt femåringen:
 
1. Dom kostar inte lika högt som en katt.

2. Dom är sötare.

3. Vi måste köpa en saltsten till den! 

4. Dom har tassar.

5. Sen vet jag inte. Nu får du komma på något mamma.

 

Jag kom på att vi kunde Youtuba hamstrar vilket ledde oss in på Tiny dwarf hamster in a tiny playground. 

 

 
 
 
Gah! Ursäkta men vem kan motstå en liten liten hamster på en liten liten lekplats?
 
Nu slog hamstersuget till. Det måste jag erkänna. 

Luciafirande med fotoförbud

När vårt äldsta barn fyllde 8 år i september hade han ett julkalas (kaaaan ha varit en idé sprungen ur min hjärna). Han hade då på sig en elf-dräkt.
 
 
 
 
 
 
Den här dräkten har lillebror sedan gått och ruvat på och när det idag var dags för Luciafirande på hans förskola visste han EXAKT vad han ville vara för figur. Såklart. 
 
 
 
 
Mycket nöjd päschon. 
 
I övrigt har jag inga bilder från detta firande då det råder strängt fotoförbud. Vilket ni sedan innan vet att jag tycker är SÅ skönt. Jag har ingen lust att sprida mitt barn på 75 olika random Facebooksidor, 41 olika Instagramkonton och 17 snapkonton (obs! uppskattade siffror). Sen visst, en kornig bild på 25 barn med stretande Lusseoutfit över bylsig overall stående i slaskigt decembermörker kanske inte skadar någons integritet for life direkt. Men det bästa med fotoförbudet är att folk är i NUET. Man står och tittar. Man är här och nu. Istället för att barnen ska sjunga in i 80 smartphone-linser och bli bländade av någon dåre som fotar med blixt så sjunger dom till sina päron. Rätt och slätt. Inget telefonfipplande eller stress för att kameran segar och vägrar slå om åt rätt håll. 
 
Mmm. Bra förbud. 
 

Brevkorrespondens

I vecka fick femåringen ett brev på posten. 
 
I kuveret låg det en tjusig teckning.
 
 
 
 
På baksidan stod det med spretig text "skicka något till mig, hälsningar Jack". 
 
Haha ♥ Alltså man måste ändå älska brev som består av endast uppmaningen att mottagaren ska skicka något tillbaka. Det är exakt så jag själv hade velat fylla alla brev som jag någonsin har skickat till någon.
 
Femåringen var inte sen med att vilja svara tillbaka och då insåg jag att han aldrig har skrivit eller postat ett brev? Dags att lära sig med andra ord!
 
Efter att han hade målat en teckning passande en kär vän förklarade jag för honom att vi måste ta fram ett kuvert, skriva dit en adress, klistra på ett frimärke och sen lägga brevet på brevlådan. Nej inte vår egen brevlåda. En gul brevlåda. Nej det är inte vi som tömmer brevlådan det gör brevbäraren. Ja hen kommer att hitta till Jack. Nej hen kommer inte göra det ikväll, det kommer ta en dag eller två, ja två dagar är lång tid osv osv (maj gadd det går att ställa många frågor om post!). 
 
 
 
 
Nu inväntar vi spänt att kompisen ska få sitt svar och eventuellt skicka något tillbaka. 

Tomteträff

I lördags träffade vi tomten och barnen lämnade sin önskelistor. Femåringen önskar sig bilar och var mycket noga med att poängtera för tomten att det ska vara ögon på bilarna. 
 
- Eh ja visst... svarade tomten och såg möjligen lite förvirrad ut. 
 
Femåringen syftade alltså Blixten-bilar, dom har ögon. 
 
Åttaåringen skrev "overwatch" på sin önskelista och det hade tomten lite svårt att tyda innan jag fick rycka in och förklara att det är ett dataspel. 
 
Alltså, det kan inte vara lätt att vara tomte! Inte nuförtiden när gunghästar och klippdockor för länge sedan försvunnit från önskelistorna till förmån för mer komplexa önskemål så som motorfordon med anatomiska organ och interaktiv underhållning med engelska namn. 
 
 
 
  
 

Pepparkaksdelaren

Igår gjorde mina barn världens kanske bästa, och möjligen smuligaste, uppfinning. Nämligen en pepparkaksdelare! Jajjimen. 
 
- Så slipper man dela för hand! förklarade åttaåringen.
 
Och det vet vi ju alla hur segt och tråkigt det kan vara att hålla på och dela en pepparkaka. Jag har mer än en gång önskar att någon eller något annat skulle kunna göra det ÅT mig. Jag antar att ni har känt det samma.
 
Hur gick då denna eminenta uppfinning till? Jo. 
 
Först band barnen ett snöre runt en stol. 
 
 
 
 

Femåringen drog sedan i snöret så att det ena stolsbenet lyftes. 
 
 
 
 
 
Efter det placerade åttaåringen en pepparkaka under stolsbenet.
 
 
 
 
 
Han tog en sax, klippte i snöret och...
 
 
 
 
SWOOSH! Stolsbenet for ner i golvet och delade pepparkan. 
 
 
 
Man bara måste älska uppfinningar som förenklar livet! 
 
För er som vill ha en ännu tydligare beskrivning över uppfinningen så finns det en film här. 
 
 
 

Vad gör man på en bank?

Vi tittade i en bok häromdagen, jag och femåringen. 
 
- Vad gör man i affären? frågade jag och pekade på affären. 
- Köper mat, svarade femåringen. 
- Vad gör man på bion?
- Ser på film. 
- Vad gör man på banken?
- Rånar! 
 
Haha...
 
Lite oklart vilken typ av kunskap jag har förmedlat till mina barn........
 
 
 

Att möta sitt godissug

När femåringen ber om en nöt och frukt-bar och sedan tar en sked och skrapar av den tunna, tunna chokladhinna som täcker barens undersida för att sedan njuta enkom av den lilla ansamling kakao som blir...
 
 
 
 
Japp.
 
- Slöseri! tycker kanske någon.
- Genialiskt! säger jag.
 
Som barn får man hitta sina vägar när godissuget slår till. 
 
Jag minns för evigt den gången jag som barn hittade en godisbil modell röd Ferrari i en jackficka. Den var komplett stenhård och hade antagligen vinkat av sitt bästföredatum flera månader tidigare. Så jag värmde helt sonika upp den i micron för ett rimligare tuggmotstånd. Det kallar jag att gå en extra mil för sitt godissug!
 
Eller som min moster kommenterade på Instagram:
 
Jag minns när jag och mor din käkade Adinetter (A+D-vitaminer, ev även C) när vi var riktigt godissugna och vi inte hittade nånting annat. De var jättegoda men kanske inte så bra med överdos.
 
Jag giver eder en bild på Adinetter: 
 
 
 
 
Haha!
 
Eftersom det till och med står på förpackningen att dom "smakar som karameller" så kan jag tänka mig att det var både en och två 50-talsungar som överdoserade vitaminer. 
 
 
Tidigare inlägg