Boyfriend jeans

Idag provade jag ett par så kallade "boyfriend jeans".
 
Ni vet jeans som är menade att sitta löst. Typ som att du har dragit på dig din pojkvänns byxor i förbifarten.
 
- Hoppla jag fick visst på mig killes jeans imorse, vilken TUR att dom sitter så där perfekt löst på mig och att jag kan matcha dom med ett par heeeeeeels och en tiiiiisha.
 
Typ så.
 
Grejen är bara att pojkvännsjeansen som jag provade inte var ett dugg lösa. De enda partierna som var någorlunda baggy var en stor puff mellan skinkorna och en stor puff i skrevet. Jag såg ut som en blandning mellan ett uppenbart produktionsfel och någon som missat att besöka vattenklosetten med minst två behov.
 
 
 
 
 
Det blev inget köp.
 
Men på tal om partnerklädbyte så kan jag meddela att min kille genom åren har övertagit en del jeans från mig. Dom sitter så där perfekt rockandroll-tight på honom (girlfriend jeans?).

Att släppa brösten fria

Anna har bloggat om det här med att släppa brösten fria.
 
Det första jag gör när jag kommer hem innanför dörren är att slänga av mig bh:n. Uuuuuuunderbar känsla att knäppa upp bygeln och släppa ut bröna.
 
- Spring brösten spring! säger jag och så får dom löpa fritt.
 
Ute bland folk har jag dock alltid BH på mig. Dels ger det ju viss komfort, men främst känner jag mig besvärad, nästan naken, utan. Mina bröst kan mycket väl svänga vänster när jag svänger höger. Och vice versa. Jag förstår ju att jag är skadad av bröstbilden som ges i media och på film, där är det knappast något häng eller fladder som når kameralinsen.
 
Som tonåring hade jag push-up BH med extra allt som tryckte upp brösten i höjd med öronen. Jag begrep inte hur min mamma kunde gå omkring i en bh utan bygel och utan stoppning i klass med en gymnastikmadrass? När det fanns något så galant som push up?? Nu förstår jag.
 
Att låta bröna fladdra fritt är med på min topp-tio-lista över det bästa som finns i livet! Tätt följt av Marabou Amigo och Real Housewives of Beverly Hills.
 
 
 
 
 

Jag tycker inte att det här är okej

Jag brukar följa omslagen till tidningarna Hänt Bild och Veckans Nu med både fascination och fasa.
 
Exempel på rubriker jag minns:
 
"Kändisarna som smygäter" = bild på kändiskvinnor med helt vanlig mat i handen.
 
"Stjärnorna som är för tjocka och för smala" =
 
 
 
 
 
Senast ser omslaget till Veckans Nu ut så här:
 
 
 
 
 
"Bästa och värsta strandkropparna". Verkligen? Enligt vem?
 
Varför detta ständiga recenserande av kvinnokroppen? Kroppsrecensioner likt dessa var exakt vad jag slängde mig över som ätstörd. Jag slukade den här typen av material, gottade mig och närde min sjuka kroppsuppfattning.
 
Jag är så trött på att kvinnor ideligen ska bedömmas utifrån sitt utseende! Kan vi snälla bara utrota det?
 
Till min stora lycka är det fler som har reagerat. Instagramkontot @Kvinnohat (som instagramar vettigt om normer och ideal - FÖLJ!) uppmanar nu att maila till Veckans Nu och Hänt Bild och ifrågasätta hur kvinnor porträtteras i deras tidningar. Den här tjejen startade initiativet. Jag vet att jag ska maila.
 
När vi ändå är inne på ämnet tidningar som förmedlar knepiga saker tycker jag att ni ska läsa det här inlägget av Lady Dahmer, angående ungdomstidningen Frida. Till och med Kissie har reagerat på tidningarnas kroppsbudskap.
 
Nej, nu bojkottar vi sådan här skittidningar tycker jag.

Att ha en ätstörning

Ni är många som har undrat över den ätstörning jag hade som tonåring så jag publicerar den här texten igen, har filat lite på orden sedan sist.
 
I mina tonår var jag en sådan där "duktighetstjej". Oj vad jag var duktig! Jag var duktig i skolan, duktig på sport, duktig på allt. Jag var omtyckt och hade många vänner.

Jag tyckte aldrig att jag var tjock. Ändå var det en spricka i min självkänsla som sa att nu skulle jag minsann inte bara vara bäst i skolan och proffsigast på sport, nu skulle jag vara smalast också!

Det som började med att en 14-årig tjej skulle vara "nyttig" gick snart över styr.

Jag la upp strikta matscheman över vad jag fick och inte fick äta, vilka tider jag skulle äta och hur mycket mat det skulle ligga på tallriken. Jag visste exakt vad varje livsmedel innehöll i form av fettprocent och energi.

Jag var besatt av att röra på mig och varenda sekund av dagen gick ut på att förbränna kalorier. Jag kunde inte ens sitta ner i lugn och ro och titta på ett vanligt tv-program eftersom det var att sitta still för länge. Tänk vad många kalorier jag skulle missa att förbränna!

Blev jag erbjuden mat hemma hos någon tackade jag alltid nej, bara tanken på att äta något som jag inte visste exakt vad det innehöll gjorde mig panikslagen. Jag kunde aldrig göra något spontant med mina kompisar eftersom hela min tillvaro styrdes av mat och träningsschemat. Frångick jag min "kontroll" blev jag stressad, ledsen och arg.
 
Jag blev väldigt tunn. Tappade hår, förlorade min mens och frös jämt. Var ofta ledsen.

Som tur var uppdagades mitt beteende under ett tidigt stadium och jag fick komma till en ätstörningsenhet. Jag fick prata med psykolog, träffa dietister samt väga mig varje vecka. Att vägas var jobbigt. Jag var mycket väl medveten om att jag skadade mig själv och varje dag hade jag ångest över min sjukdom.

Jag hade dåligt samvete när jag åt och precis lika dåligt samvete när jag inte åt. Jag hade dåligt samvete när jag gick ner i vikt, men fick panik om jag gick upp ett hekto. Det var en ond, jobbig cirkel. Det var som att jag hade en god ängel på ena axeln som var vettig och klarsynt, som sa att det här är fel! Men sedan hade jag en ond djävul på min andra axel som talade om för mig hur värdelös jag var om jag inte klarade av att svälta mig själv. Tyvärr talade djävulen mycket högre än ängeln.

På något vis tog jag mig ändå igenom sista året på högstadiet. Jag började mediaprogrammet på gymnasiet och någonstans där började jag må bättre. Jag slutade med sport och började istället skriva för skoltidningen.
 
Jag orkar inte med dig, dumma sjukdom. Försvinn! Jag är värd att leva mitt liv utan dig!

Plötsligt en dag insåg jag att jag inte hade reflekterat över kaloriinnehåll eller fettförbränning på flera veckor. Jag gick upp i vikt och insåg att jag varken blev olycklig eller mindre omtyckt. Tvärt om började jag må bra och plötsligt hade jag massa energi över till att göra roliga saker! Framför allt hade jag energi till att känna mig lycklig.
 
Efter min tid som ätstörd har jag aldrig bantat eller mixtrat med maten, även om jag ibland har tänkt att jag borde äta eller borde väga si. Men nu vet jag så väl att för mig blir ingenting bättre av att väga mindre. Lycka sitter inte i vad vågen visar. Lycka sitter i själen och själen har ingen klädstorlek.
 
Kloka ord:
 
 
 
Vill poängtera att jag beskriver vad jag personligen har känt. Alla som har varit eller är ätstörda känner och upplever olika.
 

Inlägg om Size Me bortplockat

Jag plockade bort inlägget om Size Me eftersom det tyvärr verkade som att många av er bara blev irriterade.

Jag uttryckte mig tydligen klumpigt, konstigt, for med osanning och bidrog till och med själv till det dumma idealet. Jag måste med andra ord ha uttryckt mig helt åt helskotta konstigt eftersom det inte var meningen alls med min text. ALLS! Tvärt om. Hoppas ingen tog åt sig på fel sätt.

Jag tycker dock fortfarande att Egoboost gör något bra och blir glad av människor som försöker förändra!


Jag bryr mig inte om andras vikt

Anna Hibbs har bloggat om att Blondinbella har börjat träna oftare sedan hon syntes på löpsedlarna i bikini (och det blev en jädrans massa rabalder angående hennes kropp).

Alltså... Tänker folk på sånt där? Aha nu tränar hon massa för att bla bla... Jag läser Blondinbellas blogg men inte en gång har tanken slagit mig att hon tränar mer nu än innan den där fåniga löpsedeln.

Det var samma med Evelina, när hon fick en kommentar om att hon blivit "sjukligt" smal. Ja ba VA?? Jag har inte ens tänkt på att Evelina tappat några kilo. Eller när Prinsessan plötsligt fick en kommentar om att hon var "plus size". Jag hade inte ens noterat Josefins vikt och absolut inte funderat över hennes klädstorlek.

Det har ju även hänt att jag och en kompis kanske träffar en halvbekant på stan och efteråt säger kompisen "såg du att hon hade silikonbröst?". Eh? Näe. Jag tänker inte på sånt.

Jo det klart, har någon sillisar så stora att bröna liksom promenerar först och ett steg efter kommer personen, då ser jag ju det. Eller om en kompis/bloggare helt plötsligt skulle gå upp/ner tio kilo på en vecka, självklart registrerar jag. Jag är inte blind. Men rent generellt är jag obrydd över andras kroppar.

Som yngre däremot var jag väldigt engagerade i hur andra såg ut. Hur kropparna var formade, potentiell vikt, vad andra personer åt, hade på sig för kläder, hur mycket dom tränade och så vidare. Men under senare åren är det ett beteende i mig som helt har försvunnit. Det har inget att göra med att jag inte bryr mig om mina medmänniskor, jag fokuserar helt enkelt bara på annat.

Oj oj oj vad pretto och PK det låter. Men det är sant. Och så jäkla skönt.



Hallå där.



Hihi.



Att ta sig ur en ätstörning

Jag fick en kommentar från en tjej som kämpar mot en ätstörning.

 




Frågan hur man blir frisk från en ätstörning är komplex, det är olika från person till person. MEN! Om jag enkom ska tala utifrån mig själv och hur jag tänkt:

1. Våga släppa taget om din ätstörning.
När jag var ätstörd mådde jag skit, samtidigt kände jag mig trygg inne i min bubbla. Samma mat, träning och rutiner varje dag... Att bryta detta och inte veta vad som väntade var läskigt. Men jag vågade! Jag fick proffessionell hjälp. Sedan tog jag små steg i rätt riktning och insåg sakta att inget hemskt hände. Tvärt om mådde jag bättre. Våga!

2. Du är värd det!
När du börjar släppa taget är det viktigt att du inser att du är VÄRD det. Du är VÄRD att slippa den där rösten som talar om för dig att du inte duger. När jag till slut insåg att jag precis som alla andra har rätt att få äta, njuta och må bra blev livet roligare. Plötsligt behövde jag inte förbereda mig inför en middag genom att träna som dåre bara för att följa upp träningen med lögner om varför jag ändå inte kunde äta. Att komma till en middag, sitta ner vid bordet och käka av maten precis som alla andra DET var en njutning. En frihet.

3. Nya intressen.
För att inte hamna i gamla hjulspår tror jag att det kan vara bra att ändra om i livet en smula. Skaffa ett nytt intresse, börja en kurs eller vad som helst. För min del hjälpte det att jag började gymnasiet. Jag pluggade media och fick göra det jag älskar mest = skriva. Istället för att spela handboll började jag sjunga i kör = noll fokus på träning. Jag la om mitt liv helt enkelt. Plötsligt hade jag varken tid eller lust att nära min ätstörning.

Mina ledord i livet är: Jag är snäll mot mig själv för att jag förtjänar det!

Lite cheesy kanske. Eller väldigt. Men rätt. Det är ingen enkel väg att bli frisk, det händer inte över en natt och det finns inget facit. Men kämpa! Jag tror på dig, du kan!

Slutligen vill jag länka till den här briljanta gästbloggen skriven av den här underbara tjejen.


Tuttchock?

Efter Guldbaggegalan har det varit mycket snack om urringningar och tuttchocker. "Vilken tuttchock tycker du är värst?" frågas det på en hemsida och så kan man rösta (?) om saken. I Isabellas kommentarsfält råder panik.

Personligen tycker jag inte att ett par tuttar är så värst chockerande. Ja vad gäller själva kläderna tycker alla naturligtvis att olika plagg är olika snygga, men jag förstår mig inte alls på moralpaniken. Sådana här snitt och urringningar ser vi ju hela tiden i media.

Eller består chocken måhända i att varken Isabellas eller Rebeckas tuttar är fixade och inte heller pushade upp till nyckelbenen?

Varför måste alla tuttar ideligen tryckas in och knuffas upp? Varför kan de inte få komma i den form de är skapta?

Jag tycker att både Rebecka och Isabella är fantastiskt vackra och HUR snygga som helst. Inte ens om jag känner efter riktigt noga känner jag mig chockad.

Läs vad Rebecka skriver om saken här.





Vad vi tjejer lär oss

Det här inlägget är lite roligt tycker jag. Eller ja, egentligen himla sorgligt.

Jag minns också det där tipset att vi tjejer med hjälp av en penna kunde "checka av" huruvida vi hade hängbröst eller inte. Varför vi nu var tvungna att skaffa oss ett sorts kvitto på det? Vad skulle vi göra med informationen? Skitdumt.

Jag hade inga hängbröst som tonåring. I dagsläget där emot kan jag med hjälp av absolut noll tester avgöra att jo, jag har hängbröst. No pencil needed. Men liksom, spela roll??

Något annat jag lärde mig var att ögonbrynen skulle se ut som svanvingar. Oj vad jag kämpade med de där svanvingarna! En kamp som slutade med ett par osynliga vingar signerade en fågelart ingen ännu vet namnet på.


Spiderchick - utan penna under bröna.


Jag är inte imponerad

Gina Tricot har lanserat extremsmala skyltdockor.







Jaha. Så nu har tydligen även skyltdockorna dragit in på maten. Tappat några kilo. Stramats in och pumpats upp. Vad blir nästa grej? En byxa skyltad på två spagettistrån? Jag bara undrar. Och känner mig samtidigt inte speciellt imponerad av Ginas tilltag.

Läs vad Hanna Fridén har skrivit om saken här (hon säger det så bra). Lyssna till Radio 1 (om skyltdockorna som orsakar debatt). Läs i GP.

♥ Älskade kroppar ♥

Det pågår en debatt i bloggvärlden, angående mödrar som väljer att skönhetsoperera sig för att få tillbaka den kropp de hade innan graviditet och amning. Jag vill påpeka att jag inte dömer människor som väljer att operera sig. Jag har vänner som "fixat" sig och dom är fantastiska tjejer på alla sätt och vis.

Å ena sidan tänker jag, varför inte? Kan du operera dig tillbaka till din gamla kropp, kööör! Å andra sidan blir jag rädd och undrar, hur hamnade vi här? Varför kan vi inte bara acceptera oss själva precis som vi är utan att blanda in dyra pengar och kirurgi?

Min typ av kropp finns inte representerad i media. Jag har hängbröst där tuttarna hänger aningens ojämt, dom liksom tävlar om vem som kan hänga längst ner. Jag har en mage som inte är platt, tvärt om står den ut på så vis att läsare ibland undrar om det är ett syskon på G till lilleman. Och jag har gropar i låren. En av lårgroparna är så djupt rotad att jag kan känna den genom tjocka jeanstyg, rätt festligt faktiskt.

Jag är allt annat än det ideal som syns bland kändisar och i modetidningar. Ändå vet jag att jag är fullkomligt normal (vad nu normal är, men ja ni fattar) och alldeles idealisk för att vara just mig! Jag vill påstå att jag är så där fin och unikt skapad som folk är mest. Därför blir jag ledsen när jag tänker på att allt det här normala med kvinnokroppen och hur den förändras, kanske blir onormalt.

Kommer det i framtiden att vara allmänt vedertaget, kanske till och med norm, att lägga sig under kniven efter barnafödande och amning?

DEN tanken gör mig rädd.

Tjejtidningar

Jag läste hos Lady Dahmer att hon och Cissi Wallin ska snacka tjejtidningar i radio idag.

Bra ämne!

Jag har ju "dissat" en viss tjejtidning här tidigare. Jag tyckte om den där tidningen för några år sedan. Men när jag läste den igen, 28 år gammal, fick jag ärligt talat en chock. Är det det här som jag har matat mig själv med under alla år?

Nej allting är inte hemskt med tjejtidningar. Det är HELT okej att tycka om mode, smink, killar, frisyrer och kändisar. Men det är den nedrans fixeringen som jag motsätter mig. Alla dolda budskap.

Gör så här. Bli så här. Ha sex så här. Ät som kändisarna. Därför går du inte ner i vikt. Det här gillar killarna. Få din drömkropp...

Jag minns när jag var 14 år och läste en specifik tjejtidning. Det fanns med en "kroppsspecial" (såklart). En expert uttalade sig och sa att "äter du för mycket en dag kan du äta mindre nästa dag".

Jag minns den meningen glasklart. Den etsade sig fast i min hjärna och ekade i mitt huvud under hela min ätstörningsperiod. Experten menade antagligen att man ska äta balanserat.

Men vad är "för mycket" mat? För dig? För mig? Jag tyckte att jag åt för mycket varje dag. Oavsett.

Självklart skyller jag inte min ätstörning på en tidning, för en sådan sjukdom ligger djupare än så. Men den där "kroppspecialen" hjälpte knappast till åt rätt håll.




Före & efterbilder

Alltså... Sådana där "före och efter" bilder som brukar figurera i annonser för suspekta skönhetsprylar. Jag har så svårt att ta dom på allvar. Bilderna alltså (och prylarna med för den delen).

Är det bara jag som inbillar mig att di rattat runt lite i photoshop för att få fram efterbilden?




Jag har svårt att tro på´t

Att titta på tv-shop är humor. Alla dessa suspekta träningsredskap nyttjade av konstant leende människor med perfekt muskulatur. Ja jag säger då det...

Hej hej här ligger hypervältränade jag och svettas intråcklad i ett träningsredskap mänskligheten inte visste att den behövde. Oj vad jag LER med alla mina bländvita tänder. Jag har aldrig tidigare haft det så här roligt. Mitt liv har äntligen blivit KOMPLETT sedan jag började använda "Ab doer kostcircle plus acitve fit tight glider super slim machine". Its the BEST! .



Dagens konstaterande



Vet ni vilken min drömkropp är?

MIN EGEN KROPP! Den jag har just nu i skrivandets stund.

Vet ni varför?

• Den är frisk.
• Den åsamkar mig inget obehag på något sätt.
• Den tar emot mat som ger mig energi och även njutning.
• Energin min kropp inte behöver transporterar den ut igen if you know what I mean... Även detta kan vara rätt njutningsfullt (obs på ett icke perverst sätt).
• Den har skänkt mig min son.
• Den har även närt min son de första månaderna av hans liv.
• Den transporterar mig från A till B. I den takt jag vill.
• Den har en mjuk famn.
• Den är bäst på att kramas. Vad vore livet utan kramar?
• Den är lydig och gör som jag säger. För det mesta i alla fall. Ibland råkar den talla okända mammor i rumpan, men hey! Ingen är perfekt.

Cellulitstörning

Min kompis har berättat att hennes manliga chef har sagt att om hans fru får celluliter, då gör han slut. Frun har fött honom flera barn, men ploppar groparna upp, ja då är det good bye med äktenskapet. So long. Arrividerci. Aufwiederzen.

Tråkigt att höra när människor har problem med celluliter. På andra.

Det är ju en ganska vanlig ingrediens på kvinnokroppen. Visst, det finns tjejer som begåvas med superslät hy livet igenom, men rent generellt skulle jag nog vilja påstå att celluliter på en kvinna är ungefär lika vanligt som barr på en julgran.

Ratar man groparna, ja då blir det svårt att finna någon att tycka om.

Lite som att traska ut i en barrskog och försöka hitta en palm.

Men det är väl så livet är. En del människor störs av värkande leder, återkommande migrän eller diarré vid fel tillfälle. Andra störs av celluliter på en kvinnorumpa. Tydligen.



Solo matar

Jag hakar på BK:s inlägg. Läs det här.

Fick hem Solo i veckan.




Tillåt mig fritolka omslagsrubrikerna:

1) Vi ska lära oss att tänka som "han" och bli proffs på att dejta! Oh yea. Jädrar vad vi ska bli bra på att snärja karlarna.

2) Vi ska lära oss att ha sex efter vårt stjärntecken. Är du tvilling bör du undvika stenbockar och försök dig förijössenamn inte på några långa förspel för det är kräftans grej.

3) Vi ska haka på skönhetestrenderna som får oss att stråla. Det är viktigt att stråla med sin skönhet. Annars kanske du, hemska tanke, blir en i mängden.

4) Vi ska sno Olivia Wildes stil som har gjort total success. Kanske kan du göra samma succé? Ja, tänk vad populär och omtyckt du kommer bli bara du blir någon annan.

5) Vi får kolla in världens snyggaste män. Dreggla. Tråna. Drömma vått.

6) Vi får det avslöjandet om dietmissarna vi gör. Därför går DU inte ner i vikt. Solo har svaret.

Rubriker jag ser inne i tidningen:

• Snyggare och starkare - enkla förändringar.
• Sexet han drömmer om (i hemlighet).
• Så är du i sängen.
• Månadens skönhetsälsklingar.
• Heta dofter för heta tjejer.
• Tyd hans sexstil.
• Hur viktnojig är du?

Som tack för att vi lär oss hur vi ska tänka som en kille, bli snyggare, stråla mer, va som andra, undvika dietmissar och sexa till´et bättre får vi en lyxig proffsmascara, värde 139 kronor.

Jaa... Vad ska man säga?

Spajder Egoboostar!

I Egoboost nummer två får läsarna lova sig själva olika Egoboostiga saker.





Eftersom jag brukar låtsas att jag är en del av redaktionen på Egoboost utan att vara det, så kommer här ytterligare några punkter jag vill att ni ska lova er själva:

1) Jag lovar att inte låta min vikt styra mitt humör.

2) Jag lovar att inte väga mig speciellt mycket alls. Varför ska jag bry mig om siffran på en fjantig våg?

3) Jag lovar att inte föra krig mot mina gener.

4) Jag lovar att inte bli grinig eller deppig för att jag inte kommer i en viss klädstorlek. Istället för att stirra mig blind på storlekslappen tar jag det plagg som passar.

5) Jag lovar att omge mig med människor som får mig att må bra.

6) Jag lovar att inte surfa runt på nätsidor som får mig att må dåligt och vilja förändra mig själv till något jag egentligen inte är.

7) Nästa gång jag ser en tidningsbild på en kändis med rubriken "tjockchock" eller "cellulitattack" så lovar jag att skratta. HAHA! Media är så tröga ibland och verkar inte fatta att det är vanligare med celluliter på en tjejrumpa än vad det är med barr på en gran. Typ. Det är liksom inget konstigt.

8) Om jag måhända skulle höra mina kompisar klanka ner på sig själva så lovar jag att inte falla in i klagosången och göra det samma mot mig själv.

9) Jag lovar att inte låta idealen styra mig. JAG bestämmer hur JAG vill se ut.

10) Jag lovar att sluta tänka töntiga, nedvärderande tankar om min kropp. Från och med nu lovar jag att vara snäll mot mig själv.

Se så.

Nu skriver ni ut det här inlägget och klistrar upp på kylen. Eller nåt.


Sms:a och få din dom

På tal om det här med att bedömma andras utseenden.

Numera är 118 800 inte bara en nummerupplysning, nej nu har dom även kompetens att avgöra om just DU är snygg eller inte! Oj oj oj. Dom kan även tala om huruvida din outfit är hiss eller diss samt ge dig info om hur gammal du är (om du av någon anledning skulle ha glömt bort det) (lätt hänt).

Ingen fråga är för svår!





Bilder snottad från jagbliraldrigkung.blogg.se.


Alltså, jag fattar väl att 118 800 vill vara roliga. Att det är "humor". Tro mig jag har humor. Men det här känns bara fjantigt. Om 118 800 skulle vara ett tv-program så skulle dom vara en dokusåpa bestående av folk som bråkar, super och gökar.

Ungefär så seriöst. Anser jag.

Att ha problem med andra

Jag läser det här inlägget hos BK. Om att kommentera andras utseenden.

En läsare skriver bland kommentarerna:

Jag har sedan jag var liten varit väldigt mörk under ögonen. Alltid. VARJE jävla vecka får jag kommentarer på jobbet om morgnarna om hur trött jag ser ut. Jag har blivit så jävla förbannad så jag svarar bara att jag inte alls är trött "jag ser bara ut så här".

 

 

Bra svar tycker jag! 

Jag fick en gång höra att "det finns jättebra vitamintillskott att ta, så slipper du se så sliten ut". Haha! Okej? Jag känner mig inte alls speciellt sliten. Men tack för passningen.

Eller alla de hundratals gånger folk undrar varför jag alltid har lugg. Eh? Varför har de flesta människor alltid mittbena med hår hängande på sidorna, blir min motfråga.

Eller de gånger något stolpskott sagt "inte så men du skulle vara mycket snyggare om du... bla bla". Snyggare enligt vem undrar jag då? Har det pågått en världsomfattande omröstning bakom min rygg och här kommer du med utslaget vad hela jordklotet tycker om mig? Eller?

Näe vet ni vad.

Är det något jag har lärt mig med åren så är det att hakar någon upp sig på MITT utseende så är det DEN personens problem. Inte mitt. Tjoho!



Spiderchick - känner varken behov av att käka vitaminer eller byta frisyr.
Tidigare inlägg