... snälla ni TACK!

Tack tack tack för att ni "presenterar" er här nedan. Skitkul att läsa!!

Väldigt roligt att se att det är så många olika människor som läser Spiderchick - unga tjejer, killar, mammor, utlandssvenskar, dataspelsnördar, psykologer, studenter, norrmän, farmödrar, svensklärare mfl mfl.

Massa fina ord lämnar ni också. Jag blir helt mallig och vill bara skrika BERÄTTA MER OM MIG SJÄLV!

Återigen tack.

Det här var en väldigt fin julklapp ♥



Tack säger Spider och signar ett mental kontrakt med sig själv som går ut på att hon ska blogga i minst hundra år till.

Jaha då kör vi igång chatten!

Är det någon här då må tro?

Eller är det ekot av min ensamhet jag hör??

Hoho?

Någon?

Vi avslutar chatten nu. Kul att snacka med er ♥

Kan vi få receptet på pepparkakorna?
Svar: Naturligtvis glömde jag helt av att be mormor om receptet. Så jag antar att jag har gjort mig skyldig till brott mot mänskligheten nu.

Har du lagt ner din kalender?
Svar: Alltså... Jag är inte bara mamma, jag är en värdelös bloggare också! Jag skriver att jag ska skriva massa som jag sen inte gör. Måste omedelbart sluta att lova saker för sanningen är den att jag inte hinner binda upp mig på inlägg. MEN! Jag vill självklart fortsätta att länka till olika bloggar. För jag vet själv hur roligt det är att bli länkad. Dock vill jag inte lova er när eller hur många länkluckor - men håll utkik!

Jag har återkallat publiceringen av alla nedan kommentarer.

Jag uppskattar verkligen peppen, men jag mår heller inte bra av att det kastas skit på killen som eh... inte gillar mig. Jag har inte skrivit ett ont ord om honom och jag vill inte att det ska finnas onda ord om honom bland kommentarerna heller.

Att jag reagerade med återvändande inlägg är väl dock bara mänskligt? Tycker jag.

I övrigt har jag mailat bloggaren i fråga. Ett friendly, fint litet mail där jag sträcker ut en hand. Jag hoppas att vi kan vara vänner. Vänner som inte känner varandra, aldrig har träffats, aldrig kommer att träffas, inte har något gemensamt och som absolut inte läser varandras bloggar. Men än dock. Vänner.

Hey - inga taskigheter bland kommentarerna nu. Okej?



Ser ni något peacetecken? Nej inte jag heller. Fast det hade onekligen passat i sammanhanget.

Tack för peppen mina vänner! 

Igår när jag insåg att jag fått ett långt inlägg i min ära (eller hur man nu väljer att se på det hela) (som kungen sa)... ja då dalade faktiskt humöret en smula. 

Jag blev uppriktigt ledsen.

Mest över hur mannen framställer mig att vara en blåst bimbo (även om det inte var så han menade så var det så jag uppfattade det). För en blåst bimbo det är jag inte och det vet ni som läser min blogg. Rolig är jag kanske inte jämt (alls?). Men blåst det är jag baske mig aldrig. Dessutom skriver jag mer än bara "statusuppdateringar". Det vet ni ju också (just nu pillar jag på en krönika som kommer finnas med i en tidning i slutet av månaden) (Zzpännande).

Den här typen av påhopp (som jag ansåg att det var) kommer garanterat att hända igen. Då kommer jag vara mer luttrad. Det här var första gången vettni. I am a beginner on dom här grejerna.

Well... Nu har jag talat med min familj och Drottningen Spiderdad, nu vänder vi blad och går vidare.



Undrar hur många som får ont i käken av den här bilden? Säkert en och annan fotograf.

Efter att ha mottagit ett anonymt tips bland kommentarerna så halkar jag in på en blogg där blogginnehavaren i fråga spyr galla över mig (i ett låååångt inlägg).

Bloggaren (en man) tycker bland annat att...

... min blogg är rövtråkig (fair enough).
... jag har så tråkigt liv att jag på min höjd borde hålla mig till att stausuppdatera facebook (detta är något han personligen ska tipsa mig om).
... jag fullkomligt "lassar" in menlösa bilder och värst tycker han att det är när jag tar kort på mig själv och gör (vad han tror att jag tycker) "craaaazy" poser. 
... det är farligt för intellektet att läsa min blogg.
... allt jag skriver saknar substans.

Vidare bidrar min blogg tydligen till att denne man "vaknar upp med ont i käkarna varje morgon" (aj då) och han undrar även "hur i helvete" jag kan ha så många läsare?

Etc etc etc.

Haha! Herre min get.

Jag har nog aldrig blivit framställd på ett sådant här vidrigt sätt förut. Jag målas upp att vara en hjärndöd, fånig "liten brud", en bimbo utan något som helst intellekt. En idiot.

Trevligt.

Hoppas "bloggaren" känner sig nöjd med sitt fina inlägg och att käkarna sålunda känns lite mjukare imorgon bitti.



Slänger in en fräck och crAAzzZZy bild på det.

Har undrat en sak, varför tar du alltid kort på sakerna på golvet? Är det inte omständigt att plocka ur alla saker ur påsen för att ställa det på golvet för att sen plocka in det i kylen? Kanske kommer av en vana för en bloggerska?

Svar: Eftersom att jag ofta skriver inlägg där objektet/objekten på bilden är av direkt betydelse för själva "punchlinen" så brukar jag fota med matta, golv, soffa, vägg eller annan neutral bakgrund. 

I övrigt fotar jag aldrig något som känns omständligt. Just detta inlägg tog cirka fem minuter att producera från idé till färdig produkt till matvaror i kyl. Själva meningen var att ni med enkla medel och blott ett ögonkast skulle se att jag handlat allt utom - ja just det - mjölken. Sedan var min förhoppning även att ni skulle fnissa igenkännande. Lite i alla fall?

Pyttepyttelite?

Pyttepyttelitet fniss i lille lille mungipan?

Inte?

Nänä okej.

Golvbilden... Den långa korven är bröd.

Vad uppskattat det är att ni delar med er angående det här med vänner. Tror att många kan läsa, känna igen sig och kanske uppleva sig lite mindre ensamma vid vetskapen om att fler känner likadant. Cred till er!

Svar på två frågor:

1) Jag har ändrat till Skövde i presentationen tusen gånger men min blogg är mupp och ändrar ideligen tillbaka till Göteborg = något form av dolt tecken??

2) Jag skriver inte eller svarar på frågor angående min sons färdigheter. Jag ogillar jämförandet som kan uppstå.

Kram!


Gårdagens posering som ni får avnjuta idag.

Vi kan konstatera att det är många som någon gång har känt sig ensamma eller utanför.

Jag var en sväng på Kos som ni vet. Ni vet också att jag inte trivdes. Kände från dag ett att jag inte "passade in". Jag förstod mig inte på jargongen, klickade inte med någon. Tillslut kände jag (som många av er också skrivit att ni känner) att det var fel på mig. Det var en jobbig känsla.

Men det är aldrig är fel på dig. Det gäller bara att hitta rätt umgänge. Och det är naturligtvis inte det enklaste i alla lägen.

För det första vill jag säga att man inte måste ha tio stycken supernära vänner. Ibland kan jag känna att folk tävlar i vem som har flest kompisar. Det är liksom coolt att ha hela veckorna uppbokade med tusen olika social åtaganden och allra coolast är att bli dubbelbokad å nej jag kan inte åka till Lottas frodiga lantställe och ha skördefest tillsammans med sjutton av mina närmsta "tjejer" för vi ska ju bestiga Kebenekaise samma helg med "gänget".

Strunt i allt sådant! Hellre EN bra vän än tio halvbra.

För det andra vill jag säga att det oftast blir lättare vad gäller kompisar när man har slutat gymnasiet. I alla fall var det så för mig, även fast jag inte trodde det först. Nu är det sociala livet slut, tänkte jag på min studentdag. De vänner jag har nu är de enda jag kommer ha för resten av livet. Jag kommer aldrig att träffa några nya. Jag hade naturligtvis fel. Några av mina goaste vänner har jag träffat efter att jag slutade skolan.

Nu tänkte jag att vi kanske kunde ha en liten bikt.

Har du någonsin känt dig ensam? Utanför? Haft problem med kompisar? Känt att du varit i fel gäng? Mått dåligt på grund av en "vän"?

Gjorde du i så fall något åt det? Vaddå?

Dela med dig här i kommentarfältet!

Jag har precis blivit dumpad. Det är svårt. Vad gör man när alla vänner genom åren försvunnit på olika håll och man tappat kontakten. Jag har endast en bra vän kvar, och vi kan med nöd å näppe ses en gång i veckan pga av våra olika arbetstider och vi bor i olika städer. Det suger. Hur gör man när man inte har några vänner kvar? Tipsa gärna. Har försökt på alla möjliga sorters vis. Men i min ålder verkar alla redan ha en fast vänskapskrets och en till i gänget verkar inte va att tänka på?! /C

Svar:

Förstår ditt dilemma. Det går dock alltid att skaffa nya vänner. Jag lovar!

1) Underskatta inte internet.
Kolla om det finns något forum där du kan gå in och söka nya vänner. Använd facebook för att söka upp gamla bekantskaper. Starta en blogg. Jag vet massa människor som fått kompisar via just bloggen (mig inkluderad).

2) Kollegor.
Dra ihop after work med arbetskollegorna, starta någon aktivitet (typ bandy en eftermiddag i veckan) eller något annat som gör att ni får tillfälle att ses även efter jobbet.

3) Kolla kretsen kring kretsen.
Kolla runt lite bland folk du känner - vilka människor känner dom? Kanske din mamma eller dina syskon vet någon som är i "samma sits" som du? Kanske kan de ordna en vänskaplig blind dejt?

4) Gör något nytt.
Flytta, byt jobb, börja plugga, gå med i korp-fotboll, stick ut och res eller vad som helst. Nya utmaningar innebär finfina chanser att träffa nya människor. 

5) Ragga kompisar
Om du hamnar på en fest - se till att prata med alla! Om du har mycket gemensamt med någon, försök få en anledning att byta nummer med denne. Vi är ofta snabba med att byta nummer med "flirtar", detsamma borde vi göra med potentiella vänner.

Kom ihåg!
Våga vara lite "på". Vi svenskar är ofta blyga och lite fega och tänker att alla andra "har fullt upp med sitt". Så är det oftast inte. Våga ta initiativ till umgänge! Ingen människa är "klar" med sin bekantskapskrets, jag tror att alla är öppna för nya vänner.

Kom också ihåg!
Alla människor känner sig deppiga och ensamma då och då. Alla tänker ibland mitt-liv-är-så-tråkigt-alla-andra-är-så-lyckade-och-populära. Det går över.

Viktigt!
Värna alltid om de vänner du har. Detta låter cyniskt men jag kan ibland tänka om jag bryter upp med Spiderpapa idag, vilka kompisar kan jag ringa då? De vänner man kommer att tänka på - det är dom man ska hålla extra hårt i.

Godmorgon,

Jag vet att Eniroreklamen är tillbaka och jag vet att det är lite jobbigt att läsa på grund av gulmarkeringen.

Det kommer inte att vara så här for ever, bara för idag.

Hoppas ni har överseende.

Vad sägs om en liten trevlig chat idag (istället för "frågestund" som känns såååå 2009)?

Det vill säga vi snicksnackar med varandra i kommentarsfältet.

Kanske har ni en fråga till mig? Kanske har jag en till er?

Ska vi säga om typ en halvtimma - dvs 20.30 (så hinner jag koka en kopp te)?

Tack för snälling kommentarerna nedan! Tröjan är från American Apparel.

Tjejkvällen igår var skittrevlig. Vi spelade TP och jag rockade fett! Vet inte vad som tog åt mig men jag levererade rätta svar mest hela tiden.

Ja.

Har fått frågan om jag kan tipsa om hur man lindrar höstdepp, hur man kan komma över sitt ex samt hur man smidigast åker tåg med en ettåring.

Självklart kan jag komma med tips. Ni vet ju att jag älskar att lista och punktera.

Många av er har påpekat det och jag vet att bloggajäkeln (min alltså) krånglar. Sidan är skitseg och "hittas" ibland inte. Vet som sagt inte vad felet är men jag har mailat blogg.se.

Tror dock detta är lite generellt just nu, för en del andra bloggar på denna portal segar också.

Hoppas på frisk Spiderchick asap!

Kan du inte lägga ut receptet på pariservåfflorna eller maila till mig? underbar blogg du har föresten!
Svar: Fanx! Jag tog receptet av mormor en gång (hon som bakat) och det var skitkrångligt! Mormor bakar nämligen efter något krångligt 1800-tals system (gram, hekto, vägning av smör etc). Någon annan som har recept på pariservåfflor, ett lätt sådant?

Meeeen har du flyttat till skövde igen?? Lr fatta ja fel? Va KUL isf :) Varför om man får fråga? Hur går det med ditt jobb då? Du får blogga om detta MOA :) Vi hänger inte med :) BRA blogg förresten, underbar!
Svar: Tack! Vi har flyttat för att komma närmre barnvakterna, har redan nyttjat dom skamlöst. Min kille jobbar här och mitt arbete ska jag pendla till som det ser ut nu.

Var är caaarooo spiider! hon som rymde till norge!
Svar: Hon bor I Oslo, jobbar på världens flashigaste jobb med världens högsta lön, bor mitt emot till slottet och vinkar antagligen godmorgon till Mette-Marit och barnen varje dag innan hon traskar iväg till kontoret. Hoppas du kommer hem och hälsar på snart Carro, I miss you!

Men, inte har du väl bara två finkoppar? Vem av gästerna vägrade använda ditt nyfunna fina porslin? :)
Svar: Mamma ville dricka sitt te ur stor kopp. I övrigt har jag tolv stycken finkoppar. Under tolv plågsamma födelsedagar tvingades jag alltså mottaga delar ur den jädra servisen. Och varje gång dog lite av barnet inom mig. Men som sagt, idag är jag glad över det!

När får vi se mer av lyan??? Det är lite stalkervarning på den frågan va? Men jag är nyfiken ändå. Punkt.
Svar: Det är så stökigt här ännu. Vill hellre vänta med att visa upp hemmet tills det ser ut som ett reportage taget ur Elle interiör. Fast å andra sidan... det lär ju aldrig hända. Här kommer en bild.



Vardagsrum med temporär fönsterinredning. Längst bort skymtar ni matsalsrummet.

Kan du inte visa fler bilder av nya lägenheten?
Självklart!

Hur blir det med ditt jobb, ska du pendla till Göteborg?
Först ska jag vara föräldraledig tills lillen börjar dagis (vilket nog blir efter årsskiftet) sedan är min intention att jag ska pendla till jobbet i Götet. Vi får se. Det hinner hända mycket innan dess.

Är avenymamma ledsen nu när du har flyttat?
Det hoppas jag! Skämt åsido. Det är tråkigt att lämna alla vänner i Göteborg. Avenymamma inkluderad. Men bra vänner håller man kontakten med ändå, även om det är några mil emellan. Nu hoppas jag kunna göra mig nya mammafriends i Schöfde.

Jag vill bara förtydliga att jag verkligen inte har någonting alls emot Anna Book. Tvärt om - jag tycker att hon verkar vara en fantastiskt ödmjuk och go människa (supersöta barn har hon också). MEN! Hon ÄR ju med på Klicks framsida nästan varje helg (nåja) (varvat med Fadde) (typ) (har ingen direkt supersäker, bevisande bokföring över detta).

Inlägget var alltså snarare en mild pik till Aftonbladet än till Anna själv.

Svar på en annan grej: Scarfen i nedan inlägg är från vintageonline.se.

Godnatt fina ni ♥

NEJ - jag gick inte till Willys med tofflor på fötterna för att det "skulle bli ett roligt blogginlägg". Jag gör aldrig saker i blogg-inläggs-syfte. Och det är helt sant! Jamenar hur krystat skulle inte det bli i längden?

JA - jag har konstiga, krokiga, långa, smala tår. Som små fingrar på fot. Den frågan har vi ju harvat oss igenom många gånger förr. Inte helt lätt för er nya läsare att veta dock.

Gräddkola och Bilar blev föresten resultatet av gårdagens enorma uppoffring.