Svar på kommentarer

Jag har fått ett gäng kommentarer i veckan som jag tänkte besvara i ett inlägg. 
 
Kommentar: Efter avslutad rotfyllning MÅSTE du testa Marabou-chokladkakan ”Japp Peanut Caramel” om du inte redan gjort det!!! Kan nog vara godaste chokladen ever och det känns som en plikt att informera Dig om nyheten ifall du (mot förmodan?) missat den! Jag funderar på att BUNKRA ifall den bara är på tillfälligt besök (hemska tanke). //Jennie 
 
Svar: Älskar att vi informerar och stöttar varandra i vimlet bland alla godisnyheter! <3 Med det sagt har jag redan smakat Japp Peanut Caramel, det kan mycket väl vara den som ledde fram till min möjliga rotfyllning. Men den var god! Helt enig där. 
 
Kommentar: Gillar att du konsekvent skriver rörmockare när det heter rörmokare! ;) //anonym
 
Svar: Jag var HELT inställd på att det hette rörmockare med CK. I alla fall uttalar jag det så? Jag brukar googla ord som jag inte skriver så ofta för att se att jag har fattat det rätt men rörmokare var jag övertygad om stavades med CK. Well tydligen not. Jag skrev i alla fall inte RÖVmokare vilket mina barn trodde att det hette först. 
 
 
 
 
Kommentar: Känner att jag bara måste påpeka att det heter dramaturgiska kurvan* Skadad efter att ha skrivit manus sedan 2010 haha. Även läst Berättarteknik och så på universitetet. Tycker sånt här är såå intressant! Har ni gått in på olika modeller? Typ ”Vem vinner-dramaturgin” kontra ”Resan” osv? Kan verkligen nörda ner mig i sånt här! Så roligt att få en djupare inblick i film- och litterär analys // Isabelle
 
Svar: Jahapp så duktig är jag på dramaturgi, jag kan inte ens få namnet på kurvan rätt... Hehe. Min kurs är också på universitetet, Linné närmare bestämt. Vi har inte gått igenom olika modeller, tyvärr. Under hösten har vi fått testa att skriva olika typer av texter för barn - lättläst, bilderbok, faktatext och text med utgångspunkt från ett barndomsminne. Vi har övat på att skriva dialog, skriva synopsis och att ge varandra feedback. Vi har läst och analyserat x antal student och skönlitteratur. Vårterminen ska vi ägna helt åt eget skrivprojekt vilket jag ser fram emot! Jag skulle dock tycka att det var intressant att lära mig mer om olika DRAMATURGISKA (hehe) kurvor och Berättarteknik låter jättekul! Det måste jag genast googla. 
 
Kommentar: Annars är min skräck att hantverkaren vill titta på något, typ avstängaren till vattnet eller elmätaren eller annan valfri grej man själv aldrig tittar på, och man inte vet vart den sitter... (Ja, det har hänt.) Då är det också dags att plocka fram stora skämskudden..! // Emelie
 
Svar: Ska jag vara helt ärlig med den här historien så visste jag inte att det fanns en huvudbrytare till vattnet i vårt hus. RörMOKARENS besök i vårt förråd föregicks alltså av en rad frågor innan vi kom fram till att den antagligen var placerad där. Som ni förstår har vi inte noterat brytaren sedan vi flyttade in på grund av... Ja, grejer.
 
Tack alla er som kommentarer och delar med er och är roliga och utvecklar mig och läser och ja, hänger här liksom. I like you all a lot! 
 

Lika tidig som jag

Vad skönt att läsa att ni är fler som känner som jag, angående att vara uppbokad och angående att känna att man är försenad om man "bara" är i tid. 
 
Den här kommentaren från Emma är SÅ jag! 
 
 
 
Ni kan ju tänka er hur jag var när jag, Mari och Elin skulle åka till Island!
 
Flyget gick klockan 12:30 från Arlanda. Elin och Mari föreslog att vi skulle ta ett tåg från Skövde vid klockan 09.
 
- KLOCKAN NIO??? utbrast jag förskräckt och såg genast framför mig hur vi skulle få stressa och springa mellan gaterna.
 
Sen fick jag oss alla att boka ett tåg vid 06:30 istället :-)))))))))) 
 
I och för sig är det alltid en smart idé att vara i tid när man ska åka med SJ.
 
Jag menar: 
 
 
 
 
Men! Jag vet att jag måste lära mig slappna av en smula vad gäller tid. För min egen skull. Jag tror att det handlar om att ställa om hela mitt "mind set" och upplevelsen av hur lång tid någonting tar. 
 
ELLER så blir jag helt enkelt bästis med Emma och alla ni andra som verkar vara som jag och så bildar vi ett samhälle där vi lever ett steg före i tiden med blanka almanackor och noll förseningar??
 
Im just sayin. 

Min tid i London

Någon undrade över min vistelse i London och ville att jag skulle berätta mer om det. Så himla klart kan jag göra det! För att citera familjens femåring. 
 
Jag bodde i London 2003-2005 troooor jag... Minnet börjar svika mig vad gäller årtal. Men så var det nog.
 
Faktum var att jag flyttade dit en sväng redan sommaren 2002. Jag bodde i ett hus i Putney med två killar från Sydafrika samt en kompis och hennes pojkvän. Den kombinationen var inte klockren, jag kände mig hyfsat mycket som ett tredje hjul. Att jag olämpligt nog åkte dit mitt i sommaren resulterade även i att det fanns noll komma noll lediga jobb. Alla hade redan tillsatt sina sommarvikarier och cheferna var på semester. Så jag tillbringade dagarna med att åka buss och promenera runt. Jag såg nog prick varje hörn av London. 
 
 
 
Bild från när jag i tveksam outfit promenderade runt och såg hela London. 
 
 
 
Det var på ett sätt mysigt att upptäcka London men samtidigt ensamt. Jag har nog aldrig känt mig så ensam faktiskt. Tillslut fick jag ändå jobb på ett fik på Fullham road men tyvärr vantrivdes jag där och sa upp mig efter två veckor. Att blanda cappuccino och servera kex till rika överklassdamer var inte min grej. Efter några veckor åkte jag hem till Sverige igen. 
 
Jag kände mig besviken över att Londonvistelsen inte hade blivit som jag önskade. Jag hade ju sett framför mig hur jag skulle jobba i en cool klädbutik, lära känna massa nya människor, gå på pub och ha massa kul. Men så blev det inte. Det blev mer av ett magplask. 
 
Jag var hemma ett tag, jobbade och sparade pengar. Jag var även ute och backpackade några månader med Spiderpapa och våra kompisar (den resan beskriver jag lite här i punkt nummer två). När jag kom hem från backpackingen kände jag att nej, nu ger jag London en chans till! Jag jobbade som en gnu i kassan på Ica och sparade ihop en buffert på 10.000 kronor (mycket på den tiden) och så gav jag London ännu en chans. 
 
Den här vändan gick det mycket bättre! Jag hittade boende i ett hus i West Kensington tillsammans med fyra tjejer från Australien och Nya Zeeland. En av tjejerna hette Tracey och hade samma födelsedag som jag. Vi kom väldigt bra överens. Henne har jag fortfarande kontakt med. 
 
Sen gick jag runt på shoppinggatan Oxford Street och sökte jobb. Tillslut nappade TopShop Oxford Cirkus och jag fick komma på en intervju. En gruppintervju PÅ ENGELSKA. Såklart. Men jag klarade det och fick jobbet. Jag minns att jag var SÅÅÅ glad och lycklig för TopShop var min drömarbetsplats just då. Dessutom jobbade min kompis Carolina där (ni vet hon som bor i Norge nu). Senare fick min kompis Rebecka (som bor i Norrköping) också jobb där. Jag lärde även känna massor av nya människor och hade ett gäng riktigt roliga månader på TopShop. 
 
 
 
Här jobbade jag. Bildkälla: vistilondon
 
 
Förutom Carolina och Rebecka bodde även flera andra kompisar från Skövde i London, vi var som en liten familj som såg efter varandra även om vi inte bodde tillsammans. Jag lärde känna en tjej som heter Stina och vi bondade extra mycket. Vi var nog nästan lite kära i varandra ett tag, på ett kompissätt alltså. Vi träffades jämt jämt och hade SÅ roligt tillsammans. Stina bodde med ett gäng killar från Australien och tillsammans med dom var vi iväg på en hel del äventyr.
 
När jag och Stina började tröttna på Londonlivet kom vi på att vi skulle åka till Kos och jobba. Ett kanske inte så jättebra beslut, men det visste jag ju inte då. Vi sa upp boende och jobb i London och så åkte vi till Grekland. Jag vantrivdes tyvärr från dag ett. Att jobba på en restaurang på Kos var INTE min grej. Fy. Jag mådde riktigt dåligt och efter sex veckor tog jag flyget hem. Sen var jag i Skövde över sommaren innan jag återigen tog mitt pick och pack och åkte till London. Den här gången flyttade jag in hos Rebecka som just då bodde i en lägenhet på Hammersmith road tillsammans med fem tjejer från Brasilien.
 
 
 
Det KAN ha varit precis det här huset vi hade lägenhet i. Om inte såg det i alla fall ut ungefär så här. 
 
 
Det var både lärorikt och roligt att bo med dessa tjejer! På söndagarna brukade dom laga en Brasiliansk gryta med svarta bönor som var sååååå god. Jag minns en gång när jag visade mina bikinitrosor, som just då hade en boxerliknande modell, och Brassetjejerna höll på att svimma av förfäran. Dom hade aldrig sett så stora trosor förut. Själva var dom, från stränderna i Brasilien, vana vid stringvarianter. Jag minns även den gången en sjätte tjej från Brasilien temporärt flyttade in hos oss. Hon kunde inte ett ord engelska men skulle hitta både jobb och boende till sig och mannen som snart skulle flytta efter. Hon var SÅ bekymrad och grät varje dag. Både hon och mannen hade lagt varenda sparad krona och förhoppning på den här flytten. Jag och Rebecka tog henne under våra vingar och hjälpte henne både med engelskan och att hitta ett boende. Jobb fick hon också till slut. Undrar om hon och mannen bor kvar i England idag? Tyvärr minns jag inte vad hon hette. 
 
Hur som helst. Under den här tiden hade jag fått jobb i klädaffären Urban Outfitters på High Street Kensington. Också en arbetsplats som jag trivdes jättebra på. Många av de jag jobbade med där har jag fortfarande kontakt med över sociala medier. Boendet på Hammersmith road gjorde att jag kunde promenera till jobbet vilket var lyxigt för att vara London. 
 
 
 
I den här butiken jobbade jag. 
 
 
 
Plötsligt en dag sa vår hyresvärd upp lägenheten vi bodde i med Brassetjejerna och vi splittrades. Jag och Rebecka flyttade istället in i en lägenhet i Sheperds Bush. Där bodde ett par från Australien och ett par från... Hm... Om det var Bulgarien? Killen i det senare paret hette i alla fall Mario och vi kallade honom för tv-spelsgubben när vi ville prata om honom utan att han förstod. Ja, eftersom att Mario är namnet på gubben i SuperMario (smart eller smart?). Vid det här laget var jag och Rebecka ganska trötta på att festa och hålla igång 24/7 så vi hade en lugn period i den här lägenheten. Jag läste böcker av Sue Townsend om kvällarna (berättelserna om Adrian Mole är så sjukt roliga) och Rebecka plöjde bibeln (oh yes). Vi hade inga iPhones på den tiden förstår ni, ingen dator heller. Jag gick till ett internet-fik i närheten när jag ville maila. 
 
 
 
Jag på Camden Market där vi ofta hängde på söndagar. 
 
 
 
Well. Efter en tid skickade jag det där kärleksmailet till Spiderpapa ni vet. Vi blev tillsammans igen och så bestämde vi oss för att åka till Thailand några månader. Efter Thailandsresan flyttade jag tillbaka till Sverige. Till Göteborg närmare bestämt där jag Spiderpapa bodde under flera år. Jag pluggade, jobbade, startade en blogg, fick barn... Och ja, här kommer ju ni in i bilden. Den historien känner ni till, om man säger så. 
 
Jag är väldigt glad över min tid i London. Jag lärde mig mycket och det var nyttigt att komma från lilla Skövde till en mångkulturell storstad. Det som jag har återgett i det här inlägget är bara en bråkdel av allt det som jag hann uppleva. 
 
Nu har jag inte varit i London på många år men jag planerar att snart åka dit tillsammans med Rebecka och Carolina och följa våra egna fotspår. Kolla in alla gator vi bott på och besöka våra gamla arbetsplatser. Det vore sjukt kul! 
 

En liten del i historien om oss

Jag fick en fråga. 
 
Har du någonsin berättat hur ni spiderparet träffades?? Mvh någon som behöver tips över hur man hittat någon så rätt.......
 
Jag har berättat om hur jag och min man träffades någon gång va? Men jag kan berätta det igen! Jag såg min framtida man (vilket jag ju inte visste då, men ni fattar) på ett uteställe i Skövde. Året var 2001, jag var 17 år och jag tänkte direkt att honom ska jag ha! Jag tyckte att han var supersnygg och hade SÅ fina ögon (jag har alltid älskat bruna ögon och älskar att våra barn nu har det). Så jag raggade helt enkelt upp karln. What else to do liksom? 
 
Snart märkte jag även hur snäll, omtänksam, trevlig och rolig han var. Framförallt snäll. Snäll är fasen en underskattad egenskap. 
 
Vi hade vår första dejt 11 september 2001. Japp. DEN september 11. Sjukt nog. Efter en trevlig dejt sa vi hej då och gick åt var sina håll. Efter någon timma fick jag ett sms från Spiderpapa där det stod något i stil med förresten, jag glömde ju fråga om du vill ses igen? Frågan gjorde mig förvånad. För mig var det nämligen helt SJÄLVKLART att vi skulle ses igen, haha. Jag hade inte ens tänkt tanken att det fanns ett annat alternativ? Jag svarade genast JA! 
 
Sedan följde den där klassiska tiden ni vet, man träffas typ jämt men vet ändå inte riktigt om man är ihop eller ej? Men så en kväll umgicks vi med några kompisar och plötsligt refererar Spiderpapa till mig som sin "flickvän". BAAM! Lycka! 
 
Sedan dess har vi varit tillsammans. Med en kortare brejk på några månader då jag bodde i London och trodde att gräset var grönare på andra sidan. Det var det inte. Tvärt om var gräset på andra sidan ganska torrt och tråkigt. Efter att vi hade haft en del vänskaplig kontakt mailade jag ett långt och känslofyllt mail till Spiderpapa där jag skrev att jag gärna ville att det skulle bli vi igen. Efter en stund ringde han upp på min mobil (ingen iPhone på den tiden) och då vågade jag inte svara?! Haha. Jag var så skraj att han skulle säga nej. Men det gjorde han inte.  
 
Nu har vi varit tillsammans så pass länge att jag har lärt mig att det inte alltid är guld och gröna skogar i ett förhållande. Jag går inte runt och försöker eftersträva att vi ska vara svinkära i varandra för det är man inte alla dagar efter typ sjutton år. Där emot älskar vi varandra och bryr oss om varandra. Jag vill alltid min man gott. Han vill alltid mig gott. Tillsammans är vi världens bästa team. 
 
Jag tror att träffar man rätt så är det lätt. Kärlek ska inte vara komplicerat, det är bara något som Hollywood lurar i oss. Med komplicerat menar jag att du inte ska behöva spela några spel eller vara någon du inte är. För att förhållandet ska bli långvarigt tror jag att det är viktigt att ge varandra utrymme att utvecklas. Att ge och ta. Och att inse att bara för att man inte alltid är ON FLEAK vad gäller romantik så är inte förhållandet dåligt. Jamenar jisses vad mycket vardag och diskbänksrealism man hinner uppleva under 17 år?? Jag skulle kunna fylla en hel blogg om det! Vilket jag ju eh... Gör också. 
 
Japp. Det var en liten del i historien om oss. 
 
 
 
Här är vi 18 och 20 år. 
 

Vad har jag gjort?

 

Vad gjorde du kl 08 imorse: Ropade extrakläderna också! efter Spiderpapa. Inte för att HAN behövde några extrakläder, men barnet han skulle lämna på förskolan behövde det.

 

Det sista du sa högt: Extrakläderna också! Tur att jag inte bara jobbar hemma utan även på kontor några dagar i veckan annars hade det inte blivit mycket vettigt sagt om dagarna. 


Det senaste någon sa till dig: Ja just det (i samband med att jag sa extrakläderna också!) (you do the math). 


Vad var det senaste du åt: Gårdagens rester av korv och gnocchi. 

 

Vad gjorde du för 15 min sedan: Planerade morgondagens podinspelning med Regina över messenger. 

 

 

Jag och min podpartner.
 

 

Morgon eller nattmänniska: Lider av nattskräck och får ångest efter klockan 00:00 så jag skulle nog säga att jag är en morgonmänniska. 

Längtar du mest efter just nu: Att min mens ska vara över. No offence lilla mensen men finns inget som är så härligt som vetskapen om att det är en hel månad kvar till äggen ska kläckas igen. 


Sover du tungt? Om att vakna av att det susar till i ett rör räknas som att sova tungt - ja då sover jag väldigt tungt. 

 
Vad ska du göra härnäst: Eventuellt kika ner i diskmaskinen för att se om idag är dagen då den har plockat ur sig själv *lever på hoppet*. 


Höger eller vänsterhänt: Extremt högerhänt! Min vänsterhand är som en slapp och lat tonåring som blir chockad över att ibland behöva hjälpa till. 

Namnet på vår bil

Jag fick en rimlig fråga förra veckan. 
 
Vad fick bilen för namn? Det har jag funderat på i några dagar nu.. Eller har jag missat när det beslutades klart? // Jessica 
 
Nix. Ni har inte missat beslutet. Jag har medvetet dragit ut på namngivningen eftersom jag vet att det har lutat åt mitt värsta alternativ - Lyxfällan. Men efter att åttaåringen kidnappat min telefon och aktivt räknat alla röster här på bloggen och mitt Instagramkonto kunde han konstatera att... 
 
Ja.
 
Nu åker vi runt i en Lyxfälla. 
 
Fasen också. 
 
Och vår andra nya familjemedlem heter Krullo????
 
Ni hör.
 
Det går utför. 
 
Jag har dock INTE gett upp mitt eget namnförslag till bilen utan kallar den för Lyxi Bam Bam i smyg. 
 
- Du och jag Bam Bam, viskar jag förtroligt och stryker den kärleksfullt över huven. Du och jag...
 
 
 
Lyxfällan för vissa. Lyxi Bam Bam för mig. 
 

Tio tips hur man hanterar trots

Jag fick en fråga. 
 
Dina bästa tips för att hantera 3års "trots" / humör / skrik och det där ljuvligt högljudda tårfyllda som tydligen hör till åldern. Barnets känslor löper amok och varken mamma eller barn (tror jag) hänger med i svängarna.
 
Well. Jag är på intet sätt expert.
 
Men baserat på egna erfarenheter kommer här mina bästa tips hur man hanterar trots:
 
1. Stanna upp och ta ett djupt andetag.
Ofta. 
 
2. Välj strider som är viktiga för dig.
Kanske måste man borsta tänderna varje dag även om det är tråkigt och tyvärr får man inte leka med köttknivar trots att dom ser roliga ut. Där emot är det möjligen inte så viktigt att ta strider kring matbordet (till slut kommer barnet äta), kläder (shorts i oktober? för all del, snart kommer barnet inse att livet blir mer behagligt med långbyxor) eller hygienen under näsan (ingen femtonåring, eller ens åttaåring, går runt med snor i ansiktet). Välj striderna med omsorg.  
 
3. Se humorn i trotset.
Det ÄR faktiskt komiskt att barnet bryter ihop för att hen inte fick trycka på hissknappen först. Fnissa åt det. I smyg. 
 
4. Känn dig tacksam
Det här låter pretantiöst, men känn dig tacksam för att barnet är trygg med just dig! Hen vågar skrika, gorma, gråta och veva med armarna för hen vet att du finns där med famnen full av kärlek. Oavsett. Alltid. Så himla fint ändå. Visst? 
 
5. Investera i bra öronproppar.
På riktigt. Det hjälper. 
 
6. Planera din flykt.
Om du är föräldraledig och där med är tillsammans med barnet väldigt mycket, planera in tid varje dag där du lämnar hemmet (om möjlighet finns). Ta en promenad, åk och handla, fika på stan med en kompis (eller själv). Vad som helst egentligen som gör att du får distans till barn och hem.
 
7. Utsätt inte din energi för onödigt slitage.
Undvik att ta med barnet till ställen där du vet att lockelserna är många. Tid kommer då ditt barn kommer kunna gå både in och ut ur en leksaksaffär utan någon större notis. 
 
8. Se fram emot ditt nya, kompetenta barn!
Jovisst. Nu låter jag pretantiös igen, men faktum är att bakom varje trotsperiod eller annat utvecklingssteg väntar ett barn som har lärt sig något nytt, som kan lite mer, som blivit lite större. När perioden är över, notera vad ditt barn lärt sig. 
 
9. Känn ingen skam för mig i Köpenham(n)
Typ. Det är okej att tycka att det är skitjobbigt och önska sig tillbaka till en tid då familjelivet endast fanns på funderingsstadiet. Känn ingen skam över det. Du älskar dina barn ändå. 
 
10. Trotset går över!
Det gör det. Det går över. Upprepa det för dig själv och blicka ut mot horrisonten - där borta väntar lugnet. 
 
 
 
 
 

En elefantöronfråga

Hallå Moa, elefantöremodern, proffset på dessa krukväxter!! 

 

Jag har en liten bebis som jag fått av min mormor. I början när hon flyttade hit så var hon glad och ljus och växte så det knakade men plötsligt tappade hon massor av blad och blev jättemörk! Vad gör jag för fel?? Jag har testat att byta plats på henne och även att vattna mindre och att vattna mera men tycker inte att något verkar funka. Har du några knep? Har du en manual liggande? Får jag lämna min bebis på sjukhus hos dig några veckor? // Matilda 

 

Hej Matilda!

 

Tack för din fråga. Jag beklagar att din lilla bebis verkar trött, hen kommer nog snart pigga på sig igen ska du se.

 

Jag kan märka på mina bebisar att dom under vissa perioder slokar, tappar blad och stannar lite i växten. Men jag tänker att dom, liksom vi, är trötta så här i vintertid. Vem blir inte slokig av ett konstant mörker? Här har ni en! *räcker upp handen*

 

Annars är mitt tips att fortsätta testa olika platser i hemmet för att se var bebisen känner sig trygg och villig att skapa en anknytning. Mina trivs tillsammans, en bit in i rummet. 

 

 

 
 

Andra saker jag märkt med mina Elefantöron:

 

• Dom vill inte stå i direkt solljus

 

• Dom vill ha vatten cirka var tredje dag

 

• Dom tycker till en början inte om att skiljas från sina stickling-bebisar. Men när dom ser att barnet mår bra och klara sig själv i sitt eget krukhem, ja då blir dom glada igen. 

 

• Dom tycker inte om julgranar. Mina elefantisar blev hemskt upprörda över att behöva konkurrera om uppmärksamheten med ett barrträd. Nästa december får vi ha ett "snack" om det innan. 

 

Lycka till med din uppfödning Matilda! 

Tankar om bloggandet

Jag fick en fråga häromveckan... 
 
Hej! Tack för en underhållande blogg, har följt dig i massa är nu! Jag är lite nyfiken på dina tankar kring att du för några år sedan beslutade dig för att dra ner på bloggandet:) hur tycker du bloggandet är nu? Du uppdaterar ju ändå väldigt ofta (🙏🏽🙌🏼), blev det som du tänkte dig eller hade du egentligen tänkt dra ner på det mer? Och vad tror du orsakat det ena eller andra? Väldigt glad att du håller på i alla fall, och ska komma och skratta i Lund sen! Kram!
 
Svar: Jag uppskattar att ni tycker att jag uppdaterar ofta! Hehe. 
 
Jag uppdaterar en gång per dag. Det skulle jag säga är en medeluppdatering för någon som tjänar en slant på sitt bloggande. De allra flesta proffsbloggare uppdaterar 1-3 gånger per dag 6-7 gånger i veckan. Utöver det uppdaterar man kanske även Instagram, Youtube och Snapchat. 
 
Förut uppdaterade jag fem gånger per dag, men det var på den tiden då den rådande normen i bloggvärlden sa så. Då fanns det inga andra kanaler att fördela sitt innehåll i. Så för mig var det en stor skillnad att gå från fem uppdateringar per dag till bara en uppdatering. Jag kände mig nästan vilsen i början, hehe. 
 
Mindre än ett inlägg per dag försöker jag dock undvika. Mest för att hålla liv i min kreativitet. För min del är det nämligen så att jag ju mer produktiv jag är, desto mer kreativ blir jag. Kreativitet föder kreativitet, helt enkelt. Att uppdatera endast när lust infinner sig fungerar inte alls för mig för då skulle jag till slut bara ligga i soffan och titta på HBO och fundera på vem som är släkt med vem i Game of Thrones.
 
Jag är i alla fall väldigt glad att jag inte slutade blogga helt, vilket först var en del av tanken. Jag tror att jag kanske höll på att bränna ut mig själv lite, rent bloggmässigt alltså? Det var liksom inte hållbart att lägga ner den tiden jag gjorde i kombination med att behöva tackla massa åsikter, taskiga kommentarer och så vidare. Jag kunde ha en stor klump av ångest i magen när jag skulle logga in på bloggen och så ska det ju inte vara. Det är inte en rimlig arbetssituation för någon. Nu har jag en bättre balans och jag får aldrig några elaka kommentarer längre. 
 
Sen kan jag ibland bli nostalgisk när jag tänker tillbaka på tiden då jag bloggade heltid för det var samtidigt en fantastiskt rolig tid och kärleken jag har fått från mina läsare har alltid varit större än hatet. Vilket jag uppskattar så himla mycket! 
 
Japp. Det var svar på frågorna hoppas jag.  
 
Vad roligt att du ska komma till Lund och supporta förresten!! Gaaaaah! Nu blev jag nervös... Hehe. 
 
 
 
 

Personer som inspirerar mig

Jag fick en fråga i veckan. 
 
Hej Moa! Jag älskar ditt sätt att skriva och uttrycka dig på. Gillar verkligen den typ av humor som du skriver med, har läst din blogg sedan Crazypills-tiden och alltid tyckt att du skriver underhållande :) Och har en fråga gällande det (kanske står i nåt tidigare inlägg), om du har några tips på författare eller andra människor vars humor har inspirerat dig?
 
Svar:
 
Hej! Taaack för snäll kommentar! Kul att du har hängt med så länge! Crazypill... Ja det var tider det. Hehe.
 
Det finns många som har inspirerat mig i humor, mitt skrivande och mitt arbetsliv. 
 
Den allra första personen att bli en förebild och inspirationskälla för mig var Martina Haag. Jag upptäckte hennes böcker 2006-2007 någon gång. Det var en ögonöppnare för mig att inse att man som författare kan skriva vardagligt och humoristiskt. Man måste inte skriva högtravande eller i rim. Jag hade länge en dröm om att själv skriva böcker. Kanske är det en dröm jag väcker liv i någon gång... Vi får se. 
 
 
 
Träffade Martina 2013, det var en pirrrrrig upplevelse. 
 
 
 
En annan kvinna som har inspirerat mig är Mia Skäringer. Jag ÄLSKAR Mias böcker och jag älskade henne i Roll On tillsammans med Klara Zimmergren. Jag tycker att Mia visar att man kan bära på både humor och svärta. Det ena utesluter inte det andra. Nu är jag och Matilda förvisso noviser i ämnet, men när vi gjorde Humorhimlen under hösten tog vi flera ämnen som egentligen är allvarliga och gjorde humor av det. För mig är humor världens bästa redskap!
 
 
 
Såg Mias show 2010, åh vad bra den var! 
 
 
 
En annan person som har inspirerat mig är Karin Adelsköld. Hon var 35 år (plus minus) och hade två barn när hon en dag tänkte att wot the fukk jag ska testa stand up. Och det gjorde hon också. Med framgång. SÅ modigt! 
 
 
Blev intervjuad av Karin på Mama-galan 2011. 
 
 
Jag är även väldigt inspirerad av Hannah Widell och Amanda Schulman. Två hårt arbetande kvinnor, med familj och små barn, som byggt upp ett framgångsrikt företag. Med sin mångsidighet tycker jag att dom visar att man inte måste placera sig i ett fack, man kan göra många olika saker. Det var Hannah och Amanda som inspirerade mig att vilja starta en egen podcast. Detta gjorde att jag kontaktade Matilda (som jag inte kände på den tiden) och har i förlängningen lett till att vi idag driver företag tillsammans med kontor och allt. Najs kalajs. 
 
Martina, Mia, Karin, Hannah och Amanda. Där har ni mina stora inspirationskällor! Jag rekommenderar er att följa dom på sociala medier. Och läsa deras böcker. 
 

MOM (mer om mig)

Tre eminenta egenskaper jag har:
1. Påhittig
2. Kreativ 
3. En doer, jag får saker gjorda (så länge dom inte börjar på bokstäverna "h-u-s-h-å-l-l-s-s-y-s-s-l-a" för där händer det inget med mig inblandat)
 
Det här visste ni inte om mig: 
Efter åtta års bloggande känns det som att ni vet det mesta om mig? Men kanske vet ni inte att jag är världens mest rastlösa och otåliga person? Eller skiner det igenom? Jag redigerar massa, massa sociala medie-filmer i mitt jobb. Jag är med andra ord en filmredigerare. Det kanske ni inte visste? Visste knappt det själv. 
 
Topp tre coola grejer jag är stolt över:
1. Min familj
2. Mitt hus
3. Mitt företag 
 
Favoritord:
Rimligt. Känns rimligt att ha det som favoritord. 
 
Min paradrätt:
Allt som börjar på "pulled". 
 
Saker jag funderar på att styra upp i mitt liv
Har länge drömt om att skriva en bok eller manus av något slag. Men så var det det där med att vara otålig... 
 
Topp tre sköna känslor:
1. Att se mina barn ha roligt och vara lyckliga 
2. När det går bra för MÄJ
3. När det går bra för andra
 
Tre läskiga grejer enligt mig:
Folk som sätter sig på tvären vad gäller jämställdhet.
Att sova ensam
PMS
 
 
 
Lägg gärna märke till högen med tvätt i bakgrunden. 
 

Svar på frågor del 2

Vad skulle du ge för råd till ditt 22-åriga jag?
Svar: Att jag är minst lika smart, dutig och kunnig som alla andra. Att mina åsikter räknas. Att jag får lov att ta plats.
 
Hur firade du din 18-årsdag? Hade du något jobb vid sidan om gymnasiet? Tack för bästa bloggen! <3
Svar: Tack! Jag firade min 18-årsdag med kompisar. Under gymnasiet jobbade jag på McDonalds, som hopp-in på en förskola och som ungdomsreporter på lokaltidningen. Inte allt samtidigt dock. 
 
 
 
 
Som 24-åring. 
 
 
 
Hur jämställda är du och din partner? Vem gör mest? Har du hamnat i projektledarrollen? Och stämmer det, som det verkar på bloggen :p, att du får masa dig upp varenda morgon medan din partner får sova hur länge han vill?
Svar: Haha... Det stämmer att min man i 99% av alla helgmorgon-fall får sovmorgon. Jag är morgonpigg och han supertrött så det är en okej med mig. När han har gått upp vid 09-tiden brukar jag sticka iväg och träna en timma. Känns som en rättvis uppdelning. Jämställdhet är något vi pratar mycket om och gör medvetna val kring. Jag har varken tid eller lust att vara den som gör allt i hemmet. Hu!
 
Kan vi inte ses i Malmö någon gång? Några utvalda läsare, jag blandannat (min idé ju;) och käka middag? Känns som att vi e vänner som aldrig ses :)) haha okey, åt ena hållet liksom! Men du verkar så härlig! Och sen.. Hur känner du om åldersnoja och liknande? Fyllde 30 i år, tankarna flyger iväg ibland.. Får lite dödsångest (utöver det e jag en glad prick, kommer inte dra ner middags stämningen om ni kommer ner till Malmö ;)
Svar: Är jag i Malmö framöver kan vi absolut se till att ses ett gäng! Det vore jättekul! Jag skrev ganska nyligen om åldersnoja här
 
Två totalt olika frågor: 
1. Har ni "fått ordning" på era bröllopsbilder än? ;) Och finns det i så fall några fler du kan bjuda på? 
2. (något flummigare) Kan man sätta ord på känslan av "hemma"? Alltså, hur vet man att just HÄR ska vår familj bo lääänge? Stad, område, hus, you name it...
Svar: 1) Bröllopsbilderna är ännu smärtsamt oframkallade... 2) Jag kände starkt att det var rätt när vi hittade vårt hus. På visningar innan var jag osäker och såg skavanker över allt. Hade ångest under budgivningen. Men när vi klev in i vårt hus kändes det rätt direkt med både huset och området. Angående stad så var det inte alls självklart att vi skulle bo i Skövde. Men nu känns det också helt rätt. Jag tror att valen blir lättare om man tänker att saker och ting inte måste ristas in i sten. Bara för att vi bor här nu måste vi inte bo här för resten av livet. Man kan alltid flytta eller hitta på nya äventyr, om man vill. I framtiden kanske vi bor utomlands eller i Stockholm. Vem vet. 
 
 
 
Bröllis.
 
 
 
 
Du har säkert skrivit om det innan men, hur träffades du och din man? =) Älskar din blogg btw. ^^
Svar: Tack! Vi träffades första gången på ett uteställe. HONOM SKA JAG HA! utbrast jag som matadoren i Tjuren Ferdinand. Vi gick på date samma dag som planen flög in i World Trade Center. Sedan dess har det varit vi. 
 
Tror du att folk som är spindelrädda (typ egoina) undviker att gå in på din blogg för att inte råka skriva fel och hamna på ett ställe med bilder på spindlar?
Svar: Det vore ju himla tråkigt om det var så! Satte en spindel i headern här på bloggen för några år sedan men fick ta bort den efter en svallvåg av protester och skräckslagna läsare. Jag hade inte förstått att människor kan vara så spindelrädda, men så är det. 
 
När slutade du känna dig som en ungdom och började känna dig vuxen?
Svar: Under senaste åren har jag fått mycket grepp om hur saker och ting. Att driva företag är för mig att förstå hur samhället fungerar på ett helt annat sätt. Allt från att sälja in sitt företag, planera, genomföra, följa upp, fakturera och slutligen ge tillbaka till samhället i form av skatt. Att ha ansvar för hela det förloppet är otroligt utvecklande. Jag känner mig definitivt vuxen. 
 
Hur gamla var era boys när dom sov borta första ggn? Och hur slipper man samvetet som gnager och viskar partymorsaaan i örat fast det är tjejmiddag första ggn?? 
Svar: Båda våra barn var över året när de sov hos mor/farförälder för första gången, det fungerade inte att lämna bort dom tidigare. Där emot var jag själv iväg innan dess och barnen var med pappa. Jag har aldrig haft dåligt samvete för att jag lägger tid på mig. Tycker inte att det är ett dugg konstigt att man vill göra saker utanför familjen. Tänk att tiden du lägger på bara dig kommer ge dig massa energi som du sedan kan lägga på familjen. En god cirkel. NJUT av din tjejmiddag!
 
 
 
 
Med äldsta barnet. 
 
 


Vad har du för utbildning? Är det detta du ville bli när du är stor, eller funderar du fortfarande över när man är vuxen? (yrkesmässigt)
Svar: Jag är utbildad inom inköp och textil, jobbade ett tag med inköp på ett modeföretag. Sen har jag utbildning inom kommunikation och marknadsföring. I övrigt har min blogg gett mig mest kunskap inom det jag jobbar med nu, det vill säga digital marknadsföring. Jag känner att jag har hamnat helt rätt i yrkeslivet. Älskar mitt jobb! Där emot har jag massa drömmar som jag vill förverkliga men jag tänker "det vill jag också göra" istället för "det vill jag göra istället". 
 

Svar på frågor del 1

Vad roligt att ni hade så många frågor till mig!
 
Här kommer svar på del 1. 
 
Hur gamla var ni när ni fick er förstfödde? Var det utan "vad i helskotta har vi gett oss i på"-tankar ni körde vidare efter pluset? (Jag och min sambo sitter här och freakar lite nämligen). 
Svar: Grattis till plusset! Vad häftigt! Jag var 26 år och min man 28 år. Jag var rätt lugn. Chocken kom sen. Vi var först med barn både i släkten och i kompisgänget så vi hade ingen aning om hur mycket tid en bebis tar. Jisses vilken omvälvande resa vår älskade först födde tog med oss på! Men vet du, det kommer gå jättebra! Ni kommer vara de absolut bästa föräldrna till ert barn, tro aldrig något annat. 
 
 
 
 
 
 
 
Hej! Jag minns att du får några (många?) år sedan publicerade ett inlägg om att du börjat skriva på en bok. Hur gick det med den? Jag gillar ditt sätt att skriva och skulle gärna läsa din bok :-)
Svar: Hehe härligt att höra! Jag fick frågan från Linda Skugges förlag Vulkan om jag ville ge ut en bok baserad på min blogg. Jag påbörjade det hela under två omgångar... Men nä. Jag har inget tålamod. Hyser dock en dröm om att någon gång i mitt liv släppa något slags inbundet. Vi får se. 
 
Jag minns att du har skrivit att du bodde i London när du var yngre. Jag är i Australien just nu och är snart klar med mitt år som utbytesstudent på universitetet. Jag har börjat fundera på om jag kommer vilja flytta tillbaka hit senare i livet. Har du någonsin känt att du vill flytta tillbaka till London? Tack för en jättebra blogg som jag har följt i många år! :)
Svar: Tack själv! Nej jag har aldrig längtat tillbaka till England. Där emot kan jag känna att det vore roligt med ett äventyr i livet. Vill gärna åka på en lång resa hela familjen när barnen är lite äldre. 
 
Vill ni, ska ni eller funderar ni på att skaffa några fler barn? Vad är största nackdelen med att bo i hus, om det finns? Tack för bästbloggen. Den livar alltid upp mig! Lite synd för mig att du inte bloggar fem gånger om dagen längre men som tur har du ett smaskigt arkiv att kika i om man saknar dig!
Svar: Tack själv snälla! Nej inga fler barn som det känns nu. Man ska ha tid för de barn man sätter till världen, därför känns det fint med de två vi har. Är en mycket nöjd husägare så kan inte säga att det finns någon nackdel.
 
Hej. När du skriver sådär roligt som du gör, speglar det hur dina tankar går? Med andra ord vågar jag fråga, är du lika galen i skallen som du är på tangenterna? (I så fall vill jag vara din hjärna). 
Svar: Haha! Ja det speglar självklart mina tankar. Jag är duktig på att se det humoristiska i saker, det har jag fått från min mamma. Jag var på en väldigt eh... Annorlunda läkarundersökning i veckan och det enda jag kunde tänka under besöket var det kommer bli en rolig historia att berätta det kommer bli en rolig historia att berätta... Sen åkte jag till jobbet och skrattade så jag grät tillsammans med Matilda. Är inte riktigt redo att blogga om besöket ännu, men det kommer säkert...
 
Hej Moa! Först vill jag bara säga att jag tycker du verkar helt underbar på alla sätt och jag önskar att jag hade dig som kompis. Du verkar vara grymt ödmjuk, smart och rolig!  Min fråga till dig är kanske lite korkad men jag har inte riktigt förstått vad det är du och Matilda arbetar med? Vad är eran huvudsakliga arbetsuppgift? 
Svar: Tack snälla för smekningen av mitt ego! Hehe. Jag och Matilda jobbar med innehållsmarknadsföring i sociala medier. Vi konsultar företag hur de kan synas och skapa innehåll på nätet. De flesta företag har facebook och instagram idag. Men hur hittar man sin målgrupp och vad för innehåll ska man bjuda på? Ingen vill ha reklam på sociala medier därför ligger utmaningen i att hitta ett innehåll som människor vill följa och ta del av. Jag och Matilda lägger upp strategier, kommer med idéer och skapar innehåll i form av film, foto, grafisk form och copytext. Vi föreläser och utbildar. Idag jobbar vi med flera lokala företag men även med ett av Sveriges starkaste varumärken. Vi är SÅ stolta över allt vi gör och glada för att så många företag gett oss förtroendet. 
 
 
 
 
 


Du har ju sagt att du är en ångestperson och det är något jag verkligen känner igen mig i. Men min fråga är hur du har lärt dig att hantera denna ångest? Är det framförallt terapi eller känner du att det är något du lärt dig att hantera på egen hand? 
Svar: Jag gick i KBT ett tag. Det gav mig en del bra verktyg. Jag har lärt mig att tänka att ångesten sällan är rationell. När vi letade hus hade jag ångest över vilket område vi skulle bo i, när vi startade företaget hade jag ångest för vår ekonomi, när min blogg var stor för några år sedan hade jag ångest över besökssiffror. Nu har jag ofta ångest över jobbet och min prestation där. Men med facit i hand är ångest ALLTID bortkastad tid! Jag försöker därför tänka konkret okej nu har jag ångest, det är bara fånigt. Ta det lugnt. Det går över. Jag övar mig även på att vara i nuet mer och inte skena iväg så förbenat med tankarna. Jag måste liksom inte reda upp bland saker som inte ens har hänt sex månader fram i tiden. 
 
OM man skulle råka springa på dig nångång, får man komma fram och säga hej? Jag skulle antagligen bli så starstrucked att jag inte skulle våga men ändå. Skulle vara så kul att få säga TACK på riktigt, har följt dig så länge och fått så många goa skratt.
Svar: Va go du är! Man får jätte jätte jätte jättegärna säga hej till mig! Blir jätteglad när det händer! 
 

Frågestund!

Jag har fått feeling!
 
Feeling för ....... *trumvirvel* ...... Frågestund!
 
Vad säger ni om det? Det var ju flera år sedan sist! 
 
Undrar ni något om mig nu för´ tin?
 
Har ni inga frågor så får jag väl helt enkelt ta och skriva ett gäng till mig själv. Jag undrar till exempel hur det kommer sig att jag aldrig får tummen ur att gå till frisören (min mormor 85+ har till och med noterat att jag har kluvna toppar) och varför jag aldrig tycks lära mig att jag ska stiga upp tio minuter tidigare på morgonen för att slippa stressa??? 
 
Men a ja.
 
Fråga på om ni har några frågor!
 
 
 
Haj!
 

Svar på några frågor

Berätta mer om ryggtejpen!
Den är bra för hållningen och sitter kvar i upp till tre veckor. Om ni vill testa och dessutom har jackpotten att bo i eller nära Norrköping tycker jag att ni ska kontakta min vän Rebecka. Hon jobbar som massör och hälsocoach på CityKliniken. Rebecka är grymt kunnig och tejpar ryggar som en gud! Ni når henne på rebecka@citykliniken.com eller på telefonnummer 011159595 (hm... har ni så lustiga nummer i Norrköping?)
 
 
 
 
 
 
Vart har du köpt dina stödstrumpor?
Jag har fått dom av Rebecka. Maila henne om ni är sugna på att hugga ett par.
 
Kan du recensera The Secret?
Jag tänkte prata om den boken i min och Matildas nästa pod som vi spelar in på tisdag. Lyssna då!
 
Kan du ge receptet på messmörglassen?
Ja visst, ni hittar receptet här. Vi struntade dock i wiskeyn samt hade vanlig hjortronsylt till, varm. Jag är inget fan av messmör men glassen var grymt god!

Att hjälpas åt

En fråga till dig Spajdan. Minns att du skrev i ett gammalt inlägg hur alla skulle hjälpa till mer med hemmasysslorna hos er. Hur gör ni? Min sambo säger att hen ska bli bättre om och om igen, med det blir knappt skillnad. What to do?
 
Mina tips:
 
Hamnar man i "en-gör-allt" fällan gäller det att dra i nödbromsen (såvida man inte trivs med sin roll).
 
Det är ERT hushåll. Inte bara en persons. Hamnar man vid en punkt där man känner sig "tacksam" för att den andra ibland "hjälper till" då är det snedvridet. Ni hjälps åt i ert gemensamma hem. Punkt.
 
Kom överens om hur rent ni vill ha det. Vad ska ni ha för nivå? Hur ofta är det rimligt att ni städar? Dela upp sysslorna (även om millimeterrättvisa aldrig kan uppnås). Om du lagar maten kan din partner plocka undan och diska. Om din partner sorterar tvätt och trycker igång maskinen kan du plocka ur och hänga upp. Till exempel.
 
Har ni tvättstuga - boka tid då båda kan. Eller tvätta varannan gång. Om din partner alltid tycks vara "upptagen" när det stundar tvätt - tvätta bara dina grejer. Vill du inte vara personlig assistent, var då inte heller det. Curla inte.
 
Är ni notoriskt stökiga av er (som vi) bestäm att ni kör ett plockrejs tio-femton minuter varje kväll. Oj vad mycket två personer kan få gjort på en kvart! Avsätt en specifik och högst gemensam tid för storstädning, kanske en helgförmiddag varannan vecka?
 
Är du pedant kan du inte begära att din partner ska bli det exakt samma. Försök att hitta en balans som båda trivs med. Kanske får ni kompromissa lite på vägen.
 
Det är mina tips.

Svar på frågor del 2

Har du använt dig av någon sömnmetod på dina barn? 
Svar: Ja med Lilleman. Jag och Spiderpapa var desperata och led av sömnbrist. Alla med bebisar som har sovit riktigt kass vet vad jag menar, det är inte roligt. Dock hjälpte inga metoder. Det enda som hjälpte var att Lilleman blev äldre och "växte in" i sin sömn.
 
Vilken är din bästa bok?
Svar: Jag gillar allt med Marian Keys och Sophie Kinsella. Sen gillar jag historiska böcker och där är Påven Johanna minnesvärd. Älskar deckare och är just nu förtjust i den där Kepler.
 
Fick du några bristningar på magen när du var gravid?
Svar: Med Lilleman inga bristningar alls. Med Mini trodde jag att jag skulle slippa, men när magen pös ihop hade jag visst fått ett gäng tigerränder. Tror dock att dom kommer blekna bort rätt snabbt. 
 
Gillar du EGENTLIGEN Ammotracks musik, eller är du mest bara partisk och tycker att de är duktiga?
Svar: Haha... Jag tycker att Ammotrack är RIKTIGT bra. Jag fattar faktiskt inte varför dom inte har slagit igenom?!? Helt ärligt.
 
Vad tycker din kille om bloggen? Och kanske hela bloggvärlden?
Svar: Min kille läser inte min blogg eller några bloggar alls för den delen. Med det sagt är han stolt över mig och glad för min skull när det händer roliga saker kring bloggen. "Jag har blivit nominerad i Finest Awards" nämnde jag igår. "Jasså, vad rooooligt" utbrast min kille och lät genuint glad samtidigt som jag såg i hans ögon att han inte hade en aning om vad jag pratade om.
 
Har du några tips på hur man eventuellt skulle kunna förbereda sig på livet som tvåbarnsmamma?
Svar: Första gången jag skulle vara själv med båda barnen var jag livrädd för att inte räcka till. Men så tänkte jag att det absolut "värsta" som kan hända, det är att båda barnen bryter ihop och börjar illvråla samtidigt och hur farligt är det? Typ inte farligt alls, mer än att det ringer i öronen en stund. Jag vill även tipsa om bärsele till bebis, för min del oumbärligt den första tiden.
 
Använder du dig fortfarande av schampoo-metoden No poo och hur känns det?
Svar: Jag kör inte den metoden längre, tyvärr. Kanske börjar igen.
 
Hur önskar du att ditt liv ser ut om fem år?
Svar: Då hoppas jag att vi bor i hus! Gärna ett lagom rymligt radhus med en lättarbetad trädgård och stor altan. Vidare hoppas jag att min familj mår bra och att jag har ett roligt, kreativt jobb som jag inte tröttnar på i första taget. Tänk om jag fortfarande bloggar om fem år? Crazy tanke!
 
 
 

Svar på frågor del 1

1. Har sett dig många gånger och skulle bara vilja gå fram o säga hej typ men vågar inte riktigt.
Svar: Säg gärna hej nästa gång då blir jag glaaaad! 
 
2. Har du några komplex?
Svar: Oh ja! Men jag orkar inte ägna dom någon större tid eller energi. 
 
3. Om jag har förstått det rätt så var du och Spiderpappa inte tillsammans under den tiden då du bodde utomlands?
Svar: Det var slut mellan oss i ett halvår ungefär. Jag kom hem till Sverige på semester, träffade Spiderpapa på stan av en slump och efter det var vi åter oskiljaktliga. 

4. Får du ålderskriser ibland? Tack så mycket för en fantastisk blogg, du är den bästa!
Svar: Tack snälla Mella! Jag har ingen ålderskris. Jag känner att jag är på rätt plats vid rätt tid i livet. 
 
5. Jag och sambo har försökt få barn sen sommar -11, jag undrar om ni hade några besvär med att bli gravida?
 Svar: Försöker man bli gravid kan det säkert kännas som att aaaalla aaaandra har så lätt att få barn, men så är det inte. Av alla mina vänner som blivit gravida lätt, är det lika många som har haft en krokigare väg. Men alla har fått sin skatt till slut, på ett eller annat sätt. Jag hade inga besvär, min sneda livmoder till trots. All lycka till er!
 
6. Vill du har fler barn i framtiden?
 Svar: Kanske... Det blir en sladdis i så fall. 
 
7. Hur har första tiden som tvåbarnsmor varit? Den ärliga versionen alltså. 
Svar: Jag tycker att det har gått över förväntan, faktiskt. Sen är det svårt att hinna med allt. De dagar jag och Spiderpapa står här hemma i röran och det råder kaos, då kan vi bara skratta. Det är det HÄR som är de omtalade småbarnsåren, säger vi till varandra. This is the grej. Småbarnstiden är otroligt kontrastfylld. Ena dagen är det kvitter och fågelsång - nästa dag ligger den där kvittrande fågeln nedgrävd under ett berg av duplo, bajsblöjor och smutstvätt. Hehe.
 
 
 
Barnen ♥ För er kan jag gå på toaletten med öppen dörr för resten av livet.
 
 
 
8. Men snääääälla berätta hur du & spiderpapa träffades!! 
Svar: Vi träffades på ett uteställe i Skövde. Jag spanade in Papa och tänkte "honom ska jag ha!". Jag föll för hans glittrande, bruna ögon (Lilleman har ärvt sin pappas ögonfärg och Mini verkar göra det samma). Vi bytte nummer och den 11 september 2001 (DET datumet ja) var vi på dejt. Där och då visste jag att han var mannen i mitt liv. Jag behövde inte göra mig till ett dugg och han gjorde sig inte till för mig. Det var så lätt och så rätt. 
 
9. Undrar hur det är att ha två barn? Vill gärna ha ett barn till eftersom det är super-roligt att vara mamma. Men vill ha ordentligt med tid till båda.
Svar: Omedelbart när Mini kom till världen slog det dåliga samvetet till. Det dåliga samvetet över att inte räcka till. Nu är jag med bebisen tänk om Lilleman tar skada? Nu är jag med Lilleman, stackars bebisen osv osv. Men sedan insåg jag att det är ju det här som är att ha ett syskon, man delar sina föräldrar med någon annan. Ett syskon är ju bland det finaste man kan få. 
 
10. Finns det någon förlossningsberättelse med Lilleman?
Svar: Ja här kan ni läsa den. Här kan ni läsa om hela första månaden med Lilleman.
 

Fråga på!

Den senaste tiden har jag fått en del frågor. Via bloggen, via mail, via twitter och via instagram.
 
- Jag svarar sen när jag har mer tid, tänker jag men sen kommer jag naturligtvis inte ihåg av vem eller i vilket av alla forum frågan ställdes.
 
Jag suger. Jag vet. 
 
OOOOOM det är så att ni har något på hjärtat tänkte jag att ni kunde passa på att fråga i det här inlägget, så svarar jag under morgondagen.
 
 
Jag hittade ingen passande bild så det fick bli den här - min mammas ljuslykta. Hon köpte den för en mindre förmögenhet på ett ljusparty. Mamma har varit på typ FEM ljuspartyn den här vintern, en riktig trend i hennes bekantskapskrets. Hon har arrangerat ett party själv också, när jag tänker efter. Om ni vill veta mer om min mamma och hennes ljusparty-vinter går det bra att fråga i det här inlägget. Som sagt.

Svar på frågestund del 3

Hur lång är du och hur lång är din man?
Svar: Jag är 161,5 cm, min kille är 176 cm tror jag.
 
Vad skulle 17-åriga Moa säga om hur ditt liv ser ut idag?
Svar: Jag skulle vara himla nöjd. Jag får ju jobba med att skriva! Jag har två underbara barn och världens bästa kille. Där emot skulle jag nog vara förvånad över att jag bor i Skövde, trodde inte att jag skulle komma tillbaka hit.
 
Hur hinner du med bloggen när du nyligen fick barn?
Svar: Det gäller att blogga strukturerat, inget slösurf. Sen har barnen en pappa som hjälper mig att få tid för mitt skrivande, både här och till tidningen.
 
Jag undrar varifrån Lillemans, fina, randiga tröja kommer ifrån.
Svar: Den är från Ullared.
 
 
 
 
 
Hur ser du på dagis, bra för barnen eller mest förvaring? Kommer lilleman vara hemma med dig och minispider nu eller gå på dagis? Hade du separationsångest eller var orolig när lilleman började dagis?
Svar: Vi är SÅ nöjda med lillemans förskola. Det är otroligt mycket mer än bara "förvaring". Jag hade ingen separationsångest alls faktiskt, tyckte det var skönt med nya rutiner. Lilleman kommer fortsätta gå några timmar även nu och få leka med sina kompisar. Han är en social treåring.
 
Vilken är din favoritdrink?
Svar: Jag tål inte sprit, mår skitkass av det. Oglammigt värre. Dricker bara vitt vin och rosé.
 
Stämmer det att du har haft en ätstörning?
Svar: Ja jag drabbades av ätstörning när jag var 14 år och hade det i två år. Inget roligt alls. Sedan dess har jag aldrig laborerat med mat, det leder bara till elände. Ni kan läsa mer om mina tankar kring kropp och ideal här.
 
Vad heter du på Instagram?
Svar: Sök på "spiderchickblogg".
 
Brukar folk komma fram när du är ute just för att de känner igen dig från bloggen?
Svar: Det händer sällan. Där emot brukar folk skriva till mig efteråt på bloggen "jag såg dig där eller där".
 
 
Bild på mäj.
Tidigare inlägg