Hej hej på dig med

Jag måste ändå älska mina familjemedlemmars hälsningsfraser när de kommer hem innanför dörren.
 
Jag kan dem utan och innan vid det här laget. 
 
Min man inleder oftast sin hemkomst med att sätta nyckeln i låset. Och låsa. Eftersom ytterdörren i 99% av fallen är upplåst när vi andra är hemma är det helt överflödigt att stoppa nyckeln i låset men det är någon slags misstags-tradition min man har. Efter att vi har hört honom låsa, låsa upp och möckla en stund med nyckeln kommer han in i hallen och ropar ett glatt hej hej. Ibland följt av ett hallå? om ingen svarar tillräckligt snabbt. 
 
Nioåringen stövlar in i hallen utan pardon och utbrister HALLÅ ÄLLER? På klingande göteborska. Oklart varför men this is how he does it. 
 
Sexåringen har även han en ganska burdus ankomst med en dörr som slängs upp upp på vid gavel i någon slags här kommer jag-entré. Sedan ropar han MAMMA! AAAAATT... Tätt följt av något som han vill ha sagt. Han har alltid något att säga. Och det måste sägas på en gång. Här hinns inget hej eller kallprat med. Varje gång han kliver in i hallen mimar jag därför för mig själv - mamma att... Älskvärt ändå. 
 
Hur gör era familjemedlemmar entré hemma?
 
 
 
Hej hej. 
 
 
 

Göra ingenting

I söndags vaknade jag upp för att för första gången på länge göra absolut ingenting! 
 
Det som hände under hela förmiddagen: Jag åt en macka, en fågel flög förbi utanför fönstret och... Ja. 
 
Typ så.
 
Så. Himla. Skönt. 
 
Jag har varit så innerligt uppbokad det senaste, och nu snackar jag inte jobbet utan fritidsmässigt. Jag och familjen har haft olika åtaganden nästan varje dag. Och även om 100% av det är superroliga saker så blir det ändå en grej att cirkulera min energi kring. Att förhålla dagen till. Jag har insett att jag förvisso är en person som älskar när det händer saker - men jag behöver luckor i livet. Jag är en luckperson. 
 
Jag och Regina skojar ofta i podden om att jag alltid är i alldeles för god tid. Jag upplever exempelvis att jag är försenad om jag är i exakt tid. Vilket ju är vrickat? Men så är det. Har jag en aktivitet bokad en dag så upplever jag det som att jag har hela dagen uppbokad. Trots att det kanske rör sig om en timma totalt. Har jag två aktiviteter inbokade under en dag så tänker jag att det här kommer aldrig gå? Hinner jag ens jobba? Ska jag ta ledigt kanske? Sen hinner jag alltid för det är aldrig så stressigt som jag föreställer mig på förhand men ja...
 
Mejkar detta sense för någon? 
 
Jag tänker att det kan ha med något slags kontrollbehov att göra. Blir jag uppbokad för mycket känner jag mig fången och stressad. Jag gillar bättre när saker är spontana, något som jag vet kan stressa andra men mig stressar det inte alls. Med andra ord kommer jag aldrig vara den där personen som fundersamt bläddrar i almenackan i januari och ber att få återkomma om jag får en lucka i november. 
 
 
 
En luckperson. 
 

Transferbussen och boskapspaniken

Har jag berättat för er att jag har ett trauma involverande en transferbuss? Jag minns inte om jag har bloggat om det? I så fall ber jag om ursäkt för upprepning. 
 
Men jag har nämligen lärt mig att ingenting tar fram djuret i människan så mycket som en ombordstigning på en transferbuss. INGET!
 
När vi var på Mallorca förra året stod vi i god tid på hotelltrottoaren och väntade på bussen som skulle ta oss till flygplatsen. Vi var några av de första att stå där och vänta. När sedan transferbussen rullade in mot hotellet förvandlades den väntande folkmassan till en skock boskap som alla skulle parera (??) bussens rörelser. Detta för att till varje pris hamna prick framför dörren.
 
Turligt nog var jag och barnen, trots folkmassans parering, några av de första som kunde stiga ombord. Men döm då till min förvåning (och chock) när jag såg hur en tant trängde sig ombord genom den bakre dörren på bussen och sedan älgade fram till sätena längst fram, jo för hon skulle prompt sitta längst fram. Där med blockerade hon vägen för mig och barnen. Och medan hon stod ivägen med sig själva och alla sina väskor såg vi över hennes axel hur hela bussen fylldes upp bakifrån. Vuxna människor som paxade platser till höger och vänster som om det vore det sista de gjorde i livet. Väskor, kepsar, tröjor, armar, ben och diverse kroppsdelar lades på sätena för att upplysa om dess upptagenhet. När vi slutligen fick fri lejd in i bussen fanns det inte en enda ledig plats kvar. 
 
Till slut kunde vi skrapa ihop var sitt säte till mig och Spiderpapa, detta tack vare att reseledaren påpekat att solhattar inte har privilegiet att få egan platser, och så fick barnen sitta i våra knä. 
 
Alltså, det är bland det mest skruvade jag har varit med om i modern i-lands tid. Där och då lovade jag mig själv att ALDRIG mer åka på charter.
 
Meeeeeen... Så åkte vi ju charter igen. Till Cypern som ni vet.
 
När vi skulle åka med bussen tillbaka till flygplatsen var jag därför beredd på att mild boskapspanik skulle uppstå även denna gång. Men just som folk skulle ta sats för att börja parera bussdörrarna meddelade Tui-guiden att ett upprop skulle ske och bara de som blev uppropade fick stiga ombord.
 
 
 
 
 
- HA HA HA! skrockade jag inombords.
 
Detta innebar att alla i lugn och ro kunde borda bussen, som normala människor, och ingen barnfamilj blev blockerad av en crazy tant. 
 
Så fabulöst. 
 
Fram tills vuxna kan uppföra sig om vuxna vill jag uppmana alla charterhotell att införa detta system. 

 

Slö-scrollnings-detox

Hur går det då med min slö-scrollnings-detox undrar ni kanske? 
 
Jo tack det går bra. 
 
Som sagt, jag tycker på intet sätt tycker att sociala medier är dåligt, utan det är just slö-scrollandet som jag vill komma ifrån. Den där impulsen att varannan minut plocka upp min telefon för att "se vad som har hänt" (vilket i 99,5% av fallen är inget) och sedan virra mig vidare in på Kim Kardashians assistents hunds Instagramkonto för att fastna där orimligt länge.
 
Slut med det!
 
Jag har tagit följande actions i min detox: 
 
1. Jag tar inte med mig telefonen på toaletten 
Det här kanske låter galet - men jag har de senaste veckorna uträttat mina behov helt utan stimuli från sociala medier. Kan ni förstå?! Vid något tillfälle har jag plockat med mig senaste numret av Elle som lektyr. Men that´s it. 
 
2. Jag läser böcker 15 minuter (minimum) per dag 
På Cypern hann jag läsa ut två böcker (!) och överlag har jag läst SÅÅÅÅ mycket bra det senaste! Jag ska tipsa er om flera grymma boktitlar i ett separat inlägg. Det roliga är att läsningen har inspirerat mig så pass att jag har börjat knappra på min egen bok. En dröm som har jag haft sedan jag var liten. 
 
3. Jag undviker dubbelskärmning 
Tittar jag på tv så tittar jag på tv. Jag flaxar inte iväg in på Kim Kardashians assistents hunds Instagramkonto. Igen. Nej nej. Telefonen ligger långt bort. 
 
4. Jag kollar inte sociala medier det första eller det sista jag gör varje dag 
Den här impulsen kräver styrka för det är såååå lätt att hamna där. Men det går om man vill. 
 
5. Jag begränsar mig
När jag väl är inne på sociala medier privat begränsar jag mig medvetet kring vad jag tar del av för "content". Det ska inte bara vara massa blaj (och med blaj menar jag typ destruktiva kommentarsfält eller Kim Kardashians assistents hunds Instagramkonto) (förlåt Kim Kardashians assistents hund) (om du finns). Kalla det gärna en filterbubbla, men jag lever gärna i en eftersom jag på riktigt tror att vi mår dåligt av att veta för mycket om för många. 
 
Happ.
 
Hur går det för er andra som beslutade om en detox?
 
 
Person som läste två böcker på denna plats. 
 
 

Jag har bestämt mig!

Okej - jag har bestämt mig. 
 
Det är dags att dra ner på slö-scrollandet. 
 
Med slö-scrollande menar jag all typ av scrollande på sociala medier som sker av ren vana. Jag är där allt för ofta. Min hand som per automatik rör sig mot telefonen, plockar upp den, klick klick in på Instagram. Scroll scroll. En pokébowl, någons semesterbild, Kim Kardashians rumpa i ny vinkel, ett träd i körsbärsblom... Vidare in på Facebook, klick klick. Scroll scroll. En kattfilm, någons uppdatering om vädret, tio saker bara personer som heter Bodil gör... 
 
Vad som känns som en kortare minut utvecklar sig snabbt till en hel kvart. Kanske en halvtimma. 
 
Trettio raska minuter av... Ingenting. 
 
Missförstå mig rätt. Jag tycker att sociala medier är bra. Alltså, övervägande bra. Sociala medier ger mig gemenskap, det ger mig massvis av kunskap, mängder av insikt, det har gett min röst en plattform och det ger mig... Lön? He. Men just slentrian-scrollandet, det har det blivit för mycket av. Det ger mig ingenting. Jag behöver inte veta vad alla som heter Bodil gör och jag behöver inte se ännu ett träd i körsbärsblom. 
 
Så nu har jag beslutat mig för att bli mer medveten kring mitt sociala medie-konsumerande. Jag tänker ta makten över min egen hand och min egen tumme. Istället för att lägg massa tid om dagen på planlöst och menlöst klickande ska jag lägga tid på att läsa en bok. Jag älskar egentligen att läsa böcker och jag var en bokmal av rang innan Facebook och Instagram kom in i mitt liv. Men någonstans i höjd med att "flöde" blev ett begrepp försvann allt mitt andra läsande och det är sorgligt. 
 
Sen kan det vara nyttigt att göra absolut ingenting också. Varje minut av dagen måste inte bestå av att konsumera olika innehåll. 
 
Så ja, löfte till mig själv: Sluta slö-scrolla, läsa en bok minst 15 minuter per dag, öva på att låta handen ligga still och göra ingenting. 
 
 
 
Kvinnan som tog makten över sin näve.
 

Jag har hjälpt moder natur på traven

Det har ju helt klart varit en snöig vinter i år. Men som vanligt ser det ut som att det inte har snöat alls hos våra grannar. Det är barmark i deras trädgårdar och har så varit sedan december. Möjligen med någon enstaka snödriva som medvetet har lämnats som dekor.
 
Jag är SÅ imponerad!
 
I vår trädgård har vintern där emot fått ha sin gilla gång. Här får man ta sig fram över en puckelpist innan man når trappan och när man väl har gjort det kommer nästa utmaning. Då tronar nämligen ett stort isblock upp sig över hela andra trappsteget vilket man måste ta sig över innan man kan greppa dörrhandtaget. 
 
Det spelar ingen roll att vi skottar - är vi iväg en dag när det snöar så är det kört. Då kommer vi aldrig ikapp. Jag vet inte hur andra gör för att komma runt detta? Sitta i fönstret och lurpassa på snön i vit kamouflering och kikare med förstorande effekt?
 
- PASS OPP NU SÅG JAG EN FLINGA! 
 
Och så springer man ut och skyfflar undan i realtid. Plus använder sådant där tösalt. 
 
?
 
Jag har hur som helst förlikat mig med att familjen Spider von Chick aldrig kommer vinna kampen mot puckelpisten. Men den här morgonen kände jag mig ändå HELIGT trött på isberget på trappan.
 
- Nu ska du BORT... väste jag och högg mot isen med ett trädgårdsverktyg. Im gonna help you on the trav mother nature!
 
Japp.
 
Nu ser man en bit av trappsteget och jag har hjälpt moder natur med framskyndandet av våren.
 
Känns bra. 
 
 
 
 
 
 

Extreme Home Makeover och dess trovärdighet

Kommer ni ihåg programmet Extreme Home Makeover? Finns det kvar? Jag vet inte. Men så här i efterhand har jag funderat en del på dess eh... Trovärdighet. 
 
Varför? 
 
Jo: 
 
1) Ska man verkligen riva ett hus och sedan bygga ett helt nytt på EN VECKA?! Jösses, jag följer Husdrömmar på SVT och där tar det minst ett år för familjerna att få färdigt sina hus. Oftast längre. Men på Extreme Home makeover svängde man alltså ihop en hel villa på sju dagar, oavsett väder. Jag är inte arkitekt men jag är ganska säker på att stressat takbygge i spöregn kan innebära att du isolerar en fuktskada? MEN VAD VET JAG?
 
2) I varje avsnitt fick någon i familjen önska sitt "drömrum". Oftast något av barnen. Denna önskan skulle en av programledarna göra till sitt hjärteprojekt vilket innebar att hen skulle lära känna barnet via ett förtroligt samtal á 30 sekunder.  
 
Programledare: Vad tycker du är roligt VAVAVAVA???
Barn: Jag tycker det är lö...
Programledare: LÖV! Du gillar LÖV! Vi bygger ett skogsrum.
 
Eller:
 
Programledare: Vad vill du bli när du blir stor VAVAVAVA???
Barn: Jag vet inte. Kanske d...
Programledare: DOKTOR! Såklart. Vi bygger en gynmottagning. 
 
Ungefär så. 
 
Ingen vuxen med långsiktstänk konsulterades. 
 
Om Extreme Home makeover kom hem till mig är jag hyfsat säker på att jag INTE skulle vilja ha något "specialrum" baserat på något av mina barns tillfälliga nycker. Men det kanske är jag som är tråkig??
 
 
 
 
 

Att tackla besvikelse

Förra året var jag med om en stor besvikelse. Jag blev så himla ledsen över en situation. Jag minns att jag bara gick till sängen och la mig den eftermiddagen. Godnatt klockan 15 liksom, nu orkar jag inte med den här dagen mer. Samtidigt var jag så frustrerad att jag efter en stund var tvungen att gå upp och sätta mig vid datorn och fylla en hel sida i Word med svärord. Haha! På riktigt! 
 
Andra personer: Skriker fula ord. Slår näven i en vägg. 
Jag: Skriver svärord i Word. 
 
Inatt drömde jag om den den där situationen igen. Så knepigt att det ploppade upp nu? Vaknade och kände mig lättad att det bara var en dröm. Pjuh!
 
Men. När jag ändå har tema besvikelse på tråden. 
 
Åtta saker man kan göra när man känner sig besviken:
 
1. Ringa en kompis. 
2. Skriva massor av svärord på ett papper och sedan sätta punkt. 
3. Lista saker man inte är ett dugg besviken över och inse att dom (garanterat) är många fler.
4. Träna. Gärna något jobbigt så man inte hinner tänka på något annat än hur jobbigt det är. 
5. Be ens partner (eller någon annan man är nära) pilla en på ryggen och säga massa fina ord till en.
6. Vara med sina (eller andras) barn (alltså helst barn man känner) (lite creepy annars) på deras villkor. Barn är SÅ proffsiga på att vara i nuet. 
7. Sätta en tajmer och sedan tycka massivt, snudd på överdrivet, synd om sig själv under en begränsad tid.
8. Gosa med ett lugnande och pälsigt djur, typ en katt. 
 
 
 
 
 

Influencatider

Ursäkta men jag kunde inte motstå rubruken. Mjehe. 
 
Jag fick en fråga. 
 
Hur kommer det sig att du började blogga, hur har du utvecklats inom din profession och hur ser du på bloggare/influencers? Skulle vara jätteroligt att läsa om dina tankar!😄 Ha det gott🌟 // Cecilia 
 
Jag minns tydligt när jag första gången kom i kontakt med begreppet blogg. Året var 2004. Jag och Spiderpapa backpackade i Thailand. Vi befann oss på en liten ö och jag klev in på ett internetcafé för att kolla de svenska tidningarna online. Jag klickade mig in på aftonbladet och läste om något som kallades "blogg". För mig vars högsta dröm alltid hade varit att jobba som krönikör var tanken svindlande! Jag kunde alltså skriva saker och sedan publicera mig själv?! Oj oj oj...
 
När vi kom hem från resan kickade jag igång en blogg utan att egentligen riktigt veta hur jag ville uttrycka mig. Eftersom jag hade jobbat i klädbutik i London under några år och dessutom planerade att plugga textil fick det bli en blogg om mode. Jag döpte den till "fashion" nånting (skräll). Men... Fashion var segjobbat. Jag kom aldrig riktigt in i modesvängen utan istället startade jag bloggen Crazypill.
 
 
 
 
 
 
 
Det blev en blogg med humor, eftersom humor alltid har legt mig nära. Jag fick snabbt många läsare vilket såklart var roligt men med många läsare kom även mycket kritik. Det här var helt nytt för mig. Det var nytt för ALLA så där i sociala mediers begynnelse. Efter en tid tyckte jag inte längre att det kändes roligt att behöva bolla taskiga kommentarer så jag stängde ner Crazypill. Efter några månader började jag dock sakna skrivandet och 2007 startade jag Spiderchick, döpt efter grisen Spiderpig i Simpons the Movie. Mitt bloggnamn har alltså inget med spindlar att göra. Det härstammar från en gris. Hur kunde ni tro något annat??
 
 
 
 
 
 
 
Jag bloggade på. Älskade typ varje sekund. Är det rätt så är det lätt och jag hade som mål att bli läst. Som sagt, för en som drömt om att skriva krönikor var det verkligen dröm att få nå ut till människor, dessutom helt på mina villkor. 
 
 
 
 
 
Genom åren har bloggen utvecklats i takt med mig. Jamenar, under tio år hinner det hända mycket med en människa. Göteborg - barn - Skövde - plugg - fler barn - företagsstart - giftermål - husköp... Ni har varit med på resan! Jag är kanske inte den bloggare som ligger i framkant vad gäller utveckling rent tekniskt och designmässigt (jag ligger väl snarare och skvalpar någonstans i bakkant) men jag förstår samtidigt inte grejen med bloggar som ska återuppfinna sig själva med olika funktioner. Jag tycker att innehållet är det viktigaste, inte förpackningen. Jag driver även en blogg där fokus ligger på texten. Inte bilden. Det är väl också något som särskiljer mig i en tid då bilden ska ha upplösning i klass med polarisen. 
 
Jag är hur som helst stolt över att jag tidigt såg till att få betalt för mitt bloggande. Jag har inte alltid begripit det, men jo det bor en säljare i mig. Om än en liten sådan. Att skicka iväg ett mail och beskriva vad som gör mig värd att betala - det är att sälja. 
 
 
 
 
Jag ser inte mig själv som en renodlad influencer då min blogg inte är speciellt... Influerande? Jag ser mig snarare som en självpublicerande krönikör och kåsör. En slags textmässig underhållare kanske? Med det sagt tycker jag absolut att jag tillhör influencerbranschen. Under 2018 vill jag gärna hitta samarbetspartners som kan passa mig OCH er.
 
Vad gäller frågan hur jag ser på bloggare och influencers tycker jag att UnderbaraClara sammanfattar det hela bra här. Läs gärna! Många pratar om bloggens död men jag tror inte att bloggdöden ens är lite nära. Tvärt om tror jag att ju fler sociala nätverk som uppstår desto viktigare blir bloggens funktion. Till skillnad från Youtube och Instagram är bloggen (och din webadress) något som du äger själv. Bloggen är inte styrd av algoritmer eller regelverk. Dessutom är bloggen en grym samlingsplats för allt innehåll du skapar - både film, ljud, text och bild. 
 
Japp.
 
Just nu planerar jag att blogga i tio år till. Minst. 
 
Ps. Lyssna förresten gärna på senaste podavsnittet där jag och Regina snackar om influencers som "lägger ner". 
 

Så inspirerande!!

Jag trillade över det här talet av Reese Witherspoon från 2015.
 
Såååå inspirerande! 
 
 
 
 
Hon säger så många bra saker att jag inte vet vart jag ska börja att citera henne.
 
Jag älskar speciellt när hon konstaterar att en av de vanligaste replikerna en kvinna har på film är när hon vänder sig till en man och säger "what do we do now?". Och att det i sig är HELT orealistiskt för vilken kvinna någonsin har inte vetat vad hon ska göra i precis vilken situation som helst?? Inte bara krissituationer. Är det några som alltid finner råd i allt från hur att lösa akuta fläckar på kläder, trolla fram en middag på en spik, lösa konflikter eller fixa ihop ett livspussel med saknade bitar så är det ju kvinnor. 
 
Sen tar Reese upp det faktum att det historiskt sett har varit ett otroligt dåligt utbud av filmroller för kvinnor. Detta vill hon ändra på med sitt eget produktionsbolag där hon låter kvinnor ta plats. Där kvinnorollerna inte är linjära utan får lov att vara allt och lite till. Hon står bland annat bakom HBO-serien Big Little Lies. Har ni inte sett den så rekommenderar jag er att göra det BUMS! Så himla bra story med många lager och intressanta karaktärer.  
 
Sedan innan vet ni ju att jag är sannslöst trött på filmer och serier vars rollista består av idel män och där ett grönt ljus av Bechdeltestet endast lyser med sin frånvaro. Speciellt trist tycker jag det är när roller uppenbart precis lika gärna hade kunnat innehas av en kvinna. Men vi börjar se en ändring på det. Det tycker jag faktiskt. Speciellt inom serievärlden där kvinnor av alla sorter får ta allt mer plats. Senast igår såg vi Enkelstöten på tv4 där huvudrollerna innehas av två medelålders kvinnor. När såg vi det senast? Aldrig typ. 
 
Mm. Inspirerande indeed. 
 

Kreativa funderingar

Jag funderar en del kring min kreativitet den senaste tiden.
 
Jag vill så mycket men förmår inte rikta mitt fokus. Jag vill göra mer humor men på vilket sätt? Stand up? Youtube? Blogg? Instagram? Rörligt? Inte rörligt? Bellmanhistorier? Buskis? GAAAH! SOMEBODY HELP MY THOUGHTS på traven.
 
Eller vill jag inte alls jobba med humor utan med någon helt annan typ av kreativitet? Eller en blandning. 
 
Stundom kan jag även bli lite sorgsen när jag tänker på att jag brukade vara så mycket mer kreativ, i mitt inre liksom. Jag kunde riktigt bubbla och glöda av idéer och fokus. Nu förtiden upptas mina tankar av så mycket annat. Jobb, aktiviteter, räkningar, hushållsbestyr osv osv. Tiden och tankarna räcker inte till för allt som jag vill göra.
 
Det finns väl en anledning till varför "stora kreatörer" typ författare och regissörer (ofta manliga sådana) låser in sig halvårsvis i en stuga vid havet med dator och noll förpliktelser som enda sällskap. Dom vill väl fokusera och låta kreativiteten flöda oavsett tid på dygnet. Det är ju inte så att dom tar med sig eventuella barn till den där stugan. 
 
I en stuga vid havet med barn: Nu ska författarpappa vara kreativ och skriva en bok om... Va? Pokémonkort? Har ni tappat bort Pikachu? Jag har ingen aning om vart den kan vara. Nej vi kan inte åka till stan och köpa nya pokémonpaket för att kanske få ett Pikachukort. iPad? Tyvärr har vi ingen uppkoppling här. Nej man kan inte "ladda ner internet". Sätt er och måla lite vettj... Ringa tio kompisar? Ni kan inte tänka er att leka med varandra? En liiiiten stund? Absolut inte? Uteslutet? Nä okej. 
 
Oklart om det skulle funka. 
 
A ja.
 
Hur som helst. Tankarna snurrar här på Spajdans kammare. Jag hoppas att något slags fokus ska trilla över mig inom en snar framtid. 
 
 
 
 

Ett skratt som inte tog slut

En del saker minns man lite extra. Det behöver inte vara en stor grej. Men man minns för livet. Så att säga. 
 
En sak som jag kommer ihåg väldigt tydligt var när jag var omkring 11-12 år. Jag hade ont i halsen och fick åka in till sjukhuset med mamma. 
 
Väl där blev vi placerade i ett litet, litet rum utan fönster. Där fick vi vänta. Och vänta. Och vänta. Det var av någon anledning fruktansvärt varmt i rummet så vi började skala av oss kläderna. Först jackan. Sen en tröja. Skorna. Vi blev varmare och varmare och svetten låg som en klibbig hinna över våra kroppar.
 
Plötsligt började mamma fnissa. Sen började jag fnissa. Mamma skrattade till. Jag skrattade till. Innan vi visste ordet av låg vi dubbelvikta över en brits och skrattade så att tårarna sprutade. Ni vet ett sådant där hejdlöst skratt, som bara kommer. Man skrattar så att magen gör ont och man VILL sluta för magmusklerna krampar men det går inte för skrattsalvorna står liksom på kö i munnen och bara MÅSTE ut. Och varje gång man tänker att nu - NU - kan jag sansa mig och sluta skratta då hör man den andra frusta och så är man igång igen. 
 
Knack knack... Plötsligt kom doktorn in i rummet och där satt jag och mamma halvnakna, svettiga och gapskrattandes med tårar rinnande nedför kinderna.
 
Mycket oklart vad han trodde att vi höll på med?
 
Men som läkare har man upplevt det mesta. Kan jag tänka mig. 
 
 
 
Har ingen bild på mig och mamma men där emot den här bilden som är tagen HOS mamma.
 

Att våga känna sig viktig

Som kvinna har jag under hela mitt jobbliv tampats med en osäkerhet kring att det jag gör är viktigt. Att det spelar roll. 
 
I början av min bloggkarriär vågade jag knappt inte berätta för folk att jag hade en blogg. Jag upplevde det jag gjorde som hemskt löjligt och tramsigt. Detta trots att min blogg var bland de största i Sverige och dessutom min källa till försörjning. Men så läste jag ju överallt om hur oviktig bloggvärlden var och jag såg hur bloggtjejer förminskades och förlöjligades. Det tog mig många år innan jag med stolthet kunde säga att jag var bloggare. 
 
För det är ju tyvärr så att det som kvinnor gör generellt sett anses vara tramsigt medan det som män gör är erkänt och viktigt.
 
- Prata inte om massa tjejgrejer, fick jag höra när jag skulle förbereda min stand up. 
- Humortjejer ska alltid skämta om mens och sånt, hörde jag en annan sucka. 
 
Det skeva är att båda dessa kommentarer kom från kvinnor. Vilket visar hur duperade vi är. Vi är så invanda vid att det tjejiga är dåligt och det manliga är bra att vi till och med ser ner på oss själva. Vilket ju är praktiskt för patriarkatets fortsatta överlevnad. 
 
Filmer med majoritet kvinnor i rollistan klassas som "chick flicks" och ses bara av andra kvinnor medan filmer med män anses vara "riktiga" filmer och ses av alla. 
 
Killar kan sitta som duo och prata i mun på varandra i 90 minuter och klassas som synnerligen begåvade och "sköna" medan två kvinnor i duo inte sällan avfärdas som tramsiga. 
 
- Jag trodde ni skulle prata om viktiga saker? fick jag en kommentar som sa efter min och Reginas första podavsnitt. 
 
Alltså, egentligen är ju ingenting viktigt. Förutom det som är viktigt. Om ni förstår tankegången där. Men när jag upplever hur tjejer ser ner på sig själva och sina yrkesroller (moi inkluderad) medan killar bygger upp sig själva och varandra med ett självförtroende som skulle kunna försörja ett helt land - DÅ skaver det i mig. DÅ är det något som börjar puttra inom mig. Och det är inte lunchen som just landade i min magsäck, om man säger så. 
 
Favoritcitat i repris:
 
 
 

Vad sa mäklaren?

Vi hade ju som sagt en mäklare hemma i måndags. 
 
Väldigt spännande. Vi började med att låna bort barnen så vi fick en chans att städa huset ordentligt. Herregud vad vi sopade och gned och stretade jag och Spiderpapa. 
 
- Hur noga kollar han tror du? undrade jag oroligt samtidigt som jag öppnade dörren till min garderob.
 
Där inne ser det nämligen ut som att det har pågått någon slags långtgående konflikt samtliga klädesplagg emellan. 
 
Men Spiderpapa trodde inte att mäklaren skulle kolla i garderoberna. 
 
Pjuh.
 
När mäklaren så knackade på dörren bjöd vi på kaffe och förklarade vilket utomordentligt bra läge vårt hus har! Ooooo jaaaa. Mäklaren har säkert aldrig hört den frasen innan. Näääää dååååå. Sen frågade mäklaren hur många intressenter som budade på huset när vi köpte det och jag drog till med tio stycken men det visade sig visst bara vara fem stycken. Oops. Efter flera år som skribent och innehållsskapare är min hjärna inställd på efterhandsöverdrifter. En arbetsskada. 
 
Efter det gick mäklaren runt och fotade i alla rum. 
 
- Bedömer ni inredningen? frågade jag nervöst när han fotade vårt sovrum. 
 
Mäklaren skrattade och svarade att nej, det gör dom inte. 
 
Tur! Jag kan nämligen tänka mig att vår säng, som har varit med om åtta år av samsovning med små barn, annars skulle sänka värdet på huset ganska rejält (man kan bli sliten av mindre). 
 
Nå väl. Sedan tog mäklaren med sig alla bilder och övrig information till mäklarbyrån där dom en gång per vecka sitter ner tillsammans och bedömmer olika objekt. 
 
Igår ringde han och berättade att vårt hus har gått upp FEM MILJONER!! På två år!! 
 
Yes!!! 
 
- Är det sant??? undrar ni.
 
Nej. Svarar jag. 
 
Det är inte sant. 
 
Huset hade de facto inte ökat i värde alls. Haha. Alltså vi har ju 1) inte renoverat någonting och 2) det har inte sålts några likvärdiga hus i vårt område sedan vi köpte så det var svårt att bedömma tyckte mäklaren. Men att vi kommer få tillbaka alla pengar var han säker på. Och det är jag heller inte orolig över. Bostadsbrist som det är och allt. 
 
Hur som helst fick vi rådet att göra en enklare renovering av köket. Trots allt. Mäklaren trodde att det skulle göra mycket vid en eventuell försäljning. Så ja. Det får vi möjligen göra då. 
 
Jag håller er uppdaterade.
 
 
En renoveringsseg mäklarinbjudare. 
 

Om killar hade haft mens goes debatt

Igår publicerade Nyheter 24 mitt mensinlägg som ett debattinlägg.
 
 
 
 
 
Jag blev lite deppig först för i början var det många fler som röstade emot mig. Dom tyckte tydligen inte att mina antaganden var rimliga?! 
 
Men så bad jag mina kompisar på Instagram att rösta till min fördel och då sköt den gröna knappen i höjden. Pjuh. Ni får gärna också gå in och klicka i att ni håller med mig :-)))) Om ni vill.
 
Kommentarerna till inlägget har jag för övrigt INTE läst och tänker inte göra det heller. Folk är väl vansinniga. Som vanligt när minsta lilla feministiska tanke antyds. Det är nästan snudd på humoristiskt hur kränkta kommentarsfälten kan låta bara en kvinna yppar hur hon upplever världen ur sin synvinkel. Meeeen meeeen. 
 

Försäljnings-jinx

Jag har blivit med ny dator!
 
 
 
 
Det är alltid lika lustigt, eller snarare läskigt, när köpet ska gå igenom och säljaren frågar om jag vill ha en extra försäkring. 
 
- Nej tack, svarar jag eftersom jag har en täckande hemförsäkring. 
 
- Men den här försäkring är extra extra bra till exempel om du spiller vatten på datorn, menar säljaren. 
 
- Joo... 
 
- Eller du kanske snubblar över sladden och datorn åker i golvet?
 
- Eh...
 
- Eller du kanske råkar...
 
- MEN SLUTA JINXA! vill jag avbryta. 
 
Om säljaren nämner olika potentiella hot som kan hända och jag måste säga att nääää jag tror inte att det kommer hända då KOMMER DET JU HÄNDA. Det förstår väl vem som helst med minsta kunskap om universums lagar. Dessutom framstår jag ju som världens sämsta datorskötare när jag tackar nej till all den där extra försäkrande omsorgen. 
 
Kan jag inte bara få köpa en dator, gå hem, vara glad och tänka på en ljus framtid tillsammans med hen?
 
Tack och bock.
 

Bye bye bang bang

Som jag nämnde igår avslutades vår Örebrovisit med en tvist... 
 
Vi har en bil. Den har gått 36000 mil, den är äldst av alla bilar vi känner och vi kallar den Bang Bang. Fullständigt namn: Prutti von Bang Bang. Den har varit det rostiga fåret bland alla fina bilar i vårt område, men den har tappert tagit sig genom besiktningar och överlevt en krock med grannen. Vi har älskat den. 
 
När vi tidigare har åkt långa sträckor har vi lånat eller hyrt en bil, med resepkt för Bang Bangs höga ålder, men den här Örebroresan tänkte vi att han skulle få följa med. 
 
Fredag kväll när vi närmade oss hotellet, efter en heldag i Stadsparken, började bilen låta förfärligt och plötsligt hörde vi ett ljudligt brAAaaAAAaKKk. 
 
- Det var avgasröret som lossnade! sa Spiderpapa. 
 
Han var tvärsäker.
 
Som att han såg det komma. 
 
Vi rullade under högljudda former in på Scandicparkeringen, förbi rader av glittrande SUV:ar, och parkerade försiktigt.
 
Vi tittade under bilen och mycket riktigt. Bang bang hade drabbats av ett framfall. Hela avgassystemet låg på marken. Spiderpapa och jag behövde bara ge varandra en blick. Vi visste det båda två. Det fanns inget att diskutera. Med ett ljudligt BAAANG hade Bang Bang valt att meddela att den sista dagen var kommen. 
 
Spiderpapa ringde några samtal och ordnade med allt praktiskt. Jag tog samtalet med barnen. 
 
- Ni förstår... Ibland orkar inte bilar mer, förklarade jag. Men Bang Bang kommer ha det bra! I Fordhimlen. Där finns det ingen rost, inga grannar som kan kan backa fel och där behövs ingen bensin. 
 
Det där sista får jag bara anta.
 
På ett flak, mot skroten borta i horisonten, for sedan Prutti von Bang Bang mot sin sista vila. En vacker syn, på ett sätt.
 
 
 
 
 
 
 
Vi anlände alltså till Örebro med en bil och åkte därifrån utan en bil.
 
Så kan det gå. 
 
Tur att det går tåg mellan Örebro och Skövde typ hela tiden. 
 
Prutti von Bang Bang - du kommer vara saknad. Och ändå inte. Men ändå lite. En aning kluvet. 

När kvinnor reduceras till sitt utseende

Få har väl missat den sexistiska och nedvärderande kommentar Trump fällde till Frankrikes first lady Brigitte Macron? Här kan ni läsa mer om det. 
 
 
 
 
 
Kvinnor i vårt samhälle är så vana vid att utseendet är viktigare än det mesta i livet att vi knappt inte tänker på hur förminskande det är att reduceras till sin kropp. Men det ÄR otroligt förminskande. 
 
Katarina Wennstam har gjort en kort, men ack så kärnfull, analys som jag rekommenderar er att läsa här. Så himla spot on! 
 
Reebook gjorde av samma anledning ett test, också spot on. 
 
 
 
 
 
Jag tillhör en kategori kvinnor som alltid har känt mig obekväm när det kommer till kommentarer om min kropp. Tidigare har jag inte riktigt haft analysen varför jag har känt att det är problematiskt men med tiden har jag förstått att det är för att jag alltid har känt mig som så oändligt mycket mer än mitt utseende. Min önskan är att människor jag möter ska se MIG först. Min personlighet och mina kompetenser. Inte att jag ser ut si eller så eller att min kropp har den eller den storleken. Jag vet att det är en naiv önskan, men jag vill i alla fall inte att folk påtalar sina tankar högt. 
 
Missförstå mig rätt. Jag tar gärna en komplimang där någon exempelvis tycker att jag har en snygg klänning och undrar vart den är köpt. Det är ju bara roligt att inspirera! 
 
Men komplimanger om att jag ser fräsh, smal eller snygg ut eller att jag ser ut att vara i bra form osv osv, det betackar jag mig. Jag tar hundra miljarder gånger hellre emot komplimanger som säger att jag är rolig, snäll, smart, en schysst vän, en närvarande mamma, kreativ, idérik eller vad det nu kan vara. Jag försöker även träna mig själv i att använda den sortens komplimanger gentemot andra. Att uppmärksamma saker som gör att andra växer som människor, inte att hen blir ytterligare medveten om sin kropp eller utseende. 
 
- Men det är väl inte så farligt att säga att någon är snygg? kanske någon tänker nu. 
 
Nej det är väl inte ett direkt hot om livet, det håller jag med om. Men när vi belyser att utseendet är något som framhålls främst hos kvinnor, samt att det ofta är det enda som framhålls, så förstår vi att det i längden är ett problem som är del av något mycket större. 
 
Mitt förslag är därför att vi tillsammans, istället för att uppmärksamma varandras yttre hit och dit, börjar uppmärksamma varandras kvalitéer och kompetenser. Och så växer vi genom det. 
 
Aaaaaall right?? 

Brännmärkt

I söndags, på femåringens kalas, brände jag mig på kokande kaffe (varning för känslig bild i slutet av inlägget). 
 
AAAAAJ! 
 
Det gjorde svinigt ont faktiskt. Till en början kunde jag bara låta handen gå okyld i en minut eller så sedan var jag tvungen att akut stoppa den under kallt vatten för att skinnet sveeeeed som eld. 
 
Aj aj aj. 
 
Till slut kom jag på att jag kunde tjepa fast en kylklampt runt handen men det hade vi tyvärr ingen hemma så det fick duga med en påse fryst rabarber istället.
 
 
 
 
 
När rabarben hade tinat gick jag över till en påse med frysta ärtor och den sov jag sedan med. 
 
 
 
 
- Snälla ha inte ärtorna nära mig, bad Spiderpapa bredvid mig i dubbelsängen.  
 
Men snälla nån?
 
Här hade jag nära nog blivit handlös över en kopp Gevalia och så gnäller Spiderpapa över en fjuttig liter frysta ärtor i ryggen?
 
Lite perspektiv tack! 
 
Nå väl. Jag var lite orolig att jag inte skulle kunna sova ordentligt på grund av smärtan men det gick rätt bra ändå. När jag vaknade nästa morgon var den brännande känslan i handen borta och jag kunde låta ärtorna vila. Efter det har handen mest varit svullen med blåsor. Men det gör inte ont längre.
 
 
 
 
 
Så. 
 
Nu är ni välkomna att känna med mig via kommentarer och gillaknappar. 
 
Tack på förhand. 
 

Panik i i-landet

Jösses vilken stressig förmiddag jag har haft, i sann i-lands-anda. 
 
Min pappa hämtade barnen i förmiddags eftersom jag vill få en chans att storstäda här hemma (Spiderpapa jobbar). Det behövs verkligen! Plus att vi ska ha gäster ikväll. Vid 11-snåret stänger jag så ytterdörren om barnen och pappa och pustar ut. Äntligen ska jag få saker gjorda! 
 
Jag går efter min telefon för att sätta på en ljudbok (jag måste alltid ha ljudbok i öronen när jag städar) (för att själen inte ska dö) men jag hittar den inte?! Telefonen alltså. Jag börjar leta på självklara ställen så som sängbordet, köket och toaletten. Men ingen telefon står att finna. Jag börjar istället leta på halvt o-självklara ställen så som under soffan, tvättstugan och barnens rum. Men ingen telefon där heller.
 
Jag börjar känna paniken komma krypande.
 
Var. Är. Min. Telefon. 
 
Jag börjar leta på totalt icke självklara ställen så som tvättkorgen, garderoben och förrådet utomhus. Men nej. Ingen telefon. Den är helt försvunnen. 
 
VAR ÄR MIN JÄVLA TELEFON!!!! 
 
Det är då jag fryser till is. Nackhåren reser sig på mig. 
 
Åh. 
 
Nej. 
 
Motvilligt går jag in i badrummet igen. Sakta, med rynkad näsa och ett öga slutet, lyfter jag på toalettlocket, kikar ner i klosetten. Och där....... DÄR!
 
Ligger det inte heller någon telefon. 
 
PJUHHHHH!
 
Med en viss lättnadskänsla innanför västen börjar jag nu tänka helt orimliga tankar. Tänk om pappa och barnen fick med sig telefonen? Eller min kompis som var förbi tidigare? Eller glömde jag den på trappan när jag drack kaffe i solen och sen kom en tjuv förbi och STAL den??
 
 
 
 
Oavsett tänker jag INTE ge upp! Jag SKA hitta telefonen.  
 
- Hoppet är det sista som lämnar människan! deklarerar jag högt för mig själv och knyter näven i luften. 
 
Med förnyad energi sliter jag upp dörren till det stora skåpet i köket och ut... Regnar hundratals pärlor! 
 
A men va...
 
 
 
 
 
 
Inte nog med att jag på grund av telefonens försvinnande är försenad med starten av storstädningen. Nu har jag dessutom gett mig själv ytterligare en syssla genom att strössla pärlor i HELA HUSET! Jag kan höra hur dom sprider sig, pärljävlarna. Dom trycker sig in över allt, studsar ner för trappan och breder ut sig även på nedanvåningen. 
 
SUCK! 
 
Jag böjer mig ner och börjar krafsa ihop pärlor med handen. Gråten bränner bakom ögonlocken (nu kan det hända att jag börjar frissera historien något för att få medkänsla, men ändå, det var fortfarande hemskt). Jag blinkar bort några tårar och det är då... Det är då jag ser den!
 
MIN TELEFON!!
 
Den ligger under kökssoffan!
 
FI HELVETE VAD GÖTT!
 
Så.
 
Efter en stressig förmiddag är ordningen nu återställd. 
 
Tidigare inlägg