Morgonvanor

Dagen startar omkring 06:30 här hemma. Fyraåringen vaknar. Han vill omgående kliva upp, sätta på bolibompa samt bli serverad en skål med flingor och mjölk.
 
Tv:n knäpper han igång själv men frukosten måste han ha hjälp med. Jag har flera gånger försökt att förmå honom att vänta en stund med dagens första mål.
 
- Det är fortfarande natt! har jag försökt.
 
Eller
 
- Ätfönstret har inte öppnat ännu älskling, du får vänta.
 
Inget fungerar.
 
Jag måste helt sonika masa mig upp. Sömndrucket går jag ut i köket, drar fram en stol och sträcker mig vingligt efter flingorna som är placerade på en hylla alldeles för högt upp. Jag förbannar flingornas placering, ställer av oklar anledning tillbaka paketet på samma plats som jag just förbannat och serverar sedan frukosten till min son.
 
Samtidigt som detta pågår sneglar jag mot kaffebryggaren. Ååå denna härliga producent av ljuvligt morgonguld... Jag tänker att jag borde brygga en kopp som kan puttra medan jag vilar en halvtimma till, men tröttheten i mig segrar och jag stapplar tillbaka till sängen.
 
Alltså, SÅÅÅÅ många gånger som jag har önskar att jag hade laddat bryggaren (eller i mitt fall perkulatorn) kvällen innan och att det bara vore att stoppa i sladden i kontakten. Tjoff. Klart.
 
- Tänk om... drömmer jag nästan varje morgon.
 
Så ikväll. Nu. Precis NU.
 
Jag har gjort det. Laddat den.
 
 
 
 
 
Ha!
 
Ibland älskar jag mig själv.
 
Imorgon kommer kännas fab.

I år ska jag deklarera ordentligt

Idag damp deklarationen ner på hallmattan. Jag får tillbaka pengar. Tjoho!
 
 
 


 
 
Förra året fick jag också tillbaka pengar. Mycket pengar! Snällt gick jag och väntade på detta trevliga tillskott. Midsommartider anlände och jag var mer än redo att casha in pengarna. Men... Det kom aldrig någon utbetalning? Kontot gapade tomt.
 
Jag ringde till myndigeheterna och fick svaret att... Jag inte hade deklarerat. VA??
 
- Vi har inte fått in någon deklaration från dig, menade skatteverket.
- Men jag har ju sms:at? svarade jag.
- Fick du någon bekräftelse tillbaka?
 
Eh... Nä. Just det.
 
Antagligen hade jag "deklarerat" någonstans mellan blöjbyten, sömnbrist och maratonamning. Jag var ju mitt uppe i världens mest intensiva bebis-plus-treåring period just då.
 
I år kommer jag därför vara SUPERNOGA med min deklaration. För det första ska jag se till att vara riktigt utvilad. Typ ta in på spahotell dagen innan. För det andra - om någon kortväxt person börjar tjata om att få börja amma igen kommer jag säga NEJ för det går absolut inte ihop med mitt deklarerande. För det tredje ska jag vara helt ensam hemma. INGEN ska kunna störa mig. Jag ska dra ner alla persiener, stänga av tekniska prylar och binda fast de dammtussar som rör sig för mycket. För det femte ska jag rigga en filmkamera som filmar mig när jag utför deklarationen. Efteråt ska jag kontrolltitta på filmen. I slow motion. Flera gånger.
 
Ha!
 
Snacka om att inget kan gå fel.

Quinnodagen hoj hoj

Internationella kvinnodagen idag.
 
Feminism och jämställdhet är en kunskapsfråga. Det är inte något som du kan slå ifrån dig eller avfärda för att du personligen tycker att Sverige är ett jämställt land eller för att du själv aldrig har upplevt diskriminering, objektifiering, trakasserier, sexism, hot eller något annat av allt det som sker i samhället varje dag.
 
Själv fick jag på mig de "feministiska glasögonen" för ungefär två år sedan. Bättre sent än aldrig. Jag är både glad och less för att jag nu ser de mönster och strukturer som finns i samhället. Glad för att det har gjort mig smartare, less för att jag ibland kan bli väldigt, väldigt uppgiven på de orättvisor som jag ser.
 
Jag hoppas på en framtid där feminism inte längre är ett begrepp som skrämmer eller upprör människor. Jag hoppas på en framtid där kvinnor (och män) kan arbeta med jämställdhetsfrågor utan att bli hatade och hotade. Jag hoppas på en framtid där människor inser att vi alla, oavsett kön, har ALLT att vinna på ett mer jämställt samhälle!
 
Jag hoppas såklart på en framtid där vi ÄR jämställda.
 
Jag skulle vilja passa på att länka till en del texter som har öppnat mina ögon. Hoppas ni orkar läsa. Det är viktigt.
 
När vem som helst är expert (Undrabara Clara slår huvudet på spiken)
 
Bechdeltestet (om bristen på kvinnor inom film, otrolligt ögonöppnande, tänk på testet nästa gång du ser en film)
 
Grattis du är feminist (Matilda levererar ett enkelt test)
 
Alla män är potentiella våldtäktsmän (om hur vi skuldbelägger våltagna kvinnor, också otroligt ögonöppnande)
 
De är bra på unisex de där American Apparel (om hur kvinnor och män framställs i media)
 
Varför Kvinnodagen behövs (Nina radar upp)
 
Jag kan verkligen rekommendera Lady Dahmer, Nina Ruthström, HanaPee, Nina Åkestam, Nio till fem med flera med flera. Sjukt smarta människor! Läs läs läs följ följ följ.
 
Älskar Ellen! Titta på klippet!
 
 
 
 
 
Kram till er alla denna dag! Låt oss kämpa för ett samhälle där vi lever sida vid sida i kärlek och respekt.

Ödet och det där

Bloggkommentatorerna (bloggen varifrån jag tycks få all min blogginspiration just nu) frågar sina läsare om de har någon historia där de varit på samma plats som sin partner långt innan de faktiskt mötts och blivit just partners. Om ni förstår.
 
Egoinas grej här är ju häftig.
 
Jag har också en sådan historia!
 
Jag var 17 år och hade nyårsfest hemma hos mig i mitt barndomshem. Jag och min dåvarande pojkvän hade nyss gjort slut och naturligtvis var vi tvugna att harva och älta vårt fallerade "förhållande" just på nyårsafton. HELA nyårsafton. Jag tillbringade hela kvällen och natten en trappa upp från festen, på mitt rum, grälande i telefon (här ber jag retroaktivt om ursäkt till mina föräldrar för telefonräkningen som blev).
 
Ett år senare träffade jag Spiderpapa. Under en utekväll. Första gången han följde med mig hem berättade han att han redan hade varit hos mig en gång.
 
- Jasså? sa jag förvånat. När då?
- På nyårsafton.
 
Samma nyår som jag satt på mitt rum och bråkade med exet var Spiderpapa alltså hemma hos mig. Han var på festen. Tänk om jag hade vetat det då, att en trappa ner fanns min blivande man. Pappan till mina barn. Tänk om jag hade vetat det, att medan jag grät min partymascara ur led befann han sig bara några meter bort, den stora kärleken.
 
Så knäppt när jag tänker tillbaka på det.
 
 
 
Tolv år senare...
 

Oförklarligt förklarligt

Jag tror stenhårt på andar (goda sådana) och mediala förmågor, något jag pratar om i ett av min och Matildas podavsnitt som ni kan lyssna på här.
 
Jag ÄLSKAR historier likt dessa:
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har en liknande berättelse:
 
För några år sedan blev min kompis gravid. Den här graviditeten var inte självklar så bebisen i magen var en överraskning, en väldigt glad och efterlängtad sådan. När min kompis 40 veckor-ish senare ligger på förlossningen med sin nyfödde pojke på bröstet får hon plötsligt till sig en stark känsla för namnet Samuel. Det förvånade henne eftersom det inte alls var ett namn som hon och mannen hade pratat om innan.
 
När hon berättade för mig om den där känslan kollade jag upp namnets betydelse och döm då till min (vår) förvåning när jag inser att Samuel betyder "Gud hör bön". Det var som att någon ville tala om för min vän att hennes önskan hade blivit hörd. Hon hade fått den där skatten som hon längtat så efter.
 
Jag tycker att den historien är så fin. Eftersom jag tror på det mediala så tolkar jag det naturligtvis medialt och inte som en "slump".
 
Har ni varit med något om medialt eller något som ni inte riktigt kan förklara? Jag tycker att sånt är superspännande!
 

Jiiiiihaaaaa moddafukka!

ÄNTLIGEN har vi internet igen!
 
Vårt modem (router?) (ni vet box som blinkar och som på ett sätt ingen kan begripa ingjuter nätverk till våra datorer) tvärdog förra veckan. Och just precis då hade jag deadline på en krönika! Såklart.
 
Vad göra?
 
Jo jag fick hitta internet genom att först hota vår stackars iPad som i sin tur skrajset skickade ut blåtands-signaler upp i rymden, femton varv baklänges kring en satellit, vidare i fel körriktning på internetmotorvägen, förbi WWW-guden med mutor, ner på jorden igen, sicksack över Bill Gates trädgård, över till Sverige, en omväg ner i icke nödvändig tv-mast, upp igen, stillastående sjutton minuter i Comhems telefonkö, för att slutligen hamna i någon slags semiuppkoppling ihop med mitt 3G på telefonen.
 
Pjuh!
 
Jo jag vet. Jag hade kunnat låna dator och nät hemma hos av någon annan, men varför göra det lätt för sig?
 
Jag gillar att leva på kanten.
 
 
 
Igår drack jag gräddiga kaffedrinkar på stan. Det funkade det med.
 
 

Tankar om en bloggkarriär som varit

Jag har bloggat i fem år och jag har älskat varenda sekund. Jag har aldrig tyckt att det har varit tråkigt eller betungande att uppdatera. Hade jag tyckt det hade jag aldrig hållit på så länge och så ihärdigt som jag har gjort.
 
Men så i våras.
 
Plötsligt kändes det inte lika roligt att logga in på bloggen längre. Det där pirret som jag tidigare haft inför bloggen och alla dess möjligheter började ersättas av en mättnadskänsla. Jag kände mig mätt på hela grejen. Väldigt mätt. Jag har alltid sagt att den dagen bloggandet inte känns roligt, då ska jag heller inte ägna mig åt det. Det spelar ingen roll att det har blivit mitt jobb. Jag tänker inte krysta ur mig inlägg bara för att.
 
Alltså: Här med slutar jag att proffsblogga.
 
Bloggen kommer gå från att vara min huvudsyssla och min primära inkomstkälla, till att bli min hobby. Det har inte varit ett lätt beslut. Tankarna har varit många. Ska jag verkligen lägga ner allt det som jag har byggt upp? Ska jag ge upp alla de tusentals besökare som jag har lockat hit? Ska jag tacka nej till den lön som bloggen genererar? ÄR JAG INTE BRA JÄVLA PUCKAD SOM LÄGGER NER ALLT DET DÄR?
 
Svaret är - jo jag kommer naturligtvis att tappa läsare (det har jag redan gjort). Ja jag kommer förlora en del av min inkomst och jo jag är nog lite puckad. Må så vara. DET ÄR INTE HELA VÄRLDEN!
 
Den svåraste frågan har ändå varit: Vem är jag utan min blogg?
 
Svaret på den frågan är: Jag vet inte? Rent yrkesmässigt alltså. Faktiskt vet jag inte det. Det låter kanske ytligt och banalt, men har du bloggat varje dag i fem år så är bloggen en del av dig. Som en tredje hjärnhalva. Jag får helt enkelt klura ut vem jag är och hur jag ska styra min yrkesbana. Det löser sig. Under de fem åren som varit har fått uppleva så mycket roliga saker. Så mycket som har hänt. Så många människor jag har träffat. Minnen för livet. Jag har erfarenheter som få andra har och dessa tänker jag bära med mig och förvalta.
 
Skriva måste jag naturligtvis göra. Jag fortsätter att jobba för Skövde Nyheter och det känns så kul! Att producera material till tidningen är en lagom och sund skrivtakt. Jag har redan skrivit två krönikor med en glöd som jag inte har haft på länge, just för att jag ägnat bloggen mindre tid. Det är en härlig känsla.
 
Jag kommer uppdatera här också (hallå vi har ett bröllop att avhandla!) men bara ibland. Jag kommer finnas med podcasten som ni hittar här och på iTunes (moa&matildas podcast). Jag finns på instagram (spiderchickblogg) och ni kan även gilla min sida på facebook så missar ni absolut inget av det jag producerar (nu blev ni lättade va mjehe).
 
Tack för allt stöd jag har fått genom åren. Ni är ju mina BFF:s. Det är ni som har gjort det möjligt för mig att gå på galor, vinna priser, göra roliga samarbeten, frilansa och tjäna pengar på det jag älskar. Att få skriva mitt "trams" och försörja mig på det är en dröm som har gått i uppfyllelse.
 
Min förhoppning är naturligtvis att ni fortsätter kika in här och kolla läget, om än mer sporadiskt. Jag hoppas att ni fortsätter lämna små spår, det betyder mycket för mig.
 
Tack och bock!
 
 
Häj häj från mäj.
 
 

Min plats på tåget

Jag är hemma! I Skövde. Skönt.
 
Tåget från Oslo var smockfullt till sista plats. Jag tror till och med att folk satt på toaletten (brusefåtöljen?). 
 
Själv hade jag dock den enormt stora turen att kliva in FÖRST in i en kupé. Jag kunde alltså välja och vraka precis som jag ville mellan platserna. Väldigt bra eftersom jag helst sitter vid ett fönster och åker framåt på grund av illamående.
 
Men vad händer?
 
Sätter jag mig resolut vid första bästa framåt-fönster-plats?
 
Nej nej. Självklart inte.
 
Istället blir jag så till mig i trosorna av alla valmöjligheter att jag liksom velar mellan sätena och kan absolut inte bestämma mig vart jag ska sitta någonstans.
 
- Här sitter jag... Eller nej här si... Eller nej hä... Eller nej förresten här si... Eller...
 
Plötsligt hade jag velat så mycket fram och tillbaka att alla platser blivit tagna. Det enda som fanns kvar var ett baklänges-säte. Vid ett fönster. Med en träbräda framför.
 
 
 
Min plats.
 
 
 
Jag måste gratulera mig själv till en synnerligen snabb reaktionsförmåga.
 

Bara en tidsfråga innan jag löper milen

Nu har jag fixat träningskläder i min storlek! PLUS inhandlat löparskor med fräsiga lila skosnören.
 
 
 
 
 
 
Nu är det bara en tidsfråga innan jag löper milen utan att ge ifrån mig så mycket som ett flås. Jag kommer vara den som springer om alla andra löpare i elljusspåret. Innan jag vet ordet av står jag först i startfållan till Stockholm maraton och skrapar med foten i marken som en övertänd tjur-hona.
 
- Vi måste släppa iväg ho´ den dära med lila skosnören. Ho´ är så övertänd och vältränad. Låt na´ springa iväg först, kommer arrangörerna säga och så får jag ett alldeles eget startskott före alla andra tävlande.
 
Ha!
 
Ja jisses. Vad härligt mitt nya löparliv känns!
 
Va?
 
Vad säger ni?
 
Hur mycket jag har sprungit hittills?
 
Eh... Öh... Några mil kanske. Tio. Tjugo.
 
Eller om det är noll.
 
Inte vet jag! Jag kanske inte räknar så himla noga när jag tränar, OKEJ??
 
Jeez.

Studentens lyckliga dagar

Bloggkommentatorerna frågar sina läsare hur de kände när de tog studenten.
 
För min del var det den bästa dagen i mitt liv! Dittills. Förutom när jag tog mitt körkort. Eller ja själva dagen gick snöpligt fort, men sen kände jag mig äntligen FRI! Fri att styra mitt liv precis som jag själv ville.
 
Under kommande månader jobbade jag häcken av mig och drog sedan ut och reste. Min "framtidsångest" kom först kring 27 (jag var lite seg i starten där kan man säga). 27 var ett jobbigt år. Jag kände mig fortfarande ung (jag är ju ung) samtidigt som jag kände något sorts krav att bli "vuxen" med volvo, villa och vovve. Jag slets mellan att å ena sidan vilja dra ut på backpacking med Lilleman i ryggsäcken. Å andra sidan ville jag köpa hus som jag kunde dränera samtidigt som jag ägnade mig åt pelargoner och pensionsspar.
 
Nu känner jag mig rätt lugn igen. Jag är ju jag och inte min ålder. Det mesta löser sig.
 
Hur upplevde ni studenten?
 
 
 
Kan tydligen inte ta en bild utan att göra fredstecken.

Döda för en glass

Idag har det varit en tryckande värme här i Skövde. Jag har gått runt och svettats som en gris och varit såååå varm. Tidigare idag hade jag kunnat DÖDA någon, vem som helst, för en svalkande glass!

Eller... Nja inte döda kanske, det är lite väl drastiskt. Men anstifta till mord! Det hade jag kunnat göra.
 
Eller nej okej brotta. Jag hade kunnat BROTTA ner någon för en glass. Boom ner i marken ba...

Knuffa. Knuffa hade jag gjort.
 
Eller putta snarare.

Nej okej fälla krokben. En liten liten krokbensfällning så att personen i fråga liksom tar som ett extra litet hoppsasteg. Och sen ber jag om ursäkt. Så hade jag kunnat göra för en glass. LÄTT!
 
Den här iskrämen blev det till slut:
 
 
 
 
 
Dumt att snåla när suget slår till.

Överrasksningsfesten

Idag tänkte jag tillbaka på min killes 30-årskalas.
 
Jag överraskade ju honom med en fest. Han anade inte alls mina planer. Dagen innan födelsedagen kom han dock på att det "hade varit roligt att hitta på något".
 
- Ska jag ringa morsan och fråga om hon vill komma på kaffe? funderade han.
 
Haha... Mitt hjärta smälter vid tanken på att darling hade nöjt sig med en kaffe med mamsen. Det är fint det.
 
Jag avstyrde dock kafferepet och när dygnet slog över till Spiderpapas födelsedag ringde NOLL personer och gratulerade honom. Hahahaha... Jag vet. Så himla taskigt. Svärmor led svåra kval och Spiderpapps kände sig lite bortglömd kring kvällningen.
 
Men dagen efter (en lördag) kom så överraskningen med buller och bång. Både vänner och hela tjocka släkten hade samlats under största hemlighetsmakeri. SUUUUURPRISE! Oj vad han blev chockad Spiderpapa.
 
Sen firade vi och mufflade tårta så att det riktigt sprutade ur trutarna. Det var en fin dag det.
 
 
 
Buffémat.

Att känna sin kropp

Innan jag fick barn kände jag inte min kropp så värst bra, det har jag förstått så här i efterhand. Jag hade ingen koll på det här med ägglossning och mensen kom mest som en bökig överraskning var månad. A men va tusan nu IGEN??
 
Efter mina graviditeter har jag dock lärt känna min kropps signaler otroligt väl.
 
Ägglossningen ter sig numera som en stor högljudd fest inuti min mage. Jag kan riktigt höra hur äggen bänder sig loss och stånkar sig vidare ner till livmodern. Magen svullnar upp och jag har en molande värk i höjd med ljumskarna.
 
När mensen är på väg känner jag det i hela mitt kroppsliga underrede. "Jaha, nu är den här inom en timma" kan jag tänka och har typ alltid rätt.
 
 
 
 
Lyssnar efter ljudet av ägglossning.
 

Majskorvarna

Vi käkade majskorvar igår. Fick omedelbara flashbacks till barndomen.
 
Jag och mina småbröder älskade majskorvar! Vi låtsades att vi var Musse Pigg (ni vet Musse på julafton) och käkade så snabbt vi bara kunde och pep pling! varje gång vi kom till änden på korven.
 
Jag minns även den dagen då jag förstod att det inte alls heter majskorv utan majsKOLV.
 
Fick omvärdera hela mitt liv.
 
 
 

Det spontana

Igår hade vi en fin dag.
 
Vi hade inte planerat något särskilt men så slutade det med trevligt umgänge, barn som lekte, fika i gröngräs och kel med kattungar. Hela min kropp kände att så här vill jag leva mitt liv! Jag är en person som gillar när saker inte är så uppstyrda. Allt behöver inte alltid vara planerat långt i förväg. De bästa helgerna är ofta dom som är blanka och som vi sedan fyller efter hand.
 
Jag tyckte mycket om våra förra grannar (som ni vet, jag tjatar en del om det) för ur dom uppstod det mycket spontant. Någon satte på kaffe och plötsligt hade man tjattrat bort eftermiddagen över en bulle. Eller någon lagade middag och vips bjöds alla barnen in att äta. Ja ni fattar. Spontant. Otvunget.
 
Självklart är det roligt att planera in saker, men inte varje vecka, varje helg, varje dag. För mig har det alltid varit viktigt med luft i kalendern. Att lämna luckor för livet att ta form, på något sätt.
 
 
 

Inte överdrivet observant

Tack för alla tips hur att slingra sig ur en missfärgning av partnerns favorittröja.
 
Jag har nu avslöjat missödet för Spiderpapa och han brydde sig inte nämnvärt. Det känns ju bra. Hade jag inte sagt något hade han säkert inte märkt det. Han är varken särskilt knusslig eller överdrivet observant av sig.
 
Jag skulle kunna shoppa en helt ny garderob till mig själv utan att han skulle höja på ögonbrynen. Jag skulle kunna byta stil och förvandla mig själv till en kopia av Lisbeth Salander och Spiderpapa skulle inte tycka att något var konstigt.
 
Jag skulle kunna byta ut hela Spiderpapas stil till Lisbeth Salanders och han skulle fortfarande inte märka något.
 
Jag skulle kunna byta ut båda barnen mot Lisbeth Salander och Spiderpapa skulle int... Eller jo det skulle han nog märka förresten.
 
Men i övrigt är han inte så noga eller knusslig av sig Spiderpapps´. Och det tycker jag är rätt skönt.
 
 
 

Husdrömmar

Om tre år (fast helst imorgon) hoppas jag att vi bor i hus. Gärna ett radhus med en altan och en liten gräsplätt utanför. Det behöver inte vara mer än så.
 
Radhuset får gärna ligga i ett barnvänligt område med närhet till både stad och till natur. Jag ser hur kidsen är ute och leker och cyklar och grejar hela dagarna. Förhoppningsvis är det nära till skola och gärna cykelavstånd till far/morföräldrar... Hå hå ja ja.
 
För några år sedan drömde jag om karriär i storstan, bromsmediciner mot bakfylla och en platt mage. Nu drömmer jag om radhus, gräsplättar och glada barn. Livet ändras.
 
För tillfället sparar vi pengar som fäsen jag och Spiderpapps. Vi hetssparar ihop till en insats kan man säga och hoppas att drömmen om ett hus en dag blir sann.
 
 
 
Husdrömmar´n.
 

Att släppa brösten fria

Anna har bloggat om det här med att släppa brösten fria.
 
Det första jag gör när jag kommer hem innanför dörren är att slänga av mig bh:n. Uuuuuuunderbar känsla att knäppa upp bygeln och släppa ut bröna.
 
- Spring brösten spring! säger jag och så får dom löpa fritt.
 
Ute bland folk har jag dock alltid BH på mig. Dels ger det ju viss komfort, men främst känner jag mig besvärad, nästan naken, utan. Mina bröst kan mycket väl svänga vänster när jag svänger höger. Och vice versa. Jag förstår ju att jag är skadad av bröstbilden som ges i media och på film, där är det knappast något häng eller fladder som når kameralinsen.
 
Som tonåring hade jag push-up BH med extra allt som tryckte upp brösten i höjd med öronen. Jag begrep inte hur min mamma kunde gå omkring i en bh utan bygel och utan stoppning i klass med en gymnastikmadrass? När det fanns något så galant som push up?? Nu förstår jag.
 
Att låta bröna fladdra fritt är med på min topp-tio-lista över det bästa som finns i livet! Tätt följt av Marabou Amigo och Real Housewives of Beverly Hills.
 
 
 
 
 

Det här med ångest

Jag har alltid haft ångest till och från.
 
Som barn oroade jag mig lätt. Jag kunde oroa mig inför saker som skulle hända i skolan, ifall jag skulle klara läxförhören eller det där testet i simhallen. Över lag var jag orolig över att jag inte skulle klara saker. Men det gjorde jag alltid. Galant. Vill tillägga att jag aldrig någonsin har haft någon press på mig hemifrån. Tvärt om.
 
Sen blev jag äldre och min ångest tog sig uttryck i en ätstörning. Något som jag, med hjälp, tog mig ur förhållandevis snabbt (två år).
 
Några år senare drabbades jag av panikångestattacker. Jag fick svimningskänslor och hjärtklappning. Hade domningar i armarna och trodde att jag skulle dö. Gick till doktorn och grinade för jag var övertygad om att jag led av hjärtfel.
 
Nu har jag inte haft panikångest på några år men "vanlig" ångest har jag till och från. Det går i perioder. När jag har ångest är det som att en stor klump av oro lägger sig i magen. Och där ligger den. Jag bekymrar mig för ALLT. Varför sa jag så? Varför gjorde jag si? Borde jag gjort så? Vad tycker den eller den om mig? Vad ska jag göra om ett år? Osv osv osv osv osv. Luftrören snörper ihop sig och tankarna mal.
 
Så här i vuxen ålder förstår jag att oro alltid har varit en del av min personlighet. Dock är det först nu som jag tänker att jag kanske borde bearbeta det. Borde jag kanske gå och prata med någon när ångesten slår till?
 
Jag har ju märkt att det alltid känns bättre så fort jag luftar mina tankar med min kille. Bara att skriva det här inlägget gör att klumpen i magen lättar.
 
 

Mamma och lip balmet

Det här lip balmet alltså - det är EPISKT!
 
 
 
 
 
Min mamma köpte det en vinter för att bota sina snustorra läppar. En hel arbetsdag gick hon runt och smorde och smorde. Som ni vet är man inte alltid så noga med lipsyl, man kletar på och det får gärna smörjas utanför eftersom man ofta är torr även runt munnen.
 
Problemet med mammas lipsyl var bara att det gav röd färg. MASSA röd färg!! Som ett läppstift. Något som mamma inte var medveten om utan upptäckte först när hon kom hem. Då hade hon gått runt en hel dag på jobbet och sett ut som en blandning mellan en felsminkad clown och någon med gravt rotad munherpes.
 
Hahahahaha... Gud vad jag skrattar åt den historien. Varje gång.
 
Episkt som sagt.
Tidigare inlägg Nyare inlägg