Att få en insikt

Jag har börjat se så mycket på tv. Tidigare har jag knappt sett något alls men de senaste två veckorna har jag legat klubbad i soffan nästan varje kväll mellan kl 20-22. Bonde söker fru, Svenska Hollywoodfruar, Bachelor, Boy Machine, Idol (har inte sett på Idol på tre år typ), Solsidan, Bron... 
 
Det här har gett mig ett gnagande dåligt samvete. Ja menar jag hade ju kunnat nyttja kvällarna till att pyssla om hushållet istället. Skruva alla hyllor som ska upp på väggarna, städa tvättstugan, ta tag i den ständigt eftersläpande disken, sortera barnens kläder eller sätta en ny rulle i toalettpappershållaren (i vårt hushåll är detta tydligen en syssla så betungande att ingen orkar bemöda sig, istället står toarullarna ständigt placerade på golvet). Jag hade även kunnat nyttja kvällarna till att jobba mer. Komma ännu längre med företagandet. Kontakta nya kunder, svara på mail, lägga upp en affärsplan, blogga ett smart inlägg, fota en inspirerande instagrambild eller kanske börja snapchatta för i det forumet ligger jag gravt efter och tänk om jag missar något??
 
Så har jag tänkt. 
 
Men så igår snubblade jag över två olika bloggar. Den ena bloggaren hade blivit utbränd och den andra bloggaren led av utmattningsdepression. Det fick mig att tänka till. Hur kom det sig att ALLT jag gör måste leda till någonting hela tiden? När blev det en regel i livet? Va?
 
Allt jag gör i min vardag måste inte alltid vara 100% produktivt. Jag måste inte ägna kvällarna åt det som jag inte hunnit på dagarna. Tvärt om behöver jag stunder då jag ligger raklång i soffan och ägnar mig åt sådant som varken gör mig klokare eller berikad eller mer populär på sociala medier. Det är okej att "slösa bort massa tid" för jag tror snarare att den bortslösade tiden är investerad tid, i mig själv och min egen ork.
 
Efter den insikten (som möjligen är en självklarhet för andra) tänker jag inte ha dåligt samvete för kvällar framför tv:n längre. Jag behöver det när jag har dagar som rusar på i 180. 
 
Länge leve slapperiet!
 
 
 
Slappar´n. 
 

Om blickar kunde...

Jag har skött mig dåligt de senaste. 
 
Varför?
 
Jag har trängt mig före i en kö! Omedvetet förvisso. Men ändå.
 
Jag och Matilda hade väldigt bråttom till ett möte senast vi var i Stockholm. Det var världens längsta kö till tunnelbanans biljettlucka men eftersom vi redan hade (pappers)biljetter tänkte jag att vi kunde visa upp lappen lite snabbt för personen i luckan och sedan smita in.
 
Svar: Inte rätt sak att tänka.
 
- Men vad GÖÖÖÖR du? fräste biljettpersonen argt.
- Eh... Vi har redan en biljett, stammade jag och kände mig som fem år igen.
- ALLAAAA HAR REDAN BILJETT!
 
Sakta vred jag huvudet åt sidan (samtidigt som jag svalde hårt och möjligen ljudligt) och möttes av minst tjugo par MÖRDARÖGON. Om blickar hade kunnat döda, eller i alla fall skada, då hade jag legat inlagd på någon slags ortopedavdelning just nu.
 
Lärd läxa: Man tränger sig INTE före i en tunnelbanekö.
 
Lärd läxa två: Tunnelbanan i Stockholm är INTE samma sak som lokalbussen i Skövde där jag trängs med mig själv och möjligen en slank pensionär. 
 
 
 
 
Trängaren.
 

Hur gick det med min KBT?

 
 
Hej!
 
För mig är ångest en känsla av stor oro i kroppen. När jag har ångest kan jag ha svårt att dra djupa andetag, jag kan få hjärtklappning, illamående, yrsel, bortdomnade armar och känna mig väldigt, väldigt trött. Tröttheten till trots kan jag vakna klockan 04 på morgonen och inte somna om för att tankarna mal och mal och mal.
 
Ångest har jag på grund av allt. ALLT. Har jag skickat ett mail på två rader kan jag ha superångest och älta varför jag inte skrev tre rader istället. Jag har ångest för saker jag sagt och saker jag inte sagt. Jag har hypokondri och tänker katastroftankar. Förra våren hade jag sådan dödsångest att jag till slut kände att NU FÅR JAG FAN TA OCH GE MIG! Jag orkar inte med mig själv och min överaktiva hjärna längre. För så känner jag ibland. Att min hjärna är snudd på överaktiv. Jag tänker så mycket hela tiden, tankar som svävar iväg åt tusen olika håll. 
 
Jag sökte hjälp och fick via vårdcentralen remiss till en KBT-terapeut. 
 
Jag gick dit några gånger under våren och hösten 2014.
 
Det jag tyckte hjälpte mig mest var att få höra att alla känslor är okej. Det är okej att vara arg, besviken, ledsen och avdundsjuk. Du måste inte vara happy happy hela tiden. Du kan vara både glad, ledsen, förbannad och lycklig inom loppet av samma timma. Vi är människor. Vi känner. Mycket. En del mer än andra kanske. Och det är okej. 
 
Sen har träningen hjälpt mig mycket. När jag känner ångesten komma krypande går jag till gymmet och kör ett redigt jävla styrkepass. Du vet fulgrimas-pruttar-i-brallan-styrketräning. Efter det mår jag mycket bättre.
 
Jag försöker även meditiera en stund varje dag. Inget vågskvalp med rökelser och komplicerade lotusställningar - utan rätt och slätt vara i nuet. Precis här nu. Ingen annanstans i tanken. Till exempel kan jag krypa tätt intill barnen vid nattning och bara fokusera på att jag ligger nära dom jag älskar mest i hela världen. Inget annat betyder något. Just precis nu mår jag BRA och jag befinner mig EXAKT där jag vill befinna mig. Nära mina barn. Och barnen mår också bra. Alltså - allting är bra.
 
Slutligen brukar jag trösta mig med att människor med ångest ofta är kreativa och smarta själar. Vi har förmågan att tänka utanför boxen. Ibland kanske alldeles föööööör mycket utanför boxen. Men ändå. Jag är stolt över min keativitet och då får jag väl helt enkelt ta det goda med det onda. 
 
Jag tror inte att jag någonsin kommer bli kvitt min ångest men genom KBT har jag fått verktyg att ta till när oron kommer krypande och då kan jag hantera den mycket bättre.
 
Alla har rätt att få hjälp om man känner att man inte mår bra. Jag har också alltid tänkt att "inte ska jag komma dragandes med mina problem, det är ju inte ens några riktiga problem, det finns dom som har det värre". Men det är just den tankegången som är en del av min ångest och mitt kontrollbehov, att jag inte tycker att jag är värd att få hjälp. Att jag inte tycker att jag är värd att bli avlastad med alla mina tankar. Men hallå! Jag är också värd att "få vara liten" och bara pusta ut en stund hos någon som lyssnar på mig.
 
Du är också värd det.
 
Ta hand om dig.
 
Kram!

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen.
 
- Men vi är ju jämställda! är det alltid någon som irriterat muttrar när kvinnofrågor kommer på tal. 
 
Bara att det finns något som heter kvinnofrågor... *ridå*
 
Hur som helst är vi långt ifrån jämställda i Sverige, även om vi är mer jämställda än många andra länder. Till exempel är vi kvinnor myndiga och vi har rösträtt.  Det kan vi tacka feminisimen för.
 
Nu är det 2015 och titt som tätt läggs det fram förslag på hur vi ska göra samhället mer jämställt, förslag som sällan tas emot med öppna armar. Jag brukar då tänka att kvinnlig rösträtt knappast togs emot med öppna armar det heller. Men jisses vad nödvändigt det var att man ändå lagförde det beslutet, trots protester. Idag känns det ju helt barrockt att kvinnan inte skulle få rösta?!
 
Jag hoppas att det i framtiden (helst igår) kommer kännas helt barrockt att kvinnor år 2015 tjänade mindre än män för lika arbete. Att år 2015 var fyra av fem i börsbolagens ledningar män. 76 bolag (eller om det är 79?) saknade helt kvinnor i ledningen *emoji med förskrämt uppspärrade ögon*.
 
Jag vill rekommendera er dokumentären Kvinnorna och pengarna. Serien undersöker hur en jämställd föräldraförsäkring skulle kunna se ut och varför kvinnor har både lägre lön och pension än män. Bland annat.
 
Lyssna!
 
 
 
 
 
 
 
 
Förresten.
 
Kom på att jag vill passa på att tacka alla er kvinnor (och en del män är ni också) som är här inne och lyfter mig varje dag. Peppar, hurrar och skriver snällt. Ni har gjort mig till en modigare kvinna! Tack!

Tillåt mig summera 2014

2014 har varit året då jag blev vuxen.
 
Jo jag känner faktiskt så. 31 år gammal och med två barn under bältet blev jag vuxen. Hur känner jag då denna känsla?
 
Ja förutom att jag den här julen har ätit romrussin-pralinerna ur Aladdinasken helt frivilligt så har jag även en stark känsla i kroppen av att jag vet och jag kan. Det har riktigt bubblat inom mig av vilja och ambitioner, en fantastisk känsla. Innan har jag alltid haft tanken "alla andra". Alla andra kan göra si och så, inte jag. Men jo. Jag kan visst.
 
En bidragande vuxenfaktor kan även vara att jag blivit med företag. Att bli egenföretagare var lite som att bli förälder. När jag blev mamma fick jag en ny syn på världen och mina medmänniskor. När jag blev företagare fick jag en ny syn på arbetsgivare, andra företagare och ja, samhället i stort. Det har varit enormt utvecklande för mig att driva företag och jag är väldigt glad att jag tillsammans med Matilda vågade ta det steget. Jag är inte ens samma person nu som för ett år sedan.
 
 
 
 
 
2014 var även året då jag gjorde många "för första gången" saker. Föreläsning för högskoleelever, föreläsning för politiker, införsäljningsmöten, planering, strategiupplägg, fakturering, live-poddning och så tvodden såklart. Att sitta i en studio i SVT-huset är det roligaste jag någonsin har gjort jobbmässigt. Jag har njutit från start till slut.
 
 
 
 
 
 
I början av året var min man med i Melodifestivalen och jag var så stolt! En fantastisk resa att få vara med om. Fasen vad roligt vi hade, Ammotrackgänget! Dessutom mynnade det ut i ny vänskap. 
 
 
 
 
 
I september sprang jag EN MIL för första gången! Det är jag enormt stolt över. Ni kan läsa om det här.
 
 
 
 
 
 
Stundtals har 2014 även varit tungt och jobbigt. Och då syftar jag inte på milen jag pressade mig igenom. Jag har haft mycket oro och ångest i min kropp vilket i våras fick mig att börja gå i terapi. För första gången i mitt liv, och då har jag levt med ångest sedan min barndom, tog jag hand om mitt mående. Bra där.
 
2014 var också tufft på så vis att jag fick förlika mig med tanken på att jag inte kan styra relationer. Ibland måste man acceptera och låta saker bero, även om det känns tungt. Också en väldigt vuxen insikt, inte sant? 
 
Om jag ska summera 2014 med ett ord får det bli: Bergochdalbana. 
 
Höga toppar och djupa dalar. Glädje, besvikelse, mod, insikt, ångest, lättnad, tårar, skratt, bråk, vänskap, framgång, kärlek, pussar, kramar... 
 
Mest av allt har det varit utvecklande och jag har gjort saker som jag inte ens vågade drömma om för ett år sedan.
 
Tack 2014!
 

Den dära´ föräldrarollen

Mia på Bloggkommentatorerna skriver ett underhållande inlägg om att bli mamma. Hon länkar även till Cissi Wallin som är gravid (grattis Cissi!) och som av förklarlig skäl funderar mycket kring sig själv och sin kommande föräldraroll. 
 
Jag har förändrats massa sedan jag blev mamma. Samtidigt har jag inte förändrats alls. Jag är fortfarande EXAKT samma Moa. Samtidigt en helt annan Moa. 
 
I början hade jag svårt att ta till mig föräldrarollen. Jag ville väl inte vara någon himla mamma heller. Det lät dötrist. Men sen växte jag mer och mer in i min roll och med åren har jag hittat en balans mellan att vara förälder och vara Moa. Det är skönt.
 
Med någorlunda facit i hand kan jag inte påstå att jag och min man har gjort avkall på så många aktiviteter sedan vi blev föräldrar. Vi gör ungefär samma saker - fast på andra sätt. Vi träffar våra kompisar, men vi gör det (oftast) hemma (lättast med barnen). Vi går ut och tar ett glas vin, men vi planerar den dagen (man dör inte av lite framförhållning). Vi reser, men vi gör det strukturerat. Vi följer våra drömmar, men vi gör det med eftertanke. Vi ligger med varandra, men vi schemalägg... SKOJAR! Hehe. (Eller?) 
 
Och dom där "andra mammorna" som jag hade svårt att identifiera mig med i början har visat sig vara kick ass superwomans upphöjt till tusen! Jag ÄLSKAR mina mammavänner. Det finns inga som stöttar, peppar, uppmuntrar och glädjs så mycket med mig som mina mammavänner. Dom har min rygg i alla lägen. 
 
Hur som helst. 
 
Det var inte lätt för mig att bli förälder. Den där rollen kom inte supernaturligt, även om jag från dag 0 har älskat mina barn. Men det har blivit himla bra! För en del päron tar det bara lite tid att hitta balansen. Och det är helt okej. 
 
Ja. Den självklara summeringen är naturligtvis att det finns lika många olika typer av föräldraskap, och känslor kring det, som det finns människor. 
 
 
 
 
Nej jag vet inte vad jag har gjort för "effekter" på den här bilden. Ni får köpa´t bara.
 
 

Jag vill inte sitta på toppen av ett topplåneberg

I veckan var vi på ännu en husvisning. 
 
Huset var fint men priset stack iväg. Budgivningarna trissas upp något helt otroligt i den här stan och husen blir superdyra! Jag vill inte leva mitt liv längst upp på ett topplåneberg. Jag vill kunna göra något annat än att bara sitta hemma och amortera dagarna i ända (med möjligen paus för toalettbesök). 
 
Förresten. När jag ändå är inne på det här med budgivningar.
 
Kan inte alla vi som letar hus komma överens om att vi inte hetsbudar mot varandra? Kan inte alla intressenter för ett specifikt objekt träffas istället, slå sig ner över en kopp kaffe och sedan enas om vem som är mest värd huset (förslagsvis en familj med två barn boende i lägenhet utan balkong med en trafikerad väg utanför dörren) (obs bara ett förslag). Sen får den mest värda familjen köpa objektet. För utgångspris. 
 
På så vis blir det mer rättvist och alla kan somna om kvällen med liiiiiite mer över i plånboken. 
 
Bra förslag? Yes?
 
Någon?
 
Ingen?


En som kommer med vettiga förslag.

BVC-damer som slutar

Vår BVC-sköterska har slutat. Vi kom till vårdcentralen häromveckan och möttes av en ny person. Tråkigt. Jag gillade den gamla.
 
Varför måste mina BVC-damer alltid sluta sina jobb? Det var samma sak när vi bodde i Göteborg för några år sedan. Där hade vi världens bästa BVC-lady. Hon hade tvåhundra års erfarenhet av barn trots att hon bara var 62 år. Hon hade upplevt ALLT.
 
• Jag hade precis fått vår första son.
BVC-lady hade tre söner. 
 
• Vår son hade kolik.
BVC-ladys tre söner hade alla haft kolik.
 
• Vår son hade ljumskbråck.
BVC-ladys tre söner hade alla haft ljumskbråck.
 
Man kan säga att vi "bondade" rätt hårt, jag och BVC-lady.
 
Tyvärr hade hon den dåliga smaken att gå i pension just när vi behövde henne som bäst. I ersättning fick vi en människa som inte var fullt så erfaren.
 
- Eh... Jag vet inte. Jag får googla, var hennes standardsvar på alla frågor (som förstagångsförälder har man MÅNGA frågor) (till exempel "är det farligt för bebisar att nysa?") (svar: nej) (det är det inte) (kan jag meddela) (inte för att det var jag som frågade det) (ehh).
 
Nå väl. 
 
Den nya BVC-damen som vi fått den här gången är säkert bra.
 
 
 
 
Bild från en dag då vi inte var på BVC.
 

Film:ig tveksamhet

Vi såg en film igår. Den var okej. Dock hände en sak som jag ställer mig undrande till.
 
Undring:
 
Alla befinner sig ombord på ett flygplan. Planet är just på väg att störta/sprängas. Passagerarnas liv står på spel. Huvudrollsinnehavaren a.k.a hjälten a.k.a han som ska styra upp situationen har "händerna fulla". Man skulle även kunna uttrycka det som att han har "häcken full".
 
Men pass opp!
 
Plötsligt ser hjälten en ledsen flicka sitta och trycka i ett hörn av flygplanet. Vad gör hjälten? Fortsätter med uppgiften att rädda allas liv? Nej nej, han pausar sitt uppdrag och tar sig istället tid för att sitta ned och prata med flickan. Han tröstar henne, berättar en historia om sin egen dotter samt överlämnar en gåva som kommer "skydda" flickan. Alltså, VA? Planet är en avbruten fjärt ifrån att sprängas i bitar - trots detta har hjälten tid för pedagogisk verksamhet?
 
Nobelt. Minst sagt.
 
För min del räcker det med en borttappad napp fem minuter innan lämning på förskolan för att min pedagogiska ådra ska vara som bortblåst.
 
 
 
 
 
 
 

Att kvinnor inte peppar kvinnor är en myt

Tyra gör klart att hon inte vill kalla sig feminist och det är helt okej.
 
Jag blir dock konfunderad när Tyra skriver följande:
 
Jag har blivit nätmobbad för att jag har trott på mig själv och gjort en bra karriär på nätet. Av vilka? Jo utav kvinnor. Den svenska jantelagen har gjort sig hörd i många år på denna blogg, och det är ärligt talat faktiskt kvinnorna som står bakom det, och det tycker jag är otroooligt konstigt.
 
Att Tyra blivit nätmobbad är inte okej. Jag tar inte ifrån henne den upplevelsen. Men man måste ju även fundera över vilka det är som lyfter Tyra. Varje gång jag läser fina kommentarer på Tyras blogg så är det tjejer som skriver. Tjejer som peppar, stöttar, älskar, glädjer sig (med Tyra) läser (bloggen) och köper Tyras produkter. Jag har själv skrivit till och hejat på Tyra många gånger. Jag har även hennes bok hemma.
 
Tyra menar säkert inte att dra alla quinns över en kam, men grejen är den att jag har hört liknande snack även från andra håll. Människor som säger att "kvinnor inte kan unna varandra framgång" eller "kvinnor kan inte samarbeta".
 
Det. Stämmer. Inte. Det är en myt.
 
Jag har bloggat i många år. En del feedback som jag fått har inte varit rolig, men mest av allt har jag blivit otroligt upplyft. Jag har blivit påhejad och älskad av SÅ många kvinnor! Flera tusen kvinnor i alla olika åldrar har dagligen kikat in oss mig och peppat mig i allt jag har gjort. När jag har vunnit priser, varit gravid, fött barn, fått nya jobb, förlovat mig, gift mig, startat företag... Ja då har kvinnor funnits där och varit glada för min skull. Unnat mig varenda sekund av lycka.
 
Kvinnor tar sig tid att skriva långa mail till mig om hur mycket de tycker om det jag skriver. Varje vecka får jag och Matilda meddelanden från kvinnor som tackar för en bra podcast. Som gillar det vi gör. HEJA ER! får vi höra. Ofta. Av kvinnor.
 
Jag har även mer än en gång nätverkat med och blivit lyft av olika bloggkollegor. Under åren har jag fått länkar och fina ord från Egoina, Lady Dahmer, Bloggkommentatorerna, Fnulan, Prinsessans dagbok, StinaLee, Evelina, Knivlisa, Knave... För att bara nämna några! Även Tyra har skrivit fint om mig och länkat hit (minns att jag blev så glad).
 
Under alla de år som jag har verkat på nätet har jag alltid känt att jag har haft en gigantisk hejarklack bakom mig fylld av peppande kvinnor. Och även män. Men absolut flest kvinnor.
 
Så att kvinnor skulle vara mer benägna att stå bakom jantelagen stämmer inte. Inte alls. Och kanske är det inte vad Tyra menar, men jag kände bara en brinnande känsla att berätta om min syn på saken.
 
Och det där med folk som tror att kvinnor inte kan unna varandra framgång eller ens samarbeta med varandra - Bull To The Mega Shit. För det kan vi.
 
 
 
 
Med min fantastiska kollega.
 

Skamlösa förslag

Elaine Eksvärd har skrivit ett bra inlägg angående företags ovilja att betala rimliga ersättningar för reklam i bloggar.
 
 
 
 
 
Jag håller med Elaine om varje ord. Det är skamlöst hur en del företag tror att dom kan få synas i stora, populära bloggar till priset av en tröja. Tack men nej tack till sådana dealar.
 
Min och Matildas podcast har över 70.000 lyssnare per episod. Det är MÅNGA människor. Vår främsta lyssnarkrets är dessutom kvinnor (men även män) och vi quinns är en otroligt köpstark målgrupp (yi-haa). Jag och Matilda har gjort massa re-search kring annonsering och prisbilder. Frågat runt bland framgångsrika, duktiga företagare och bildat oss en uppfattning om vart vi ska lägga oss i annonspris. Vi är INTE för dyra. Snarare tvärt om.
 
Alldeles för ofta får vi dock skamlösa samarbetsförslag. Senast i veckan var det ett företag som ville erbjuda oss rabatt om vi pratade om deras produkter i podden. I slutänden betyder det alltså att VI betalar företaget för att dom ska få höras inför 70.000 personer. Hur kan man ens erbjuda en sådan "deal"?
 
Grejen är den att personerna som mailar inte helt sällan är från en PR/kommunikation/marknadsavdelning. Borde det inte höra till yrkesrollen att man har någorlunda koll på prisbilderna i branschen? Det klart att man inte kan veta exakt vad folk tar betalt (innan man frågat) men man borde väl i alla fall  förstå att en annonsplats inför nästan hundratusen personer inte är helt gratis. Är det för att vi är "två unga kvinnor" (nåja) som företag kan med att ge så kassa förslag? Jag vill inte tro det, men ibland undrar jag.
 
Jag och Matilda älskar vår pod och vi driver den hellre som en hobby än säljer oss för billigt.
 
VÅGA ta betalt tjejer och killar. Det finns vettiga, ärliga och härliga företag där ute och det är dom du ska jobba med. Det är mitt råd.

Den stora fröhemligheten

Året var 2009. Vi bodde i Göteborg och hade just fått reda på att ett frö låg och grodde i min livmoder. Vårt första barn. Så omvälvande!
 
Vi hade ingen aning om hur vi skulle ta det hela vidare. Jag förstod att jag var tvungen att ringa till någon slags barnmorska. Vad nu det var för något? På jobbet googlade jag i smyg "gravid Göteborg" och fick fram ett telefonnummer.
 
Med största diskretion smög jag in i ett av jobbets mötesrum. Jag plockade upp min mobil och slog med darrande fingrar numret. Det här var STORT. Nästan större än själva befruktningen. Jag skulle för första gången berätta för en utomstående om mitt heliga tillstånd.
 
Signalerna gick fram.
 
- Hallå, svarade någon.
- Hallååååå, viskade jag. Hör du mig?
- Ja?
- Jag viskar för jag är på jobbet och ingen får veta det här som jag ska säga till dig. Det är hemligt. VÄLDIGT hemligt. Det nämligen så att jag är gravid. Eller jo. Jag tror det i alla fall. Vi fick veta i veckan. Hihi.
- Vad säger du?
- Jag är graviiiiiid, väste jag så högt jag vågade.
- GRAVID?
- Ja.
- Jaha. Då har du ringt fel.
Klick.
 
Jag vet fortfarande inte vem det var jag ringde.
 
 
Gravid i Göteborg. Fick sedermera kontakt med en barnmorska.

Ingen har rätt att värdera din kropp

Imorse klickade jag mig in på twitter (i vanlig ordning). Läser en tweet från min favvo When Darkness Falls.
 
 
 
 
 
Känner en liten förnimmande känsla om att det kanske handlar om mitt inlägg här. Fast... Näe? Det kan det väl ändå inte göra? *lever på hoppet*.
 
 
 
Jag skrollar och ser fler tweets...
 
 
 
Börjar känna igen mina ord *svettas*
 
 
Skrollar vidare.
 
 
Eh... *två CD-skivor tar sin form under mina armhålor*
 
 
 
 
BAAM!
 
Det handlar om mitt inlägg.
 
Sen ser jag att WDF även har lämnat en kommentar under inlägget.
 
 
 
 
Jag lägger mig platt.
 
Att vi ska sluta diskutera varandras kroppar gäller givetvis ALLA kroppar. Jag har formulerat mig fel för jag tycker inte att någons kropp är ett undantag från den regeln. Ingen har något med någons vikt att göra. Punkt.
 
Jag menade väl mest att jag är så jävla trött på att höra argumentet "hallå det är faktiskt faaaaaarligt med övervikt" så fort en kvinna vågar yppa att hon inte bryr sig om hur hon ser ut/äter/tränar. Vad har det med saken att göra? Jag har många gånger bloggat om att våga släppa de strama kroppstyglarna och varje gång är det någon som tycker att jag "hyllar övervikt". Alltså, VA?
 
Men jag håller helt med WDF i hennes kommentar om min formulering och jag tar till mig det.
 
I övrigt älskar jag When Darkness Falls. Jag följer hennes twitter (bäst), läser hennes blogg (SÅ bra) och när hon debatterar i Lady Dahmers kommentarsfält, ja då plockar jag fram popcornen och bara njuter. Hon är briljant. Den kvinnan.
 
Och tack för alla kommentarer under mitt inlägg. Blir ledsen när jag läser vad en del av er har fått höra om ERA kroppar. Ingen utomstående ska ta sig rätten att bedömma och värdera DIN kropp. Inte heller jag.
 
Ridå.
 

Låt gravida kroppar vara ifred

Jag såg en bild på en gravid Kelly Clarksson på instagram idag. Vad kommentarerna under bilden handlade om? Kellys kropp. Så klart.
 
 
 
 
 
 
"Hon ser inte sund ut" skrev någon. "Det är inte hälsosamt att gå upp för mycket" menade en annan. "Sluta hylla övervikt" skrev en tredje (appropå att någon bad alla sluta kommentera Kellys kropp).
 
Nu verkar dessa kommentarer vara raderade, men ändå. Det intressanta är att kvinnors kroppar aldrig får vara ifred. Inte ens under en graviditet går vi fria från att bli bedömda.
 
Jag minns själv när jag blev preggo med bebis nummer ett. Jag tänkte att nu, NU, skulle jag äntligen få njuta av min kropp, bara vila i mitt tillstånd och ge mig själv vad jag ville ha. Men icke. Det dröjde inte lång tid förrän random människor skulle delge mig hur mycket, eller snarare hur lite, deras syrras, grannes, hunds, kusins, brylling hade gått upp under sin graviditet ASSÅ BARA FEM KILO, FATTARU!
 
Helt plötsligt förstod jag att det vilade någon form av "status" över hur få kilo man vägt som gravid. Med andra ord - inte ens med en bebis i magen skulle jag sluta tänka på hur min kropp såg ut.
 
Med barn nummer två blev jag STOR! Jag gick upp säkert 30 kilo i ren vätska. Till och med min näsa var vattenfylld. Fötterna ökade fyra storlekar och mina läppar såg ut som två varmkorvar. Det var inget jag styrde över, det blev så. Men mina värden var bra under hela graviditeten och ut kom en frisk bebis på 2,5 kilo.
 
I min ungdom vägde jag under en period väldigt lite. Jag såg säkert sund ut, utanpå. Ja menar jag var en smal, vältränad tjej med nyttiga matvanor. FÖR nyttiga vanor. Mina värden var kassa. Jag frös jämt, hade ont i kroppen, var deprimerad, tappade hår och orkade ingenting. Grät ofta. Hade massa ångest. Ingen mens. Hade brist på allt, inklusive livslust. Jag var ätstörd.
 
Med andra ord kan du inte med blotta ögat avgöra vem som är sund eller inte. Det går inte. Och klädstorleken säger ingenting om hur dina värden ser ut eller huruvida du mår bra eller dåligt.
 
Men så fort någon säger något om att kvinnor ska få se ut som de vill, äta vad de vill, träna hur de vill eller - wait for it - BARA FÅ LOV ATT VARA IFRED FRÅN F.A.K (Folks Allmänna Kroppsbedömningar) så kommer någon gastandes med orden hallåååå det är faktiskt faaaaaarligt med övervikt.
 
Men vem har sagt något om farlig övervikt?
 
Självklart finns det människor som av hälsoskäl borde väga mindre. Men det är enligt mig en helt annan fråga med en helt annan problematik i botten. Update: läs det här.

Så.
 
Nu tycker jag att vi låter gravida kvinnor få vara ifred med sina kroppar. Det är tillräckligt omvälvande ändå att gå igenom en graviditet, utan att även behöva höra från random oinsatta hur man borde se ut. Och när vi ändå håller på så låter vi alla andra kroppar också få vara ifred.
 
Tack.

Proffsblogg vs hobbyblogg

Jag slutade proffsblogga i augusti 2013. Ibland får jag frågan vad skillnaden är? Ja alltså, skillnaden mellan att proffsblogga och hobbyblogga.
 
Största skillnaden är antalet inlägg som jag skriver. Nu skriver jag typ fem inlägg per vecka. Förut skrev jag 30-35 inlägg per vecka. Ibland kan jag undra hur jag hann med att blogga så mycket? Men kreativitet föder kreativitet. Ju mer man skriver desto mer kommer man på att skriva om. Så har det i alla fall varit för mig.
 
En annan skillnad är pengarna. Såklart. Nu tjänar jag en liten summa för reklambanners. Förut tjänade jag en ganska bra lön tack vare samarbeten och sponsrade inlägg. Sponsrade inlägg är det som ger bäst betalt i bloggbranschen. Därför tycker jag inte att ni ska bli arga på de bloggare som har tydligt utmärkta samarbeten, dom kan gott få tjäna en slant på allt det arbete som de lägger ner. Tycker jag.
 
För det tar otroligt mycket tid att driva en proffsblogg. Det kan man kanske inte tro, men så är det. Jag la ner flera timmar per dag på att hitta ämnen, spåna idéer, skriva, fota, sköta samarbeten, svara på kommentarer (plus tackla elaka kommentarer), svara på mail, kommentera hos andra, nätverka och så vidare. Jag kan förstå att jag har drivit en av landets mest lästa bloggar för jisses vad dedikerad jag var. Och det är ju vad som krävs för att lyckas med det mesta - tid och engagemang. Och tålamod. Och passion. För mig tog det fem år av idogen bloggning innan jag var på toppen av min bloggkarriär (dvs hade som flest läsare och tjänade som mest pengar) och det var någonstans där som jag kände att jag hade gjort mitt.
 
Nu är ni en bråkdel av alla läsare kvar och för er är jag tacksam. Kul att ni fortsätter kika in och kommentera! Jag uppskattar det.
 
I övrigt känner jag att jag har en god balans i livet just nu. Jag bloggar för att det är roligt, skriver för tidningen, poddar en populär pod och driver företag med världens bästa och mest bildade kollega (Matilda har seriöst gjort mig ett antal kilowatt smartare). Känns fint.
 
Här är min första månad någonsin som bloggare, augusti 2008
 
Här är några populära inlägg som jag har skrivit genom åren:
 
Bloggmammorna - fyra typer
 
Svenskarna och julen
 
Förhållandets sju budord
 
Förlossningen min story
 
 
 
Första bilden på mig i bloggen.
 
 

Morgonvanor

Dagen startar omkring 06:30 här hemma. Fyraåringen vaknar. Han vill omgående kliva upp, sätta på bolibompa samt bli serverad en skål med flingor och mjölk.
 
Tv:n knäpper han igång själv men frukosten måste han ha hjälp med. Jag har flera gånger försökt att förmå honom att vänta en stund med dagens första mål.
 
- Det är fortfarande natt! har jag försökt.
 
Eller
 
- Ätfönstret har inte öppnat ännu älskling, du får vänta.
 
Inget fungerar.
 
Jag måste helt sonika masa mig upp. Sömndrucket går jag ut i köket, drar fram en stol och sträcker mig vingligt efter flingorna som är placerade på en hylla alldeles för högt upp. Jag förbannar flingornas placering, ställer av oklar anledning tillbaka paketet på samma plats som jag just förbannat och serverar sedan frukosten till min son.
 
Samtidigt som detta pågår sneglar jag mot kaffebryggaren. Ååå denna härliga producent av ljuvligt morgonguld... Jag tänker att jag borde brygga en kopp som kan puttra medan jag vilar en halvtimma till, men tröttheten i mig segrar och jag stapplar tillbaka till sängen.
 
Alltså, SÅÅÅÅ många gånger som jag har önskar att jag hade laddat bryggaren (eller i mitt fall perkulatorn) kvällen innan och att det bara vore att stoppa i sladden i kontakten. Tjoff. Klart.
 
- Tänk om... drömmer jag nästan varje morgon.
 
Så ikväll. Nu. Precis NU.
 
Jag har gjort det. Laddat den.
 
 
 
 
 
Ha!
 
Ibland älskar jag mig själv.
 
Imorgon kommer kännas fab.

I år ska jag deklarera ordentligt

Idag damp deklarationen ner på hallmattan. Jag får tillbaka pengar. Tjoho!
 
 
 


 
 
Förra året fick jag också tillbaka pengar. Mycket pengar! Snällt gick jag och väntade på detta trevliga tillskott. Midsommartider anlände och jag var mer än redo att casha in pengarna. Men... Det kom aldrig någon utbetalning? Kontot gapade tomt.
 
Jag ringde till myndigeheterna och fick svaret att... Jag inte hade deklarerat. VA??
 
- Vi har inte fått in någon deklaration från dig, menade skatteverket.
- Men jag har ju sms:at? svarade jag.
- Fick du någon bekräftelse tillbaka?
 
Eh... Nä. Just det.
 
Antagligen hade jag "deklarerat" någonstans mellan blöjbyten, sömnbrist och maratonamning. Jag var ju mitt uppe i världens mest intensiva bebis-plus-treåring period just då.
 
I år kommer jag därför vara SUPERNOGA med min deklaration. För det första ska jag se till att vara riktigt utvilad. Typ ta in på spahotell dagen innan. För det andra - om någon kortväxt person börjar tjata om att få börja amma igen kommer jag säga NEJ för det går absolut inte ihop med mitt deklarerande. För det tredje ska jag vara helt ensam hemma. INGEN ska kunna störa mig. Jag ska dra ner alla persiener, stänga av tekniska prylar och binda fast de dammtussar som rör sig för mycket. För det femte ska jag rigga en filmkamera som filmar mig när jag utför deklarationen. Efteråt ska jag kontrolltitta på filmen. I slow motion. Flera gånger.
 
Ha!
 
Snacka om att inget kan gå fel.

Quinnodagen hoj hoj

Internationella kvinnodagen idag.
 
Feminism och jämställdhet är en kunskapsfråga. Det är inte något som du kan slå ifrån dig eller avfärda för att du personligen tycker att Sverige är ett jämställt land eller för att du själv aldrig har upplevt diskriminering, objektifiering, trakasserier, sexism, hot eller något annat av allt det som sker i samhället varje dag.
 
Själv fick jag på mig de "feministiska glasögonen" för ungefär två år sedan. Bättre sent än aldrig. Jag är både glad och less för att jag nu ser de mönster och strukturer som finns i samhället. Glad för att det har gjort mig smartare, less för att jag ibland kan bli väldigt, väldigt uppgiven på de orättvisor som jag ser.
 
Jag hoppas på en framtid där feminism inte längre är ett begrepp som skrämmer eller upprör människor. Jag hoppas på en framtid där kvinnor (och män) kan arbeta med jämställdhetsfrågor utan att bli hatade och hotade. Jag hoppas på en framtid där människor inser att vi alla, oavsett kön, har ALLT att vinna på ett mer jämställt samhälle!
 
Jag hoppas såklart på en framtid där vi ÄR jämställda.
 
Jag skulle vilja passa på att länka till en del texter som har öppnat mina ögon. Hoppas ni orkar läsa. Det är viktigt.
 
När vem som helst är expert (Undrabara Clara slår huvudet på spiken)
 
Bechdeltestet (om bristen på kvinnor inom film, otrolligt ögonöppnande, tänk på testet nästa gång du ser en film)
 
Grattis du är feminist (Matilda levererar ett enkelt test)
 
Alla män är potentiella våldtäktsmän (om hur vi skuldbelägger våltagna kvinnor, också otroligt ögonöppnande)
 
De är bra på unisex de där American Apparel (om hur kvinnor och män framställs i media)
 
Varför Kvinnodagen behövs (Nina radar upp)
 
Jag kan verkligen rekommendera Lady Dahmer, Nina Ruthström, HanaPee, Nina Åkestam, Nio till fem med flera med flera. Sjukt smarta människor! Läs läs läs följ följ följ.
 
Älskar Ellen! Titta på klippet!
 
 
 
 
 
Kram till er alla denna dag! Låt oss kämpa för ett samhälle där vi lever sida vid sida i kärlek och respekt.

Ödet och det där

Bloggkommentatorerna (bloggen varifrån jag tycks få all min blogginspiration just nu) frågar sina läsare om de har någon historia där de varit på samma plats som sin partner långt innan de faktiskt mötts och blivit just partners. Om ni förstår.
 
Egoinas grej här är ju häftig.
 
Jag har också en sådan historia!
 
Jag var 17 år och hade nyårsfest hemma hos mig i mitt barndomshem. Jag och min dåvarande pojkvän hade nyss gjort slut och naturligtvis var vi tvugna att harva och älta vårt fallerade "förhållande" just på nyårsafton. HELA nyårsafton. Jag tillbringade hela kvällen och natten en trappa upp från festen, på mitt rum, grälande i telefon (här ber jag retroaktivt om ursäkt till mina föräldrar för telefonräkningen som blev).
 
Ett år senare träffade jag Spiderpapa. Under en utekväll. Första gången han följde med mig hem berättade han att han redan hade varit hos mig en gång.
 
- Jasså? sa jag förvånat. När då?
- På nyårsafton.
 
Samma nyår som jag satt på mitt rum och bråkade med exet var Spiderpapa alltså hemma hos mig. Han var på festen. Tänk om jag hade vetat det då, att en trappa ner fanns min blivande man. Pappan till mina barn. Tänk om jag hade vetat det, att medan jag grät min partymascara ur led befann han sig bara några meter bort, den stora kärleken.
 
Så knäppt när jag tänker tillbaka på det.
 
 
 
Tolv år senare...
 

Oförklarligt förklarligt

Jag tror stenhårt på andar (goda sådana) och mediala förmågor, något jag pratar om i ett av min och Matildas podavsnitt som ni kan lyssna på här.
 
Jag ÄLSKAR historier likt dessa:
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har en liknande berättelse:
 
För några år sedan blev min kompis gravid. Den här graviditeten var inte självklar så bebisen i magen var en överraskning, en väldigt glad och efterlängtad sådan. När min kompis 40 veckor-ish senare ligger på förlossningen med sin nyfödde pojke på bröstet får hon plötsligt till sig en stark känsla för namnet Samuel. Det förvånade henne eftersom det inte alls var ett namn som hon och mannen hade pratat om innan.
 
När hon berättade för mig om den där känslan kollade jag upp namnets betydelse och döm då till min (vår) förvåning när jag inser att Samuel betyder "Gud hör bön". Det var som att någon ville tala om för min vän att hennes önskan hade blivit hörd. Hon hade fått den där skatten som hon längtat så efter.
 
Jag tycker att den historien är så fin. Eftersom jag tror på det mediala så tolkar jag det naturligtvis medialt och inte som en "slump".
 
Har ni varit med något om medialt eller något som ni inte riktigt kan förklara? Jag tycker att sånt är superspännande!
 
Tidigare inlägg Nyare inlägg