Jag vill inte sitta på toppen av ett topplåneberg

I veckan var vi på ännu en husvisning. 
 
Huset var fint men priset stack iväg. Budgivningarna trissas upp något helt otroligt i den här stan och husen blir superdyra! Jag vill inte leva mitt liv längst upp på ett topplåneberg. Jag vill kunna göra något annat än att bara sitta hemma och amortera dagarna i ända (med möjligen paus för toalettbesök). 
 
Förresten. När jag ändå är inne på det här med budgivningar.
 
Kan inte alla vi som letar hus komma överens om att vi inte hetsbudar mot varandra? Kan inte alla intressenter för ett specifikt objekt träffas istället, slå sig ner över en kopp kaffe och sedan enas om vem som är mest värd huset (förslagsvis en familj med två barn boende i lägenhet utan balkong med en trafikerad väg utanför dörren) (obs bara ett förslag). Sen får den mest värda familjen köpa objektet. För utgångspris. 
 
På så vis blir det mer rättvist och alla kan somna om kvällen med liiiiiite mer över i plånboken. 
 
Bra förslag? Yes?
 
Någon?
 
Ingen?


En som kommer med vettiga förslag.

BVC-damer som slutar

Vår BVC-sköterska har slutat. Vi kom till vårdcentralen häromveckan och möttes av en ny person. Tråkigt. Jag gillade den gamla.
 
Varför måste mina BVC-damer alltid sluta sina jobb? Det var samma sak när vi bodde i Göteborg för några år sedan. Där hade vi världens bästa BVC-lady. Hon hade tvåhundra års erfarenhet av barn trots att hon bara var 62 år. Hon hade upplevt ALLT.
 
• Jag hade precis fått vår första son.
BVC-lady hade tre söner. 
 
• Vår son hade kolik.
BVC-ladys tre söner hade alla haft kolik.
 
• Vår son hade ljumskbråck.
BVC-ladys tre söner hade alla haft ljumskbråck.
 
Man kan säga att vi "bondade" rätt hårt, jag och BVC-lady.
 
Tyvärr hade hon den dåliga smaken att gå i pension just när vi behövde henne som bäst. I ersättning fick vi en människa som inte var fullt så erfaren.
 
- Eh... Jag vet inte. Jag får googla, var hennes standardsvar på alla frågor (som förstagångsförälder har man MÅNGA frågor) (till exempel "är det farligt för bebisar att nysa?") (svar: nej) (det är det inte) (kan jag meddela) (inte för att det var jag som frågade det) (ehh).
 
Nå väl. 
 
Den nya BVC-damen som vi fått den här gången är säkert bra.
 
 
 
 
Bild från en dag då vi inte var på BVC.
 

Film:ig tveksamhet

Vi såg en film igår. Den var okej. Dock hände en sak som jag ställer mig undrande till.
 
Undring:
 
Alla befinner sig ombord på ett flygplan. Planet är just på väg att störta/sprängas. Passagerarnas liv står på spel. Huvudrollsinnehavaren a.k.a hjälten a.k.a han som ska styra upp situationen har "händerna fulla". Man skulle även kunna uttrycka det som att han har "häcken full".
 
Men pass opp!
 
Plötsligt ser hjälten en ledsen flicka sitta och trycka i ett hörn av flygplanet. Vad gör hjälten? Fortsätter med uppgiften att rädda allas liv? Nej nej, han pausar sitt uppdrag och tar sig istället tid för att sitta ned och prata med flickan. Han tröstar henne, berättar en historia om sin egen dotter samt överlämnar en gåva som kommer "skydda" flickan. Alltså, VA? Planet är en avbruten fjärt ifrån att sprängas i bitar - trots detta har hjälten tid för pedagogisk verksamhet?
 
Nobelt. Minst sagt.
 
För min del räcker det med en borttappad napp fem minuter innan lämning på förskolan för att min pedagogiska ådra ska vara som bortblåst.
 
 
 
 
 
 
 

Att kvinnor inte peppar kvinnor är en myt

Tyra gör klart att hon inte vill kalla sig feminist och det är helt okej.
 
Jag blir dock konfunderad när Tyra skriver följande:
 
Jag har blivit nätmobbad för att jag har trott på mig själv och gjort en bra karriär på nätet. Av vilka? Jo utav kvinnor. Den svenska jantelagen har gjort sig hörd i många år på denna blogg, och det är ärligt talat faktiskt kvinnorna som står bakom det, och det tycker jag är otroooligt konstigt.
 
Att Tyra blivit nätmobbad är inte okej. Jag tar inte ifrån henne den upplevelsen. Men man måste ju även fundera över vilka det är som lyfter Tyra. Varje gång jag läser fina kommentarer på Tyras blogg så är det tjejer som skriver. Tjejer som peppar, stöttar, älskar, glädjer sig (med Tyra) läser (bloggen) och köper Tyras produkter. Jag har själv skrivit till och hejat på Tyra många gånger. Jag har även hennes bok hemma.
 
Tyra menar säkert inte att dra alla quinns över en kam, men grejen är den att jag har hört liknande snack även från andra håll. Människor som säger att "kvinnor inte kan unna varandra framgång" eller "kvinnor kan inte samarbeta".
 
Det. Stämmer. Inte. Det är en myt.
 
Jag har bloggat i många år. En del feedback som jag fått har inte varit rolig, men mest av allt har jag blivit otroligt upplyft. Jag har blivit påhejad och älskad av SÅ många kvinnor! Flera tusen kvinnor i alla olika åldrar har dagligen kikat in oss mig och peppat mig i allt jag har gjort. När jag har vunnit priser, varit gravid, fött barn, fått nya jobb, förlovat mig, gift mig, startat företag... Ja då har kvinnor funnits där och varit glada för min skull. Unnat mig varenda sekund av lycka.
 
Kvinnor tar sig tid att skriva långa mail till mig om hur mycket de tycker om det jag skriver. Varje vecka får jag och Matilda meddelanden från kvinnor som tackar för en bra podcast. Som gillar det vi gör. HEJA ER! får vi höra. Ofta. Av kvinnor.
 
Jag har även mer än en gång nätverkat med och blivit lyft av olika bloggkollegor. Under åren har jag fått länkar och fina ord från Egoina, Lady Dahmer, Bloggkommentatorerna, Fnulan, Prinsessans dagbok, StinaLee, Evelina, Knivlisa, Knave... För att bara nämna några! Även Tyra har skrivit fint om mig och länkat hit (minns att jag blev så glad).
 
Under alla de år som jag har verkat på nätet har jag alltid känt att jag har haft en gigantisk hejarklack bakom mig fylld av peppande kvinnor. Och även män. Men absolut flest kvinnor.
 
Så att kvinnor skulle vara mer benägna att stå bakom jantelagen stämmer inte. Inte alls. Och kanske är det inte vad Tyra menar, men jag kände bara en brinnande känsla att berätta om min syn på saken.
 
Och det där med folk som tror att kvinnor inte kan unna varandra framgång eller ens samarbeta med varandra - Bull To The Mega Shit. För det kan vi.
 
 
 
 
Med min fantastiska kollega.
 

Skamlösa förslag

Elaine Eksvärd har skrivit ett bra inlägg angående företags ovilja att betala rimliga ersättningar för reklam i bloggar.
 
 
 
 
 
Jag håller med Elaine om varje ord. Det är skamlöst hur en del företag tror att dom kan få synas i stora, populära bloggar till priset av en tröja. Tack men nej tack till sådana dealar.
 
Min och Matildas podcast har över 70.000 lyssnare per episod. Det är MÅNGA människor. Vår främsta lyssnarkrets är dessutom kvinnor (men även män) och vi quinns är en otroligt köpstark målgrupp (yi-haa). Jag och Matilda har gjort massa re-search kring annonsering och prisbilder. Frågat runt bland framgångsrika, duktiga företagare och bildat oss en uppfattning om vart vi ska lägga oss i annonspris. Vi är INTE för dyra. Snarare tvärt om.
 
Alldeles för ofta får vi dock skamlösa samarbetsförslag. Senast i veckan var det ett företag som ville erbjuda oss rabatt om vi pratade om deras produkter i podden. I slutänden betyder det alltså att VI betalar företaget för att dom ska få höras inför 70.000 personer. Hur kan man ens erbjuda en sådan "deal"?
 
Grejen är den att personerna som mailar inte helt sällan är från en PR/kommunikation/marknadsavdelning. Borde det inte höra till yrkesrollen att man har någorlunda koll på prisbilderna i branschen? Det klart att man inte kan veta exakt vad folk tar betalt (innan man frågat) men man borde väl i alla fall  förstå att en annonsplats inför nästan hundratusen personer inte är helt gratis. Är det för att vi är "två unga kvinnor" (nåja) som företag kan med att ge så kassa förslag? Jag vill inte tro det, men ibland undrar jag.
 
Jag och Matilda älskar vår pod och vi driver den hellre som en hobby än säljer oss för billigt.
 
VÅGA ta betalt tjejer och killar. Det finns vettiga, ärliga och härliga företag där ute och det är dom du ska jobba med. Det är mitt råd.

Den stora fröhemligheten

Året var 2009. Vi bodde i Göteborg och hade just fått reda på att ett frö låg och grodde i min livmoder. Vårt första barn. Så omvälvande!
 
Vi hade ingen aning om hur vi skulle ta det hela vidare. Jag förstod att jag var tvungen att ringa till någon slags barnmorska. Vad nu det var för något? På jobbet googlade jag i smyg "gravid Göteborg" och fick fram ett telefonnummer.
 
Med största diskretion smög jag in i ett av jobbets mötesrum. Jag plockade upp min mobil och slog med darrande fingrar numret. Det här var STORT. Nästan större än själva befruktningen. Jag skulle för första gången berätta för en utomstående om mitt heliga tillstånd.
 
Signalerna gick fram.
 
- Hallå, svarade någon.
- Hallååååå, viskade jag. Hör du mig?
- Ja?
- Jag viskar för jag är på jobbet och ingen får veta det här som jag ska säga till dig. Det är hemligt. VÄLDIGT hemligt. Det nämligen så att jag är gravid. Eller jo. Jag tror det i alla fall. Vi fick veta i veckan. Hihi.
- Vad säger du?
- Jag är graviiiiiid, väste jag så högt jag vågade.
- GRAVID?
- Ja.
- Jaha. Då har du ringt fel.
Klick.
 
Jag vet fortfarande inte vem det var jag ringde.
 
 
Gravid i Göteborg. Fick sedermera kontakt med en barnmorska.

Ingen har rätt att värdera din kropp

Imorse klickade jag mig in på twitter (i vanlig ordning). Läser en tweet från min favvo When Darkness Falls.
 
 
 
 
 
Känner en liten förnimmande känsla om att det kanske handlar om mitt inlägg här. Fast... Näe? Det kan det väl ändå inte göra? *lever på hoppet*.
 
 
 
Jag skrollar och ser fler tweets...
 
 
 
Börjar känna igen mina ord *svettas*
 
 
Skrollar vidare.
 
 
Eh... *två CD-skivor tar sin form under mina armhålor*
 
 
 
 
BAAM!
 
Det handlar om mitt inlägg.
 
Sen ser jag att WDF även har lämnat en kommentar under inlägget.
 
 
 
 
Jag lägger mig platt.
 
Att vi ska sluta diskutera varandras kroppar gäller givetvis ALLA kroppar. Jag har formulerat mig fel för jag tycker inte att någons kropp är ett undantag från den regeln. Ingen har något med någons vikt att göra. Punkt.
 
Jag menade väl mest att jag är så jävla trött på att höra argumentet "hallå det är faktiskt faaaaaarligt med övervikt" så fort en kvinna vågar yppa att hon inte bryr sig om hur hon ser ut/äter/tränar. Vad har det med saken att göra? Jag har många gånger bloggat om att våga släppa de strama kroppstyglarna och varje gång är det någon som tycker att jag "hyllar övervikt". Alltså, VA?
 
Men jag håller helt med WDF i hennes kommentar om min formulering och jag tar till mig det.
 
I övrigt älskar jag When Darkness Falls. Jag följer hennes twitter (bäst), läser hennes blogg (SÅ bra) och när hon debatterar i Lady Dahmers kommentarsfält, ja då plockar jag fram popcornen och bara njuter. Hon är briljant. Den kvinnan.
 
Och tack för alla kommentarer under mitt inlägg. Blir ledsen när jag läser vad en del av er har fått höra om ERA kroppar. Ingen utomstående ska ta sig rätten att bedömma och värdera DIN kropp. Inte heller jag.
 
Ridå.
 

Låt gravida kroppar vara ifred

Jag såg en bild på en gravid Kelly Clarksson på instagram idag. Vad kommentarerna under bilden handlade om? Kellys kropp. Så klart.
 
 
 
 
 
 
"Hon ser inte sund ut" skrev någon. "Det är inte hälsosamt att gå upp för mycket" menade en annan. "Sluta hylla övervikt" skrev en tredje (appropå att någon bad alla sluta kommentera Kellys kropp).
 
Nu verkar dessa kommentarer vara raderade, men ändå. Det intressanta är att kvinnors kroppar aldrig får vara ifred. Inte ens under en graviditet går vi fria från att bli bedömda.
 
Jag minns själv när jag blev preggo med bebis nummer ett. Jag tänkte att nu, NU, skulle jag äntligen få njuta av min kropp, bara vila i mitt tillstånd och ge mig själv vad jag ville ha. Men icke. Det dröjde inte lång tid förrän random människor skulle delge mig hur mycket, eller snarare hur lite, deras syrras, grannes, hunds, kusins, brylling hade gått upp under sin graviditet ASSÅ BARA FEM KILO, FATTARU!
 
Helt plötsligt förstod jag att det vilade någon form av "status" över hur få kilo man vägt som gravid. Med andra ord - inte ens med en bebis i magen skulle jag sluta tänka på hur min kropp såg ut.
 
Med barn nummer två blev jag STOR! Jag gick upp säkert 30 kilo i ren vätska. Till och med min näsa var vattenfylld. Fötterna ökade fyra storlekar och mina läppar såg ut som två varmkorvar. Det var inget jag styrde över, det blev så. Men mina värden var bra under hela graviditeten och ut kom en frisk bebis på 2,5 kilo.
 
I min ungdom vägde jag under en period väldigt lite. Jag såg säkert sund ut, utanpå. Ja menar jag var en smal, vältränad tjej med nyttiga matvanor. FÖR nyttiga vanor. Mina värden var kassa. Jag frös jämt, hade ont i kroppen, var deprimerad, tappade hår och orkade ingenting. Grät ofta. Hade massa ångest. Ingen mens. Hade brist på allt, inklusive livslust. Jag var ätstörd.
 
Med andra ord kan du inte med blotta ögat avgöra vem som är sund eller inte. Det går inte. Och klädstorleken säger ingenting om hur dina värden ser ut eller huruvida du mår bra eller dåligt.
 
Men så fort någon säger något om att kvinnor ska få se ut som de vill, äta vad de vill, träna hur de vill eller - wait for it - BARA FÅ LOV ATT VARA IFRED FRÅN F.A.K (Folks Allmänna Kroppsbedömningar) så kommer någon gastandes med orden hallåååå det är faktiskt faaaaaarligt med övervikt.
 
Men vem har sagt något om farlig övervikt?
 
Självklart finns det människor som av hälsoskäl borde väga mindre. Men det är enligt mig en helt annan fråga med en helt annan problematik i botten. Update: läs det här.

Så.
 
Nu tycker jag att vi låter gravida kvinnor få vara ifred med sina kroppar. Det är tillräckligt omvälvande ändå att gå igenom en graviditet, utan att även behöva höra från random oinsatta hur man borde se ut. Och när vi ändå håller på så låter vi alla andra kroppar också få vara ifred.
 
Tack.

Proffsblogg vs hobbyblogg

Jag slutade proffsblogga i augusti 2013. Ibland får jag frågan vad skillnaden är? Ja alltså, skillnaden mellan att proffsblogga och hobbyblogga.
 
Största skillnaden är antalet inlägg som jag skriver. Nu skriver jag typ fem inlägg per vecka. Förut skrev jag 30-35 inlägg per vecka. Ibland kan jag undra hur jag hann med att blogga så mycket? Men kreativitet föder kreativitet. Ju mer man skriver desto mer kommer man på att skriva om. Så har det i alla fall varit för mig.
 
En annan skillnad är pengarna. Såklart. Nu tjänar jag en liten summa för reklambanners. Förut tjänade jag en ganska bra lön tack vare samarbeten och sponsrade inlägg. Sponsrade inlägg är det som ger bäst betalt i bloggbranschen. Därför tycker jag inte att ni ska bli arga på de bloggare som har tydligt utmärkta samarbeten, dom kan gott få tjäna en slant på allt det arbete som de lägger ner. Tycker jag.
 
För det tar otroligt mycket tid att driva en proffsblogg. Det kan man kanske inte tro, men så är det. Jag la ner flera timmar per dag på att hitta ämnen, spåna idéer, skriva, fota, sköta samarbeten, svara på kommentarer (plus tackla elaka kommentarer), svara på mail, kommentera hos andra, nätverka och så vidare. Jag kan förstå att jag har drivit en av landets mest lästa bloggar för jisses vad dedikerad jag var. Och det är ju vad som krävs för att lyckas med det mesta - tid och engagemang. Och tålamod. Och passion. För mig tog det fem år av idogen bloggning innan jag var på toppen av min bloggkarriär (dvs hade som flest läsare och tjänade som mest pengar) och det var någonstans där som jag kände att jag hade gjort mitt.
 
Nu är ni en bråkdel av alla läsare kvar och för er är jag tacksam. Kul att ni fortsätter kika in och kommentera! Jag uppskattar det.
 
I övrigt känner jag att jag har en god balans i livet just nu. Jag bloggar för att det är roligt, skriver för tidningen, poddar en populär pod och driver företag med världens bästa och mest bildade kollega (Matilda har seriöst gjort mig ett antal kilowatt smartare). Känns fint.
 
Här är min första månad någonsin som bloggare, augusti 2008
 
Här är några populära inlägg som jag har skrivit genom åren:
 
Bloggmammorna - fyra typer
 
Svenskarna och julen
 
Förhållandets sju budord
 
Förlossningen min story
 
 
 
Första bilden på mig i bloggen.
 
 

Morgonvanor

Dagen startar omkring 06:30 här hemma. Fyraåringen vaknar. Han vill omgående kliva upp, sätta på bolibompa samt bli serverad en skål med flingor och mjölk.
 
Tv:n knäpper han igång själv men frukosten måste han ha hjälp med. Jag har flera gånger försökt att förmå honom att vänta en stund med dagens första mål.
 
- Det är fortfarande natt! har jag försökt.
 
Eller
 
- Ätfönstret har inte öppnat ännu älskling, du får vänta.
 
Inget fungerar.
 
Jag måste helt sonika masa mig upp. Sömndrucket går jag ut i köket, drar fram en stol och sträcker mig vingligt efter flingorna som är placerade på en hylla alldeles för högt upp. Jag förbannar flingornas placering, ställer av oklar anledning tillbaka paketet på samma plats som jag just förbannat och serverar sedan frukosten till min son.
 
Samtidigt som detta pågår sneglar jag mot kaffebryggaren. Ååå denna härliga producent av ljuvligt morgonguld... Jag tänker att jag borde brygga en kopp som kan puttra medan jag vilar en halvtimma till, men tröttheten i mig segrar och jag stapplar tillbaka till sängen.
 
Alltså, SÅÅÅÅ många gånger som jag har önskar att jag hade laddat bryggaren (eller i mitt fall perkulatorn) kvällen innan och att det bara vore att stoppa i sladden i kontakten. Tjoff. Klart.
 
- Tänk om... drömmer jag nästan varje morgon.
 
Så ikväll. Nu. Precis NU.
 
Jag har gjort det. Laddat den.
 
 
 
 
 
Ha!
 
Ibland älskar jag mig själv.
 
Imorgon kommer kännas fab.

I år ska jag deklarera ordentligt

Idag damp deklarationen ner på hallmattan. Jag får tillbaka pengar. Tjoho!
 
 
 


 
 
Förra året fick jag också tillbaka pengar. Mycket pengar! Snällt gick jag och väntade på detta trevliga tillskott. Midsommartider anlände och jag var mer än redo att casha in pengarna. Men... Det kom aldrig någon utbetalning? Kontot gapade tomt.
 
Jag ringde till myndigeheterna och fick svaret att... Jag inte hade deklarerat. VA??
 
- Vi har inte fått in någon deklaration från dig, menade skatteverket.
- Men jag har ju sms:at? svarade jag.
- Fick du någon bekräftelse tillbaka?
 
Eh... Nä. Just det.
 
Antagligen hade jag "deklarerat" någonstans mellan blöjbyten, sömnbrist och maratonamning. Jag var ju mitt uppe i världens mest intensiva bebis-plus-treåring period just då.
 
I år kommer jag därför vara SUPERNOGA med min deklaration. För det första ska jag se till att vara riktigt utvilad. Typ ta in på spahotell dagen innan. För det andra - om någon kortväxt person börjar tjata om att få börja amma igen kommer jag säga NEJ för det går absolut inte ihop med mitt deklarerande. För det tredje ska jag vara helt ensam hemma. INGEN ska kunna störa mig. Jag ska dra ner alla persiener, stänga av tekniska prylar och binda fast de dammtussar som rör sig för mycket. För det femte ska jag rigga en filmkamera som filmar mig när jag utför deklarationen. Efteråt ska jag kontrolltitta på filmen. I slow motion. Flera gånger.
 
Ha!
 
Snacka om att inget kan gå fel.

Quinnodagen hoj hoj

Internationella kvinnodagen idag.
 
Feminism och jämställdhet är en kunskapsfråga. Det är inte något som du kan slå ifrån dig eller avfärda för att du personligen tycker att Sverige är ett jämställt land eller för att du själv aldrig har upplevt diskriminering, objektifiering, trakasserier, sexism, hot eller något annat av allt det som sker i samhället varje dag.
 
Själv fick jag på mig de "feministiska glasögonen" för ungefär två år sedan. Bättre sent än aldrig. Jag är både glad och less för att jag nu ser de mönster och strukturer som finns i samhället. Glad för att det har gjort mig smartare, less för att jag ibland kan bli väldigt, väldigt uppgiven på de orättvisor som jag ser.
 
Jag hoppas på en framtid där feminism inte längre är ett begrepp som skrämmer eller upprör människor. Jag hoppas på en framtid där kvinnor (och män) kan arbeta med jämställdhetsfrågor utan att bli hatade och hotade. Jag hoppas på en framtid där människor inser att vi alla, oavsett kön, har ALLT att vinna på ett mer jämställt samhälle!
 
Jag hoppas såklart på en framtid där vi ÄR jämställda.
 
Jag skulle vilja passa på att länka till en del texter som har öppnat mina ögon. Hoppas ni orkar läsa. Det är viktigt.
 
När vem som helst är expert (Undrabara Clara slår huvudet på spiken)
 
Bechdeltestet (om bristen på kvinnor inom film, otrolligt ögonöppnande, tänk på testet nästa gång du ser en film)
 
Grattis du är feminist (Matilda levererar ett enkelt test)
 
Alla män är potentiella våldtäktsmän (om hur vi skuldbelägger våltagna kvinnor, också otroligt ögonöppnande)
 
De är bra på unisex de där American Apparel (om hur kvinnor och män framställs i media)
 
Varför Kvinnodagen behövs (Nina radar upp)
 
Jag kan verkligen rekommendera Lady Dahmer, Nina Ruthström, HanaPee, Nina Åkestam, Nio till fem med flera med flera. Sjukt smarta människor! Läs läs läs följ följ följ.
 
Älskar Ellen! Titta på klippet!
 
 
 
 
 
Kram till er alla denna dag! Låt oss kämpa för ett samhälle där vi lever sida vid sida i kärlek och respekt.

Ödet och det där

Bloggkommentatorerna (bloggen varifrån jag tycks få all min blogginspiration just nu) frågar sina läsare om de har någon historia där de varit på samma plats som sin partner långt innan de faktiskt mötts och blivit just partners. Om ni förstår.
 
Egoinas grej här är ju häftig.
 
Jag har också en sådan historia!
 
Jag var 17 år och hade nyårsfest hemma hos mig i mitt barndomshem. Jag och min dåvarande pojkvän hade nyss gjort slut och naturligtvis var vi tvugna att harva och älta vårt fallerade "förhållande" just på nyårsafton. HELA nyårsafton. Jag tillbringade hela kvällen och natten en trappa upp från festen, på mitt rum, grälande i telefon (här ber jag retroaktivt om ursäkt till mina föräldrar för telefonräkningen som blev).
 
Ett år senare träffade jag Spiderpapa. Under en utekväll. Första gången han följde med mig hem berättade han att han redan hade varit hos mig en gång.
 
- Jasså? sa jag förvånat. När då?
- På nyårsafton.
 
Samma nyår som jag satt på mitt rum och bråkade med exet var Spiderpapa alltså hemma hos mig. Han var på festen. Tänk om jag hade vetat det då, att en trappa ner fanns min blivande man. Pappan till mina barn. Tänk om jag hade vetat det, att medan jag grät min partymascara ur led befann han sig bara några meter bort, den stora kärleken.
 
Så knäppt när jag tänker tillbaka på det.
 
 
 
Tolv år senare...
 

Oförklarligt förklarligt

Jag tror stenhårt på andar (goda sådana) och mediala förmågor, något jag pratar om i ett av min och Matildas podavsnitt som ni kan lyssna på här.
 
Jag ÄLSKAR historier likt dessa:
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har en liknande berättelse:
 
För några år sedan blev min kompis gravid. Den här graviditeten var inte självklar så bebisen i magen var en överraskning, en väldigt glad och efterlängtad sådan. När min kompis 40 veckor-ish senare ligger på förlossningen med sin nyfödde pojke på bröstet får hon plötsligt till sig en stark känsla för namnet Samuel. Det förvånade henne eftersom det inte alls var ett namn som hon och mannen hade pratat om innan.
 
När hon berättade för mig om den där känslan kollade jag upp namnets betydelse och döm då till min (vår) förvåning när jag inser att Samuel betyder "Gud hör bön". Det var som att någon ville tala om för min vän att hennes önskan hade blivit hörd. Hon hade fått den där skatten som hon längtat så efter.
 
Jag tycker att den historien är så fin. Eftersom jag tror på det mediala så tolkar jag det naturligtvis medialt och inte som en "slump".
 
Har ni varit med något om medialt eller något som ni inte riktigt kan förklara? Jag tycker att sånt är superspännande!
 

Jiiiiihaaaaa moddafukka!

ÄNTLIGEN har vi internet igen!
 
Vårt modem (router?) (ni vet box som blinkar och som på ett sätt ingen kan begripa ingjuter nätverk till våra datorer) tvärdog förra veckan. Och just precis då hade jag deadline på en krönika! Såklart.
 
Vad göra?
 
Jo jag fick hitta internet genom att först hota vår stackars iPad som i sin tur skrajset skickade ut blåtands-signaler upp i rymden, femton varv baklänges kring en satellit, vidare i fel körriktning på internetmotorvägen, förbi WWW-guden med mutor, ner på jorden igen, sicksack över Bill Gates trädgård, över till Sverige, en omväg ner i icke nödvändig tv-mast, upp igen, stillastående sjutton minuter i Comhems telefonkö, för att slutligen hamna i någon slags semiuppkoppling ihop med mitt 3G på telefonen.
 
Pjuh!
 
Jo jag vet. Jag hade kunnat låna dator och nät hemma hos av någon annan, men varför göra det lätt för sig?
 
Jag gillar att leva på kanten.
 
 
 
Igår drack jag gräddiga kaffedrinkar på stan. Det funkade det med.
 
 

Tankar om en bloggkarriär som varit

Jag har bloggat i fem år och jag har älskat varenda sekund. Jag har aldrig tyckt att det har varit tråkigt eller betungande att uppdatera. Hade jag tyckt det hade jag aldrig hållit på så länge och så ihärdigt som jag har gjort.
 
Men så i våras.
 
Plötsligt kändes det inte lika roligt att logga in på bloggen längre. Det där pirret som jag tidigare haft inför bloggen och alla dess möjligheter började ersättas av en mättnadskänsla. Jag kände mig mätt på hela grejen. Väldigt mätt. Jag har alltid sagt att den dagen bloggandet inte känns roligt, då ska jag heller inte ägna mig åt det. Det spelar ingen roll att det har blivit mitt jobb. Jag tänker inte krysta ur mig inlägg bara för att.
 
Alltså: Här med slutar jag att proffsblogga.
 
Bloggen kommer gå från att vara min huvudsyssla och min primära inkomstkälla, till att bli min hobby. Det har inte varit ett lätt beslut. Tankarna har varit många. Ska jag verkligen lägga ner allt det som jag har byggt upp? Ska jag ge upp alla de tusentals besökare som jag har lockat hit? Ska jag tacka nej till den lön som bloggen genererar? ÄR JAG INTE BRA JÄVLA PUCKAD SOM LÄGGER NER ALLT DET DÄR?
 
Svaret är - jo jag kommer naturligtvis att tappa läsare (det har jag redan gjort). Ja jag kommer förlora en del av min inkomst och jo jag är nog lite puckad. Må så vara. DET ÄR INTE HELA VÄRLDEN!
 
Den svåraste frågan har ändå varit: Vem är jag utan min blogg?
 
Svaret på den frågan är: Jag vet inte? Rent yrkesmässigt alltså. Faktiskt vet jag inte det. Det låter kanske ytligt och banalt, men har du bloggat varje dag i fem år så är bloggen en del av dig. Som en tredje hjärnhalva. Jag får helt enkelt klura ut vem jag är och hur jag ska styra min yrkesbana. Det löser sig. Under de fem åren som varit har fått uppleva så mycket roliga saker. Så mycket som har hänt. Så många människor jag har träffat. Minnen för livet. Jag har erfarenheter som få andra har och dessa tänker jag bära med mig och förvalta.
 
Skriva måste jag naturligtvis göra. Jag fortsätter att jobba för Skövde Nyheter och det känns så kul! Att producera material till tidningen är en lagom och sund skrivtakt. Jag har redan skrivit två krönikor med en glöd som jag inte har haft på länge, just för att jag ägnat bloggen mindre tid. Det är en härlig känsla.
 
Jag kommer uppdatera här också (hallå vi har ett bröllop att avhandla!) men bara ibland. Jag kommer finnas med podcasten som ni hittar här och på iTunes (moa&matildas podcast). Jag finns på instagram (spiderchickblogg) och ni kan även gilla min sida på facebook så missar ni absolut inget av det jag producerar (nu blev ni lättade va mjehe).
 
Tack för allt stöd jag har fått genom åren. Ni är ju mina BFF:s. Det är ni som har gjort det möjligt för mig att gå på galor, vinna priser, göra roliga samarbeten, frilansa och tjäna pengar på det jag älskar. Att få skriva mitt "trams" och försörja mig på det är en dröm som har gått i uppfyllelse.
 
Min förhoppning är naturligtvis att ni fortsätter kika in här och kolla läget, om än mer sporadiskt. Jag hoppas att ni fortsätter lämna små spår, det betyder mycket för mig.
 
Tack och bock!
 
 
Häj häj från mäj.
 
 

Min plats på tåget

Jag är hemma! I Skövde. Skönt.
 
Tåget från Oslo var smockfullt till sista plats. Jag tror till och med att folk satt på toaletten (brusefåtöljen?). 
 
Själv hade jag dock den enormt stora turen att kliva in FÖRST in i en kupé. Jag kunde alltså välja och vraka precis som jag ville mellan platserna. Väldigt bra eftersom jag helst sitter vid ett fönster och åker framåt på grund av illamående.
 
Men vad händer?
 
Sätter jag mig resolut vid första bästa framåt-fönster-plats?
 
Nej nej. Självklart inte.
 
Istället blir jag så till mig i trosorna av alla valmöjligheter att jag liksom velar mellan sätena och kan absolut inte bestämma mig vart jag ska sitta någonstans.
 
- Här sitter jag... Eller nej här si... Eller nej hä... Eller nej förresten här si... Eller...
 
Plötsligt hade jag velat så mycket fram och tillbaka att alla platser blivit tagna. Det enda som fanns kvar var ett baklänges-säte. Vid ett fönster. Med en träbräda framför.
 
 
 
Min plats.
 
 
 
Jag måste gratulera mig själv till en synnerligen snabb reaktionsförmåga.
 

Bara en tidsfråga innan jag löper milen

Nu har jag fixat träningskläder i min storlek! PLUS inhandlat löparskor med fräsiga lila skosnören.
 
 
 
 
 
 
Nu är det bara en tidsfråga innan jag löper milen utan att ge ifrån mig så mycket som ett flås. Jag kommer vara den som springer om alla andra löpare i elljusspåret. Innan jag vet ordet av står jag först i startfållan till Stockholm maraton och skrapar med foten i marken som en övertänd tjur-hona.
 
- Vi måste släppa iväg ho´ den dära med lila skosnören. Ho´ är så övertänd och vältränad. Låt na´ springa iväg först, kommer arrangörerna säga och så får jag ett alldeles eget startskott före alla andra tävlande.
 
Ha!
 
Ja jisses. Vad härligt mitt nya löparliv känns!
 
Va?
 
Vad säger ni?
 
Hur mycket jag har sprungit hittills?
 
Eh... Öh... Några mil kanske. Tio. Tjugo.
 
Eller om det är noll.
 
Inte vet jag! Jag kanske inte räknar så himla noga när jag tränar, OKEJ??
 
Jeez.

Studentens lyckliga dagar

Bloggkommentatorerna frågar sina läsare hur de kände när de tog studenten.
 
För min del var det den bästa dagen i mitt liv! Dittills. Förutom när jag tog mitt körkort. Eller ja själva dagen gick snöpligt fort, men sen kände jag mig äntligen FRI! Fri att styra mitt liv precis som jag själv ville.
 
Under kommande månader jobbade jag häcken av mig och drog sedan ut och reste. Min "framtidsångest" kom först kring 27 (jag var lite seg i starten där kan man säga). 27 var ett jobbigt år. Jag kände mig fortfarande ung (jag är ju ung) samtidigt som jag kände något sorts krav att bli "vuxen" med volvo, villa och vovve. Jag slets mellan att å ena sidan vilja dra ut på backpacking med Lilleman i ryggsäcken. Å andra sidan ville jag köpa hus som jag kunde dränera samtidigt som jag ägnade mig åt pelargoner och pensionsspar.
 
Nu känner jag mig rätt lugn igen. Jag är ju jag och inte min ålder. Det mesta löser sig.
 
Hur upplevde ni studenten?
 
 
 
Kan tydligen inte ta en bild utan att göra fredstecken.

Döda för en glass

Idag har det varit en tryckande värme här i Skövde. Jag har gått runt och svettats som en gris och varit såååå varm. Tidigare idag hade jag kunnat DÖDA någon, vem som helst, för en svalkande glass!

Eller... Nja inte döda kanske, det är lite väl drastiskt. Men anstifta till mord! Det hade jag kunnat göra.
 
Eller nej okej brotta. Jag hade kunnat BROTTA ner någon för en glass. Boom ner i marken ba...

Knuffa. Knuffa hade jag gjort.
 
Eller putta snarare.

Nej okej fälla krokben. En liten liten krokbensfällning så att personen i fråga liksom tar som ett extra litet hoppsasteg. Och sen ber jag om ursäkt. Så hade jag kunnat göra för en glass. LÄTT!
 
Den här iskrämen blev det till slut:
 
 
 
 
 
Dumt att snåla när suget slår till.
Tidigare inlägg Nyare inlägg