Jag har ju helt glömt bort att berätta om min pinsamma hälsning med Anna Hibbs i helgen.

Först möter vi (Cravingz) Michaela Forni. Hon kramar. Sedan ansluter Anna och jag är helt inställd på att det är kramar som gäller och liksom brölar mig fram mot henne med öppen famn.

Samtidigt ser jag i ögonvrån hur hon gör sig redo för ett handslag. OOOPS! Tyvärr är jag då redan så nära Anna med min kropp att det liksom inte finns utrymme för mig att sträcka ut armen. Istället får jag böja högernäven som en liten hartass för att på så vis komma åt att möta hennes önskan om ett handslag.

Det hela blev alltså till en närgången, extremt fumlig, hartasshälsning.

Så sjukt pinsamt. Pinsammaste jag varit med om sedan jag tallade en okänd mamma i baken och dessutom insinuerade att hon såg ut som en man.

Det är först senaste åren som jag har lärt mig det här med hissknappar.

Jag har alltid trott att jag ska trycka dit jag vill att hissen ska komma. Det vill säga står jag på bottenvåningen och hissen är längst upp så trycker jag på nerknappen för att jag vill att hissen ska komma ner och hämta mig.

Nu har jag dock lärt mig att jag tydligen ska tala om för hissen hur jag vill åka. Det vill säga trycka på uppknappen om det är så att jag vill åka uppåt i byggnaden och på nerknappen om min intention är att åka ner = logiskt.

Men ändå, det är väl inte så lätt att veta!? Det är liksom aldrig någon som har lärt mig det. Eller är denna kunskap måhända något som kommer med modersmjölken och jag missade just den slurken??

Mvh // MO (Möjligen Obildad)

Idag kom det fram en tjej till mig på stan och gav beröm för bloggen. När hon sedan ska gå drabbas jag av nervösryck och stammar fram "tack för att du sa till".

Eh? Come again?

Tack för att du sa till???

Vad hände med "gud vad roligt tack så mycket vad glad jag blir nu gjorde du min dag" och allt annat normalt som faktiskt figurerade i min hjärna? Nej istället hasplar jag ur mig ett "tack för att du sa till".

It doesn´t even make any sense?

Ungefär som att tjejen just meddelat att jag haft en bit skithuspapper under skon.

Jag måste verkligen bli bättre på den spontansociala biten.

Är det bara jag som tycker att den engelska versionen av Wallander är... märklig?

Filmerna utspelar sig i Sverige, alla har svenska namn och ja allt är svenskt. Men Kurt Wallander är plötsligt brittisk och alla pratar engelska??

Stackars Kurtan kan ju inte ens uttala sitt namn korrekt.

- My name is Köööört Wallandiiiir.

- My colleagues name is Kalliiiiii (Kalle).

Jag tycker att filmerna är bra men... Märkligt är ordet.

Ungefär lika märkligt som när den där polisen i Bäck inte har sina läppar synkade med talet (ja han är ju alltså en tysk skådis som är dubbad till svenska).

När Blondinbella fick hem hotbrev från läsare tyckte polisen att hon skulle sluta blogga. Eh? Varför ska hon behöva sluta blogga för att andra människor inte fattar hur man beter sig?

Jag kommer att tänka på den gången Josefine fick sin identitet stulen. Var det hennes fel? Borde hon vetat bättre än att starta en blogg? Är det människan som blottar sig som ska bära ansvaret för kränkningarna eller ligger ansvaret på personen som faktiskt utför handlingen?

Ganska lätt svar på den frågan.

Jag tycker att vi utrotar hela den där omoderna "om du bloggar/syns på nätet ska du tåla allt och skylla dig själv vad som än händer" mentaliteten. Den känns väldigt förlegad.

Så här hanterar Aftonbladet sina kommentarer numera:

Jag tycker att det är ett bra beslut. I just deras forum ska man kunna stå för vad man tycker.

Jag tror dock att det är viktigt att anonymiteten på nätet till största del finns kvar. Inte för att folk ska kunna spy ur sig elakheter, men för att man ska kunna lätta sitt hjärta.

Dock är det hög tid att samhället tar hot, mobbing och trakasserier på nätet på större allvar. Att polisen ber Isabella Löwengrip att sluta blogga, det är skandal.

Behandla människor så som du själv önskar att bli behandlad, både IRL och på nätet. Det tycker Spajder.

I have a dilemma.

Jag har upptäckt en gammal bekant på facebook.

Alltså en lastgammal bekant som jag inte pratat med på säkert tio år. Om vi möttes på stan skulle vi antagligen låtsas som om vi inte såg varandra.

Den här bekantingen skulle med ord göra sig ypperlig som spännande utfyllnad i min vänlista! En person jag inte har/aldrig kommer att ha kontakt med, men som jag ändå vill hålla koll på.

Jag är så sjukt nyfiken på vad han pysslar med nu för tiden! Bajsnödigt nyfiken. Hela min kropp skriker efter att få rota i hans liv. Varenda nerv i hela mitt system rycker efter att få ta del av hans statusuppdateringar och incheckningar.

Ska jag ner och kräla en sväng i stoftet genom att vänförfråga honom, eller ska jag inte???

Det är frågan.

Jag vill börja med att skriva att jag INTE har något emot rökare. Alls. Alla får göra vad de själva vill. Men. Till ämnet.

Minns ni när det var tillåtet med rökning inomhus? På fik, klubbar, köpcentra, överallt. Det minns ni nog för det var inte så himla länge sedan. Det känns sjukt att tänka tillbaka på!

Efter en enkel fika på stan var jag tvungen att tvätta mina kläder, inklusive trosorna (nåja), för att de stank så mycket rök.

Varje gång jag kom hem efter en utekväll på Bogrens (på den tiden Skövdes enda uteställe) luktade jag som en hel Marlborofabrik och hade minst ett cigghål i partylinnet. Det var inte heller helt ovanligt att på dansgolvet få en glödande fimp i håret som snabbt svetsade bort en eller flera viktiga delar av frisyren.

CraZzzy!

Det byggs en ny skyskrapa i New York. För 640 miljoner kan man flytta in i takvåningen - 90 VÅNINGAR UPP!! Jag skulle aldrig vilja bo så högt upp i luften.

Tänk om man fastnar i hissen? Eller om man på våning 85 hör hur det börjar knaka i hissvajern?

Vad händer om det börjar brinna? Tar man trapporna ner då? Men tänk om branden startat på våning 68? Eller har man kanske en fallskärm i lägenheten så att man kan hoppa ner om nöden kräver?

Oj oj nu brinner det visst här, bäst att rota fram fallskärmen och rädda mig själv. Vart är den nu då? Leta leta leta... Där är den. Nämen oj nu ser jag visst att några flitiga pälsänger har naffsat upp ett stort hål i skärmen. Ooops. Jaja, jag chansar och hoppar ändå. Wiiiiieee...

Näe, tacka vet jag att bo i hyfsad markhöjd.

Igår fick vi låna filmen Trassel av några kompisar. Lilleman förlorade intresset efter fem minuter, själv kunde jag inte slita mig.

Förstår ni att Rapunzels fejkmamma höll lilla Rapunzel inlåst i ett torn i 18 år!?

- MEN HERREGUD KAN NÅGON RINGA SOCIALEN!, ville jag skrika.

I slutscenerna satt jag med gåshud över hela kroppen samtidigt som jag grinade ymnigt.

Bröööööööööl!

Det var liksom bara SÅ vackert när Rapunzel återförenades med sin riktiga familj och pappan omslöt sina tecknade små armar kring henne. Och Rapunzels mamma, som för övrigt såg ut att vara max ett år äldre än sin dotter (har botox spridit sig även till den tecknade världen?) strålade av lycka.

Underbart...

Just nu är jag extremt störd över att skrivmarkören på min dator reagerar ett tangenttryck efter att jag tryckt på själva tangenten. Jag ligger liksom hela tiden steget före datorn med mitt skrivande. Om ni förstår hur jag menar.

Gah!

Lite samma känsla som när jag hör min egen röst i ett eko när jag pratar med någon på telefon. Det är också sjukt störande. Det går ju inte att prata ordentligt då! Jag blir liksom helt upptagen med att chocklyssna på mig själv och hur jag låter.

I vilket fall, nu får skrivmarkören ta och ganska upp sig här.

Hääääng med för fäsen!

Japp. Och där var dagens I-lands problem avhandlat.

Antal strumpor jag äger som matchar: NOLL!

Idag måste jag sålunda inhandla nya.

Sedan skall jag låsa in dessa nyinhandlade strumpor i ett kassaskåp.

Utanför kassasåpet skall jag hänga ett protokoll där jag noga och utan prut bokför exakt vilken strumpa jag plockar ut och använder. Efter användningt skall jag stoppa tillbaka strumpan i kassaskåpet och låsa.

Ja.

Det är naturligtvis tråkigt att det ska behöva råda en sådan rigorös säkerhet kring mitt strumpanvändade, men jag ser inte på vilket annat sätt jag ska kunna behålla ett matchande par i längre än en vecka.

I fredags råkade jag rycka upp toalettdörren för inte mindre än TVÅ olika personer på stan.

Hallå?

Varför låser inte folk om sig när de uträttar behoven publikt? Pinigt att bli ertappad med sin ta-i-min ju.

Personligen checkar jag alltid att det är låst si så där femtioelva gånger innan jag slutligen låter rumpa möta vattenklosett. Hade jag kunnat skjuta för handfatet framför dörren också så hade jag gjort det.

Jag hyser hatkärlek till sådana där dörrar där man låser genom att dra handtaget uppåt. Jag gillar det för risken att låsa in sig är minimal. Men jag hatar det för att det är omöjligt att kontrollera att låset faktiskt gjort sitt. Jag får liksom bara blunda, kissa och hoppas på det bästa.

Igår såg vi en film på tv4. Det var mysigt. Fram till Nyheterna! Då somnade jag.

Alltså det är inget fel på nyheter, jag tittar varje morgon.

Men mitt i en film???

Reklamavbrott står jag ut med. Reklam i lagom mängd kan till och med vara välkommet för då hinner jag hämta en macka i köket, borsta tänderna, kolla facebook eller vad det nu kan vara. Ibland ligger jag still i soffan, stirrar tomt ut i luften och bara genomlider ett gäng trökiga minuter tills filmen börjar igen.

Men en hel nyhetssändning med tillhörande väder och reklam vid början och slut?!

Där går gränsen.

Det repar jag mig inte ifrån.

Jag har kommit på en ny cell till Fångarna på fortet.

Uppgiften går ut på att den tävlande blir placerad i en säng bredvid ett sovande barn. Den tävlande ska sedan tråckla sig ur sängen utan att barnet vaknar. Den tävlande måste få med sig sin arm som ligger under barnets huvud, trassla sig ur ett hopsnört täcke samt rulla ur sängen utan att hamna med ett brak på golvet. Vidare ska personen smyga sig ut ur cellen, förbi en hel drös med leksaker som hotar att väsnas och fortsätta över ett golv som knarrar högljutt vid minsta feltramp.

Utanför cellen står Gunde Svan och skrikviskar skynda skynda nu är det bråttom sjuuuu nycklar...

Jag säger bara - LYCKA TILL!

Jag träffade en halvbekanting på ICA häromdagen. En person jag inte har sett sedan gymnasiet. Vi sa hej till varandra och efter hälsningen blev det omedelbart en onaturlig stämning. Skulle vi kramas eller inte?? Frågan hängde osynligt i luften.

Oj oj nu tickar hundradelssekunderna iväg här. Kramas eller inte kramas? Bäst att bestämma sig innan det blir pinsamt. Ja nej ja nej ja...

Till slut tog jag initiativet.

Jag böjde mig trevande fram med armarna utsräckta mot halvbekantingen och lät överkropp nudda överkropp. Responsen jag fick tillbaka var noll. NOLL! Man skulle kunna säga att jag omfamnade en pinne. En pinne med hår på.

Härligt.

Jag har upplevt naturligare situationer i mitt liv. Om man säger så.



- It was well akward, säger Spiderchick med en häst i huvudet.

En sak som fascinerar mig med Tyskland är att all utländsk tv och film är dubbad.

Vi såg fram emot lite härlig filmtajm på hotellrummet om kvällarna, men tjena. ALLTING är dubbat!

Nu undrar jag en sak. Har till exempel Tom Cruise samma tyska röst i alla filmer? Eller har han basröst i Top Gun för att senare i Mission Impossible halka tillbaka till målbrottet?

Är det inte tråkigt för tyskarna (och alla andra länder som dubbar film för den delen) att aldrig få höra hur skådisarna låter på riktigt?

Och hur gör man med Eurovision song contest? Det är ju livesänt. Akutdubbar man programledarna och poängröstningen då?

Herre min ge. Många frågor här som kräver svar.

Jag blir oerhört stressad när det plötsligt ringer på dörren och jag inte har en susning om vem det kan vara.

Men guuu vem kan det vara? En försäljare? Tänk om det är en RÅNARE?? Eller ännu värre en bekant! Herregud hur ser det egentligen ut här hemma? Vi har ju inte städat på evigheter och tog jag förresten upp mina smutsiga trosor från badrumsgolvet i morse?? Tänk om det är en sådan där JOBBIG bekant som aldrig går hem när den väl blivit insläppt? Har jag något att bjuda på?? Gaaaah!

Näe tacka vet jag folk som ringer några timmar innan och meddelar att de tänker vara spontan.

Tidigare i min bloggkarriär har jag varit rädd för språkpoliser och tänkt att "dom vet bäst". Eller så har jag inbillat mig att det finns en nämnd någonstans som bestämmer hur alla människor ska skriva. Men dom som styr över språket är VI! Du och jag.

I just bloggvärlden vimlar det dock av människor som anser sig veta bättre.

Dels finns typen som tycker sig vara utsänd i syfte att stävja språkbruket. Denne klagar över fraser som vardagslyx, dagensoutfit, cravings och me like. För "så kan man inte skriva".

Sedan finns typen som gärna vill visa sig smart och belevad genom att påpeka bloggares minsta stav eller syftningsfel.

Jag tycker att båda typerna är sorgliga. Hur ska vår kära svenska komma vidare i utvecklingen om vi inte får hitta på nya ord? Ska skriftspråket bara tillhöra dom som har tunga utbildningar inom grammatik?

Näe vet ni vad. Jag har lärt mig att ingenting vad gäller skrivandet är oriktigt. Det är bara sammanhanget som kan vara fel.

Bloggar anser jag aldrig kan befinna sig i fel sammanhang. En privatblogg ska spegla personen som skriver och därför finns inga bestämda regler hur texterna ska vara utformade.

Enda gången det blir tokigt är när inlägg är så pass knasiga att läsarna faktiskt inte förstår. Då är bloggaren ute och cyklar eftersom att hela poängen med språket är att vi ska kommunicera med varandra.

Som sagt det är VI alla tillsammans som äger språket. Blogga och var glada! Häng inte upp er på petitesser. Det viktigaste är att vi förstår varandra!

Jag vet inte hur ni brukar göra när ni ska handla, men vi gör alltid ett ordentligt matschema innan. Vi bollar ideér, stöter, blöter och bestämmer dag för dag vad vi ska äta. Baserat på matschemat stolpar vi upp en gedigen inköpslista.

När vi är redo att åka iväg till affären glömmer vi så traditionsenligt inköpslistan hemma på köksbordet. Väl i affären tvingas vi sedan försöka teleportera våra ögonglober tillbaka hem till köksbordet för att på så vis försöka få en glimt på vad det var vi skulle köpa. Teleporterningen lyckas sällan/aldrig och hem kommer vi med en hel drös livsmedel som alla avviker från planeringen.

Japp. Så gör vi när vi ska handla.