Skönheten och odjuret - en inledande analys

Igår såg jag Skönheten och Odjuret på bio. Den var helt okej (inte mer).
 
 
 
 
Berättelsen börjar med att en gammal dam besöker prinsens slott och frågar efter husrum över natten. Prinsen säger nej.
 
- Jo men kom igen! upprepar damen och erbjuder honom en ros som kompensation.
 
Antagligen för att väga upp för någon slags matkostnad och extra vattenförbrukning. 
 
Men prinsen säger nej även denna gång. Jag tror till och med att han hånskrattar vilket möjligen är onödigt men han vill väl verka cool. 
 
Då blir den gamla damen v a n s i n n i g och förvandlar sig till en vacker kvinna. När prinsen ser det ändrar han sig omedelbart och säger att hon visst kan få stanna över natten! För nu när han ser att det är ett snyggo så kanske han kan få sig ett litet nyp? Vem vet? Obs! Det sista uttalas ej i filmen men jag antar att han tänkte så.
 
Men nu har damen, som inledningsvis var desperat efter att få slagga hos en främling, bestämt sig för att hon absolut inte vill stanna. Tvärt om är hon nu så förbannad att hon i affekt förvandlar prinsen till ett hårigt odjur och alla andra människor på slottet blir möbler och inredning.
 
Men tycker damen att det räcker?
 
Nej nej hon passar även på att utfärda en förbannelse som innebär att prinsens alla nära och kära glömmer bort att prinsen någonsin har existerat. Hon raderar honom från allas minnen. Slottet går dessutom från ljust och fräsht till något som inte ens mäklaren Fredrik Eklund från Million Dollar Listing hade kunnat sälja. En riktig Hemnet-mardröm med andra ord. Det snöar till och med in i en del av slottet och jag vågar inte ens tänka på fuktskadorna i de rummen...
 
Allt det här hände alltså under de inledande fem minuterna av historien och det enda jag kunde tänka på under resten av filmen var: Stod straffet verkligen i proportion till själva händelsen?
 
Näe.
 
Jag tycker inte det. 
 
Jag värjer mig vanligen mot uttryck som haruuuu meeens älle så fort en tjej visar på reaktioner. Men i det här fallet börjar jag på allvar fundera om damen inte led av någon slags svårartad PMS? Jag vet ju själv hur humöret kan vara under de dagarna. Damen kanske vaknade upp dagen efter i svallvågorna av hormonell bergochdalbana och chokladforsseri och ba:
 
- Asså vad hände igår egentligen? Ööö.... Eeee... Jo just det! Jag trollade ju ner ett halvt kungarike i evig olycka och depression. Fasen också. I did not see that one coming. Ja ja. Ny dag nya tag! 
 
Eller vad vet jag?
 
Bara en modest analys från moi.
 
 

Stannad av polisen

Igår blev jag stannad av polisen i en körkort och nykterhetskontroll. Det har aldrig hänt mig förut och jag blev genast mycket nervös. 
 
Det första som slog mig var att polisen aldrig skulle låta mig åka vidare med vår bil. Den är så skruttig att folk antagligen tror att vi konstant är på väg till skroten för att avsluta dennes liv. 
 
- Var har du din bil? skulle polisen fråga.
- Jag sitter ju i den, skulle jag svara.
- HAHAHAHAHA! Hon kallar det här för BIL! skulle polisen flabba och tillkala förstärkning bara för att fler skulle få se norra Europas mest antika motorfordon utan stil. 
 
Men sen slog jag ifrån mig den tanken och började istället febrilt sortera i huvdet vad jag egentligen hade haft för mig de senaste timmarna. Hade jag gjort något kriminellt? Typ fyllt bakluckan med vapen? Smugglat sprit? Tagit knark? Näää... Fast vad drack jag förresten till lunchmötet?
 
Drack jag snaps?
 
GJORDE JAG DET??
 
Jag gillar inte ens snaps men kanske fick jag värsta rycket av den plötsliga sommarvärmen och beställde in sju stycken 5 centiliters O.P Andersson i ren värmeyra utan att jag minns det? Är jag inte lite, lite berusad när jag verkligen känner efter? Men herregud TÄNK OM JAG ÅKER FAST FÖR RATTFYLLA! Jag ska ju hämta barnen på förskolan! Istället får barnen hämta MIG. I en fyllecell! Dom hittar ju inte ens till sina egna garderober när dom ska klä sig om morgonen, hur ska dom hitta till polishuset?? BRÖÖÖÖÖL! 
 
Med skakiga läppar blåste jag i alkoholmätaren.
 
Som väl var blåste jag rent.
 
Och bilen sa polisen ingenting om heller. 
 
Korrekt körkort hade jag också.
 
PJUH.
 
Notering till mig själv: Aldrig mer inbillningsdricka sju stycken O.P Andersson till lunch!! 
 
 
 
Bild innan poliskontrollen. Precis efter att jag inte hade druckit snaps.
 

Sovrekord och bilar som inte startar

Ja-happ. Nu är vi hemma i Skövde igen. 
 
Gårdagens nattliga flygresa fick jättebra.
 
 
 
 
 
Fyraåringen (snart femåring) somnade på flygplatsen innan vi gick ombord på planet.
 
 
 
Sedan sov han när vi bar honom ombord, han sov när vi lyfte, sov när vi flög, sov när vi landade och sov när vi steg av planet i Sverige. Han är numera den enda i vår familj som har somnat i ett land och vaknat upp i ett helt annat. Respekt! Men så har han ju även sovit sig igenom en hel shoppingturJag vet ingen som sover så hårt som honom!
 
Klockan 01:30 hade vi fått våra väskor och gick mot bilen som vi parkerat i ett parkeringshus. Väl där kunde vi inte starta bilen! GAH! 
 
Antagligen hade vi missat att stänga någon av dörrarna ordentligt innan vi åkte och nu hade batteriet blivit urladdat. 
 
Som tur var hade vi bokat Landvetter hotell även denna hemkommande natt så vi traskade dit. Där fick vi tipset att ringa till dom som ansvarar för parkeringshuset. Dom är alltid bemannade och har tydligen fullt upp hela dygnet, främst med folk som inte kommer ihåg var dom har parkerat sin bil. Det kom i alla fall vi ihåg. HA!
 
Medan jag och barnen gick upp till rummet gick Spiderpapa tillbaka till parkeringshuset och fick med lite god hjälp igång bilen. PJUH! 
 
Dock var batteriet dött igen när vi skulle åka hem i förmiddags men då hade vi turen att en raggarbil just passerade oss och raggaren såg snudd på lyckliga ut när vi frågade om han hade startkablar. OOOM han hade startkablar! Det tog två minuter så var vår bil igång igen. 
 
Summering: Fyraåringen är världsmästare på att sova sig igenom saker, vårt bilbatteri är en vekis (herregud en gläntad dörr i en vecka ska man väl ändå kunna överleva?) och raggare är bäst på att lagra startkablar.  
 
Över och ut. 
 

Rädslan för att surfa utomlands

Känns det inte som att det första man gör när man ankommer till ett nytt land är att hetskontrollera så att det mobila nätet inte är igång på telefonen?
 
Ya know what I mean. Yes? 
 
Förr om åren kommenterade man vädret när man steg av flyget.
 
- Aaa vad varmt det är! sa man nöjt till varandra. 
 
Nu för tiden är vädret sekundärt och istället utbrister man:
 
- MEN HERREGUD STÄNG AV ROAMINGEN NUUUU!
 
Ja detta efter att man har kommit på vad det är man faktiskt ska stänga av, förstås. För det hinner man glömma mellan varven och klickar stressat runt mellan de olika funktionerna i inställningar, livrädd för att telefonoperatören redan då har börjat skissa på en saftig kostnad. 
 
Själv tänker jag alltid på en historia jag läste om i tidningen för några år sedan om en person som bilade genom Europa. Hen missade stänga av 3G under hela semestern och bilade efter ett antal veckor hem till Sverige igen mot en faktura i klass med en månadslön. Hu! 
 
Sedan dess lever jag i skräck för att råka toucha utländska sateliter med min iPhone. Även om skräcken har mildrats med åren.
 
Jag tänker även ofta på en annan historia om en familj som under semestern lät barnen spela massa spel på telefonen men som missade att spelets olika levels kostade pengar. Där med reste även dom hem till en faktura på hur många tusenlappar som helst. 
 
Jag tror dock att systemen har moderniserats sedan dess. Både vad gäller spel och surf. Jag tror inte att mitt surf kostar jättemycket utomlands, egentligen. Och folk har säkert olika avtal i sina abonnemang och så där.
 
Men ändå.
 
En gång roamingskadad alltid roamingskadad! Tror jag det finns ett semesterordspråk som heter. 
 
 
 

Vad du ser trött ut!

- Vad du ser trött ut! 
 
Den kommentaren fick jag höra av en kollega idag. 
 
Jag kom nämligen till jobbet osminkad. Detta på grund av att jag tycker att det rätt trökigt att sminka mig. Helt ärligt. Dessutom jobbade jag förmiddagen hemifrån så att sätta på mig mascara var ungefär det sista jag tänkte på. 
 
Men då fick jag naturligtvis höra att jag såg trött ut. Det var inte så att jag stod och gäspade eller nåt, tvärt om var jag pigg och glad. 
 
Där emot gjorde kommentaren mig innerligt trött. Och lite ledsen. 
 
Sen träffade jag en kompis för lunch som berättade att hon hade fått frågan om hon var gravid för att hennes mage putade. Då blev jag ännu tröttare. 
 
1) Vad ÄR det med folks ouppfostrade sätt att säga exakt det dom tänker??
 
2) Varför kan vi kvinnor aldrig få vara ifred med våra utseenden? Varför måste vi alltid scannas, bedömmas och kommenteras? 
 
Män vaknar på morgonen och går till jobbet. Punkt. Det spelar ingen roll hur många mörka ringar dom aldrig någonsin har täckt med en endaste uns foundation, dom får ändå aldrig höra att dom ser trötta ut. Men en kvinna ska helst lägga x antal kronor och x antal timmar på fix i form av olika krämer, masker, foundation, schampon, rouger, mascaror, pennor, läppstift och så vidare enkom för att passera i folks ögon som "okej". 
 
Män kan sitta i tv med bar överkropp och päsa med en dubbel skengravidmage och aldrig behöva höra en endaste kommentar om sin kropp. Men en kvinna kan inte ens bära på en extra fis utan att behöva dementera gravidrykten. 
 
Ett annat exempel är det faktum att jag kan känna mig nojig över att med åldern få fina linjer och rynkor medan min man inte ens har tänkt den tanken om sig själv. En man anses ju bara vara snygg med grånat hår och fåror i ansiktet medans en kvinna helst ska se ut som en pigg och slät 26-åring i hela sitt liv. 
 
Jag blir tusan förbannad när jag tänker på det! Nu tänker jag gå osminkad ÄNNU oftare. Bara för att. Puta med magen ska jag göra också. Och jäklar vad jag duger!
 
 
 
 
 

Magkänsla

Förutom att min mage har ett fabulöst put så har den även en jädra känsla! 
 
Alltså, jag har en god magkänsla. Jag vet att min magkänsla alltid har rätt för den har guidat mig i SÅ många situationer. Stora som små. Jag måste bara våga lita fullt ut på den känslan.
 
Exempel: När vi letade efter hus letade vi länge eftersom det aldrig kändes riktigt rätt. Vi vann flera budgivningar och blev även erbjudna att köpa ett hus privat men alla gånger drog vi oss ur i sista stund då det inte kändes helt hundra. Till slut började jag tro att det var jag som var feg och inte vågade ta klivet mot något nytt?! Vad var det för fel på mig??
 
Men så var vi iväg på ytterligare en visning (hundrafemtionde i ordningen) och plötsligt klev jag in i vårt hus. Jag kände det direkt. Pang bom där var det. Här ska vi bo! Jag som innan hade nojat järnet kring allt från budgivning till uppvärmningssystem och garanti på kylskåp brydde mig plötsligt inte ett dugg om det. Jag tror inte ens att jag tittade ordentligt i alla rum på visningen? Jag VET att jag inte tittade ordentligt i badrummet för det var en kompis till mig som via bilderna i prospektet meddelade att badrummet inhyste både dusch och badkar. Det hade jag missat. Haha! Men det hade känts så bra på visningen att jag inte kände något behov av någon närmare granskning. Och när vi väl vann budgivningen hade jag inte en tung klump av ångest i magen som vid tidigare budgivningar utan jag kände glädje. YESSSS!
 
Tur då att jag inte misstog min tidigare magkänsla för feghet att köra över. Det hade inte blivit bra. 
 
Andra gånger då jag har tutat och kört för att det har känts helt rätt var när jag startade min enskilda firma. Det var ett jättenervöst och stort kliv för mig personligen men samtidigt som det pirrade deluxe i magen kändes det hela tiden rätt. Ett annat exempel är när jag sa upp mig från mitt jobb som inköpsassistent utan att ha något nytt jobb. Det fick liksom lösa sig. Och det gjorde det. Eller när jag som 20-åring vågade flytta själv till London utan varken boende eller jobb, för med mig förutom en resväska hade jag en god magkänsla.
 
Tyvärr misstar jag ibland en dålig magkänsla för feghet eller noja och så kör jag över min inre röst. Det är dumt och det är något som jag den senaste tiden har kommit till insikt att jag måste sluta upp med. Har jag en dålig magkänsla så måste jag ALLTID lita på det. Oavsett vad andra säger eller tycker. Jag är inte feg. Jag är inte en nojig person. Tvärt om är jag huuuur modig som helst så länge min mage är med mig. 
 
Kom ihåg det nu. Moa. 
 
Har ni god magkänsla? Vågar ni lita på den? 
 
 
Person med känsla för mage och v-tecken. 
 
 

Skövdes filbad och upprörda linser

Den här eftermiddagen går inte till historien som årets roligaste direkt. 
 
Det började med att jag kom hem från jobbet och får i samma stund sms av en kollega som skriver att jag har råkat publicera felaktigheter i en publicerad copytext. GAH! Jag börjar genast hyperventilera i en osynlig påse. 
 
Slår upp datorn för att redigera i copytexten samtidigt som barnen skriar maaaaat mamma maaaaaat. Jag tänker att jag ska vara effektiv och börjar samtidigt som textredigeringen att förbereda middagen, en linsgryta. 
 
Fyraåringen vill inte alls vänta på någon linsgryta utan vill ha något i magen NUUUUUUUUUUU vartpå jag adderar även fil-servering till mina två redan pågående sysslor. Fyraåringen insisterar på att få hälla filen själv men missar tallriken med femton centimeter och häller istället allt på bordet. 
 
Yey!
 
Nu rättar jag inte bara en copytext och tillreder en linsgryta jag torkar även tre liter trögflytande kulturmjölk från bord och golv. Pjuh!
 
Med papper, fil, disktrasor och hungriga barn upp till knäna missuppfattar jag vilken typ av linser det är som jag ska tillreda och lyckas sprätta upp en stor klutt riven ingefära rätt i ögat.
 
AAAAAAJ! 
 
Det känns som att ögonen bränner upp sig själva innifrån. 
 
Samtidigt bränner grytan fast i botten av kastrullen. 
 
JIPPI!! Ropar ingen. 
 
Tillslut får jag ihop middagen och ska smaka av grytan. Men jag glömmer att maten just har kokat och lägger därför en sked illvarma röda linser på tungan. Uppskattningvis 400 grader rätt in i gommen. Served by me. 
 
Hu!
 
Just nu känner jag mig halt och lytt i både öga och mun.
 
Plus ganska trött. 
 
Lärdom: Undvika att göra allt på samma gång. 
 
Trrrrevlig kväll hörrni!
 
 
Med ingefära i linsen. 
 

Påminn mig om att aldrig involvera mig med kloner

Okej spoilervarning för er som tittar på/planerar att titta på Orphans Black! Jag avslöjar jag inget vitalt. Men är ni känsliga, sluta läs! 
 
Så.
 
Okej.
 
Huvudrollen Sarah i Orphans Black har en dotter som snabbt blir involverad i många äventyr. Dottern får hänga med sin mamma på mycket. VÄLDIGT MYCKET. Hon blir kidnappad, hon upplever en skottlossning, hon får bo i en övergiven stuga, hon ser sin mor pistolhotas, hon får rymma, hon jagas av kloner, hon jagas av storföretag med farliga agendor och medan allt detta händer är det enda jag kan tänka - GÅR INTE UNGEN I SKOLAN?
 
Och HUR kan hon vara så medgörlig?? Hon finner sig i allt.
 
- Nu ska vi åka iväg i en stulen bil till ingenstans och jag kan inte berätta varför, säger mamman.
- Jaha ja, säger barnet och rycker på axlarna och hoppar in i bilen. 
 
???
 
Hade det varit mina barn hade vi för det första aldrig kommit iväg från hemmet. 
 
- Vi vill vara hemma och spela Fifa! hade barnen gnällt. 
- Vi måste åka nu! hade jag svarat.
- Nej!
- Ta på er kläderna NU! 
- SUCK! Var är våra jackor? 
- Dom hänger mitt framför näsan på er.
- Vi ska bara hämta en sak.
- Skynda er!
- Vi måste gå på toa också. 
- Kom NUUU. En farlig klon är på jakt efter oss!!
 
Och när vi väl hade kommit ut och barnen hade bråkat klart om vem som ska sitta i fram i den stulna bilen och mamman skrikit INGEN SITTER I FRAM ja då hade tjatet börjat. 
 
- När är vi framme?
- Snart!
- När är vi framme?
- Snart!
- När är vi framme? 
- SNART!
- Får vi leka med en kompis?
- Leka med en KOMPIS? Herregud vi är på RYMMEN! Fattar ni inte?
 
Påminn mig om att aldrig involvera mig med aggressiva kloner och farliga storföretag. Det skulle aldrig funka med barnen. 
 
 
 
Medgörlig dotter och äventyrlig mamma. 
 

Att konsumera kvinnliga sammanhang

Jag läste det här inlägget av Bloggkommentatorerna för ett tag sedan. Bloggkommentatorerna som i sin tur länkar till en bra krönika av UnderbaraClara. Om hur kvinnor är tränade i att lyssna och ta del av män, men hur män är dåligt tränade på att lyssna och ta del av kvinnor. 
 
Clara skriver: 
 

... jag har genomlidit otaliga föreläsningar om entreprenörskap där alla talare och goda exempel som lyfts upp har varit män. Men män gör inte det. De reagerar direkt på sammanhang med enbart kvinnor. Väljer bort det. Väljer bort fåniga tjejband, töntig chiclit, kvinnliga komiker med mensiga tjejskämt. Kvinnliga poddare som pratar tjejgrejer. Kvinnliga erfarenheter är just kvinnliga – aldrig allmänmänskliga.

 

Det där är så träffande. Ett band med tjejer är inte bara ett band, utan ett tjejband. En bok av en kvinna om kvinnor är inte en bok (rätt och slätt) utan en chicklit. Eller när jag och Matilda ska presenteras i jobbsammanhang och inte får lov att bara vara företagare utan måste benämnas som "tjejerna", "mammorna" eller "unga kvinnorna". 

 

Sedan jag lärde mig vad Bechdeltestet är har jag aktivt valt bort filmer som inte klarar det testet. Om film eller serieskaparen inte ens har bemödat sig att skramla fram två namngivna kvinnor som under de 120 minuter en film oftast varar kan få säga en (EN!) mening till varandra om något annat än män, ja då kan det kvitta. Det är ju bara makalöst fantasilöst. Jag är ledsen. Jag sticker. Och jag kommer inte låta dörren slå mig på vägen ut. 

 

Filmer som dessutom är sexistiska och objektifierar de få kvinnor som möjligen råkat skrivas in i manus svartlistar jag på mo to the fekking mangen. Jag har blivit superkänslig för sådant! Vilket är skönt men även jobbigt för det blir så tydligt på vilket sorgligt sätt tjejer kan framställas.

 

Som tur är går samhället framåt och idag finns det många filmer och framför allt serier som klarar Bechdeltestet mer än väl. Serier där kvinnors karaktärer får prata och utvecklas och inte bara vara med i periferin för att spela någons mamma eller flickvän (vi kan vara något annat! yey!).

 

Jag kan tipsa er om fabulösa serier i ett annat inlägg.

 

 

När ett gravid-jag och min kompis Christoffer träffade UnderbaraClara. 
 

Föräldrar till söner

UnderbaraClara slår som vanligt huvudet på spiken.
 
Vi som är föräldrar till pojkar bär ett enormt ansvar! Det är vi som ska skapa vettiga killar och män. Killar som inte tar sig friheter, som inte tafsar eller kallar tjejer för hora.
 
Jag tänker att det redan från tidig ålder bland annat handlar om att aldrig prata i termer om att tjejer på något vis skulle vara sämre. Att aldrig tala nedvärderande om "tjejiga" saker. För vad lär vi pojkar när vi till exempel redan i småskolan kallar det "sämre" brännbollsracket för tjejracket? Ökar det respekten för tjejer? Nä. Precis. 
 
Jag tänker även att det innebär nolltolerans mot att slåss och vara allmänt SKRÄÄÄÄNIG och BRÖÖÖÖTIG. Att inte vifta bort dåligt beteende med orden boys will be boys. HU! Jag blir irriterad bara jag tänker på den sägningen... Pojkar kan också ta ansvar för sitt beteende! Det är jag övertygad om. Precis som tjejer kan det. Att tro något annat är att tro mindre om killar. 
 
Vidare är det såklart svinviktigt att lära pojkar att man aldrig får ta sig friheter med tjejers kroppar (och ingen får ta sig friheter med deras kroppar heller, för den delen). När jag var 10 år var taffsandet vardagsmat i skolan. TIO ÅR! Vad händer med en pojke när han redan från tidig ålder lär sig att han utan konsekvenser får ta flickor mellan benen? Var fanns alla vuxna? Det kan jag undra i efterhand. 
 
Liksom Clara hoppas jag dock att det har blivit bättre sedan jag gick i skolan. Men återigen, föräldrar med söner bär ett stort ansvar. Vi måste lära killar att man inte måste ta sig an rollen som macho hö hö grabb grabb bröl bröl. Det är vår uppgift att guida våra pojkar mot att bli respektfulla, trygga medmänniskor. 
 
På så vis kanske vi slipper lära tjejer att dom är lika bra och har lika stor rätt att finnas och ta plats. Något som ju inte borde behöva läras ut - utan något som är alldeles, alldeles självklart.
 
 
 

Triss i osthyvel

I hela mitt vuxna liv har jag behövt leta efter vår osthyvel när jag ska skära ost. Vaaaaar är hyveljäkeln... Den har aldrig legat där den ska ligga. Skulle jag räkna efter har jag säkert slösat bort timmar av mitt liv med att leta. I kylen, i diskmaskinen, i kökslådorna... Det här är timmar som aldrig kommer tillbaka. Aldrig!
 
Så för ett tag sedan kom jag hem till en kompis och insåg till min förvåning att hon hade inte mindre än fem (5) (!) olika osthyvlar! Det slog mig då att... Man kan ha fler än bara en hyvel!
 
Fattar ni?? FLER ÄN EN! Tanken hade aldrig slagit mig tidigare. 
 
Den här insikten revolutionerade mitt liv och jag gick raka vägen till affären och köpte raskt på mig två nya osthyvlar. 
 
Nu har vi tre hyvlar totalt och varje gång jag vill ha en skiva ost har jag minskat ner ledtiden från sug till verkställande med säkert 70%. Förstår ni hur mycket tid jag har över till annat nu när jag har insett att det inte finns någon lag som reglerar hur många osthyvlar det får finnas per hushåll?
 
JAG HAR BARA BÖRJAT UTÖKNINGEN!
 
Om man säger så. 
 
 
 
 

Kvinnor är svinbra på att lyfta varandra!

Någon gång då och då läser jag någon kvinnlig bloggare/kändis som är sååååå trött på att citat "kvinnor bara klankar ner på varandra". 
 
- När jag får taskiga kommentarer så är det alltid från kvinnor. Vi kvinnor är så dåliga på att stötta varandra!
 
Missförstå mig rätt nu, jag förstår att personen i fråga har fått ta emot taskiga kommentarer och att hon är rejält trött på det. Tro mig. Jag vet hur det känns att ta emot skit. Men! Det jag vänder mig emot är att man odlar myten om att kvinnor inte kan stötta och lyfta upp varandra. Att kvinnor är taskiga och bara klankar ner på andra kvinnor. 
 
Jamenar:
 
1) Den kvinnliga bloggaren i fråga har garanterat 99% kvinnliga läsare. Alltså är det inte konstigt att eventuell kritik i fråga kommer från just kvinnor. Det är logiskt. Män är också JÄÄÄÄKLIGT bra på att skriva vidriga saker till andra över nätet. Bara det att killar rör sig i andra forum.
 
2) Vilka är det som skriver fina saker till den som bloggar? Jo. Också kvinnor. 
 
Saxat ur mitt kommentarsfält den senaste veckan:
 
Jag fullkomligt älskar din blogg! Hade gärna sagt att jag älskar dig också, men jag har ju faktiskt man och barn! Hoppas du får en jäkligt rolig dag! Kram <3 Göteborgsmamman
 
Jag bara älskar Marianne!! Vet inte hur många gånger jag och familjen tittar om och om på dessa klipp! Du (och Marianne) är helt fantastiska! Mer klipp med hudterrorpeuften! // Louise 
 
Du är verkligen en av de roligaste människorna jag vet!!! Helt underbar är du!! <3 // Nathalie
 
Du verkar så ljuvlig! Som person! Har ej barn, men tycker ändå det är fantastiskt att läsa om det du skriver. Önskar man kunde hänga med dig!!! // Nina 
 
Idel kvinnor.
 
Idel idel idel kvinnor! 
 
Kvinnor har osjälviskt tagit av sin tid för att skicka iväg dessa vänliga rader. Rader som lyft mig och gjort mig glad. Gjort min dag!
 
Kvinnor är INTE elakare än män. Kvinnor kan VISST stötta och lyfta varandra.
 
Allt annat är ljug. 
 
Häpp!
 
 
 
Kvinnoälskaren. 
 

Kaffekonst

Det här med att brygga kaffe, det är banne mig en konst!
 
Här hemma känner jag min bryggare. Vi är som ett strävsamt gammalt par som känner varandra utan och innan. Min kaffebryggare vet att jag är grinig innan första kroppen är klar och jag vet att bryggaren vill ha två koppar vatten och fyra skopor kaffe för att ordna ett aaaaalldeles perfekt resultat. 
 
När jag så möter en ny bryggare slås alla kanaler ur balans. Jag vet inte alls hur mycket pulver och vatten jag ska använda??
 
Under festen i helgen blev jag ombedd att sköta kaffekokningen med en bryggare som jag inte känner och det var hemskt! Även om det finns vissa måttangivelser som är standard så är det inte säkert att det stämmer! Det beror helt på vilken typ av bryggare du har framför dig. Jag ville typ slänga ner ett gäng skopor i kaffefiltret för att sedan slänga mig ut ur lokalen in i en väntande bil och skrika GO GO GO before they realize I just made svinäckligt kaffe!!
 
Jamenar det är inte roligt att råka koka osmakligt kaffe! 
 
Ni som också är kaffedrickare förstår nog. 
 
 
 
Här är min älskade perkulator. Kanske inte så vacker men hallå det är inte utsidan som räknas!


 

Pensionsfest

Igår rykte jag upp mig ur sjukträsket och så åkte vi iväg och deltog på en överraskningsfest för en familjemedlem som snart ska gå i pension. Ett långt och friskt arbetsliv bör firas! Faktum är att festen var så lyckad att min bror för en stund funderade på att annonsera omedelbar förtidspension. 
 
Skämt åsido.
 
Tänk er att gå i pension? Vad bitterljuvt det måste kännas. 
 
Ja-happ. Hej då arbetslivet. Vi ses aldrig mer. Typ. 
 
Jag har omkring 30 år kvar till min pension (eller 35 kanske) och när det väl är dags hoppas jag att jag har ett härligt och lustfyllt arbetsliv bakom mig (KV*). Jag hoppas jag kommer känna att jag har arbetat med saker som jag älskar och att jag har uppfyllt alla mina karriärdrömmar. Jag hoppas att jag har utmanat mig själv, vågat följa min inre röst, stått upp för mig själv och haft jäääääkligt kul på vägen. Som jag skrivit förr hoppas jag även att jag någon gång hamnar i en position där jag har makten att ge unga människor chansen att få visa vad de går för, vad det än må vara. 
 
Åh herregud det är SÅ mycket jag vill göra! Jag kommer på nya saker varje dag. Jag är verkligen inne i ett inre flow där. Senast igår lyssnade jag på en podintervju med Felix Herngren och kom på att det är manusförfattare jag vill bli (också) (ovanpå allt annat). Tänk att få vara med och skriva en humorserie, sitta i grupp och bara komma på massa roliga idéer! Det låter minst sagt som ett drömjobb. 
 
*avslutar blogginlägget pga måste iväg och förverkliga mig själv asap*
 
 
 


*KV står för KlyschVarning. Bör utfärdas när skribenten slänger sig med slitna och möjligen banala uttryck.

Att få en insikt

Jag har börjat se så mycket på tv. Tidigare har jag knappt sett något alls men de senaste två veckorna har jag legat klubbad i soffan nästan varje kväll mellan kl 20-22. Bonde söker fru, Svenska Hollywoodfruar, Bachelor, Boy Machine, Idol (har inte sett på Idol på tre år typ), Solsidan, Bron... 
 
Det här har gett mig ett gnagande dåligt samvete. Ja menar jag hade ju kunnat nyttja kvällarna till att pyssla om hushållet istället. Skruva alla hyllor som ska upp på väggarna, städa tvättstugan, ta tag i den ständigt eftersläpande disken, sortera barnens kläder eller sätta en ny rulle i toalettpappershållaren (i vårt hushåll är detta tydligen en syssla så betungande att ingen orkar bemöda sig, istället står toarullarna ständigt placerade på golvet). Jag hade även kunnat nyttja kvällarna till att jobba mer. Komma ännu längre med företagandet. Kontakta nya kunder, svara på mail, lägga upp en affärsplan, blogga ett smart inlägg, fota en inspirerande instagrambild eller kanske börja snapchatta för i det forumet ligger jag gravt efter och tänk om jag missar något??
 
Så har jag tänkt. 
 
Men så igår snubblade jag över två olika bloggar. Den ena bloggaren hade blivit utbränd och den andra bloggaren led av utmattningsdepression. Det fick mig att tänka till. Hur kom det sig att ALLT jag gör måste leda till någonting hela tiden? När blev det en regel i livet? Va?
 
Allt jag gör i min vardag måste inte alltid vara 100% produktivt. Jag måste inte ägna kvällarna åt det som jag inte hunnit på dagarna. Tvärt om behöver jag stunder då jag ligger raklång i soffan och ägnar mig åt sådant som varken gör mig klokare eller berikad eller mer populär på sociala medier. Det är okej att "slösa bort massa tid" för jag tror snarare att den bortslösade tiden är investerad tid, i mig själv och min egen ork.
 
Efter den insikten (som möjligen är en självklarhet för andra) tänker jag inte ha dåligt samvete för kvällar framför tv:n längre. Jag behöver det när jag har dagar som rusar på i 180. 
 
Länge leve slapperiet!
 
 
 
Slappar´n. 
 

Om blickar kunde...

Jag har skött mig dåligt de senaste. 
 
Varför?
 
Jag har trängt mig före i en kö! Omedvetet förvisso. Men ändå.
 
Jag och Matilda hade väldigt bråttom till ett möte senast vi var i Stockholm. Det var världens längsta kö till tunnelbanans biljettlucka men eftersom vi redan hade (pappers)biljetter tänkte jag att vi kunde visa upp lappen lite snabbt för personen i luckan och sedan smita in.
 
Svar: Inte rätt sak att tänka.
 
- Men vad GÖÖÖÖR du? fräste biljettpersonen argt.
- Eh... Vi har redan en biljett, stammade jag och kände mig som fem år igen.
- ALLAAAA HAR REDAN BILJETT!
 
Sakta vred jag huvudet åt sidan (samtidigt som jag svalde hårt och möjligen ljudligt) och möttes av minst tjugo par MÖRDARÖGON. Om blickar hade kunnat döda, eller i alla fall skada, då hade jag legat inlagd på någon slags ortopedavdelning just nu.
 
Lärd läxa: Man tränger sig INTE före i en tunnelbanekö.
 
Lärd läxa två: Tunnelbanan i Stockholm är INTE samma sak som lokalbussen i Skövde där jag trängs med mig själv och möjligen en slank pensionär. 
 
 
 
 
Trängaren.
 

Hur gick det med min KBT?

 
 
Hej!
 
För mig är ångest en känsla av stor oro i kroppen. När jag har ångest kan jag ha svårt att dra djupa andetag, jag kan få hjärtklappning, illamående, yrsel, bortdomnade armar och känna mig väldigt, väldigt trött. Tröttheten till trots kan jag vakna klockan 04 på morgonen och inte somna om för att tankarna mal och mal och mal.
 
Ångest har jag på grund av allt. ALLT. Har jag skickat ett mail på två rader kan jag ha superångest och älta varför jag inte skrev tre rader istället. Jag har ångest för saker jag sagt och saker jag inte sagt. Jag har hypokondri och tänker katastroftankar. Förra våren hade jag sådan dödsångest att jag till slut kände att NU FÅR JAG FAN TA OCH GE MIG! Jag orkar inte med mig själv och min överaktiva hjärna längre. För så känner jag ibland. Att min hjärna är snudd på överaktiv. Jag tänker så mycket hela tiden, tankar som svävar iväg åt tusen olika håll. 
 
Jag sökte hjälp och fick via vårdcentralen remiss till en KBT-terapeut. 
 
Jag gick dit några gånger under våren och hösten 2014.
 
Det jag tyckte hjälpte mig mest var att få höra att alla känslor är okej. Det är okej att vara arg, besviken, ledsen och avdundsjuk. Du måste inte vara happy happy hela tiden. Du kan vara både glad, ledsen, förbannad och lycklig inom loppet av samma timma. Vi är människor. Vi känner. Mycket. En del mer än andra kanske. Och det är okej. 
 
Sen har träningen hjälpt mig mycket. När jag känner ångesten komma krypande går jag till gymmet och kör ett redigt jävla styrkepass. Du vet fulgrimas-pruttar-i-brallan-styrketräning. Efter det mår jag mycket bättre.
 
Jag försöker även meditiera en stund varje dag. Inget vågskvalp med rökelser och komplicerade lotusställningar - utan rätt och slätt vara i nuet. Precis här nu. Ingen annanstans i tanken. Till exempel kan jag krypa tätt intill barnen vid nattning och bara fokusera på att jag ligger nära dom jag älskar mest i hela världen. Inget annat betyder något. Just precis nu mår jag BRA och jag befinner mig EXAKT där jag vill befinna mig. Nära mina barn. Och barnen mår också bra. Alltså - allting är bra.
 
Slutligen brukar jag trösta mig med att människor med ångest ofta är kreativa och smarta själar. Vi har förmågan att tänka utanför boxen. Ibland kanske alldeles föööööör mycket utanför boxen. Men ändå. Jag är stolt över min keativitet och då får jag väl helt enkelt ta det goda med det onda. 
 
Jag tror inte att jag någonsin kommer bli kvitt min ångest men genom KBT har jag fått verktyg att ta till när oron kommer krypande och då kan jag hantera den mycket bättre.
 
Alla har rätt att få hjälp om man känner att man inte mår bra. Jag har också alltid tänkt att "inte ska jag komma dragandes med mina problem, det är ju inte ens några riktiga problem, det finns dom som har det värre". Men det är just den tankegången som är en del av min ångest och mitt kontrollbehov, att jag inte tycker att jag är värd att få hjälp. Att jag inte tycker att jag är värd att bli avlastad med alla mina tankar. Men hallå! Jag är också värd att "få vara liten" och bara pusta ut en stund hos någon som lyssnar på mig.
 
Du är också värd det.
 
Ta hand om dig.
 
Kram!

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen.
 
- Men vi är ju jämställda! är det alltid någon som irriterat muttrar när kvinnofrågor kommer på tal. 
 
Bara att det finns något som heter kvinnofrågor... *ridå*
 
Hur som helst är vi långt ifrån jämställda i Sverige, även om vi är mer jämställda än många andra länder. Till exempel är vi kvinnor myndiga och vi har rösträtt.  Det kan vi tacka feminisimen för.
 
Nu är det 2015 och titt som tätt läggs det fram förslag på hur vi ska göra samhället mer jämställt, förslag som sällan tas emot med öppna armar. Jag brukar då tänka att kvinnlig rösträtt knappast togs emot med öppna armar det heller. Men jisses vad nödvändigt det var att man ändå lagförde det beslutet, trots protester. Idag känns det ju helt barrockt att kvinnan inte skulle få rösta?!
 
Jag hoppas att det i framtiden (helst igår) kommer kännas helt barrockt att kvinnor år 2015 tjänade mindre än män för lika arbete. Att år 2015 var fyra av fem i börsbolagens ledningar män. 76 bolag (eller om det är 79?) saknade helt kvinnor i ledningen *emoji med förskrämt uppspärrade ögon*.
 
Jag vill rekommendera er dokumentären Kvinnorna och pengarna. Serien undersöker hur en jämställd föräldraförsäkring skulle kunna se ut och varför kvinnor har både lägre lön och pension än män. Bland annat.
 
Lyssna!
 
 
 
 
 
 
 
 
Förresten.
 
Kom på att jag vill passa på att tacka alla er kvinnor (och en del män är ni också) som är här inne och lyfter mig varje dag. Peppar, hurrar och skriver snällt. Ni har gjort mig till en modigare kvinna! Tack!

Tillåt mig summera 2014

2014 har varit året då jag blev vuxen.
 
Jo jag känner faktiskt så. 31 år gammal och med två barn under bältet blev jag vuxen. Hur känner jag då denna känsla?
 
Ja förutom att jag den här julen har ätit romrussin-pralinerna ur Aladdinasken helt frivilligt så har jag även en stark känsla i kroppen av att jag vet och jag kan. Det har riktigt bubblat inom mig av vilja och ambitioner, en fantastisk känsla. Innan har jag alltid haft tanken "alla andra". Alla andra kan göra si och så, inte jag. Men jo. Jag kan visst.
 
En bidragande vuxenfaktor kan även vara att jag blivit med företag. Att bli egenföretagare var lite som att bli förälder. När jag blev mamma fick jag en ny syn på världen och mina medmänniskor. När jag blev företagare fick jag en ny syn på arbetsgivare, andra företagare och ja, samhället i stort. Det har varit enormt utvecklande för mig att driva företag och jag är väldigt glad att jag tillsammans med Matilda vågade ta det steget. Jag är inte ens samma person nu som för ett år sedan.
 
 
 
 
 
2014 var även året då jag gjorde många "för första gången" saker. Föreläsning för högskoleelever, föreläsning för politiker, införsäljningsmöten, planering, strategiupplägg, fakturering, live-poddning och så tvodden såklart. Att sitta i en studio i SVT-huset är det roligaste jag någonsin har gjort jobbmässigt. Jag har njutit från start till slut.
 
 
 
 
 
 
I början av året var min man med i Melodifestivalen och jag var så stolt! En fantastisk resa att få vara med om. Fasen vad roligt vi hade, Ammotrackgänget! Dessutom mynnade det ut i ny vänskap. 
 
 
 
 
 
I september sprang jag EN MIL för första gången! Det är jag enormt stolt över. Ni kan läsa om det här.
 
 
 
 
 
 
Stundtals har 2014 även varit tungt och jobbigt. Och då syftar jag inte på milen jag pressade mig igenom. Jag har haft mycket oro och ångest i min kropp vilket i våras fick mig att börja gå i terapi. För första gången i mitt liv, och då har jag levt med ångest sedan min barndom, tog jag hand om mitt mående. Bra där.
 
2014 var också tufft på så vis att jag fick förlika mig med tanken på att jag inte kan styra relationer. Ibland måste man acceptera och låta saker bero, även om det känns tungt. Också en väldigt vuxen insikt, inte sant? 
 
Om jag ska summera 2014 med ett ord får det bli: Bergochdalbana. 
 
Höga toppar och djupa dalar. Glädje, besvikelse, mod, insikt, ångest, lättnad, tårar, skratt, bråk, vänskap, framgång, kärlek, pussar, kramar... 
 
Mest av allt har det varit utvecklande och jag har gjort saker som jag inte ens vågade drömma om för ett år sedan.
 
Tack 2014!
 

Den dära´ föräldrarollen

Mia på Bloggkommentatorerna skriver ett underhållande inlägg om att bli mamma. Hon länkar även till Cissi Wallin som är gravid (grattis Cissi!) och som av förklarlig skäl funderar mycket kring sig själv och sin kommande föräldraroll. 
 
Jag har förändrats massa sedan jag blev mamma. Samtidigt har jag inte förändrats alls. Jag är fortfarande EXAKT samma Moa. Samtidigt en helt annan Moa. 
 
I början hade jag svårt att ta till mig föräldrarollen. Jag ville väl inte vara någon himla mamma heller. Det lät dötrist. Men sen växte jag mer och mer in i min roll och med åren har jag hittat en balans mellan att vara förälder och vara Moa. Det är skönt.
 
Med någorlunda facit i hand kan jag inte påstå att jag och min man har gjort avkall på så många aktiviteter sedan vi blev föräldrar. Vi gör ungefär samma saker - fast på andra sätt. Vi träffar våra kompisar, men vi gör det (oftast) hemma (lättast med barnen). Vi går ut och tar ett glas vin, men vi planerar den dagen (man dör inte av lite framförhållning). Vi reser, men vi gör det strukturerat. Vi följer våra drömmar, men vi gör det med eftertanke. Vi ligger med varandra, men vi schemalägg... SKOJAR! Hehe. (Eller?) 
 
Och dom där "andra mammorna" som jag hade svårt att identifiera mig med i början har visat sig vara kick ass superwomans upphöjt till tusen! Jag ÄLSKAR mina mammavänner. Det finns inga som stöttar, peppar, uppmuntrar och glädjs så mycket med mig som mina mammavänner. Dom har min rygg i alla lägen. 
 
Hur som helst. 
 
Det var inte lätt för mig att bli förälder. Den där rollen kom inte supernaturligt, även om jag från dag 0 har älskat mina barn. Men det har blivit himla bra! För en del päron tar det bara lite tid att hitta balansen. Och det är helt okej. 
 
Ja. Den självklara summeringen är naturligtvis att det finns lika många olika typer av föräldraskap, och känslor kring det, som det finns människor. 
 
 
 
 
Nej jag vet inte vad jag har gjort för "effekter" på den här bilden. Ni får köpa´t bara.
 
 
Tidigare inlägg