Ett skratt som inte tog slut

En del saker minns man lite extra. Det behöver inte vara en stor grej. Men man minns för livet. Så att säga. 
 
En sak som jag kommer ihåg väldigt tydligt var när jag var omkring 11-12 år. Jag hade ont i halsen och fick åka in till sjukhuset med mamma. 
 
Väl där blev vi placerade i ett litet, litet rum utan fönster. Där fick vi vänta. Och vänta. Och vänta. Det var av någon anledning fruktansvärt varmt i rummet så vi började skala av oss kläderna. Först jackan. Sen en tröja. Skorna. Vi blev varmare och varmare och svetten låg som en klibbig hinna över våra kroppar.
 
Plötsligt började mamma fnissa. Sen började jag fnissa. Mamma skrattade till. Jag skrattade till. Innan vi visste ordet av låg vi dubbelvikta över en brits och skrattade så att tårarna sprutade. Ni vet ett sådant där hejdlöst skratt, som bara kommer. Man skrattar så att magen gör ont och man VILL sluta för magmusklerna krampar men det går inte för skrattsalvorna står liksom på kö i munnen och bara MÅSTE ut. Och varje gång man tänker att nu - NU - kan jag sansa mig och sluta skratta då hör man den andra frusta och så är man igång igen. 
 
Knack knack... Plötsligt kom doktorn in i rummet och där satt jag och mamma halvnakna, svettiga och gapskrattandes med tårar rinnande nedför kinderna.
 
Mycket oklart vad han trodde att vi höll på med?
 
Men som läkare har man upplevt det mesta. Kan jag tänka mig. 
 
 
 
Har ingen bild på mig och mamma men där emot den här bilden som är tagen HOS mamma.
 

Att våga känna sig viktig

Som kvinna har jag under hela mitt jobbliv tampats med en osäkerhet kring att det jag gör är viktigt. Att det spelar roll. 
 
I början av min bloggkarriär vågade jag knappt inte berätta för folk att jag hade en blogg. Jag upplevde det jag gjorde som hemskt löjligt och tramsigt. Detta trots att min blogg var bland de största i Sverige och dessutom min källa till försörjning. Men så läste jag ju överallt om hur oviktig bloggvärlden var och jag såg hur bloggtjejer förminskades och förlöjligades. Det tog mig många år innan jag med stolthet kunde säga att jag var bloggare. 
 
För det är ju tyvärr så att det som kvinnor gör generellt sett anses vara tramsigt medan det som män gör är erkänt och viktigt.
 
- Prata inte om massa tjejgrejer, fick jag höra när jag skulle förbereda min stand up. 
- Humortjejer ska alltid skämta om mens och sånt, hörde jag en annan sucka. 
 
Det skeva är att båda dessa kommentarer kom från kvinnor. Vilket visar hur duperade vi är. Vi är så invanda vid att det tjejiga är dåligt och det manliga är bra att vi till och med ser ner på oss själva. Vilket ju är praktiskt för patriarkatets fortsatta överlevnad. 
 
Filmer med majoritet kvinnor i rollistan klassas som "chick flicks" och ses bara av andra kvinnor medan filmer med män anses vara "riktiga" filmer och ses av alla. 
 
Killar kan sitta som duo och prata i mun på varandra i 90 minuter och klassas som synnerligen begåvade och "sköna" medan två kvinnor i duo inte sällan avfärdas som tramsiga. 
 
- Jag trodde ni skulle prata om viktiga saker? fick jag en kommentar som sa efter min och Reginas första podavsnitt. 
 
Alltså, egentligen är ju ingenting viktigt. Förutom det som är viktigt. Om ni förstår tankegången där. Men när jag upplever hur tjejer ser ner på sig själva och sina yrkesroller (moi inkluderad) medan killar bygger upp sig själva och varandra med ett självförtroende som skulle kunna försörja ett helt land - DÅ skaver det i mig. DÅ är det något som börjar puttra inom mig. Och det är inte lunchen som just landade i min magsäck, om man säger så. 
 
Favoritcitat i repris:
 
 
 

Vad sa mäklaren?

Vi hade ju som sagt en mäklare hemma i måndags. 
 
Väldigt spännande. Vi började med att låna bort barnen så vi fick en chans att städa huset ordentligt. Herregud vad vi sopade och gned och stretade jag och Spiderpapa. 
 
- Hur noga kollar han tror du? undrade jag oroligt samtidigt som jag öppnade dörren till min garderob.
 
Där inne ser det nämligen ut som att det har pågått någon slags långtgående konflikt samtliga klädesplagg emellan. 
 
Men Spiderpapa trodde inte att mäklaren skulle kolla i garderoberna. 
 
Pjuh.
 
När mäklaren så knackade på dörren bjöd vi på kaffe och förklarade vilket utomordentligt bra läge vårt hus har! Ooooo jaaaa. Mäklaren har säkert aldrig hört den frasen innan. Näääää dååååå. Sen frågade mäklaren hur många intressenter som budade på huset när vi köpte det och jag drog till med tio stycken men det visade sig visst bara vara fem stycken. Oops. Efter flera år som skribent och innehållsskapare är min hjärna inställd på efterhandsöverdrifter. En arbetsskada. 
 
Efter det gick mäklaren runt och fotade i alla rum. 
 
- Bedömer ni inredningen? frågade jag nervöst när han fotade vårt sovrum. 
 
Mäklaren skrattade och svarade att nej, det gör dom inte. 
 
Tur! Jag kan nämligen tänka mig att vår säng, som har varit med om åtta år av samsovning med små barn, annars skulle sänka värdet på huset ganska rejält (man kan bli sliten av mindre). 
 
Nå väl. Sedan tog mäklaren med sig alla bilder och övrig information till mäklarbyrån där dom en gång per vecka sitter ner tillsammans och bedömmer olika objekt. 
 
Igår ringde han och berättade att vårt hus har gått upp FEM MILJONER!! På två år!! 
 
Yes!!! 
 
- Är det sant??? undrar ni.
 
Nej. Svarar jag. 
 
Det är inte sant. 
 
Huset hade de facto inte ökat i värde alls. Haha. Alltså vi har ju 1) inte renoverat någonting och 2) det har inte sålts några likvärdiga hus i vårt område sedan vi köpte så det var svårt att bedömma tyckte mäklaren. Men att vi kommer få tillbaka alla pengar var han säker på. Och det är jag heller inte orolig över. Bostadsbrist som det är och allt. 
 
Hur som helst fick vi rådet att göra en enklare renovering av köket. Trots allt. Mäklaren trodde att det skulle göra mycket vid en eventuell försäljning. Så ja. Det får vi möjligen göra då. 
 
Jag håller er uppdaterade.
 
 
En renoveringsseg mäklarinbjudare. 
 

Om killar hade haft mens goes debatt

Igår publicerade Nyheter 24 mitt mensinlägg som ett debattinlägg.
 
 
 
 
 
Jag blev lite deppig först för i början var det många fler som röstade emot mig. Dom tyckte tydligen inte att mina antaganden var rimliga?! 
 
Men så bad jag mina kompisar på Instagram att rösta till min fördel och då sköt den gröna knappen i höjden. Pjuh. Ni får gärna också gå in och klicka i att ni håller med mig :-)))) Om ni vill.
 
Kommentarerna till inlägget har jag för övrigt INTE läst och tänker inte göra det heller. Folk är väl vansinniga. Som vanligt när minsta lilla feministiska tanke antyds. Det är nästan snudd på humoristiskt hur kränkta kommentarsfälten kan låta bara en kvinna yppar hur hon upplever världen ur sin synvinkel. Meeeen meeeen. 
 

Försäljnings-jinx

Jag har blivit med ny dator!
 
 
 
 
Det är alltid lika lustigt, eller snarare läskigt, när köpet ska gå igenom och säljaren frågar om jag vill ha en extra försäkring. 
 
- Nej tack, svarar jag eftersom jag har en täckande hemförsäkring. 
 
- Men den här försäkring är extra extra bra till exempel om du spiller vatten på datorn, menar säljaren. 
 
- Joo... 
 
- Eller du kanske snubblar över sladden och datorn åker i golvet?
 
- Eh...
 
- Eller du kanske råkar...
 
- MEN SLUTA JINXA! vill jag avbryta. 
 
Om säljaren nämner olika potentiella hot som kan hända och jag måste säga att nääää jag tror inte att det kommer hända då KOMMER DET JU HÄNDA. Det förstår väl vem som helst med minsta kunskap om universums lagar. Dessutom framstår jag ju som världens sämsta datorskötare när jag tackar nej till all den där extra försäkrande omsorgen. 
 
Kan jag inte bara få köpa en dator, gå hem, vara glad och tänka på en ljus framtid tillsammans med hen?
 
Tack och bock.
 

Bye bye bang bang

Som jag nämnde igår avslutades vår Örebrovisit med en tvist... 
 
Vi har en bil. Den har gått 36000 mil, den är äldst av alla bilar vi känner och vi kallar den Bang Bang. Fullständigt namn: Prutti von Bang Bang. Den har varit det rostiga fåret bland alla fina bilar i vårt område, men den har tappert tagit sig genom besiktningar och överlevt en krock med grannen. Vi har älskat den. 
 
När vi tidigare har åkt långa sträckor har vi lånat eller hyrt en bil, med resepkt för Bang Bangs höga ålder, men den här Örebroresan tänkte vi att han skulle få följa med. 
 
Fredag kväll när vi närmade oss hotellet, efter en heldag i Stadsparken, började bilen låta förfärligt och plötsligt hörde vi ett ljudligt brAAaaAAAaKKk. 
 
- Det var avgasröret som lossnade! sa Spiderpapa. 
 
Han var tvärsäker.
 
Som att han såg det komma. 
 
Vi rullade under högljudda former in på Scandicparkeringen, förbi rader av glittrande SUV:ar, och parkerade försiktigt.
 
Vi tittade under bilen och mycket riktigt. Bang bang hade drabbats av ett framfall. Hela avgassystemet låg på marken. Spiderpapa och jag behövde bara ge varandra en blick. Vi visste det båda två. Det fanns inget att diskutera. Med ett ljudligt BAAANG hade Bang Bang valt att meddela att den sista dagen var kommen. 
 
Spiderpapa ringde några samtal och ordnade med allt praktiskt. Jag tog samtalet med barnen. 
 
- Ni förstår... Ibland orkar inte bilar mer, förklarade jag. Men Bang Bang kommer ha det bra! I Fordhimlen. Där finns det ingen rost, inga grannar som kan kan backa fel och där behövs ingen bensin. 
 
Det där sista får jag bara anta.
 
På ett flak, mot skroten borta i horisonten, for sedan Prutti von Bang Bang mot sin sista vila. En vacker syn, på ett sätt.
 
 
 
 
 
 
 
Vi anlände alltså till Örebro med en bil och åkte därifrån utan en bil.
 
Så kan det gå. 
 
Tur att det går tåg mellan Örebro och Skövde typ hela tiden. 
 
Prutti von Bang Bang - du kommer vara saknad. Och ändå inte. Men ändå lite. En aning kluvet. 

När kvinnor reduceras till sitt utseende

Få har väl missat den sexistiska och nedvärderande kommentar Trump fällde till Frankrikes first lady Brigitte Macron? Här kan ni läsa mer om det. 
 
 
 
 
 
Kvinnor i vårt samhälle är så vana vid att utseendet är viktigare än det mesta i livet att vi knappt inte tänker på hur förminskande det är att reduceras till sin kropp. Men det ÄR otroligt förminskande. 
 
Katarina Wennstam har gjort en kort, men ack så kärnfull, analys som jag rekommenderar er att läsa här. Så himla spot on! 
 
Reebook gjorde av samma anledning ett test, också spot on. 
 
 
 
 
 
Jag tillhör en kategori kvinnor som alltid har känt mig obekväm när det kommer till kommentarer om min kropp. Tidigare har jag inte riktigt haft analysen varför jag har känt att det är problematiskt men med tiden har jag förstått att det är för att jag alltid har känt mig som så oändligt mycket mer än mitt utseende. Min önskan är att människor jag möter ska se MIG först. Min personlighet och mina kompetenser. Inte att jag ser ut si eller så eller att min kropp har den eller den storleken. Jag vet att det är en naiv önskan, men jag vill i alla fall inte att folk påtalar sina tankar högt. 
 
Missförstå mig rätt. Jag tar gärna en komplimang där någon exempelvis tycker att jag har en snygg klänning och undrar vart den är köpt. Det är ju bara roligt att inspirera! 
 
Men komplimanger om att jag ser fräsh, smal eller snygg ut eller att jag ser ut att vara i bra form osv osv, det betackar jag mig. Jag tar hundra miljarder gånger hellre emot komplimanger som säger att jag är rolig, snäll, smart, en schysst vän, en närvarande mamma, kreativ, idérik eller vad det nu kan vara. Jag försöker även träna mig själv i att använda den sortens komplimanger gentemot andra. Att uppmärksamma saker som gör att andra växer som människor, inte att hen blir ytterligare medveten om sin kropp eller utseende. 
 
- Men det är väl inte så farligt att säga att någon är snygg? kanske någon tänker nu. 
 
Nej det är väl inte ett direkt hot om livet, det håller jag med om. Men när vi belyser att utseendet är något som framhålls främst hos kvinnor, samt att det ofta är det enda som framhålls, så förstår vi att det i längden är ett problem som är del av något mycket större. 
 
Mitt förslag är därför att vi tillsammans, istället för att uppmärksamma varandras yttre hit och dit, börjar uppmärksamma varandras kvalitéer och kompetenser. Och så växer vi genom det. 
 
Aaaaaall right?? 

Brännmärkt

I söndags, på femåringens kalas, brände jag mig på kokande kaffe (varning för känslig bild i slutet av inlägget). 
 
AAAAAJ! 
 
Det gjorde svinigt ont faktiskt. Till en början kunde jag bara låta handen gå okyld i en minut eller så sedan var jag tvungen att akut stoppa den under kallt vatten för att skinnet sveeeeed som eld. 
 
Aj aj aj. 
 
Till slut kom jag på att jag kunde tjepa fast en kylklampt runt handen men det hade vi tyvärr ingen hemma så det fick duga med en påse fryst rabarber istället.
 
 
 
 
 
När rabarben hade tinat gick jag över till en påse med frysta ärtor och den sov jag sedan med. 
 
 
 
 
- Snälla ha inte ärtorna nära mig, bad Spiderpapa bredvid mig i dubbelsängen.  
 
Men snälla nån?
 
Här hade jag nära nog blivit handlös över en kopp Gevalia och så gnäller Spiderpapa över en fjuttig liter frysta ärtor i ryggen?
 
Lite perspektiv tack! 
 
Nå väl. Jag var lite orolig att jag inte skulle kunna sova ordentligt på grund av smärtan men det gick rätt bra ändå. När jag vaknade nästa morgon var den brännande känslan i handen borta och jag kunde låta ärtorna vila. Efter det har handen mest varit svullen med blåsor. Men det gör inte ont längre.
 
 
 
 
 
Så. 
 
Nu är ni välkomna att känna med mig via kommentarer och gillaknappar. 
 
Tack på förhand. 
 

Panik i i-landet

Jösses vilken stressig förmiddag jag har haft, i sann i-lands-anda. 
 
Min pappa hämtade barnen i förmiddags eftersom jag vill få en chans att storstäda här hemma (Spiderpapa jobbar). Det behövs verkligen! Plus att vi ska ha gäster ikväll. Vid 11-snåret stänger jag så ytterdörren om barnen och pappa och pustar ut. Äntligen ska jag få saker gjorda! 
 
Jag går efter min telefon för att sätta på en ljudbok (jag måste alltid ha ljudbok i öronen när jag städar) (för att själen inte ska dö) men jag hittar den inte?! Telefonen alltså. Jag börjar leta på självklara ställen så som sängbordet, köket och toaletten. Men ingen telefon står att finna. Jag börjar istället leta på halvt o-självklara ställen så som under soffan, tvättstugan och barnens rum. Men ingen telefon där heller.
 
Jag börjar känna paniken komma krypande.
 
Var. Är. Min. Telefon. 
 
Jag börjar leta på totalt icke självklara ställen så som tvättkorgen, garderoben och förrådet utomhus. Men nej. Ingen telefon. Den är helt försvunnen. 
 
VAR ÄR MIN JÄVLA TELEFON!!!! 
 
Det är då jag fryser till is. Nackhåren reser sig på mig. 
 
Åh. 
 
Nej. 
 
Motvilligt går jag in i badrummet igen. Sakta, med rynkad näsa och ett öga slutet, lyfter jag på toalettlocket, kikar ner i klosetten. Och där....... DÄR!
 
Ligger det inte heller någon telefon. 
 
PJUHHHHH!
 
Med en viss lättnadskänsla innanför västen börjar jag nu tänka helt orimliga tankar. Tänk om pappa och barnen fick med sig telefonen? Eller min kompis som var förbi tidigare? Eller glömde jag den på trappan när jag drack kaffe i solen och sen kom en tjuv förbi och STAL den??
 
 
 
 
Oavsett tänker jag INTE ge upp! Jag SKA hitta telefonen.  
 
- Hoppet är det sista som lämnar människan! deklarerar jag högt för mig själv och knyter näven i luften. 
 
Med förnyad energi sliter jag upp dörren till det stora skåpet i köket och ut... Regnar hundratals pärlor! 
 
A men va...
 
 
 
 
 
 
Inte nog med att jag på grund av telefonens försvinnande är försenad med starten av storstädningen. Nu har jag dessutom gett mig själv ytterligare en syssla genom att strössla pärlor i HELA HUSET! Jag kan höra hur dom sprider sig, pärljävlarna. Dom trycker sig in över allt, studsar ner för trappan och breder ut sig även på nedanvåningen. 
 
SUCK! 
 
Jag böjer mig ner och börjar krafsa ihop pärlor med handen. Gråten bränner bakom ögonlocken (nu kan det hända att jag börjar frissera historien något för att få medkänsla, men ändå, det var fortfarande hemskt). Jag blinkar bort några tårar och det är då... Det är då jag ser den!
 
MIN TELEFON!!
 
Den ligger under kökssoffan!
 
FI HELVETE VAD GÖTT!
 
Så.
 
Efter en stressig förmiddag är ordningen nu återställd. 
 

Störande dörrkontroll

Som jag har berättat tidigare har jag en del tvångstankar kring att låsa dörrar. Det vill säga jag måste snudd på maniskt se till att vår ytterdörr är låst. Det är inte så farligt under dagtid, då kan den väl vara öppen för all del, men när skymningen kommer ja då sätter min mani in kring att känna efter så att dörren är låst.
 
När min man är hemma räcker det för mig att kontrollera bara ytterdörren men när jag är ensam hemma ja då vidgas det här tickset till att jag även måste kontrollera balkongdörren, altandörren PLUS alla husets fönster! 
 
Jo det är sant. 
 
Min man var bortrest hela förra veckan och varje kväll hade jag en ritual som gick ut på att jag gick en runda i huset, kände på alla dörrar och såg till att alla fönster var stängda. Sen gick jag och la mig i sängen. Där låg jag i några minuter tills jag tänkte att nääää kollade jag verkligen alla fönster? Var dörren verkligen låst? Och så fick jag gå en veva till. Det är sant! Sista kvällen var jag rätt trött på mitt beteende (man kan bli sliten för mindre) och beslutade mig för att filma proceduren för på så vis skaffa mig bevis för att allting var stängt och låst. 
 
Alltså. FÖRSTÅR NI MAGNITUDEN AV DET HÄR??
 
Detta är jag. 
 
Suck. 
 
Igår såg jag en vakt i Nordstan i Göteborg som höll på att dra igen galler och låsa dörrar vid stängning. Snacka om ett jobb som INTE skulle passa mig. Jamenar tänkt er när jag har låst typ 23 dörrar och dragit igen 17 galler och så BAAM slår osäkerheten till och jag måste göra om allting? Och när min familj kring midnatt undrar varför jag aldrig kommer hem från jobbet då är jag i full färd med att cirkulera köpcentrat runt för att filma så att alla dörrar är låsta?
 
Näe vet ni vad.
 
Tack och hej ridå för mej. 
 
 
 

Fidget spinners och masspsykosen

Japp. Nu har masspsykosen nått även vårt hushåll. Vi har blivit med fidget spinners. 
 
 
 
 
 
 
För er som inte vet vad det är kan jag berätta att det är en grej som snurrar och som man kan göra tricks med. Den är SÅÅÅÅÅ SJUUUUKT HAJPAD bland kidsen just nu. Helt galet. Alla barn ska ha en fidget spinner. 
 
Min kära man beställde ett gäng från någon sida på nätet förra veckan. Det var visserligen två veckors leveranstid men dom var betydligt mer prisvärda än de som säljs i leksaksbutikerna. Sedan dess har vi hållt hårt i varandras händer, jag och min man. HÅRT!
 
- Vi klarar leveranstiden, har vi väst åt varandra. Vi klarar det! Vi bär varandra när det blir tufft att stå emot! 
 
Under tiden har barnen undrat och undrat och undrat näääääär kommer leveransen?? Nääääär?? Och barn i vår omgivning har spunnit och spunnit och spunnit med sina fidgets och på Youtube har varenda video någonsin handlat om denna snurrande tingest. 
 
GAAAAAH! 
 
SLUUUUUUUUTA!
 
Till slut orkade vi inte bära varandra genom masspsykosen längre. Vi släppte varandras händer och åkte raka vägen och köpte två stycken fidget spinner i vanliga butiken. 
 
Möjligen svagt. Möjligen korkat.
 
Men vi är inte mer än människor. 

Tonårsminnen och handlingsvurpor

Min bekanta Lisa frågade på twitter vilken låt man förknippar starkast med tonåren och varför. 
 
 
 
 
Den låt jag kom att tänka på allra först är Purple Rain med Prince. 
 
 
 
 
 

Jag tänker högstadie. Disco. Tryckare. ÅNGEST. 
 
Varje gång jag hörde introtonerna av den här låten på ett disco slog oron till. Skulle jag få dansa? 
 
Ibland blev jag uppbjuden. Ibland fick jag stå ensam kvar i ett hörn och försöka se cool ut trots att varenda cell i min kropp skrek VARFÖR VILL INGEN DANSA MED MIG?? 
 
Jag minns för övrigt den första och enda gången som jag tog mod till mig att själv bjuda upp någon. Jag siktade inte in mig på någon kille som jag var högintresserad av. Nej istället tänkte jag mer "strategiskt" och stegade fram till en kille som jag var lågintresserad av för jag tänkte att det var mer troligt att han skulle säga ja. 
 
Han sa nej. 
 
Jag upprepar - HAN SA NEJ! 
 
Han sa nej?
 
Jag trodde att jag hade hört fel först.
 
Vad jag gjorde? Stegade jag därifrån med huvudet högt? Nej nej. Istället tog jag ytterligare sats och pep fram ett jo men... snälla?
 
Ursäkta?
 
Jag stod alltså där och geggade i förnedringsland och tiggde en tryckare av en kille som jag inte ens ville dansa med innerst inne? Öh? Ibland var tanke och handlingsvurporna i min tonår rejält djupa.
 
Men men. Allting kan inte alltid vara logiskt. Antar jag. 
 

Skönheten och odjuret - en inledande analys

Igår såg jag Skönheten och Odjuret på bio. Den var helt okej (inte mer).
 
 
 
 
Berättelsen börjar med att en gammal dam besöker prinsens slott och frågar efter husrum över natten. Prinsen säger nej.
 
- Jo men kom igen! upprepar damen och erbjuder honom en ros som kompensation.
 
Antagligen för att väga upp för någon slags matkostnad och extra vattenförbrukning. 
 
Men prinsen säger nej även denna gång. Jag tror till och med att han hånskrattar vilket möjligen är onödigt men han vill väl verka cool. 
 
Då blir den gamla damen v a n s i n n i g och förvandlar sig till en vacker kvinna. När prinsen ser det ändrar han sig omedelbart och säger att hon visst kan få stanna över natten! För nu när han ser att det är ett snyggo så kanske han kan få sig ett litet nyp? Vem vet? Obs! Det sista uttalas ej i filmen men jag antar att han tänkte så.
 
Men nu har damen, som inledningsvis var desperat efter att få slagga hos en främling, bestämt sig för att hon absolut inte vill stanna. Tvärt om är hon nu så förbannad att hon i affekt förvandlar prinsen till ett hårigt odjur och alla andra människor på slottet blir möbler och inredning.
 
Men tycker damen att det räcker?
 
Nej nej hon passar även på att utfärda en förbannelse som innebär att prinsens alla nära och kära glömmer bort att prinsen någonsin har existerat. Hon raderar honom från allas minnen. Slottet går dessutom från ljust och fräsht till något som inte ens mäklaren Fredrik Eklund från Million Dollar Listing hade kunnat sälja. En riktig Hemnet-mardröm med andra ord. Det snöar till och med in i en del av slottet och jag vågar inte ens tänka på fuktskadorna i de rummen...
 
Allt det här hände alltså under de inledande fem minuterna av historien och det enda jag kunde tänka på under resten av filmen var: Stod straffet verkligen i proportion till själva händelsen?
 
Näe.
 
Jag tycker inte det. 
 
Jag värjer mig vanligen mot uttryck som haruuuu meeens älle så fort en tjej visar på reaktioner. Men i det här fallet börjar jag på allvar fundera om damen inte led av någon slags svårartad PMS? Jag vet ju själv hur humöret kan vara under de dagarna. Damen kanske vaknade upp dagen efter i svallvågorna av hormonell bergochdalbana och chokladforsseri och ba:
 
- Asså vad hände igår egentligen? Ööö.... Eeee... Jo just det! Jag trollade ju ner ett halvt kungarike i evig olycka och depression. Fasen också. I did not see that one coming. Ja ja. Ny dag nya tag! 
 
Eller vad vet jag?
 
Bara en modest analys från moi.
 
 

Stannad av polisen

Igår blev jag stannad av polisen i en körkort och nykterhetskontroll. Det har aldrig hänt mig förut och jag blev genast mycket nervös. 
 
Det första som slog mig var att polisen aldrig skulle låta mig åka vidare med vår bil. Den är så skruttig att folk antagligen tror att vi konstant är på väg till skroten för att avsluta dennes liv. 
 
- Var har du din bil? skulle polisen fråga.
- Jag sitter ju i den, skulle jag svara.
- HAHAHAHAHA! Hon kallar det här för BIL! skulle polisen flabba och tillkala förstärkning bara för att fler skulle få se norra Europas mest antika motorfordon utan stil. 
 
Men sen slog jag ifrån mig den tanken och började istället febrilt sortera i huvdet vad jag egentligen hade haft för mig de senaste timmarna. Hade jag gjort något kriminellt? Typ fyllt bakluckan med vapen? Smugglat sprit? Tagit knark? Näää... Fast vad drack jag förresten till lunchmötet?
 
Drack jag snaps?
 
GJORDE JAG DET??
 
Jag gillar inte ens snaps men kanske fick jag värsta rycket av den plötsliga sommarvärmen och beställde in sju stycken 5 centiliters O.P Andersson i ren värmeyra utan att jag minns det? Är jag inte lite, lite berusad när jag verkligen känner efter? Men herregud TÄNK OM JAG ÅKER FAST FÖR RATTFYLLA! Jag ska ju hämta barnen på förskolan! Istället får barnen hämta MIG. I en fyllecell! Dom hittar ju inte ens till sina egna garderober när dom ska klä sig om morgonen, hur ska dom hitta till polishuset?? BRÖÖÖÖÖL! 
 
Med skakiga läppar blåste jag i alkoholmätaren.
 
Som väl var blåste jag rent.
 
Och bilen sa polisen ingenting om heller. 
 
Korrekt körkort hade jag också.
 
PJUH.
 
Notering till mig själv: Aldrig mer inbillningsdricka sju stycken O.P Andersson till lunch!! 
 
 
 
Bild innan poliskontrollen. Precis efter att jag inte hade druckit snaps.
 

Sovrekord och bilar som inte startar

Ja-happ. Nu är vi hemma i Skövde igen. 
 
Gårdagens nattliga flygresa fick jättebra.
 
 
 
 
 
Fyraåringen (snart femåring) somnade på flygplatsen innan vi gick ombord på planet.
 
 
 
Sedan sov han när vi bar honom ombord, han sov när vi lyfte, sov när vi flög, sov när vi landade och sov när vi steg av planet i Sverige. Han är numera den enda i vår familj som har somnat i ett land och vaknat upp i ett helt annat. Respekt! Men så har han ju även sovit sig igenom en hel shoppingturJag vet ingen som sover så hårt som honom!
 
Klockan 01:30 hade vi fått våra väskor och gick mot bilen som vi parkerat i ett parkeringshus. Väl där kunde vi inte starta bilen! GAH! 
 
Antagligen hade vi missat att stänga någon av dörrarna ordentligt innan vi åkte och nu hade batteriet blivit urladdat. 
 
Som tur var hade vi bokat Landvetter hotell även denna hemkommande natt så vi traskade dit. Där fick vi tipset att ringa till dom som ansvarar för parkeringshuset. Dom är alltid bemannade och har tydligen fullt upp hela dygnet, främst med folk som inte kommer ihåg var dom har parkerat sin bil. Det kom i alla fall vi ihåg. HA!
 
Medan jag och barnen gick upp till rummet gick Spiderpapa tillbaka till parkeringshuset och fick med lite god hjälp igång bilen. PJUH! 
 
Dock var batteriet dött igen när vi skulle åka hem i förmiddags men då hade vi turen att en raggarbil just passerade oss och raggaren såg snudd på lyckliga ut när vi frågade om han hade startkablar. OOOM han hade startkablar! Det tog två minuter så var vår bil igång igen. 
 
Summering: Fyraåringen är världsmästare på att sova sig igenom saker, vårt bilbatteri är en vekis (herregud en gläntad dörr i en vecka ska man väl ändå kunna överleva?) och raggare är bäst på att lagra startkablar.  
 
Över och ut. 
 

Rädslan för att surfa utomlands

Känns det inte som att det första man gör när man ankommer till ett nytt land är att hetskontrollera så att det mobila nätet inte är igång på telefonen?
 
Ya know what I mean. Yes? 
 
Förr om åren kommenterade man vädret när man steg av flyget.
 
- Aaa vad varmt det är! sa man nöjt till varandra. 
 
Nu för tiden är vädret sekundärt och istället utbrister man:
 
- MEN HERREGUD STÄNG AV ROAMINGEN NUUUU!
 
Ja detta efter att man har kommit på vad det är man faktiskt ska stänga av, förstås. För det hinner man glömma mellan varven och klickar stressat runt mellan de olika funktionerna i inställningar, livrädd för att telefonoperatören redan då har börjat skissa på en saftig kostnad. 
 
Själv tänker jag alltid på en historia jag läste om i tidningen för några år sedan om en person som bilade genom Europa. Hen missade stänga av 3G under hela semestern och bilade efter ett antal veckor hem till Sverige igen mot en faktura i klass med en månadslön. Hu! 
 
Sedan dess lever jag i skräck för att råka toucha utländska sateliter med min iPhone. Även om skräcken har mildrats med åren.
 
Jag tänker även ofta på en annan historia om en familj som under semestern lät barnen spela massa spel på telefonen men som missade att spelets olika levels kostade pengar. Där med reste även dom hem till en faktura på hur många tusenlappar som helst. 
 
Jag tror dock att systemen har moderniserats sedan dess. Både vad gäller spel och surf. Jag tror inte att mitt surf kostar jättemycket utomlands, egentligen. Och folk har säkert olika avtal i sina abonnemang och så där.
 
Men ändå.
 
En gång roamingskadad alltid roamingskadad! Tror jag det finns ett semesterordspråk som heter. 
 
 
 

Vad du ser trött ut!

- Vad du ser trött ut! 
 
Den kommentaren fick jag höra av en kollega idag. 
 
Jag kom nämligen till jobbet osminkad. Detta på grund av att jag tycker att det rätt trökigt att sminka mig. Helt ärligt. Dessutom jobbade jag förmiddagen hemifrån så att sätta på mig mascara var ungefär det sista jag tänkte på. 
 
Men då fick jag naturligtvis höra att jag såg trött ut. Det var inte så att jag stod och gäspade eller nåt, tvärt om var jag pigg och glad. 
 
Där emot gjorde kommentaren mig innerligt trött. Och lite ledsen. 
 
Sen träffade jag en kompis för lunch som berättade att hon hade fått frågan om hon var gravid för att hennes mage putade. Då blev jag ännu tröttare. 
 
1) Vad ÄR det med folks ouppfostrade sätt att säga exakt det dom tänker??
 
2) Varför kan vi kvinnor aldrig få vara ifred med våra utseenden? Varför måste vi alltid scannas, bedömmas och kommenteras? 
 
Män vaknar på morgonen och går till jobbet. Punkt. Det spelar ingen roll hur många mörka ringar dom aldrig någonsin har täckt med en endaste uns foundation, dom får ändå aldrig höra att dom ser trötta ut. Men en kvinna ska helst lägga x antal kronor och x antal timmar på fix i form av olika krämer, masker, foundation, schampon, rouger, mascaror, pennor, läppstift och så vidare enkom för att passera i folks ögon som "okej". 
 
Män kan sitta i tv med bar överkropp och päsa med en dubbel skengravidmage och aldrig behöva höra en endaste kommentar om sin kropp. Men en kvinna kan inte ens bära på en extra fis utan att behöva dementera gravidrykten. 
 
Ett annat exempel är det faktum att jag kan känna mig nojig över att med åldern få fina linjer och rynkor medan min man inte ens har tänkt den tanken om sig själv. En man anses ju bara vara snygg med grånat hår och fåror i ansiktet medans en kvinna helst ska se ut som en pigg och slät 26-åring i hela sitt liv. 
 
Jag blir tusan förbannad när jag tänker på det! Nu tänker jag gå osminkad ÄNNU oftare. Bara för att. Puta med magen ska jag göra också. Och jäklar vad jag duger!
 
 
 
 
 

Magkänsla

Förutom att min mage har ett fabulöst put så har den även en jädra känsla! 
 
Alltså, jag har en god magkänsla. Jag vet att min magkänsla alltid har rätt för den har guidat mig i SÅ många situationer. Stora som små. Jag måste bara våga lita fullt ut på den känslan.
 
Exempel: När vi letade efter hus letade vi länge eftersom det aldrig kändes riktigt rätt. Vi vann flera budgivningar och blev även erbjudna att köpa ett hus privat men alla gånger drog vi oss ur i sista stund då det inte kändes helt hundra. Till slut började jag tro att det var jag som var feg och inte vågade ta klivet mot något nytt?! Vad var det för fel på mig??
 
Men så var vi iväg på ytterligare en visning (hundrafemtionde i ordningen) och plötsligt klev jag in i vårt hus. Jag kände det direkt. Pang bom där var det. Här ska vi bo! Jag som innan hade nojat järnet kring allt från budgivning till uppvärmningssystem och garanti på kylskåp brydde mig plötsligt inte ett dugg om det. Jag tror inte ens att jag tittade ordentligt i alla rum på visningen? Jag VET att jag inte tittade ordentligt i badrummet för det var en kompis till mig som via bilderna i prospektet meddelade att badrummet inhyste både dusch och badkar. Det hade jag missat. Haha! Men det hade känts så bra på visningen att jag inte kände något behov av någon närmare granskning. Och när vi väl vann budgivningen hade jag inte en tung klump av ångest i magen som vid tidigare budgivningar utan jag kände glädje. YESSSS!
 
Tur då att jag inte misstog min tidigare magkänsla för feghet att köra över. Det hade inte blivit bra. 
 
Andra gånger då jag har tutat och kört för att det har känts helt rätt var när jag startade min enskilda firma. Det var ett jättenervöst och stort kliv för mig personligen men samtidigt som det pirrade deluxe i magen kändes det hela tiden rätt. Ett annat exempel är när jag sa upp mig från mitt jobb som inköpsassistent utan att ha något nytt jobb. Det fick liksom lösa sig. Och det gjorde det. Eller när jag som 20-åring vågade flytta själv till London utan varken boende eller jobb, för med mig förutom en resväska hade jag en god magkänsla.
 
Tyvärr misstar jag ibland en dålig magkänsla för feghet eller noja och så kör jag över min inre röst. Det är dumt och det är något som jag den senaste tiden har kommit till insikt att jag måste sluta upp med. Har jag en dålig magkänsla så måste jag ALLTID lita på det. Oavsett vad andra säger eller tycker. Jag är inte feg. Jag är inte en nojig person. Tvärt om är jag huuuur modig som helst så länge min mage är med mig. 
 
Kom ihåg det nu. Moa. 
 
Har ni god magkänsla? Vågar ni lita på den? 
 
 
Person med känsla för mage och v-tecken. 
 
 

Skövdes filbad och upprörda linser

Den här eftermiddagen går inte till historien som årets roligaste direkt. 
 
Det började med att jag kom hem från jobbet och får i samma stund sms av en kollega som skriver att jag har råkat publicera felaktigheter i en publicerad copytext. GAH! Jag börjar genast hyperventilera i en osynlig påse. 
 
Slår upp datorn för att redigera i copytexten samtidigt som barnen skriar maaaaat mamma maaaaaat. Jag tänker att jag ska vara effektiv och börjar samtidigt som textredigeringen att förbereda middagen, en linsgryta. 
 
Fyraåringen vill inte alls vänta på någon linsgryta utan vill ha något i magen NUUUUUUUUUUU vartpå jag adderar även fil-servering till mina två redan pågående sysslor. Fyraåringen insisterar på att få hälla filen själv men missar tallriken med femton centimeter och häller istället allt på bordet. 
 
Yey!
 
Nu rättar jag inte bara en copytext och tillreder en linsgryta jag torkar även tre liter trögflytande kulturmjölk från bord och golv. Pjuh!
 
Med papper, fil, disktrasor och hungriga barn upp till knäna missuppfattar jag vilken typ av linser det är som jag ska tillreda och lyckas sprätta upp en stor klutt riven ingefära rätt i ögat.
 
AAAAAAJ! 
 
Det känns som att ögonen bränner upp sig själva innifrån. 
 
Samtidigt bränner grytan fast i botten av kastrullen. 
 
JIPPI!! Ropar ingen. 
 
Tillslut får jag ihop middagen och ska smaka av grytan. Men jag glömmer att maten just har kokat och lägger därför en sked illvarma röda linser på tungan. Uppskattningvis 400 grader rätt in i gommen. Served by me. 
 
Hu!
 
Just nu känner jag mig halt och lytt i både öga och mun.
 
Plus ganska trött. 
 
Lärdom: Undvika att göra allt på samma gång. 
 
Trrrrevlig kväll hörrni!
 
 
Med ingefära i linsen. 
 

Påminn mig om att aldrig involvera mig med kloner

Okej spoilervarning för er som tittar på/planerar att titta på Orphans Black! Jag avslöjar jag inget vitalt. Men är ni känsliga, sluta läs! 
 
Så.
 
Okej.
 
Huvudrollen Sarah i Orphans Black har en dotter som snabbt blir involverad i många äventyr. Dottern får hänga med sin mamma på mycket. VÄLDIGT MYCKET. Hon blir kidnappad, hon upplever en skottlossning, hon får bo i en övergiven stuga, hon ser sin mor pistolhotas, hon får rymma, hon jagas av kloner, hon jagas av storföretag med farliga agendor och medan allt detta händer är det enda jag kan tänka - GÅR INTE UNGEN I SKOLAN?
 
Och HUR kan hon vara så medgörlig?? Hon finner sig i allt.
 
- Nu ska vi åka iväg i en stulen bil till ingenstans och jag kan inte berätta varför, säger mamman.
- Jaha ja, säger barnet och rycker på axlarna och hoppar in i bilen. 
 
???
 
Hade det varit mina barn hade vi för det första aldrig kommit iväg från hemmet. 
 
- Vi vill vara hemma och spela Fifa! hade barnen gnällt. 
- Vi måste åka nu! hade jag svarat.
- Nej!
- Ta på er kläderna NU! 
- SUCK! Var är våra jackor? 
- Dom hänger mitt framför näsan på er.
- Vi ska bara hämta en sak.
- Skynda er!
- Vi måste gå på toa också. 
- Kom NUUU. En farlig klon är på jakt efter oss!!
 
Och när vi väl hade kommit ut och barnen hade bråkat klart om vem som ska sitta i fram i den stulna bilen och mamman skrikit INGEN SITTER I FRAM ja då hade tjatet börjat. 
 
- När är vi framme?
- Snart!
- När är vi framme?
- Snart!
- När är vi framme? 
- SNART!
- Får vi leka med en kompis?
- Leka med en KOMPIS? Herregud vi är på RYMMEN! Fattar ni inte?
 
Påminn mig om att aldrig involvera mig med aggressiva kloner och farliga storföretag. Det skulle aldrig funka med barnen. 
 
 
 
Medgörlig dotter och äventyrlig mamma. 
 
Tidigare inlägg