Påminn mig om att aldrig involvera mig med kloner

Okej spoilervarning för er som tittar på/planerar att titta på Orphans Black! Jag avslöjar jag inget vitalt. Men är ni känsliga, sluta läs! 
 
Så.
 
Okej.
 
Huvudrollen Sarah i Orphans Black har en dotter som snabbt blir involverad i många äventyr. Dottern får hänga med sin mamma på mycket. VÄLDIGT MYCKET. Hon blir kidnappad, hon upplever en skottlossning, hon får bo i en övergiven stuga, hon ser sin mor pistolhotas, hon får rymma, hon jagas av kloner, hon jagas av storföretag med farliga agendor och medan allt detta händer är det enda jag kan tänka - GÅR INTE UNGEN I SKOLAN?
 
Och HUR kan hon vara så medgörlig?? Hon finner sig i allt.
 
- Nu ska vi åka iväg i en stulen bil till ingenstans och jag kan inte berätta varför, säger mamman.
- Jaha ja, säger barnet och rycker på axlarna och hoppar in i bilen. 
 
???
 
Hade det varit mina barn hade vi för det första aldrig kommit iväg från hemmet. 
 
- Vi vill vara hemma och spela Fifa! hade barnen gnällt. 
- Vi måste åka nu! hade jag svarat.
- Nej!
- Ta på er kläderna NU! 
- SUCK! Var är våra jackor? 
- Dom hänger mitt framför näsan på er.
- Vi ska bara hämta en sak.
- Skynda er!
- Vi måste gå på toa också. 
- Kom NUUU. En farlig klon är på jakt efter oss!!
 
Och när vi väl hade kommit ut och barnen hade bråkat klart om vem som ska sitta i fram i den stulna bilen och mamman skrikit INGEN SITTER I FRAM ja då hade tjatet börjat. 
 
- När är vi framme?
- Snart!
- När är vi framme?
- Snart!
- När är vi framme? 
- SNART!
- Får vi leka med en kompis?
- Leka med en KOMPIS? Herregud vi är på RYMMEN! Fattar ni inte?
 
Påminn mig om att aldrig involvera mig med aggressiva kloner och farliga storföretag. Det skulle aldrig funka med barnen. 
 
 
 
Medgörlig dotter och äventyrlig mamma. 
 

Att konsumera kvinnliga sammanhang

Jag läste det här inlägget av Bloggkommentatorerna för ett tag sedan. Bloggkommentatorerna som i sin tur länkar till en bra krönika av UnderbaraClara. Om hur kvinnor är tränade i att lyssna och ta del av män, men hur män är dåligt tränade på att lyssna och ta del av kvinnor. 
 
Clara skriver: 
 

... jag har genomlidit otaliga föreläsningar om entreprenörskap där alla talare och goda exempel som lyfts upp har varit män. Men män gör inte det. De reagerar direkt på sammanhang med enbart kvinnor. Väljer bort det. Väljer bort fåniga tjejband, töntig chiclit, kvinnliga komiker med mensiga tjejskämt. Kvinnliga poddare som pratar tjejgrejer. Kvinnliga erfarenheter är just kvinnliga – aldrig allmänmänskliga.

 

Det där är så träffande. Ett band med tjejer är inte bara ett band, utan ett tjejband. En bok av en kvinna om kvinnor är inte en bok (rätt och slätt) utan en chicklit. Eller när jag och Matilda ska presenteras i jobbsammanhang och inte får lov att bara vara företagare utan måste benämnas som "tjejerna", "mammorna" eller "unga kvinnorna". 

 

Sedan jag lärde mig vad Bechdeltestet är har jag aktivt valt bort filmer som inte klarar det testet. Om film eller serieskaparen inte ens har bemödat sig att skramla fram två namngivna kvinnor som under de 120 minuter en film oftast varar kan få säga en (EN!) mening till varandra om något annat än män, ja då kan det kvitta. Det är ju bara makalöst fantasilöst. Jag är ledsen. Jag sticker. Och jag kommer inte låta dörren slå mig på vägen ut. 

 

Filmer som dessutom är sexistiska och objektifierar de få kvinnor som möjligen råkat skrivas in i manus svartlistar jag på mo to the fekking mangen. Jag har blivit superkänslig för sådant! Vilket är skönt men även jobbigt för det blir så tydligt på vilket sorgligt sätt tjejer kan framställas.

 

Som tur är går samhället framåt och idag finns det många filmer och framför allt serier som klarar Bechdeltestet mer än väl. Serier där kvinnors karaktärer får prata och utvecklas och inte bara vara med i periferin för att spela någons mamma eller flickvän (vi kan vara något annat! yey!).

 

Jag kan tipsa er om fabulösa serier i ett annat inlägg.

 

 

När ett gravid-jag och min kompis Christoffer träffade UnderbaraClara. 
 

Föräldrar till söner

UnderbaraClara slår som vanligt huvudet på spiken.
 
Vi som är föräldrar till pojkar bär ett enormt ansvar! Det är vi som ska skapa vettiga killar och män. Killar som inte tar sig friheter, som inte tafsar eller kallar tjejer för hora.
 
Jag tänker att det redan från tidig ålder bland annat handlar om att aldrig prata i termer om att tjejer på något vis skulle vara sämre. Att aldrig tala nedvärderande om "tjejiga" saker. För vad lär vi pojkar när vi till exempel redan i småskolan kallar det "sämre" brännbollsracket för tjejracket? Ökar det respekten för tjejer? Nä. Precis. 
 
Jag tänker även att det innebär nolltolerans mot att slåss och vara allmänt SKRÄÄÄÄNIG och BRÖÖÖÖTIG. Att inte vifta bort dåligt beteende med orden boys will be boys. HU! Jag blir irriterad bara jag tänker på den sägningen... Pojkar kan också ta ansvar för sitt beteende! Det är jag övertygad om. Precis som tjejer kan det. Att tro något annat är att tro mindre om killar. 
 
Vidare är det såklart svinviktigt att lära pojkar att man aldrig får ta sig friheter med tjejers kroppar (och ingen får ta sig friheter med deras kroppar heller, för den delen). När jag var 10 år var taffsandet vardagsmat i skolan. TIO ÅR! Vad händer med en pojke när han redan från tidig ålder lär sig att han utan konsekvenser får ta flickor mellan benen? Var fanns alla vuxna? Det kan jag undra i efterhand. 
 
Liksom Clara hoppas jag dock att det har blivit bättre sedan jag gick i skolan. Men återigen, föräldrar med söner bär ett stort ansvar. Vi måste lära killar att man inte måste ta sig an rollen som macho hö hö grabb grabb bröl bröl. Det är vår uppgift att guida våra pojkar mot att bli respektfulla, trygga medmänniskor. 
 
På så vis kanske vi slipper lära tjejer att dom är lika bra och har lika stor rätt att finnas och ta plats. Något som ju inte borde behöva läras ut - utan något som är alldeles, alldeles självklart.
 
 
 

Triss i osthyvel

I hela mitt vuxna liv har jag behövt leta efter vår osthyvel när jag ska skära ost. Vaaaaar är hyveljäkeln... Den har aldrig legat där den ska ligga. Skulle jag räkna efter har jag säkert slösat bort timmar av mitt liv med att leta. I kylen, i diskmaskinen, i kökslådorna... Det här är timmar som aldrig kommer tillbaka. Aldrig!
 
Så för ett tag sedan kom jag hem till en kompis och insåg till min förvåning att hon hade inte mindre än fem (5) (!) olika osthyvlar! Det slog mig då att... Man kan ha fler än bara en hyvel!
 
Fattar ni?? FLER ÄN EN! Tanken hade aldrig slagit mig tidigare. 
 
Den här insikten revolutionerade mitt liv och jag gick raka vägen till affären och köpte raskt på mig två nya osthyvlar. 
 
Nu har vi tre hyvlar totalt och varje gång jag vill ha en skiva ost har jag minskat ner ledtiden från sug till verkställande med säkert 70%. Förstår ni hur mycket tid jag har över till annat nu när jag har insett att det inte finns någon lag som reglerar hur många osthyvlar det får finnas per hushåll?
 
JAG HAR BARA BÖRJAT UTÖKNINGEN!
 
Om man säger så. 
 
 
 
 

Kvinnor är svinbra på att lyfta varandra!

Någon gång då och då läser jag någon kvinnlig bloggare/kändis som är sååååå trött på att citat "kvinnor bara klankar ner på varandra". 
 
- När jag får taskiga kommentarer så är det alltid från kvinnor. Vi kvinnor är så dåliga på att stötta varandra!
 
Missförstå mig rätt nu, jag förstår att personen i fråga har fått ta emot taskiga kommentarer och att hon är rejält trött på det. Tro mig. Jag vet hur det känns att ta emot skit. Men! Det jag vänder mig emot är att man odlar myten om att kvinnor inte kan stötta och lyfta upp varandra. Att kvinnor är taskiga och bara klankar ner på andra kvinnor. 
 
Jamenar:
 
1) Den kvinnliga bloggaren i fråga har garanterat 99% kvinnliga läsare. Alltså är det inte konstigt att eventuell kritik i fråga kommer från just kvinnor. Det är logiskt. Män är också JÄÄÄÄKLIGT bra på att skriva vidriga saker till andra över nätet. Bara det att killar rör sig i andra forum.
 
2) Vilka är det som skriver fina saker till den som bloggar? Jo. Också kvinnor. 
 
Saxat ur mitt kommentarsfält den senaste veckan:
 
Jag fullkomligt älskar din blogg! Hade gärna sagt att jag älskar dig också, men jag har ju faktiskt man och barn! Hoppas du får en jäkligt rolig dag! Kram <3 Göteborgsmamman
 
Jag bara älskar Marianne!! Vet inte hur många gånger jag och familjen tittar om och om på dessa klipp! Du (och Marianne) är helt fantastiska! Mer klipp med hudterrorpeuften! // Louise 
 
Du är verkligen en av de roligaste människorna jag vet!!! Helt underbar är du!! <3 // Nathalie
 
Du verkar så ljuvlig! Som person! Har ej barn, men tycker ändå det är fantastiskt att läsa om det du skriver. Önskar man kunde hänga med dig!!! // Nina 
 
Idel kvinnor.
 
Idel idel idel kvinnor! 
 
Kvinnor har osjälviskt tagit av sin tid för att skicka iväg dessa vänliga rader. Rader som lyft mig och gjort mig glad. Gjort min dag!
 
Kvinnor är INTE elakare än män. Kvinnor kan VISST stötta och lyfta varandra.
 
Allt annat är ljug. 
 
Häpp!
 
 
 
Kvinnoälskaren. 
 

Kaffekonst

Det här med att brygga kaffe, det är banne mig en konst!
 
Här hemma känner jag min bryggare. Vi är som ett strävsamt gammalt par som känner varandra utan och innan. Min kaffebryggare vet att jag är grinig innan första kroppen är klar och jag vet att bryggaren vill ha två koppar vatten och fyra skopor kaffe för att ordna ett aaaaalldeles perfekt resultat. 
 
När jag så möter en ny bryggare slås alla kanaler ur balans. Jag vet inte alls hur mycket pulver och vatten jag ska använda??
 
Under festen i helgen blev jag ombedd att sköta kaffekokningen med en bryggare som jag inte känner och det var hemskt! Även om det finns vissa måttangivelser som är standard så är det inte säkert att det stämmer! Det beror helt på vilken typ av bryggare du har framför dig. Jag ville typ slänga ner ett gäng skopor i kaffefiltret för att sedan slänga mig ut ur lokalen in i en väntande bil och skrika GO GO GO before they realize I just made svinäckligt kaffe!!
 
Jamenar det är inte roligt att råka koka osmakligt kaffe! 
 
Ni som också är kaffedrickare förstår nog. 
 
 
 
Här är min älskade perkulator. Kanske inte så vacker men hallå det är inte utsidan som räknas!


 

Pensionsfest

Igår rykte jag upp mig ur sjukträsket och så åkte vi iväg och deltog på en överraskningsfest för en familjemedlem som snart ska gå i pension. Ett långt och friskt arbetsliv bör firas! Faktum är att festen var så lyckad att min bror för en stund funderade på att annonsera omedelbar förtidspension. 
 
Skämt åsido.
 
Tänk er att gå i pension? Vad bitterljuvt det måste kännas. 
 
Ja-happ. Hej då arbetslivet. Vi ses aldrig mer. Typ. 
 
Jag har omkring 30 år kvar till min pension (eller 35 kanske) och när det väl är dags hoppas jag att jag har ett härligt och lustfyllt arbetsliv bakom mig (KV*). Jag hoppas jag kommer känna att jag har arbetat med saker som jag älskar och att jag har uppfyllt alla mina karriärdrömmar. Jag hoppas att jag har utmanat mig själv, vågat följa min inre röst, stått upp för mig själv och haft jäääääkligt kul på vägen. Som jag skrivit förr hoppas jag även att jag någon gång hamnar i en position där jag har makten att ge unga människor chansen att få visa vad de går för, vad det än må vara. 
 
Åh herregud det är SÅ mycket jag vill göra! Jag kommer på nya saker varje dag. Jag är verkligen inne i ett inre flow där. Senast igår lyssnade jag på en podintervju med Felix Herngren och kom på att det är manusförfattare jag vill bli (också) (ovanpå allt annat). Tänk att få vara med och skriva en humorserie, sitta i grupp och bara komma på massa roliga idéer! Det låter minst sagt som ett drömjobb. 
 
*avslutar blogginlägget pga måste iväg och förverkliga mig själv asap*
 
 
 


*KV står för KlyschVarning. Bör utfärdas när skribenten slänger sig med slitna och möjligen banala uttryck.

Att få en insikt

Jag har börjat se så mycket på tv. Tidigare har jag knappt sett något alls men de senaste två veckorna har jag legat klubbad i soffan nästan varje kväll mellan kl 20-22. Bonde söker fru, Svenska Hollywoodfruar, Bachelor, Boy Machine, Idol (har inte sett på Idol på tre år typ), Solsidan, Bron... 
 
Det här har gett mig ett gnagande dåligt samvete. Ja menar jag hade ju kunnat nyttja kvällarna till att pyssla om hushållet istället. Skruva alla hyllor som ska upp på väggarna, städa tvättstugan, ta tag i den ständigt eftersläpande disken, sortera barnens kläder eller sätta en ny rulle i toalettpappershållaren (i vårt hushåll är detta tydligen en syssla så betungande att ingen orkar bemöda sig, istället står toarullarna ständigt placerade på golvet). Jag hade även kunnat nyttja kvällarna till att jobba mer. Komma ännu längre med företagandet. Kontakta nya kunder, svara på mail, lägga upp en affärsplan, blogga ett smart inlägg, fota en inspirerande instagrambild eller kanske börja snapchatta för i det forumet ligger jag gravt efter och tänk om jag missar något??
 
Så har jag tänkt. 
 
Men så igår snubblade jag över två olika bloggar. Den ena bloggaren hade blivit utbränd och den andra bloggaren led av utmattningsdepression. Det fick mig att tänka till. Hur kom det sig att ALLT jag gör måste leda till någonting hela tiden? När blev det en regel i livet? Va?
 
Allt jag gör i min vardag måste inte alltid vara 100% produktivt. Jag måste inte ägna kvällarna åt det som jag inte hunnit på dagarna. Tvärt om behöver jag stunder då jag ligger raklång i soffan och ägnar mig åt sådant som varken gör mig klokare eller berikad eller mer populär på sociala medier. Det är okej att "slösa bort massa tid" för jag tror snarare att den bortslösade tiden är investerad tid, i mig själv och min egen ork.
 
Efter den insikten (som möjligen är en självklarhet för andra) tänker jag inte ha dåligt samvete för kvällar framför tv:n längre. Jag behöver det när jag har dagar som rusar på i 180. 
 
Länge leve slapperiet!
 
 
 
Slappar´n. 
 

Om blickar kunde...

Jag har skött mig dåligt de senaste. 
 
Varför?
 
Jag har trängt mig före i en kö! Omedvetet förvisso. Men ändå.
 
Jag och Matilda hade väldigt bråttom till ett möte senast vi var i Stockholm. Det var världens längsta kö till tunnelbanans biljettlucka men eftersom vi redan hade (pappers)biljetter tänkte jag att vi kunde visa upp lappen lite snabbt för personen i luckan och sedan smita in.
 
Svar: Inte rätt sak att tänka.
 
- Men vad GÖÖÖÖR du? fräste biljettpersonen argt.
- Eh... Vi har redan en biljett, stammade jag och kände mig som fem år igen.
- ALLAAAA HAR REDAN BILJETT!
 
Sakta vred jag huvudet åt sidan (samtidigt som jag svalde hårt och möjligen ljudligt) och möttes av minst tjugo par MÖRDARÖGON. Om blickar hade kunnat döda, eller i alla fall skada, då hade jag legat inlagd på någon slags ortopedavdelning just nu.
 
Lärd läxa: Man tränger sig INTE före i en tunnelbanekö.
 
Lärd läxa två: Tunnelbanan i Stockholm är INTE samma sak som lokalbussen i Skövde där jag trängs med mig själv och möjligen en slank pensionär. 
 
 
 
 
Trängaren.
 

Hur gick det med min KBT?

 
 
Hej!
 
För mig är ångest en känsla av stor oro i kroppen. När jag har ångest kan jag ha svårt att dra djupa andetag, jag kan få hjärtklappning, illamående, yrsel, bortdomnade armar och känna mig väldigt, väldigt trött. Tröttheten till trots kan jag vakna klockan 04 på morgonen och inte somna om för att tankarna mal och mal och mal.
 
Ångest har jag på grund av allt. ALLT. Har jag skickat ett mail på två rader kan jag ha superångest och älta varför jag inte skrev tre rader istället. Jag har ångest för saker jag sagt och saker jag inte sagt. Jag har hypokondri och tänker katastroftankar. Förra våren hade jag sådan dödsångest att jag till slut kände att NU FÅR JAG FAN TA OCH GE MIG! Jag orkar inte med mig själv och min överaktiva hjärna längre. För så känner jag ibland. Att min hjärna är snudd på överaktiv. Jag tänker så mycket hela tiden, tankar som svävar iväg åt tusen olika håll. 
 
Jag sökte hjälp och fick via vårdcentralen remiss till en KBT-terapeut. 
 
Jag gick dit några gånger under våren och hösten 2014.
 
Det jag tyckte hjälpte mig mest var att få höra att alla känslor är okej. Det är okej att vara arg, besviken, ledsen och avdundsjuk. Du måste inte vara happy happy hela tiden. Du kan vara både glad, ledsen, förbannad och lycklig inom loppet av samma timma. Vi är människor. Vi känner. Mycket. En del mer än andra kanske. Och det är okej. 
 
Sen har träningen hjälpt mig mycket. När jag känner ångesten komma krypande går jag till gymmet och kör ett redigt jävla styrkepass. Du vet fulgrimas-pruttar-i-brallan-styrketräning. Efter det mår jag mycket bättre.
 
Jag försöker även meditiera en stund varje dag. Inget vågskvalp med rökelser och komplicerade lotusställningar - utan rätt och slätt vara i nuet. Precis här nu. Ingen annanstans i tanken. Till exempel kan jag krypa tätt intill barnen vid nattning och bara fokusera på att jag ligger nära dom jag älskar mest i hela världen. Inget annat betyder något. Just precis nu mår jag BRA och jag befinner mig EXAKT där jag vill befinna mig. Nära mina barn. Och barnen mår också bra. Alltså - allting är bra.
 
Slutligen brukar jag trösta mig med att människor med ångest ofta är kreativa och smarta själar. Vi har förmågan att tänka utanför boxen. Ibland kanske alldeles föööööör mycket utanför boxen. Men ändå. Jag är stolt över min keativitet och då får jag väl helt enkelt ta det goda med det onda. 
 
Jag tror inte att jag någonsin kommer bli kvitt min ångest men genom KBT har jag fått verktyg att ta till när oron kommer krypande och då kan jag hantera den mycket bättre.
 
Alla har rätt att få hjälp om man känner att man inte mår bra. Jag har också alltid tänkt att "inte ska jag komma dragandes med mina problem, det är ju inte ens några riktiga problem, det finns dom som har det värre". Men det är just den tankegången som är en del av min ångest och mitt kontrollbehov, att jag inte tycker att jag är värd att få hjälp. Att jag inte tycker att jag är värd att bli avlastad med alla mina tankar. Men hallå! Jag är också värd att "få vara liten" och bara pusta ut en stund hos någon som lyssnar på mig.
 
Du är också värd det.
 
Ta hand om dig.
 
Kram!

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen.
 
- Men vi är ju jämställda! är det alltid någon som irriterat muttrar när kvinnofrågor kommer på tal. 
 
Bara att det finns något som heter kvinnofrågor... *ridå*
 
Hur som helst är vi långt ifrån jämställda i Sverige, även om vi är mer jämställda än många andra länder. Till exempel är vi kvinnor myndiga och vi har rösträtt.  Det kan vi tacka feminisimen för.
 
Nu är det 2015 och titt som tätt läggs det fram förslag på hur vi ska göra samhället mer jämställt, förslag som sällan tas emot med öppna armar. Jag brukar då tänka att kvinnlig rösträtt knappast togs emot med öppna armar det heller. Men jisses vad nödvändigt det var att man ändå lagförde det beslutet, trots protester. Idag känns det ju helt barrockt att kvinnan inte skulle få rösta?!
 
Jag hoppas att det i framtiden (helst igår) kommer kännas helt barrockt att kvinnor år 2015 tjänade mindre än män för lika arbete. Att år 2015 var fyra av fem i börsbolagens ledningar män. 76 bolag (eller om det är 79?) saknade helt kvinnor i ledningen *emoji med förskrämt uppspärrade ögon*.
 
Jag vill rekommendera er dokumentären Kvinnorna och pengarna. Serien undersöker hur en jämställd föräldraförsäkring skulle kunna se ut och varför kvinnor har både lägre lön och pension än män. Bland annat.
 
Lyssna!
 
 
 
 
 
 
 
 
Förresten.
 
Kom på att jag vill passa på att tacka alla er kvinnor (och en del män är ni också) som är här inne och lyfter mig varje dag. Peppar, hurrar och skriver snällt. Ni har gjort mig till en modigare kvinna! Tack!

Tillåt mig summera 2014

2014 har varit året då jag blev vuxen.
 
Jo jag känner faktiskt så. 31 år gammal och med två barn under bältet blev jag vuxen. Hur känner jag då denna känsla?
 
Ja förutom att jag den här julen har ätit romrussin-pralinerna ur Aladdinasken helt frivilligt så har jag även en stark känsla i kroppen av att jag vet och jag kan. Det har riktigt bubblat inom mig av vilja och ambitioner, en fantastisk känsla. Innan har jag alltid haft tanken "alla andra". Alla andra kan göra si och så, inte jag. Men jo. Jag kan visst.
 
En bidragande vuxenfaktor kan även vara att jag blivit med företag. Att bli egenföretagare var lite som att bli förälder. När jag blev mamma fick jag en ny syn på världen och mina medmänniskor. När jag blev företagare fick jag en ny syn på arbetsgivare, andra företagare och ja, samhället i stort. Det har varit enormt utvecklande för mig att driva företag och jag är väldigt glad att jag tillsammans med Matilda vågade ta det steget. Jag är inte ens samma person nu som för ett år sedan.
 
 
 
 
 
2014 var även året då jag gjorde många "för första gången" saker. Föreläsning för högskoleelever, föreläsning för politiker, införsäljningsmöten, planering, strategiupplägg, fakturering, live-poddning och så tvodden såklart. Att sitta i en studio i SVT-huset är det roligaste jag någonsin har gjort jobbmässigt. Jag har njutit från start till slut.
 
 
 
 
 
 
I början av året var min man med i Melodifestivalen och jag var så stolt! En fantastisk resa att få vara med om. Fasen vad roligt vi hade, Ammotrackgänget! Dessutom mynnade det ut i ny vänskap. 
 
 
 
 
 
I september sprang jag EN MIL för första gången! Det är jag enormt stolt över. Ni kan läsa om det här.
 
 
 
 
 
 
Stundtals har 2014 även varit tungt och jobbigt. Och då syftar jag inte på milen jag pressade mig igenom. Jag har haft mycket oro och ångest i min kropp vilket i våras fick mig att börja gå i terapi. För första gången i mitt liv, och då har jag levt med ångest sedan min barndom, tog jag hand om mitt mående. Bra där.
 
2014 var också tufft på så vis att jag fick förlika mig med tanken på att jag inte kan styra relationer. Ibland måste man acceptera och låta saker bero, även om det känns tungt. Också en väldigt vuxen insikt, inte sant? 
 
Om jag ska summera 2014 med ett ord får det bli: Bergochdalbana. 
 
Höga toppar och djupa dalar. Glädje, besvikelse, mod, insikt, ångest, lättnad, tårar, skratt, bråk, vänskap, framgång, kärlek, pussar, kramar... 
 
Mest av allt har det varit utvecklande och jag har gjort saker som jag inte ens vågade drömma om för ett år sedan.
 
Tack 2014!
 

Den dära´ föräldrarollen

Mia på Bloggkommentatorerna skriver ett underhållande inlägg om att bli mamma. Hon länkar även till Cissi Wallin som är gravid (grattis Cissi!) och som av förklarlig skäl funderar mycket kring sig själv och sin kommande föräldraroll. 
 
Jag har förändrats massa sedan jag blev mamma. Samtidigt har jag inte förändrats alls. Jag är fortfarande EXAKT samma Moa. Samtidigt en helt annan Moa. 
 
I början hade jag svårt att ta till mig föräldrarollen. Jag ville väl inte vara någon himla mamma heller. Det lät dötrist. Men sen växte jag mer och mer in i min roll och med åren har jag hittat en balans mellan att vara förälder och vara Moa. Det är skönt.
 
Med någorlunda facit i hand kan jag inte påstå att jag och min man har gjort avkall på så många aktiviteter sedan vi blev föräldrar. Vi gör ungefär samma saker - fast på andra sätt. Vi träffar våra kompisar, men vi gör det (oftast) hemma (lättast med barnen). Vi går ut och tar ett glas vin, men vi planerar den dagen (man dör inte av lite framförhållning). Vi reser, men vi gör det strukturerat. Vi följer våra drömmar, men vi gör det med eftertanke. Vi ligger med varandra, men vi schemalägg... SKOJAR! Hehe. (Eller?) 
 
Och dom där "andra mammorna" som jag hade svårt att identifiera mig med i början har visat sig vara kick ass superwomans upphöjt till tusen! Jag ÄLSKAR mina mammavänner. Det finns inga som stöttar, peppar, uppmuntrar och glädjs så mycket med mig som mina mammavänner. Dom har min rygg i alla lägen. 
 
Hur som helst. 
 
Det var inte lätt för mig att bli förälder. Den där rollen kom inte supernaturligt, även om jag från dag 0 har älskat mina barn. Men det har blivit himla bra! För en del päron tar det bara lite tid att hitta balansen. Och det är helt okej. 
 
Ja. Den självklara summeringen är naturligtvis att det finns lika många olika typer av föräldraskap, och känslor kring det, som det finns människor. 
 
 
 
 
Nej jag vet inte vad jag har gjort för "effekter" på den här bilden. Ni får köpa´t bara.
 
 

Jag vill inte sitta på toppen av ett topplåneberg

I veckan var vi på ännu en husvisning. 
 
Huset var fint men priset stack iväg. Budgivningarna trissas upp något helt otroligt i den här stan och husen blir superdyra! Jag vill inte leva mitt liv längst upp på ett topplåneberg. Jag vill kunna göra något annat än att bara sitta hemma och amortera dagarna i ända (med möjligen paus för toalettbesök). 
 
Förresten. När jag ändå är inne på det här med budgivningar.
 
Kan inte alla vi som letar hus komma överens om att vi inte hetsbudar mot varandra? Kan inte alla intressenter för ett specifikt objekt träffas istället, slå sig ner över en kopp kaffe och sedan enas om vem som är mest värd huset (förslagsvis en familj med två barn boende i lägenhet utan balkong med en trafikerad väg utanför dörren) (obs bara ett förslag). Sen får den mest värda familjen köpa objektet. För utgångspris. 
 
På så vis blir det mer rättvist och alla kan somna om kvällen med liiiiiite mer över i plånboken. 
 
Bra förslag? Yes?
 
Någon?
 
Ingen?


En som kommer med vettiga förslag.

BVC-damer som slutar

Vår BVC-sköterska har slutat. Vi kom till vårdcentralen häromveckan och möttes av en ny person. Tråkigt. Jag gillade den gamla.
 
Varför måste mina BVC-damer alltid sluta sina jobb? Det var samma sak när vi bodde i Göteborg för några år sedan. Där hade vi världens bästa BVC-lady. Hon hade tvåhundra års erfarenhet av barn trots att hon bara var 62 år. Hon hade upplevt ALLT.
 
• Jag hade precis fått vår första son.
BVC-lady hade tre söner. 
 
• Vår son hade kolik.
BVC-ladys tre söner hade alla haft kolik.
 
• Vår son hade ljumskbråck.
BVC-ladys tre söner hade alla haft ljumskbråck.
 
Man kan säga att vi "bondade" rätt hårt, jag och BVC-lady.
 
Tyvärr hade hon den dåliga smaken att gå i pension just när vi behövde henne som bäst. I ersättning fick vi en människa som inte var fullt så erfaren.
 
- Eh... Jag vet inte. Jag får googla, var hennes standardsvar på alla frågor (som förstagångsförälder har man MÅNGA frågor) (till exempel "är det farligt för bebisar att nysa?") (svar: nej) (det är det inte) (kan jag meddela) (inte för att det var jag som frågade det) (ehh).
 
Nå väl. 
 
Den nya BVC-damen som vi fått den här gången är säkert bra.
 
 
 
 
Bild från en dag då vi inte var på BVC.
 

Film:ig tveksamhet

Vi såg en film igår. Den var okej. Dock hände en sak som jag ställer mig undrande till.
 
Undring:
 
Alla befinner sig ombord på ett flygplan. Planet är just på väg att störta/sprängas. Passagerarnas liv står på spel. Huvudrollsinnehavaren a.k.a hjälten a.k.a han som ska styra upp situationen har "händerna fulla". Man skulle även kunna uttrycka det som att han har "häcken full".
 
Men pass opp!
 
Plötsligt ser hjälten en ledsen flicka sitta och trycka i ett hörn av flygplanet. Vad gör hjälten? Fortsätter med uppgiften att rädda allas liv? Nej nej, han pausar sitt uppdrag och tar sig istället tid för att sitta ned och prata med flickan. Han tröstar henne, berättar en historia om sin egen dotter samt överlämnar en gåva som kommer "skydda" flickan. Alltså, VA? Planet är en avbruten fjärt ifrån att sprängas i bitar - trots detta har hjälten tid för pedagogisk verksamhet?
 
Nobelt. Minst sagt.
 
För min del räcker det med en borttappad napp fem minuter innan lämning på förskolan för att min pedagogiska ådra ska vara som bortblåst.
 
 
 
 
 
 
 

Att kvinnor inte peppar kvinnor är en myt

Tyra gör klart att hon inte vill kalla sig feminist och det är helt okej.
 
Jag blir dock konfunderad när Tyra skriver följande:
 
Jag har blivit nätmobbad för att jag har trott på mig själv och gjort en bra karriär på nätet. Av vilka? Jo utav kvinnor. Den svenska jantelagen har gjort sig hörd i många år på denna blogg, och det är ärligt talat faktiskt kvinnorna som står bakom det, och det tycker jag är otroooligt konstigt.
 
Att Tyra blivit nätmobbad är inte okej. Jag tar inte ifrån henne den upplevelsen. Men man måste ju även fundera över vilka det är som lyfter Tyra. Varje gång jag läser fina kommentarer på Tyras blogg så är det tjejer som skriver. Tjejer som peppar, stöttar, älskar, glädjer sig (med Tyra) läser (bloggen) och köper Tyras produkter. Jag har själv skrivit till och hejat på Tyra många gånger. Jag har även hennes bok hemma.
 
Tyra menar säkert inte att dra alla quinns över en kam, men grejen är den att jag har hört liknande snack även från andra håll. Människor som säger att "kvinnor inte kan unna varandra framgång" eller "kvinnor kan inte samarbeta".
 
Det. Stämmer. Inte. Det är en myt.
 
Jag har bloggat i många år. En del feedback som jag fått har inte varit rolig, men mest av allt har jag blivit otroligt upplyft. Jag har blivit påhejad och älskad av SÅ många kvinnor! Flera tusen kvinnor i alla olika åldrar har dagligen kikat in oss mig och peppat mig i allt jag har gjort. När jag har vunnit priser, varit gravid, fött barn, fått nya jobb, förlovat mig, gift mig, startat företag... Ja då har kvinnor funnits där och varit glada för min skull. Unnat mig varenda sekund av lycka.
 
Kvinnor tar sig tid att skriva långa mail till mig om hur mycket de tycker om det jag skriver. Varje vecka får jag och Matilda meddelanden från kvinnor som tackar för en bra podcast. Som gillar det vi gör. HEJA ER! får vi höra. Ofta. Av kvinnor.
 
Jag har även mer än en gång nätverkat med och blivit lyft av olika bloggkollegor. Under åren har jag fått länkar och fina ord från Egoina, Lady Dahmer, Bloggkommentatorerna, Fnulan, Prinsessans dagbok, StinaLee, Evelina, Knivlisa, Knave... För att bara nämna några! Även Tyra har skrivit fint om mig och länkat hit (minns att jag blev så glad).
 
Under alla de år som jag har verkat på nätet har jag alltid känt att jag har haft en gigantisk hejarklack bakom mig fylld av peppande kvinnor. Och även män. Men absolut flest kvinnor.
 
Så att kvinnor skulle vara mer benägna att stå bakom jantelagen stämmer inte. Inte alls. Och kanske är det inte vad Tyra menar, men jag kände bara en brinnande känsla att berätta om min syn på saken.
 
Och det där med folk som tror att kvinnor inte kan unna varandra framgång eller ens samarbeta med varandra - Bull To The Mega Shit. För det kan vi.
 
 
 
 
Med min fantastiska kollega.
 

Skamlösa förslag

Elaine Eksvärd har skrivit ett bra inlägg angående företags ovilja att betala rimliga ersättningar för reklam i bloggar.
 
 
 
 
 
Jag håller med Elaine om varje ord. Det är skamlöst hur en del företag tror att dom kan få synas i stora, populära bloggar till priset av en tröja. Tack men nej tack till sådana dealar.
 
Min och Matildas podcast har över 70.000 lyssnare per episod. Det är MÅNGA människor. Vår främsta lyssnarkrets är dessutom kvinnor (men även män) och vi quinns är en otroligt köpstark målgrupp (yi-haa). Jag och Matilda har gjort massa re-search kring annonsering och prisbilder. Frågat runt bland framgångsrika, duktiga företagare och bildat oss en uppfattning om vart vi ska lägga oss i annonspris. Vi är INTE för dyra. Snarare tvärt om.
 
Alldeles för ofta får vi dock skamlösa samarbetsförslag. Senast i veckan var det ett företag som ville erbjuda oss rabatt om vi pratade om deras produkter i podden. I slutänden betyder det alltså att VI betalar företaget för att dom ska få höras inför 70.000 personer. Hur kan man ens erbjuda en sådan "deal"?
 
Grejen är den att personerna som mailar inte helt sällan är från en PR/kommunikation/marknadsavdelning. Borde det inte höra till yrkesrollen att man har någorlunda koll på prisbilderna i branschen? Det klart att man inte kan veta exakt vad folk tar betalt (innan man frågat) men man borde väl i alla fall  förstå att en annonsplats inför nästan hundratusen personer inte är helt gratis. Är det för att vi är "två unga kvinnor" (nåja) som företag kan med att ge så kassa förslag? Jag vill inte tro det, men ibland undrar jag.
 
Jag och Matilda älskar vår pod och vi driver den hellre som en hobby än säljer oss för billigt.
 
VÅGA ta betalt tjejer och killar. Det finns vettiga, ärliga och härliga företag där ute och det är dom du ska jobba med. Det är mitt råd.

Den stora fröhemligheten

Året var 2009. Vi bodde i Göteborg och hade just fått reda på att ett frö låg och grodde i min livmoder. Vårt första barn. Så omvälvande!
 
Vi hade ingen aning om hur vi skulle ta det hela vidare. Jag förstod att jag var tvungen att ringa till någon slags barnmorska. Vad nu det var för något? På jobbet googlade jag i smyg "gravid Göteborg" och fick fram ett telefonnummer.
 
Med största diskretion smög jag in i ett av jobbets mötesrum. Jag plockade upp min mobil och slog med darrande fingrar numret. Det här var STORT. Nästan större än själva befruktningen. Jag skulle för första gången berätta för en utomstående om mitt heliga tillstånd.
 
Signalerna gick fram.
 
- Hallå, svarade någon.
- Hallååååå, viskade jag. Hör du mig?
- Ja?
- Jag viskar för jag är på jobbet och ingen får veta det här som jag ska säga till dig. Det är hemligt. VÄLDIGT hemligt. Det nämligen så att jag är gravid. Eller jo. Jag tror det i alla fall. Vi fick veta i veckan. Hihi.
- Vad säger du?
- Jag är graviiiiiid, väste jag så högt jag vågade.
- GRAVID?
- Ja.
- Jaha. Då har du ringt fel.
Klick.
 
Jag vet fortfarande inte vem det var jag ringde.
 
 
Gravid i Göteborg. Fick sedermera kontakt med en barnmorska.

Ingen har rätt att värdera din kropp

Imorse klickade jag mig in på twitter (i vanlig ordning). Läser en tweet från min favvo When Darkness Falls.
 
 
 
 
 
Känner en liten förnimmande känsla om att det kanske handlar om mitt inlägg här. Fast... Näe? Det kan det väl ändå inte göra? *lever på hoppet*.
 
 
 
Jag skrollar och ser fler tweets...
 
 
 
Börjar känna igen mina ord *svettas*
 
 
Skrollar vidare.
 
 
Eh... *två CD-skivor tar sin form under mina armhålor*
 
 
 
 
BAAM!
 
Det handlar om mitt inlägg.
 
Sen ser jag att WDF även har lämnat en kommentar under inlägget.
 
 
 
 
Jag lägger mig platt.
 
Att vi ska sluta diskutera varandras kroppar gäller givetvis ALLA kroppar. Jag har formulerat mig fel för jag tycker inte att någons kropp är ett undantag från den regeln. Ingen har något med någons vikt att göra. Punkt.
 
Jag menade väl mest att jag är så jävla trött på att höra argumentet "hallå det är faktiskt faaaaaarligt med övervikt" så fort en kvinna vågar yppa att hon inte bryr sig om hur hon ser ut/äter/tränar. Vad har det med saken att göra? Jag har många gånger bloggat om att våga släppa de strama kroppstyglarna och varje gång är det någon som tycker att jag "hyllar övervikt". Alltså, VA?
 
Men jag håller helt med WDF i hennes kommentar om min formulering och jag tar till mig det.
 
I övrigt älskar jag When Darkness Falls. Jag följer hennes twitter (bäst), läser hennes blogg (SÅ bra) och när hon debatterar i Lady Dahmers kommentarsfält, ja då plockar jag fram popcornen och bara njuter. Hon är briljant. Den kvinnan.
 
Och tack för alla kommentarer under mitt inlägg. Blir ledsen när jag läser vad en del av er har fått höra om ERA kroppar. Ingen utomstående ska ta sig rätten att bedömma och värdera DIN kropp. Inte heller jag.
 
Ridå.
 
Tidigare inlägg