Glassigt minne
Jag sitter här och minns när jag köpte kulglass förra sommaren. Jag valde choklad, polkagris och mint.
Det tog mig ungefär en halv sekund att inse att polkagris och mint smakar exakt likadant!!
Förstår ni hur jobbigt det var att gräva sig igenom hundra lager mint för att komma ner till den neutraliserande chokladkulan???
Ja jag fick naturligtvis slänga lite av glassen. Annars hade jag väl hamnat i någon form av mintkoma och kanske inte suttit här idag.
Det tog mig ungefär en halv sekund att inse att polkagris och mint smakar exakt likadant!!
Förstår ni hur jobbigt det var att gräva sig igenom hundra lager mint för att komma ner till den neutraliserande chokladkulan???
Ja jag fick naturligtvis slänga lite av glassen. Annars hade jag väl hamnat i någon form av mintkoma och kanske inte suttit här idag.
Mintchock.
Vem på middag?
När folk får frågan vilken känd person de helst skulle bjuda på middag känns det ofta som att det väljs sådana där superluriga, ascreddiga personer. Typ någon som dött och sedan åkt femton gånger till månen i en egentillverkad raket och samtidigt skrivit en revolutionerande baklängespjäs på latin med förbundna ögon. Vilket ju icke är att förakta.
Jag hade nog bjussat Astrid Lindgren på middag. Hon är cool. Eller Kommandoran, för dels har vi tvångsdille på hennes just nu och så hade hon garanterat ätit upp maten.
Jag hade nog bjussat Astrid Lindgren på middag. Hon är cool. Eller Kommandoran, för dels har vi tvångsdille på hennes just nu och så hade hon garanterat ätit upp maten.
Thihi.
Att slippa tandbortsningen
Jag älskade fredagar när jag var liten.
Jag och brollorna fick köpa var sin påse snask a´10 kronor stycket. Sen åt vi fredagsmat, tittade på Disneyklubben och myste i soffan hela familjen.
Ibland toppades myset med att mamma (efter en del tjat) gick med på att låta oss slippa borsta tänderna. Då var vi uppe i himmelriket och vände, jag och min bröder.
En gång råkade jag av misstag att borsta tänderna trots att mamma beviljat nåd.
Gah!
Förstår ni hur lurad jag kände mig när jag insåg att jag tvättat gaddarna frivilligt??? Fruktansvärt! Jag ville bara radera och spola tillbaka hela rengöringen, få tillbaka den munhygien jag haft bara minuter tidigare. Fi fasen asså. Minnet bränner än.
Jag och brollorna fick köpa var sin påse snask a´10 kronor stycket. Sen åt vi fredagsmat, tittade på Disneyklubben och myste i soffan hela familjen.
Ibland toppades myset med att mamma (efter en del tjat) gick med på att låta oss slippa borsta tänderna. Då var vi uppe i himmelriket och vände, jag och min bröder.
En gång råkade jag av misstag att borsta tänderna trots att mamma beviljat nåd.
Gah!
Förstår ni hur lurad jag kände mig när jag insåg att jag tvättat gaddarna frivilligt??? Fruktansvärt! Jag ville bara radera och spola tillbaka hela rengöringen, få tillbaka den munhygien jag haft bara minuter tidigare. Fi fasen asså. Minnet bränner än.
Spiderchick - den ofrivilligt frivillige tandborstaren.
Håll i hop för skråen!
En sak som gör mig tokig när det gäller skräckfilm, det är att folk ideligen envisas med att skiljas åt i farliga situationer.
Om ett par till exempel äntrar ett mörkt hus som riktigt osar av blodiga mördare, ja då är det mer regel än undantag att den ena personen ska "springa iväg" medan den andra "väntar".
- Det fattar ni väl att ni aldrig kommer att hitta tillbaka till varandra, det kommer gå åt helvete!!! vill jag skrika och bryta mig in i handlingen.
Så puckat liksom.
Om jag och min kille steg in i ett ödsligt hus mitt i natten skulle jag antagligen sitta som en svettigt frimärke på ryggen på honom. Om min kille plötsligt föreslog att vi ska skjilas åt där i mörkret, ja då skulle skratta honom rätt upp i ansiktet och sedan sätta upp förslaget som nummer ett på listan över de mest korkade idéerna i världshistorien.
Om ett par till exempel äntrar ett mörkt hus som riktigt osar av blodiga mördare, ja då är det mer regel än undantag att den ena personen ska "springa iväg" medan den andra "väntar".
- Det fattar ni väl att ni aldrig kommer att hitta tillbaka till varandra, det kommer gå åt helvete!!! vill jag skrika och bryta mig in i handlingen.
Så puckat liksom.
Om jag och min kille steg in i ett ödsligt hus mitt i natten skulle jag antagligen sitta som en svettigt frimärke på ryggen på honom. Om min kille plötsligt föreslog att vi ska skjilas åt där i mörkret, ja då skulle skratta honom rätt upp i ansiktet och sedan sätta upp förslaget som nummer ett på listan över de mest korkade idéerna i världshistorien.
Spring spring!
Gravida allmängods
Jag pratade med gravida vänner i helgen.
Gravidvän 1 berättade att hon hade fått höra av en bekant att hon (den bekanta alltså) minsann också hade "varit jättetjock som gravid".
Gravidvän 2 hade fått höra att hon väntade en pojk för väntar man en flicka "brukar man inte bli så där stor utan bara få en kula mitt på magen".
Haha! Alltså...
Jag fattar ju att folk inte menar något illa, samtidigt kan jag häpna över hur en del uttalar sig. Jag minns själv när jag hade lilleman i magen och min kropp plötsligt blev helt okej att kommentera fritt kring.
- Är du säker på att det bara är ETT barn i magen? var en kommentar som jag fick... Hm... VARJE DAG!
- Näeeee jag har iiiingen aaaaaning. Vi har vägrat alla ultraljud för vi vill att det ska bli en överraskning hur många kids som kommer ut. Enlingar, tvillingar, trillingar... Ingen vet. Tjoho!
Duh.
Gravidvän 1 berättade att hon hade fått höra av en bekant att hon (den bekanta alltså) minsann också hade "varit jättetjock som gravid".
Gravidvän 2 hade fått höra att hon väntade en pojk för väntar man en flicka "brukar man inte bli så där stor utan bara få en kula mitt på magen".
Haha! Alltså...
Jag fattar ju att folk inte menar något illa, samtidigt kan jag häpna över hur en del uttalar sig. Jag minns själv när jag hade lilleman i magen och min kropp plötsligt blev helt okej att kommentera fritt kring.
- Är du säker på att det bara är ETT barn i magen? var en kommentar som jag fick... Hm... VARJE DAG!
- Näeeee jag har iiiingen aaaaaning. Vi har vägrat alla ultraljud för vi vill att det ska bli en överraskning hur många kids som kommer ut. Enlingar, tvillingar, trillingar... Ingen vet. Tjoho!
Duh.
2009 - gravid med en.
Ett dyrt jobbminne
Jag kom att tänka på en svettig grej som hände på mitt förra jobb.
Jag råkade via en hel del missförstånd och en stor mängd saker som hamnat mellan stolarna att "godkänna" en godsfrakt för flera miljoner kronor. Det vill säga ALLDELES för mycket pengar. Gulp!
Jag såg framför mig hur företaget skulle tvingas avskeda hela personalstyrkan, med mig i täten, för att kunna finansiera denna mastodontdyra miljontransport.
Alternativt hur jag skulle behöva betala frakten med egna fickpengar.
Alternativt hur jag skulle hamna i livstids fängelse.
Alternativt hur jag skulle gå till historien som den enda privatpersonen som ensam lyckats orsaka ett helt lands finanskris.
Alternativt hur min chef helt enkelt skulle dräpa mig. Något som jag i stunden kände var att föredra.
Som tur var förverkligades inga av mina skräcktankar. Hela missförståndet redde upp sig och alla, inklusive jag själv, fick behålla både jobb och livhank. Pjuh. Men innan dess. SKRÄCK!
Spiderchick tänker tillbaka på miljontransporten.
Varför inte?
Hej där!
Mitt namn är Moa.
Jag är modern (i alla fall hade jag tid att vara illmodern för några år sedan innan jag fick barn) (ni vet hur det är) och jag kan dansa. Kom bland annat tvåa i en danstävling på lågstadiet -92 etc etc. Var med som ofrivillig publik när mamma och pappa gick buggkurs -95. Insöp massa steg och så där.
Spelade teater som liten och deltog i uppsättningen Klas Klättermus där jag spelade en framstående statistmus i för små byxor (kostymören måste ha sett dåligt). Fick en utskällning för att jag åt riktig ost på scen när alla andra låtsades att de åt (hallå autentiskt skådespel någon???). I övrigt skötte jag mig bra.
Hoppas höra av er!
Moa
Madickenjul ja tack
När julen nalkas blir jag så fruktansvärt sugen på att leva i en Astrid Lindgrensaga. Typ Madicken.
Jag vill promenixa i galoscher, åka släde, gå på julotta, lacka klappar, griljera äpplen och ha en spädgris på köksbordet. Jag vill bo i ett rött trähus med vita knutar, plinga julsånger på ett piano och ha en gran med sådana där livsfarliga levande ljus i som bara tigger om att få bränna upp hela kåken.
Mys.
Jag vill promenixa i galoscher, åka släde, gå på julotta, lacka klappar, griljera äpplen och ha en spädgris på köksbordet. Jag vill bo i ett rött trähus med vita knutar, plinga julsånger på ett piano och ha en gran med sådana där livsfarliga levande ljus i som bara tigger om att få bränna upp hela kåken.
Mys.
Pressbild: Norstedts
Gransug
Nu är jag innerligt sugen på att ta in julgranen.
I min barndom klädde vi granen dagen innan julafton. Pappa valde ut och inhandlade trädet och varje år kom han hem med en spinkig, mager och gles stackare. Han tyckte väl synd om just dom varianterna.
Men med lite glitter och pynt blev det rätt vackert ändå. I egenskap av äldsta syskon bestämde jag var alla de fina julgranskulorna skulle hänga, naturligtvis valde jag alltid de centrala grankvistarna. Mellanbror fick sedan hänga upp de kantstötta kulorna och minstebror fick basa över skämspyntet. Det vill säga pyntet som ingen tyckte var fint men som fick vara med ändå, som utfyllnad.
Sedan stod granen där och glittrade i all sin spinkig prakt, tills vår katt Flisan inte kunde hålla sig längre utan tog sats från soffan och hoppade rätt ut i härligheten. Med resultatet att granen for i golvet och barren med den.
Så kan det gå.
I min barndom klädde vi granen dagen innan julafton. Pappa valde ut och inhandlade trädet och varje år kom han hem med en spinkig, mager och gles stackare. Han tyckte väl synd om just dom varianterna.
Men med lite glitter och pynt blev det rätt vackert ändå. I egenskap av äldsta syskon bestämde jag var alla de fina julgranskulorna skulle hänga, naturligtvis valde jag alltid de centrala grankvistarna. Mellanbror fick sedan hänga upp de kantstötta kulorna och minstebror fick basa över skämspyntet. Det vill säga pyntet som ingen tyckte var fint men som fick vara med ändå, som utfyllnad.
Sedan stod granen där och glittrade i all sin spinkig prakt, tills vår katt Flisan inte kunde hålla sig längre utan tog sats från soffan och hoppade rätt ut i härligheten. Med resultatet att granen for i golvet och barren med den.
Så kan det gå.
Här inväntas en gran.
Obs!! Spoiler alert!! Obs!!
Läs INTE vidare om du inte vill veta slutet på en film som jag inte kommer ihåg namnet på!
Okej?
Ja, vi såg alltså en film igår. Jag kommer inte ihåg titeln. Den handlade i alla fall om en krigsfånge som rymde och sprang runt ensam i en skog under hela filmen, inte en enda replik hade han. Sen träffade han på en stum kvinna som av förklarliga skäl inte heller hade en enda replik. Sen slutade filmen med att rymlingen red bort på en häst (som han hade fått av stum-kvinnan) mot oklara mål.
Detta kan ha varit den knepigaste filmen jag någonsin har sett. Där med inte sagt att det är den sämsta filmen jag någonsin har sett.
Okej?
Ja, vi såg alltså en film igår. Jag kommer inte ihåg titeln. Den handlade i alla fall om en krigsfånge som rymde och sprang runt ensam i en skog under hela filmen, inte en enda replik hade han. Sen träffade han på en stum kvinna som av förklarliga skäl inte heller hade en enda replik. Sen slutade filmen med att rymlingen red bort på en häst (som han hade fått av stum-kvinnan) mot oklara mål.
Detta kan ha varit den knepigaste filmen jag någonsin har sett. Där med inte sagt att det är den sämsta filmen jag någonsin har sett.
Bluffkänslan
Jag drabbades av världens bluffkänsla häromdagen och började tvivla asmycket på mig själv.
Inte är jag värd allt det roliga som händer i mitt liv! Jag som är så kass. Årets BloggMama blev jag för att Mama tycker SYND om mig. Jobbet på SN har jag fått för att dom TROR att jag är duktig, snart inser dom att jag suger och ber mig stoppa upp mina texter någonstans söderut på kroppen. Nu är det bäst att jag intensivnjuter av allt det här för snart spricker hela Spiderbluffen!!!
Jo det är sant! Exakt så tänkte jag. Fast jag vet att det inte är sant.
Ursäkta men nu ska jag bitchslappa min osäkerheten, hårt och länge. Sen ska jag gå vidare.
Inte är jag värd allt det roliga som händer i mitt liv! Jag som är så kass. Årets BloggMama blev jag för att Mama tycker SYND om mig. Jobbet på SN har jag fått för att dom TROR att jag är duktig, snart inser dom att jag suger och ber mig stoppa upp mina texter någonstans söderut på kroppen. Nu är det bäst att jag intensivnjuter av allt det här för snart spricker hela Spiderbluffen!!!
Jo det är sant! Exakt så tänkte jag. Fast jag vet att det inte är sant.
Ursäkta men nu ska jag bitchslappa min osäkerheten, hårt och länge. Sen ska jag gå vidare.
Psykologisk makt
Pinkoden till mitt Visakort har någon form av psykologisk makt över mig.
Befinner jag mig i affären och börjar tänk på min kod, ja då är det kört. Jag låser mig och glömmer helt enkelt bort siffrorna. Samma sak när min kille ska låna mitt kort, då kan jag för mitt liv inte ge honom rätt sifferkombo. En gång skickade jag iväg honom till Ica med mitt Visa och portkoden istället för kortkoden.
Nej, det jag behöver göra är att resolut stega fram till kortmaskinen och omedelbart, utan prut, knappa in min kod. Då blir det rätt. Allt annat spärrar mig och i förlängningen kortet.
Befinner jag mig i affären och börjar tänk på min kod, ja då är det kört. Jag låser mig och glömmer helt enkelt bort siffrorna. Samma sak när min kille ska låna mitt kort, då kan jag för mitt liv inte ge honom rätt sifferkombo. En gång skickade jag iväg honom till Ica med mitt Visa och portkoden istället för kortkoden.
Nej, det jag behöver göra är att resolut stega fram till kortmaskinen och omedelbart, utan prut, knappa in min kod. Då blir det rätt. Allt annat spärrar mig och i förlängningen kortet.
Sämsta dealen ever
Jag fick ett mail förra veckan:
Jag har alltså fått ett erbjudande om att KÖPA en väska för 1500 kronor bara jag skriver ett inlägg om den. Av alla sugiga erbjudanden jag har fått genom åren tar nog det här priset. Man kan säga att det här företaget tycker att jag betala för att skriva ett inlägg i min egen blogg.
ÄLSKAR´T!
Jag älskar att få superdåliga erbjudanden, något som händer titt som tätt. Det roar mig att en del företag tror att jag är så lättköpt att jag skulle göra reklam för dom i utbyte mot exempelvis en nyckelring (japp det erbjudandet har jag också fått). Jag älskar att fila på dräpande svar som jag sedan aldrig skickar iväg. Det är mitt egna lilla smutsiga nöje som bloggare.
Skämt åsido.
Låt er INTE utnyttjas på det här viset, kära bloggare.
ÄLSKAR´T!
Jag älskar att få superdåliga erbjudanden, något som händer titt som tätt. Det roar mig att en del företag tror att jag är så lättköpt att jag skulle göra reklam för dom i utbyte mot exempelvis en nyckelring (japp det erbjudandet har jag också fått). Jag älskar att fila på dräpande svar som jag sedan aldrig skickar iväg. Det är mitt egna lilla smutsiga nöje som bloggare.
Skämt åsido.
Låt er INTE utnyttjas på det här viset, kära bloggare.
Kändisrikedom
När jag var liten trodde jag att kändisskap per automatik innebar rikedom. Jag trodde att alla kändisar var rika. Ekonomiskt oberoende. Jag tänkte att det kanske fanns en instans någonstans som betalade ut lön till kändisar för att dom var... tja kända.
- Att bli kändis vore gött, sa jag och mina kompisar och såg framför oss hur vi skulle synas en stund i tv (BigBrother eller dylikt) för att sedan leva ett liv i rikedom.
Men så är det naturligtvis inte.
- Att bli kändis vore gött, sa jag och mina kompisar och såg framför oss hur vi skulle synas en stund i tv (BigBrother eller dylikt) för att sedan leva ett liv i rikedom.
Men så är det naturligtvis inte.
Reality - check!
Jag skulle bara stjäla showen
Jag fick ett tips på twitter i veckan:
Statist alltså? Det lät lockande, men njaaa... Jag skulle antagligen bara stjäla showen.
Förmodad händelseutveckling:
Johan Falk och Frank Wagner är inbegripna i vild skottlossning mot tio onda skurkar. Då kliver en statistkvinna (!) överraskande in i handlingen.
- A men va faaan grabbar, skriker statistkvinnan samtidigt som hon får upp en pistol ur fickan.
Hon rullar över en motorhuv, slår en omotiverad men cool kullerbytta vidare över asfalten och tar med ett enda pistolskott kål på samtliga tio skurkar.
- Det va som faaaan, utbrister Johan Falk.
- Medfödd talang, svarar statistkvinnan samtidigt som hon tar ett förföriskt grepp kring Frank Wagners nacke och...
Näe. Som sagt. Jag skulle bara stjäla showen.
Förmodad händelseutveckling:
Johan Falk och Frank Wagner är inbegripna i vild skottlossning mot tio onda skurkar. Då kliver en statistkvinna (!) överraskande in i handlingen.
- A men va faaan grabbar, skriker statistkvinnan samtidigt som hon får upp en pistol ur fickan.
Hon rullar över en motorhuv, slår en omotiverad men cool kullerbytta vidare över asfalten och tar med ett enda pistolskott kål på samtliga tio skurkar.
- Det va som faaaan, utbrister Johan Falk.
- Medfödd talang, svarar statistkvinnan samtidigt som hon tar ett förföriskt grepp kring Frank Wagners nacke och...
Näe. Som sagt. Jag skulle bara stjäla showen.
Att prata inför folk
Det här med att tala inför folk... Är det inte lustigt hur nervös man kan bli? Jag i alla fall.
I fredags satt jag kring ett bord tillsammans med åtta personer jag aldrig tidigare träffat. Vi skulle presentera oss själva. En efter en. Bara helt kort med namn, ålder och sysselsättning. En lätt uppgift kan tyckas men jag blev skitnervös!! Fick harpuls. Hjärtat började dunka.
Snart är det min tur... Snart ska jag säga mitt namn... Hjälp! Bara två personer kvar, sen är det jag. Strunt samma vad alla andra heter jag har fullt upp med att tänka ut vad jag själv ska säga... Vad heter jag nu då? Eh... Öhh... En person kvar!! Dunk dunk dunk dunk...
I skolan har jag också blivit så där supernervös vissa gånger. Typ vid upprop. Då sätter hjärtat igång och dunkar igen. Dunk dunk dunk...
Snart ropas mitt namn upp! Snart är det min tur att säga JA inför hela klassen. Hur ska detta gå??? Dunk dunk dunk...
Ja herreminge. Vad är det värsta som kan hända egentligen? Kan jag undra.
I fredags satt jag kring ett bord tillsammans med åtta personer jag aldrig tidigare träffat. Vi skulle presentera oss själva. En efter en. Bara helt kort med namn, ålder och sysselsättning. En lätt uppgift kan tyckas men jag blev skitnervös!! Fick harpuls. Hjärtat började dunka.
Snart är det min tur... Snart ska jag säga mitt namn... Hjälp! Bara två personer kvar, sen är det jag. Strunt samma vad alla andra heter jag har fullt upp med att tänka ut vad jag själv ska säga... Vad heter jag nu då? Eh... Öhh... En person kvar!! Dunk dunk dunk dunk...
I skolan har jag också blivit så där supernervös vissa gånger. Typ vid upprop. Då sätter hjärtat igång och dunkar igen. Dunk dunk dunk...
Snart ropas mitt namn upp! Snart är det min tur att säga JA inför hela klassen. Hur ska detta gå??? Dunk dunk dunk...
Ja herreminge. Vad är det värsta som kan hända egentligen? Kan jag undra.
Nakna fotbollsspelare när färg-tv kom till Sverige
Igår berättade min mamma och moster om tiden innan färg-tv. Televisionen var svartvitt när mamma och moster var små, förstår ni. Craaaazy I know.
Men så en dag i början på 70-talet köpte några kompisar hem en färg-tv. Den var snordyr och icke på något sätt jämförbar med dagens tv. När det visades fotobollsmatcher hann inte färgen med.
- Spelarna var för snabba och sprang ifrån, berättade min moster.
- Men gu sprang di runt nakna på planen? tänkte jag innan jag kopplade att det naturligtvis bara var färgen på kläderna som låg ett steg efter fotobollsspelarna. Inte plaggen i sig.
Men så en dag i början på 70-talet köpte några kompisar hem en färg-tv. Den var snordyr och icke på något sätt jämförbar med dagens tv. När det visades fotobollsmatcher hann inte färgen med.
- Spelarna var för snabba och sprang ifrån, berättade min moster.
- Men gu sprang di runt nakna på planen? tänkte jag innan jag kopplade att det naturligtvis bara var färgen på kläderna som låg ett steg efter fotobollsspelarna. Inte plaggen i sig.
