Läggningsgoda vänner

Mina barn är aldrig så goda vänner som precis vid läggning. 
 
Någon annan förälder som känner igen det syndromet?
 
Mina barn kan gå en hel dag och inte bry sig så värst mycket om varandra / bli osams så fort de råkar få ögonkontakt men så säger jag "nu är det läggdags" och som på en given signal blir barnen de bästa av vänner. Plötsligt kommer de på så många roliga lekar tillsammans att kreativiteten sällan finner några gränser.
 
Det byggs hinderbanor, tillverkas uppfinningar och spelas inhomhushandboll på osynliga planer. Igår kom dom på den briljanta idén att springa runt radhuslängan i kalsonger samt doppa sig själva i vattenpölar??
 
 
 
 
 
 
Dom har så roligt tillsammans att jag nästan inte har hjärta att bryta upp aktiviteten trots att timman är sen. Vilket får mig att ana att det kaaaaaan vara något slags... Trick? 
 

Glassätning med en plan

Små barn och glassätning alltså... Inte så mycket finess. Har ni tänkt på det?
 
Barn liksom bara hugger in på glassen utan utan någon som helst övergripande plan. Hugg med tänderna i botten på glassen, hugg på sidan, hugg ovanifrån... Allt äts i en enda salig röra oftast med resultat att alldeles för mycket glass balanserar på alldeles för lite fästyta mot pinnen/struten. 
 
Min egen glassätning må se spontan ut, men nej nej den är noga genomtänkt och planerad.
 
Nogger till exempel - först skalar jag av överdraget, bit för bit. Sedan slickar jag i mig vaniljen. Slutligen avnjuter jag nougatinnandömmet (godast av allt).
 
Eller päronsplitt - först äter jag av isglassöverdraget. Alltihop. Sedan påbörjar jag vaniljen. Jag geggar på intet sätt ihop dessa två komponenter. 
 
Mitt finaste glassminne måste för övrigt vara när åttaåringen var liten, typ 4-5 år, och av oklar anledning alltid ville köpa lakritspuck. Dock tyckte han inte om själva lakritsöverdraget (!) utan det fick jag lov att gnaga bort åt honom. 
 
HA!
 
Det är ju som att någon skulle köpa en Marabou chokladkaka och ba - jag vill bara ha pappret, kan du ta chokladen.
 
Jag har aldrig varit så lycklig kring glassätning varken förr eller senare. 
 
 
 
En glass innan huggandet börjar. 
 
 

En modest önskan

 Åttaåringen önskade sig inte mycket i påsk. 
 
- Mamma jag önskar mig bara, alltså BARA, liiiiite liiiiiite godis i mitt påskägg.
 
Paus...
 
- Och 345 kronor. 
 
Haha!
 
Alltså man måste ändå älska dramaturgin i detta önskemål.
 
1) Inled önskningen så att det låter som att du bara vill ha en tablettask, möjligen accompanjerad av en simpel påskfjäder 2) Servera sedan "345 kronor" som en parentes. 
 
Sjukt smart! 
 
Nu blev det tyvärr inga 345 kronor men väl ett helt gäng påskägg med bra-å-ha-grejer och gottigheter. 
 
 
 
 
 
 

Det starkaste jag ätit!

Åttaåringen bad att få köpa en suspekt burk med godis när vi var och handlade i helgen.
 
- Mamma ALLA på Youtube har testat det här!
 
Klassisk motivering från en person född 2009. Och jag lät honom köpa det. 
 
Karamellerna var enligt förpackningen så starka att de "bränner upp hjärnan". 
 
 
 
 
Ni ser ju. 
 
Därför ställde jag mig högst undrande till att tillverkaren hade satt startålder 3 år (!) på denna produkt?
 
 
 
 
 
Känns det rimligt att en person på 36 månader ska äta något som är "flaming hot"?
 
Eh?
 
Men vad vet jag. Suget att anskaffa sig en "brain burner" och ögon som expandera i sina glober kanske har sjunkit i åldrarna. 
 
Hela familjen Spiderchick var hur som helst tvugna att testa denna utlovade styrkebomb. 
 
 
 
 
 
Alltså karamellen må se oskyldig ut. Men...
 
VILKEN LITEN JÄDRA MOTHERFUKKER! 
 
SÅÅÅÅÅÅ STARK!
 
Efter två sekunders sugande kändes det som att jag hade fått första gradens brännskada i hela munnen. AJ AJ AJ AJ VAD DET SVED! Det kändes som den gången när jag fick kokande kaffe över handen, fast nu över tungan. Jag låg vikt över handfatet i badrummet och sprutade vatten direkt in i svalget för att sedan gå över till att klunka i mig ett halvt paket mjölk. 
 
Det kan vara det starkaste jag någonsin har ätit både i godis och matväg, faktiskt.
 
Hemskt! 
 
Min man där emot satt i soffan och mufflade på karamellen som om vore det en Ahlgrens bil.
 
VEM ÄR HAN ENS?? 
 
Jag rekommenderar inte det här godiset till NÅGON. Och då är jag ändå 417 månader gammal. 
 

Handboll med hejarklack

Igår hade åttaåringen handbolls-sammandrag. Vilket betyder att lag från olika städer i vårt närområde träffas och spelar match mot varandra under några timmar. Det handlar mycket om lek fortfarande, såklart. 
 
Den här gången var vi förutseende och packade med oss fika! HA! Vi är annars alltid den oplanerande, fikalösa familjen som får stå i svinlång kö till någon temporär kafeteria för att sedan swisha en halv dagslön för en ljummen kokkorv. Men inte igår inte! Nä nä. Nu hade vi förberett mackor och kaffe och festis och annat göttigt. 
 
Femåringen firade genom att äta upp merparten av all fika redan på vägen dit. 
 
 
 
 
 
 
Sen kollade vi på matcher hela eftermiddagen. Femåringen tycker alltid att det är väldigt spännande att vara med och heja på storebror och han sitter gärna med på tränarbänken. 
 
Vi vuxna ser ett gäng barn som spelar. Femåringen ser ett A-lag i elitserien som spelar. Han har stenkoll på vilka som som leder och vilka som har gjort mål (och då räknar man inte ens mål på den här nivån).
 
Mmm.
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - att ha ett småsyskon är att ha en livslång hejarklack
 
 
 
 

Ny familjemedlem

Åttaåringen har gjort en hund i slöjden. Han frågade mig och Spiderpapa vad vi tyckte att den skulle heta. Vi gillar ju som bekant att namnge saker i vår familj. 
 
- Dogmar, föreslog jag. 
 
Istället för Dagmar. DOGmar. Hänger ni med?
 
Briljant om jag får säga det själv. 
 
- Vad tycker du pappa? undrade åttaåringen. 
 
Spiderpapa funderade en stund innan han svarade.
 
- Tja... Den har ju tjusig päls så... Krullo. 
 
Ursäkta?
 
Vänta lite här... 
 
KRULLO!?
 
Men snälla rara det är ju som upplagt för att den stackars hunden ska bli rimmad på för resten av livet! Jag vet att man ska kunna heta vad som helst utan att för den sakens skull bli retad men man kan ju ändå ge djuret en rättvis chans??? 
 
A ja.
 
Nu heter den i alla fall Krullo. 
 
 
 
Krullo i profil. 
 
 
 
Krullo framifrån. 
 
 

Inte bara lek

- När man blir äldre blir allt så avancerat. På förskolan får man bara leka... suckade åttaåringen idag.
 
- NÄ-HÄÄÄÄ! protesterade femåringen.
 
- Inte? Ni leker väl på förskolan? undrade jag. 
 
- Inte bara! svarade femåringen stött. 
 
- Nähä?
 
- Jag äter frukost. Och så måste jag faktiskt städa! Och sen äter jag lunch också. Så det är inte BARA leka! 
 
Nä nä.
 
Fair enough.
 
Rätt ska vara rätt! 
 
 
 
Person som inte bara leker. 
 

Sk bar

I lördags gjorde vi heja heja-skyltar till Melodifestivalen.
 
Barnen hejade på Barbi Escobar och Martin Almgren och tillverkade en skylt där efter. Man bara måste älska att dom stavade Escobar - sk bar.
 
 
 
 
 
Så himla rimligt. 
 
Men så är ju barn i grund och botten de mest logiska varelserna någonsin. 
 

Storebror visar vägen

Att ha ett storasyskon kan vara knepigt men det är också att ha en ständig källa till inspiration.  
 
Femåringen suger likt en hungrig svamp åt sig allt vad storebror gör. 
 
Igår byggde åttaåringen och hans kompis en koja.
 
 
 
 
 
Vips hade femåringen också byggt en koja.
 
 
 
 
Sen ritade åttaåringen en lapp och satte upp på sin koja och då var femåringen inte sen att snickra ihop en lapp till sin koja. 
 
 
 
 
 
Sen gjorde åttaåringen och hans kompis matteläxa på datorn.
 
 
 
 
 
Då ville femåringen också göra en läxa. Jag gav honom i uppgift att skriva sitt namn, skriva siffrorna 1-10 och klistra minst tre snygga klistermärken på ett papper. Denna uppgift tog han sig an med stort allvar. 
 
 
 
 
Sen spelade åttaåringen tv-spel och då sitter lillebror alltid och tittar på första parkett. 
 
- Du är bäst i spelet, säger lillebror. 
- Tack, säger storebror. 
- Du kommer vinna, säger lillebror.
- Jag vet, säger storebror antagligen uppfylld av allt beröm. 
 
 
 
 
 
Tänk vad praktiskt att ha en storebror ändå. Och en lillebror. 

Kramig ettåring och oberömda sängar

Igår firade vi barnens kusin som fyller ett år.
 
Födelsedagsbarnet själv delade ut väldigt mycket kärlek, i synnerhet till åttaåringen. Men så är ju åttaåringen som bekant en bebismagnet av rang. 
 
 
 
 
Som vanligt hade min svägerska bakat värsta insta-grejerna. Ja, alltså sådant som är både gott och som lätt platsar på tjusig bild till Instagram. Senast gjorde hon ju den här makalösa ponnytårtan. Själv har jag aldrig bakat själv till barnens födelsedag på grund av att jag tycker att det är fullt upp med att bara hinna städa inför ett kalas. Skulle jag även baka muffins och ponnytårtor hade jag snart sprungit in i den oberömda sängen*. 
 
All cred till min svägerska med andra ord! Hon är fantastisk. 
 
 
 
 
 
* Den oberömda sängen är den berömda väggens okända släkting. I den hamnar trötta personer som åtagit sig lite vääääl många familjeuppgifter på en och samma gång. 
 

Skolbänken igen

Idag har jag varit med åttaåringen i skolan.
 
Det har han velat sååååå länge och idag blev det äntligen en lämplig lucka. Jag tog på mig mitt imaginära bälte av kunskap och traskade med till skolan. Vi har cirka fem minuters gångväg dit vilket är lyxigt. 
 
Jag fick presentera mig för alla barn i klassen och berätta vad jag jobbar med. Den här gången nöjde jag mig med att sammanfatta det som att jag jobbar med sociala medier. 
 
- Vet ni vad sociala medier är? undrade jag.
- Näääää, svarade barnen. 
- Vet ni vad Instagram, Youtube och Snapchat är?
- JAAAAA! tjoade barnen. 
- Då så. 
 
Sen var det mattelektion. Jag är SÅ imponerad över en lärares pedagogiska tålamod vad gäller att hjälpa barnen. Själv har jag som bekant noll tålamod och basunerade glatt ut de rätta svaren efter barnets cirka 0,001 sekunds betänketid. Om jag vore lärare skulle mina elever lära sig noll. Men å andra sidan skulle dom vara sjukt långt fram i läroplanen?!
 
 
 
 
 
Sen var det rast och Sverige visar sig verkligen från sin vackraste sida just nu! Is, slask, vattenpölar och så lervälling på det. Mys. 
 
 
 
 
Jag var möjligen inte klädd för ändamålet men agerade ändå tapper och o-huliganisk fotbollssupporter när åttaåringen och hans kompisar spelade match. 
 
 
 
 
Efter rasten var det dags för träslöjd. 
 
 
 
 
Barnen övade på att spika och jag joinade. Ursäkta, men varför har ingen berättat för mig hur kul det är att slå in spik i en bräda? Jag hamnade i något slags meditativt tillstånd och ett tag var det bara jag, min spik och min bräda... Mm... 
 
 
 
 
Efter träslöjden var det lunch. Den fotade jag inte på grund av att jag lunchade vid samma bord som sju nyfikna åttaåringar och jag ville helst inte dra åt mig mer uppmärksamhet än den som redan var. Men ni får tro mig när jag säger att det serverades en stor salladsbuffé, kyckling och nudelwook. Kanske det godaste jag har ätit på hela veckan! True story. 
 
Sen var det rast igen och då stannade jag kvar inomhus och betade av några mail. Åttaåringen hade ändå fullt upp och jag är så glad att han har så många fina kompisar!
 
 
 
 
Efter lunchrasten var det fredagsfilm följt av en veckosammanfattning. 
 
Sen sa vi hej då. 
 
En mycket trevlig skoldag! 
 

Jag slår dig!

Bröderna Spiderchick hamnade i någon slags konflikt igår. 
 
Lillebror: Jag ska slå dig! 
Storebror: Neeeeeeej! 
Lillebror: Jo nu slår jag dig!! 
Storebror: Neeeeeeej! 
Lillebror: JO! 
Storebror: Vänta jag måste bara gå på toaletten först. 
Lillebror: Okej. 
 
Haha... 
 
Att låta brorsan få uträtta behov mitt i konflikthärden måste väl ändå tyda på någon slags syskonkärlek?
 
 
Spiderkidsen på julafton (inget slagsmål då). 
 

Hamster vs katt

Barnen här hemma vill GÄRNA ha ett husdjur. 
 
Dom har länge varit helt överens samt inställda på att vi ska ha en katt. I veckan har femåringen dock börjat vackla i sin önskan och vill nu hellre ha en hamster. 
 
Fem positiva grejer med en hamster enligt femåringen:
 
1. Dom kostar inte lika högt som en katt.

2. Dom är sötare.

3. Vi måste köpa en saltsten till den! 

4. Dom har tassar.

5. Sen vet jag inte. Nu får du komma på något mamma.

 

Jag kom på att vi kunde Youtuba hamstrar vilket ledde oss in på Tiny dwarf hamster in a tiny playground. 

 

 
 
 
Gah! Ursäkta men vem kan motstå en liten liten hamster på en liten liten lekplats?
 
Nu slog hamstersuget till. Det måste jag erkänna. 

Tomteträff

I lördags träffade vi tomten och barnen lämnade sin önskelistor. Femåringen önskar sig bilar och var mycket noga med att poängtera för tomten att det ska vara ögon på bilarna. 
 
- Eh ja visst... svarade tomten och såg möjligen lite förvirrad ut. 
 
Femåringen syftade alltså Blixten-bilar, dom har ögon. 
 
Åttaåringen skrev "overwatch" på sin önskelista och det hade tomten lite svårt att tyda innan jag fick rycka in och förklara att det är ett dataspel. 
 
Alltså, det kan inte vara lätt att vara tomte! Inte nuförtiden när gunghästar och klippdockor för länge sedan försvunnit från önskelistorna till förmån för mer komplexa önskemål så som motorfordon med anatomiska organ och interaktiv underhållning med engelska namn. 
 
 
 
  
 

Pepparkaksdelaren

Igår gjorde mina barn världens kanske bästa, och möjligen smuligaste, uppfinning. Nämligen en pepparkaksdelare! Jajjimen. 
 
- Så slipper man dela för hand! förklarade åttaåringen.
 
Och det vet vi ju alla hur segt och tråkigt det kan vara att hålla på och dela en pepparkaka. Jag har mer än en gång önskar att någon eller något annat skulle kunna göra det ÅT mig. Jag antar att ni har känt det samma.
 
Hur gick då denna eminenta uppfinning till? Jo. 
 
Först band barnen ett snöre runt en stol. 
 
 
 
 

Femåringen drog sedan i snöret så att det ena stolsbenet lyftes. 
 
 
 
 
 
Efter det placerade åttaåringen en pepparkaka under stolsbenet.
 
 
 
 
 
Han tog en sax, klippte i snöret och...
 
 
 
 
SWOOSH! Stolsbenet for ner i golvet och delade pepparkan. 
 
 
 
Man bara måste älska uppfinningar som förenklar livet! 
 
För er som vill ha en ännu tydligare beskrivning över uppfinningen så finns det en film här. 
 
 
 

Barn på jobbet

Idag har det varit studiedag i skolan så jag och Matilda tog med våra äldsta barn till jobbet.
 
Dagen inleddes med iPad-spel. 
 
 
 
 
 
Sen ville barnen testa hur långt man kan dra ut gummigubben Stretch Armstrong.
 
Svar: Långt. 
 
 
 
 
 
Eftersom just den här uppgiften kändes extra viktig ville även mammorna samla sin gemensamma styrka och testa hur lång Stretch Armstrong kan bli. 
 
 
 
 
Sen har white board-tavlan i mötesrummet nyttjats flitigt. Kanske mer än på mycket, mycket länge. 
 
Vad är det med barn och white board? Hur kul kan det vara? Jag minns själv hur jag drogs till dessa. Och varför ligger det alltid pennor vars färg inte går att sudda bort i anslutning till en sådan tavla? Det finns ett antal white boards runt om i länet som jag har singerat permanent genom åren. Om man säger så. 
 
 
 
 
Tur att ingen penna idag var permanent för i så fall hade white board-tavlan i vårt mötesrum för evigt varit tatuerad med en bajs-emoji och ordet "pillesnoppkorv". Möjligt att detta illustrerades under extremt muntra former. 
 
 
 
 
Sen käkade vi naturligtvis lunch. 
 
 
 
 
Efter att barnen agerat modeller till några bilder i vår fotostudio sa vi dab, hej då och tack för idag.
 
 
 
 
Ingen person under 10 år har lidit denna arbetsdag. Som ni kanske förstår.
 
Över och ut. 

Luftmakarkepa

Jag hittade en bild i arkivet, från när åttaåringen var fyra år och uppfann en "luftmakar-kepa", som han själv kallade det. 
 
Luftmakarkepan var en sorts huvudbonad som bestod av en keps, en eltandborstladdare och ett liggunderlag. Laddaren hängde fram på kepsen och liggunderlaget var kopplat baktill. 
 
 
 
 
 

Jag minns att jag tyckte att det verkade lite opraktiskt att ha massa saker dinglande runt öronen men det var väl bara jag som var gammalmodig och lilleman som var före sin tid.
 
Snart går väl alla runt med luftmakarkepor och laddar eltandborstar och sover på liggunderlag i parti och minut och då kan jag stå där och skämmas med skägget i brevlådan.

Houston we have a åttaåring!

Idag har jag varit mamma i åtta år. 
 
Den 10 september 2009 kom han till oss. Den där personen som ändrade våra liv för evigt. Som en skrikig liten virvelvind intog han våra liv och fick oss verkligen att känna att vi levde. 
 
- Nu ska ni minsann få känna på hur det är att vara föräldrar mjehehehe, sa han och gnuggade sina små händer. 
 
Sen sov vi inte en hel natt på ett år och jag slog upprepade rekord i marathonamning. Den lilla bebis som vägt blott 2400 gram vid födseln vägde vid 10 månader 10 kilo. Då kanske ni förstår proportionerna av hur mycket han ammade. 
 
- BARA BRÖSTMJÖLK? utbrast BVC-sköterskan lika delar förvånat lika delar förfärat vid frågan om kostvanor. 
 
Vi slet det första året, jag och Spiderpapa. Vi slet med sömnbristen och att hitta våra roller som föräldrar. 
 
Sen plötsligt kom Det Stora Lugnet. Den skrikiga och missnöjda lilla bebisen hade vuxit upp till ett synnerligen nöjt barn. Och sedan dess har han varit nöjd. Och enkel. Så himla enkel. 
 
Gillar skolan, sina kompisar, spelar fotboll och handboll. Tycker om att se på reality-tv med sin mamma (obs ej Paradise Hotel). Älskar när vi träffar kompisar, reser och hittar på saker. Är aldrig rädd men lite känslig. Snäll. Rolig. Iakttagande. Lugn. 
 
Vi är så STOLTA över denna lilla människa som håller på att bli stor. Och det säger vi till honom varje dag. Är det något som jag vill att mina barn ska veta så är det att jag 1) älskar dom och 2) är stolt över dom. Varje dag. För att dom är dom. 
 
 
 
I Göteborg våren 2010.
 
 
Med kompisen 2011. 
 
 
 
Med lillebror 2014. 
 
 
 
På Kreta 2015. 
 
 
 
På morbrors bröllop sommaren 2017. 
 

May the släktkalas be with you

Idag har vi haft släktkalas för vår sjuåring som fyller ÅTTA ÅR imorgon! Hurra! 
 
Han meddelade igår kväll att han inte ämnade sova ens en sekund under hela natten. Lillebror, som även han har känt av situationens nerv, tränade för fullt på att sova räv ända tills han blev så trött att han somnade som en människa. Det vill säga med båda ögonen slutna. 
 
Idag klockan 11, efter mycket längt längt och åter längt, kom så äntligen släkten för att fira.
 
Tårtan hade jag beställt från en kompis, med smak av hallon och lakrits. Titt´ så fin! Allt efter önskningar av födelsedagsbarnet. 
 
 
 
 
 
 
Själv tycker jag att det bästa med kalaset var min mans brorsbarn som jag är typ ingiftasfaster åt? Hon är sju månader och den SNUFFSIGASTE lilla människan EVER! Jag orkar inte! Hon är så go att jag bara vill steka upp henne i smör och äta till middag. Är det normalt att känna sådana kannabalistiska känslor??
 
Ni behöver väl inte säga något till hennes föräldrar. 
 
 
 
 

Ålderschock

Jag och barnen såg en intervju igår, med barnprogramledaren Farzad.
 
Farzad är född 1984 berättade speakerrösten. 
 
- 84! utbrast jag. 
- 84?? upprepade sjuåringen. 
 
Jag för att jag alltid blir förvånad när framgångsrika människor är yngre än mig. Sjuåringen för att han trodde att Farzad var 84 år gammal. 
 
Oklart vem av oss som var mest chockad. 
 
 
En som är född 1983.
 
Tidigare inlägg Nyare inlägg