Trevlig helg och panikpicknick

Vilken kanonbra helg vi har haft! Bio, kalas, grillkväll och massa trevligheter. 
 
Idag har sjuåringen haft klassfotboll. Klassfotboll betyder att olika skolklasser i kommunen möter varandra i just fotboll. Förra året hade vi förberett NOLL vad gäller matsäck. Medan alla andra familjer sippade på hembryggt kaffe och mumsade kärlekfullt medhavda smörgåsar stod vi i långa köer och swishade till oss blaskig korv. Vi hade inte ens med oss en filt att sitta på. Så i år tänkte vi ta revansch! Bre mackor med goda pålägg, baka bullar, blanda saft och ta med campingstolar. 
 
Klipp tilll... Söndag morgon kl 08:00. Familjen Spiderchick har förberett noll och dessutom vaknat alldeles försent så nu är det BRÅTTOM. Vi hoppar i kläderna och äter frukost i farten. På väg till fotbollsområdet sladdar Spiderpapa upp bilen en meter från entrén till Statoil samtidigt som jag kastar mig in genom dörrarna och skriker till kassabiträdet UPP MED HÄNDERNA OCH GE HIT ALLA RISIFRUTTI SOM NI HAR! 
 
Nä okej så kanske det inte gick till exakt, men ungefär. 
 
Jag kan bli lite less på hur ostrukturerade vi är men samtidigt så är vi dom vi är och vi är bra ändå. Sådetså. 
 
Vi fick i alla fall ihop lite picknick och sedan hade vi en riktigt mysig och rolig dag tillsammans med sjuåringens klass!
 
 
 
 
 
Nu ska jag däcka framför någon slags serie. 

Innebandyavslutning

Igår hade sjuåringen innebandyavslutning.
 
Alla barn och ungdomar i klubben samlas på Arena Skövde och spelar kompismatcher tillsammans, för att det är roligt. Och det ÄR väldigt roligt. De större barnen och ungdomarna är så fina mot de mindre. Peppar, hejar och berömmer. Så härligt att se. 
 
 
 
 
Fyraåringen kämpade på vid sidan av planen. Han träffade även en ny kompis som var 5 år. 
 
- Hur gammal är du? frågade kompisen. 
- Jag är 8 år, svarade fyraåringen utan att blinka. 
 
Kompisen såg för en sekund konfunderad ut men verkade sedan acceptera det faktum att han alltså var huvudet längre än en andraklassare. 
 
 
 
 
 
 
Jag kämpade på med mina nya skor! Eller kämpade och kämpade. Jag GLED genom hallen! 
 
- Say hello to my little friends, sa jag till alla jag mötte och pekade mot mina fötter. 
 
 
 
 
 
 
Efter en rolig kväll med gemenskap, varmkorv och kaffe i plastmugg åkte vi hem, glada och nöjda.
 
- Mamma det har varit så KUL! sa sjuåringen innan han somnade. 
 
Och det är hela grejen med fritidsaktiviteter tycker jag. Att det ska vara roligt och tillföra en upplevelse utöver skolan.
 
Många är så fokuserade på att barnen ska röra på sig eller prestera till varje pris och visst, det är viktigt med rörelse. Men jag tycker att det allra viktigaste är gemenskapen och att man har roligt. Har man roligt kommer det andra utan att man tänker på det. Vi pratar aldrig i termerna motion eller prestation för vi tycker inte att det är begrepp som barnen behöver kunna. I ett samhälle där vi är besatta av olika kroppsideal och där vi lägger människovärde i hur bra du presterar, kommer barnen att översköljas av den informationen tids nog. Vi besparar dom vetskapen så länge det går. 
 
Oavsett är jag så sannslöst stolt över båda mina barn. Jag går efter dom och sprätter som en mallig höna. I nya skor. 
 

Flugtämjaren

Sjuåringen fångade en fluga i vårt sovrum igår. Snart var flugan alldeles tam och fick namnet Doko. 
 
Doko var under kvällen med och åt middag (han fick pizzarester, vi andra åt vego-stroganoff), han hoppade runt i en hage byggd av plusplus-bitar, tittade på när barnen borstade tänderna samt satt på sjuåringens axel och såg allmänt from ut. 
 
När det var läggdags var vi alla rörande överens om att Doko var en del av familjen!
 
Naaaww...
 
 
 
 
 
 
Idag måste jag dock meddela att det kan hända att jag råkade komma lite för nära Doko när jag dammsög tidigare... Och det kan hända att Doko nu ligger begraven i en dammsugarpåse som borde ha tömts i alla fall för en månad sedan... Jag säger absolut inte att det ÄR så. Jag bara håller möjligheterna öppna för att det kan vara så. 
 
Japp. 
 
Så nu vet ni. 
 
Bra. 
 
Ursäkta men vem sitter och putsar vingarna på en tuss av damm och flyger INTE IVÄG när det kommer ett dammsugarmunstycke alldeles för nära? Va?? Jag bara undrar?? 
 

Saker man undrar

Vid läggning ställs det en hel del frågor i vårt hushåll. Det undras och funderas och stöts och blöts kring livets alla frågor. 
 
Saker två små personer kan undra vid läggdags:
 
Hur stor kan en vagel bli? (som en sten kanske?)
Hur gammal är Hero i Gladiatorerna? (42 kanske?)
Har en gladiator brutit armen någon gång? (kanske det) 
Varför har gladiatorerna inget hår på bröstet? (dom rakar sig)
Varför då? (en smaksak)
Men VARFÖR? (en del trivs med det)
Vad betyder att man trivs med det? (att man tycker det är härligt)
Hur stavas De vet du? ( d e v e t d u)
Kan vi kolla på dom på Youtube? (morgon!) 
Är det sant att man nyser av peppar? (eee njaaooo)
Vilket djur på jorden blir äldst? (sköldpaddan?) (obs! vild chansning)
Varför blir det ljust på morgonen och sen mörkt? (öööh det är så solen jobbar) 
Vad händer om solen försvinner? (då dör jorden) 
Vart tar vi vägen då? *avbryter utfrågningen på grund av akut existentiell ångest*
 
 
 
Mamma som möjligen inte vet allt, men ändå försöker. 
 
 

Längre än en hals

- Jag är längre än dig! konstaterade sjuåringen triumferande åt sin lillebror idag. 
- Men jag är längre än din HALS! kontrade fyraåringen minst lika triumferande. 
 
Ha!
 
Det gäller att dra i rätt kontrings-trådar.
 
 
 

Älska småsyskon

Fyraåringen fick ett paket russin när vi handlade igår. Något som storebror ville ha del av. 
 
- Kan jag få smaka? bad sjuåringen. 
- Du får ETT russin, svarade fyraåringen. 
- Jag vill ha två! 
- Du får ett! 
- Jag vill ha tre! 
- Du får åtta! 
- Okej. 
 
Eh. Ja. 
 
Man bara måste älska småsyskon och deras sviktande uppfattningsförmåga vad gäller mängd. 
 
 
 
Storbrish och lillbrish denna morgon.
 

Åldersnojor

Samtal med barnen.
 
Fyraåringen: Mamma hur gammal är storebror när jag är 8 år?
Jag: Då är han 11 år.
Fyraåringen: Hur gammal är han när jag är 11 år?
Jag: Då är han 14 år.
Sjuåringen: När jag blir 14 år kommer jag få massa finnar! 
Fyraåringen: När jag blir 14 år kommer jag bli GALEN!
 
Eh.
 
Ja.
 
Vi nojar alla över olika saker. 
 
 
En liten nojare kikar ut från sin vagn. 
 

Ovanlig frukost på sängen

Igår vaknade jag av att fyraåringen la en fuktig mun mot mitt öra och väste.
 
- Mammaaaaa... Vakna INTE! Du kan sova längre idag.
 
Min ögonlock stod genast i givakt!
 
Öronen lika så. 
 
INGET får en förälder att vakna lika snabbt än när barnen ger löfte om sovmorgon.
 
Från köket hörde jag tissel och tassel och efter en del smällande i diverse lådor och kylskåpsdörrar kom barnen in med frukost på sängen åt sin mamma och pappa. En vanlig ostmacka och en ovanlig popcornmacka med sylt.
 
 
 
 
 
Fyraåringen har dock svårt att ge bort ätbara saker utan att börja äta av det själv så han smaskade glatt i sig den ovanliga mackan. 
 
Jag tackade för både det och frukost-på-sängen-omtanken. 
 

Övernattning

Är det söndag jämt? Va? Det känns så. 
 
I helgen har sjuåringen sovit över hos en kompis för första gången. Det kändes stort. Kanske mest för mamman. 
 
Jag (till sjuåringen): Du vet att du ALLTID kan ringa efter mamma och pappa.
Sjuåring: Ja.
Jag: Även om det är sent på kvällen eller mitt i natten.
Sjuåring: Mm.
Jag: Bra. 
Sjuåring: Fast det vill jag nog inte.
Jag: Vaddå?
Sjuåring: Att ni hämtar mig mitt i natten. 
 
Nä nä. Okej då. 
 
Övernattningen gick jättebra. Både sjuåring och kompis hade sovit som stockar.
 
Fyraåringen som inte övernattar med kompisar ännu (men det säger väl bara swosh så är han där också) fick lov att vara uppe så länge han ville. Han höll tappert ut ända till klockan 19:20 innan han somnade bredvid mig i soffan. Mysssssigt.
 
 
 
 
 
 

7 år

I lördags fyllde vårt förstfödda barn 7 år. 
 
SJU ÅR! 
 
Hur många har hängt med och minns när han kom till världen? :-))))
 
Här är första bilden på honom:
 
 
 
 
 
 
Vår lilla lilla bebis. 2415 gram tung och 42 centimeter lång. Född sex veckor för tidigt. 
 
Jag minns att jag vaknade den där morgonen, 9 september 2009, med en molande värk i magen (här bloggade jag om det). Men eftersom jag bara var i vecka 34 plus 2 så tänkte jag aldrig tanken att förlossningen var igång, jag trodde snarare att det var förvärkar och att jag behövde vila. Jag sjukanmälde mig från jobbet och lämpligt nog var min man ledig just den dagen. Vi låg hemma i soffan och myste och tittade på flera säsonger av humorprogrammet Morgonsoffan. På eftermiddagen var vi på en kurs som försäkringskassan höll i, "så lär du dig ta ut föräldrapeng" typ (tydligen kan man inte göra den processen enkel, utan skapar istället kurser för at folk ska fatta). Sen köpte vi pizza med våra kompisar Johan och Anna. Jag mådde bra, men var trött och den där molvärken gav inte med sig. 
 
På kvällen kunde jag inte sova.
 
Vid midnatt hade jag fortfarande inte kommit till ro och molvärken hade dessutom tilltagit. Jag gick upp på toaletten och insåg att det rann vatten utmed benet. Några minuter senare kom det blod också. Vi ringde till Östra sjukhuset som sa att vi fick komma in. I bilen började jag få sannslöst ont! Men inte en enda gång tänkte varken jag eller min man att det var förlossningen som hade startat. Först när barnmorskan sa "du är öppen tio centimeter, inatt blir det en bebis" insåg vi att... VA?? EN BEBIS? NU? 
 
Visserligen visste jag om att jag var gravid men ändå - I did not see that one coming!
 
Sedan förlöpte en tumultartad timma. Krystvärkarna startade och jag hade så ont att jag tidvis trodde att jag skulle tuppa av. Jag krystade och krystade utan att mycket hände. Barnmorskan märkte att bebisen var stressad och plötsligt befann sig ett helt hav av människor i rummet och en läkare meddelade att hon skulle plocka ut bebisen med silkesvantar tång. TÅNG! Japp. Mycket ska man vara med om i livet.
 
Ut kom bebisen. Vårt barn! Cirka klockan 03:30 10 september 2009. 
 
Här kan ni läsa mer om förlossningen. 
 
Så här i efterhand tänker jag att det var någon med mandat att möblera i universums lagar som såg till att förlossningsstarten sammanföll med att min man var ledig från jobbet. För vi hade verkligen en mysig dag den där 9:e september 2009, innan vår tillvaro förändrades för alltid. Och Morgonsoffan är ett program som ligger mig varmt om hjärtat. 
 
Nu är han sju år. Vårt barn. Går i skolan. Läser och skriver. Spelar fotboll. Är en god kamrat med fina kompisar. Älskar att leka med lego. Är en person med mycket empati. Känslig. Lugn. Finurlig. Klok. Enkel att ha att göra med. Jag är så MAKALÖST stolt över vår sjuåring (över båda våra barn såklart) och den person han är. Han gör mig megamallig varje dag. Och lycklig. Älskade barn ♥
 
 
 
Sjuåring med lillbrollan. 
 

Rabatt-aktivitet

Min man tyckte inte att vår igenvuxna rabatt räknades som en ny gräsmatta. Nähä nä.
 
Istället tyckte han att vi skulle gräva upp rabatten "på riktigt". Okej. Sagt och gjort. Hela familjen engagerade sig i  projektet. 
 
 
 
 
 
 
6-åringen grävde så det riktigt sprutade blomlökar ur jorden och 4-åringen eh... Lassade jord ner i den svarta sopsäcken. Möjligen en oklar syssla men han var stolt över sin insats så vi lät honom hållas. 
 
 
 
 
 
 
 
När vi hade grävt och stånkat i två timmar var det helt klart läge med pizza till middag. 
 
- Den här dagen har varit SÅ rolig! utbrast 6-åringen vid matbordet. 
 
Japp. Känns gött att veta att det inte behöver vara så dyrt att roa barnen. 
 

En bra dag och vädret var också fint

Idag gick så klassfotbollen av stapeln. Jag har ju skrivit om dess förberedelser här och här
 
Vilken succé det blev! Det var en fröjd att se sexåringarna spela fotboll. Otroligt spännande matcher också! Mest för att det mesta sker av en slump i den där åldern. Det är ett rent lotteri som avgör vart bollen ska hamna någonstans vilket ju är ett spännande upplägg rent dramaturgiskt. Någon av ungarna går in för det järnet, en annan driver bollen åt fel mål och en tredje har satt sig ner i gräset för att spana närmare på ett kryp. Och när någon funderar på vart hen ska dribbla här näst står övriga spelare still på planen och inväntar artigt bollhållarens beslut. Underrrrrbart!
 
Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med fotboll men det här var min typ av match. Helt klart.
 
Vi föräldrar och syskon hejade på och bullade upp med filtar och picknick mellan matcherna. Eller nja. Vår familj hade självklart missat att förbereda picknick och fick istället direkthandla dyrt i den intilliggande kiosken, men ändå.
 
En mycket bra dag!
 
 
 


 
 

Tveksam fredsmäklartakik

Det är inte alltid helt lätt att hålla sams med sitt syskon.
 
Konversation tidigare idag:
 
Treåringen (till sin storebror): Nu tycker jag att vi är SAMS! 
Sexåringen: Näeeee.
Treåringen: JO! Annars kastar jag lego på dig! 
 
Haha... 
 
Jag säger då det. Syskon syskon. 
 
 
 
Brollorna! En bild för några år sedan.

Morgontrött vs morgonpigg

Att få upp 3-åringen ur sängen om morgonen nu förtiden är inte det lättaste.
 
Goooodmorgon nu är det dags att vakna! Waky waky! Se så nu går vi upp. Hallå? ÅÅååååååå NU går vi upp, yessss! Eh.. Inte? Hallå? Någon? En liten fena av en muskel som möjligen kan tänka sig att stiga ur sängen? Inte det? Nähä nä. Okej. Du fortsätter sova? Jag förstår. 
 
Det här med att vara ute och leka i solen från morgon till kväll tar på krafterna.
 
 


 
6-åringen där emot är lika pigg som vanligt. Han brukar komma över till vår säng strax innan klockan 06. Strax efter 06 brukar han viska i mitt öra mamma... Får jag tacka?
 
Och med det menar han om han får tacka för sig och gör natten till morgon. Och det får han. 
 

Frigörelse

I helgen bestämde äldstebarnet att han vill börja sova i sitt rum på nedervåningen. Hittills har han och lillebror sovit i våningssäng i lillebrollans rum på övervåningen. Mest för att vi har velat ha båda barnen nära oss då lillebrors sovrum ligger vägg i vägg med vårt. 
 
Men nu vill stora barnet frigöra sig från övriga familjen.
 
Storebror: Nu ska jag sova på mitt rum. 
Lillebror: Får jag också sova där?
Storebror: Nej!
Lillebror: Jo!
Storebror: Nej.
Lillebror: Jo!
Storebror: I så fall sover jag UTE! 
Lillebror: Jaaaa jag med! Då kan vi bygga koja! 
 
Det verkar som att någon inte riktigt vill inse faktum......... 

Det här med städning

Jag bad 6-åringen städa sitt rum igår. 
 
- Asså mamma... suckade 6-åringen. Det är inte det att jag inte vill städa. Det är bara det att jag inte orkar
 
Sen fortsatte han leka.
 
HAHA!
 
Snacka om att 6-åringen summerade mina tankar om hushållssysslor över lag. Det är liksom inte det att jag inte vill ha ett perfekt hem, det bara det att jag inte orkar.
 
Ska eventuellt brodera en tavla med det citatet. 
 
 
 
 
 

Ägd

Sexåring: Mamma.
Jag: Ja?
Sexåring: Vet du hur länge ett lejon sover?
Jag: Ingen aning?
Sexåring: Vet du inte det?
Jag: Nä. Vet du?
Sexåring: Ja.
Jag: Hur länge då?
Sexåring: Tills det vaknar! HAHAHA!
 
A men...
 
Ägd av en sexåring.
 
Känns bra i psyket. 
 
 
 
 
 
http://picasion.com/

Spelning

Jag vinkade adjö till min sexåringför en stund sedan. Han skulle åka iväg på hårdrocksspelning tillsammans med sin morfar och morbror. Ja, alltså dom skulle se Spiderpapa uppträda. Han spelar på torget här i Skövde ikväll, till förmån för Musikhjälpen. Jag och minstingen fick bli hemma för han sover för natten sen en timma tillbaka. 
 
Sexåringen var i alla fall SÅ pirrig och stolt när han for. Pappa är största idolen, av förklarliga skäl. Jag försöker dock sälja in även mig med jämna mellanrum. 
 
Jag: Mamma uppträder också!
Sexåring: Jaha? 
Jag: Mamma föööööreläser förstår du. 
Sexåring: ?
Jag: DE DU! 
Sexåring: ?
 
Tydligen är powerpointpresentationer inte lika intressant som nitar och skinnjackor. Då har vi ändå sjukt bra bilder i våra presentationer, jag och Matilda??
 
A ja.
 
Nu fick jag precis en liveuppdatering från Matilda som är på plats på spelningen. 
 
Personen i röd mössa är sexåringen och han på scenen är sexåringens pappa. 
 
 
 
 
 
 
 

Konversation mellan syskonen Spiderchick

Sexåringen (till sin lillebror): Koooom igen då LOOSER!
 
Treåringen (väldigt glad): Yäää! Jag är looser! 
 
?
 
Det är inte lätt att vara yngst med bristande engelskakunskaper alla gånger. 
 
 
 
 
Minstingen. 

Att förklara ett G

Jag och sexåringen hade en konversation i bilen tidigare idag. 
 
- Mamma... sa sexåringen.
- Ja? svarade jag.
- Hur ser ett G ut?
- Öh... Eh... Ett G säger du?
- Ja?
- Alltså... Ett G är som en böj med en stol över.
 
Eh.
 
En böj med en stol över??
 
Påminn mig om att inte ansöka till lärarhögskolan någon dag snart. 
Tidigare inlägg