Ovanlig frukost på sängen

Igår vaknade jag av att fyraåringen la en fuktig mun mot mitt öra och väste.
 
- Mammaaaaa... Vakna INTE! Du kan sova längre idag.
 
Min ögonlock stod genast i givakt!
 
Öronen lika så. 
 
INGET får en förälder att vakna lika snabbt än när barnen ger löfte om sovmorgon.
 
Från köket hörde jag tissel och tassel och efter en del smällande i diverse lådor och kylskåpsdörrar kom barnen in med frukost på sängen åt sin mamma och pappa. En vanlig ostmacka och en ovanlig popcornmacka med sylt.
 
 
 
 
 
Fyraåringen har dock svårt att ge bort ätbara saker utan att börja äta av det själv så han smaskade glatt i sig den ovanliga mackan. 
 
Jag tackade för både det och frukost-på-sängen-omtanken. 
 

Övernattning

Är det söndag jämt? Va? Det känns så. 
 
I helgen har sjuåringen sovit över hos en kompis för första gången. Det kändes stort. Kanske mest för mamman. 
 
Jag (till sjuåringen): Du vet att du ALLTID kan ringa efter mamma och pappa.
Sjuåring: Ja.
Jag: Även om det är sent på kvällen eller mitt i natten.
Sjuåring: Mm.
Jag: Bra. 
Sjuåring: Fast det vill jag nog inte.
Jag: Vaddå?
Sjuåring: Att ni hämtar mig mitt i natten. 
 
Nä nä. Okej då. 
 
Övernattningen gick jättebra. Både sjuåring och kompis hade sovit som stockar.
 
Fyraåringen som inte övernattar med kompisar ännu (men det säger väl bara swosh så är han där också) fick lov att vara uppe så länge han ville. Han höll tappert ut ända till klockan 19:20 innan han somnade bredvid mig i soffan. Mysssssigt.
 
 
 
 
 
 

7 år

I lördags fyllde vårt förstfödda barn 7 år. 
 
SJU ÅR! 
 
Hur många har hängt med och minns när han kom till världen? :-))))
 
Här är första bilden på honom:
 
 
 
 
 
 
Vår lilla lilla bebis. 2415 gram tung och 42 centimeter lång. Född sex veckor för tidigt. 
 
Jag minns att jag vaknade den där morgonen, 9 september 2009, med en molande värk i magen (här bloggade jag om det). Men eftersom jag bara var i vecka 34 plus 2 så tänkte jag aldrig tanken att förlossningen var igång, jag trodde snarare att det var förvärkar och att jag behövde vila. Jag sjukanmälde mig från jobbet och lämpligt nog var min man ledig just den dagen. Vi låg hemma i soffan och myste och tittade på flera säsonger av humorprogrammet Morgonsoffan. På eftermiddagen var vi på en kurs som försäkringskassan höll i, "så lär du dig ta ut föräldrapeng" typ (tydligen kan man inte göra den processen enkel, utan skapar istället kurser för at folk ska fatta). Sen köpte vi pizza med våra kompisar Johan och Anna. Jag mådde bra, men var trött och den där molvärken gav inte med sig. 
 
På kvällen kunde jag inte sova.
 
Vid midnatt hade jag fortfarande inte kommit till ro och molvärken hade dessutom tilltagit. Jag gick upp på toaletten och insåg att det rann vatten utmed benet. Några minuter senare kom det blod också. Vi ringde till Östra sjukhuset som sa att vi fick komma in. I bilen började jag få sannslöst ont! Men inte en enda gång tänkte varken jag eller min man att det var förlossningen som hade startat. Först när barnmorskan sa "du är öppen tio centimeter, inatt blir det en bebis" insåg vi att... VA?? EN BEBIS? NU? 
 
Visserligen visste jag om att jag var gravid men ändå - I did not see that one coming!
 
Sedan förlöpte en tumultartad timma. Krystvärkarna startade och jag hade så ont att jag tidvis trodde att jag skulle tuppa av. Jag krystade och krystade utan att mycket hände. Barnmorskan märkte att bebisen var stressad och plötsligt befann sig ett helt hav av människor i rummet och en läkare meddelade att hon skulle plocka ut bebisen med silkesvantar tång. TÅNG! Japp. Mycket ska man vara med om i livet.
 
Ut kom bebisen. Vårt barn! Cirka klockan 03:30 10 september 2009. 
 
Här kan ni läsa mer om förlossningen. 
 
Så här i efterhand tänker jag att det var någon med mandat att möblera i universums lagar som såg till att förlossningsstarten sammanföll med att min man var ledig från jobbet. För vi hade verkligen en mysig dag den där 9:e september 2009, innan vår tillvaro förändrades för alltid. Och Morgonsoffan är ett program som ligger mig varmt om hjärtat. 
 
Nu är han sju år. Vårt barn. Går i skolan. Läser och skriver. Spelar fotboll. Är en god kamrat med fina kompisar. Älskar att leka med lego. Är en person med mycket empati. Känslig. Lugn. Finurlig. Klok. Enkel att ha att göra med. Jag är så MAKALÖST stolt över vår sjuåring (över båda våra barn såklart) och den person han är. Han gör mig megamallig varje dag. Och lycklig. Älskade barn ♥
 
 
 
Sjuåring med lillbrollan. 
 

Rabatt-aktivitet

Min man tyckte inte att vår igenvuxna rabatt räknades som en ny gräsmatta. Nähä nä.
 
Istället tyckte han att vi skulle gräva upp rabatten "på riktigt". Okej. Sagt och gjort. Hela familjen engagerade sig i  projektet. 
 
 
 
 
 
 
6-åringen grävde så det riktigt sprutade blomlökar ur jorden och 4-åringen eh... Lassade jord ner i den svarta sopsäcken. Möjligen en oklar syssla men han var stolt över sin insats så vi lät honom hållas. 
 
 
 
 
 
 
 
När vi hade grävt och stånkat i två timmar var det helt klart läge med pizza till middag. 
 
- Den här dagen har varit SÅ rolig! utbrast 6-åringen vid matbordet. 
 
Japp. Känns gött att veta att det inte behöver vara så dyrt att roa barnen. 
 

En bra dag och vädret var också fint

Idag gick så klassfotbollen av stapeln. Jag har ju skrivit om dess förberedelser här och här
 
Vilken succé det blev! Det var en fröjd att se sexåringarna spela fotboll. Otroligt spännande matcher också! Mest för att det mesta sker av en slump i den där åldern. Det är ett rent lotteri som avgör vart bollen ska hamna någonstans vilket ju är ett spännande upplägg rent dramaturgiskt. Någon av ungarna går in för det järnet, en annan driver bollen åt fel mål och en tredje har satt sig ner i gräset för att spana närmare på ett kryp. Och när någon funderar på vart hen ska dribbla här näst står övriga spelare still på planen och inväntar artigt bollhållarens beslut. Underrrrrbart!
 
Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med fotboll men det här var min typ av match. Helt klart.
 
Vi föräldrar och syskon hejade på och bullade upp med filtar och picknick mellan matcherna. Eller nja. Vår familj hade självklart missat att förbereda picknick och fick istället direkthandla dyrt i den intilliggande kiosken, men ändå.
 
En mycket bra dag!
 
 
 


 
 

Tveksam fredsmäklartakik

Det är inte alltid helt lätt att hålla sams med sitt syskon.
 
Konversation tidigare idag:
 
Treåringen (till sin storebror): Nu tycker jag att vi är SAMS! 
Sexåringen: Näeeee.
Treåringen: JO! Annars kastar jag lego på dig! 
 
Haha... 
 
Jag säger då det. Syskon syskon. 
 
 
 
Brollorna! En bild för några år sedan.

Morgontrött vs morgonpigg

Att få upp 3-åringen ur sängen om morgonen nu förtiden är inte det lättaste.
 
Goooodmorgon nu är det dags att vakna! Waky waky! Se så nu går vi upp. Hallå? ÅÅååååååå NU går vi upp, yessss! Eh.. Inte? Hallå? Någon? En liten fena av en muskel som möjligen kan tänka sig att stiga ur sängen? Inte det? Nähä nä. Okej. Du fortsätter sova? Jag förstår. 
 
Det här med att vara ute och leka i solen från morgon till kväll tar på krafterna.
 
 


 
6-åringen där emot är lika pigg som vanligt. Han brukar komma över till vår säng strax innan klockan 06. Strax efter 06 brukar han viska i mitt öra mamma... Får jag tacka?
 
Och med det menar han om han får tacka för sig och gör natten till morgon. Och det får han. 
 

Frigörelse

I helgen bestämde äldstebarnet att han vill börja sova i sitt rum på nedervåningen. Hittills har han och lillebror sovit i våningssäng i lillebrollans rum på övervåningen. Mest för att vi har velat ha båda barnen nära oss då lillebrors sovrum ligger vägg i vägg med vårt. 
 
Men nu vill stora barnet frigöra sig från övriga familjen.
 
Storebror: Nu ska jag sova på mitt rum. 
Lillebror: Får jag också sova där?
Storebror: Nej!
Lillebror: Jo!
Storebror: Nej.
Lillebror: Jo!
Storebror: I så fall sover jag UTE! 
Lillebror: Jaaaa jag med! Då kan vi bygga koja! 
 
Det verkar som att någon inte riktigt vill inse faktum......... 

Det här med städning

Jag bad 6-åringen städa sitt rum igår. 
 
- Asså mamma... suckade 6-åringen. Det är inte det att jag inte vill städa. Det är bara det att jag inte orkar
 
Sen fortsatte han leka.
 
HAHA!
 
Snacka om att 6-åringen summerade mina tankar om hushållssysslor över lag. Det är liksom inte det att jag inte vill ha ett perfekt hem, det bara det att jag inte orkar.
 
Ska eventuellt brodera en tavla med det citatet. 
 
 
 
 
 

Ägd

Sexåring: Mamma.
Jag: Ja?
Sexåring: Vet du hur länge ett lejon sover?
Jag: Ingen aning?
Sexåring: Vet du inte det?
Jag: Nä. Vet du?
Sexåring: Ja.
Jag: Hur länge då?
Sexåring: Tills det vaknar! HAHAHA!
 
A men...
 
Ägd av en sexåring.
 
Känns bra i psyket. 
 
 
 
 
 
http://picasion.com/

Spelning

Jag vinkade adjö till min sexåringför en stund sedan. Han skulle åka iväg på hårdrocksspelning tillsammans med sin morfar och morbror. Ja, alltså dom skulle se Spiderpapa uppträda. Han spelar på torget här i Skövde ikväll, till förmån för Musikhjälpen. Jag och minstingen fick bli hemma för han sover för natten sen en timma tillbaka. 
 
Sexåringen var i alla fall SÅ pirrig och stolt när han for. Pappa är största idolen, av förklarliga skäl. Jag försöker dock sälja in även mig med jämna mellanrum. 
 
Jag: Mamma uppträder också!
Sexåring: Jaha? 
Jag: Mamma föööööreläser förstår du. 
Sexåring: ?
Jag: DE DU! 
Sexåring: ?
 
Tydligen är powerpointpresentationer inte lika intressant som nitar och skinnjackor. Då har vi ändå sjukt bra bilder i våra presentationer, jag och Matilda??
 
A ja.
 
Nu fick jag precis en liveuppdatering från Matilda som är på plats på spelningen. 
 
Personen i röd mössa är sexåringen och han på scenen är sexåringens pappa. 
 
 
 
 
 
 
 

Konversation mellan syskonen Spiderchick

Sexåringen (till sin lillebror): Koooom igen då LOOSER!
 
Treåringen (väldigt glad): Yäää! Jag är looser! 
 
?
 
Det är inte lätt att vara yngst med bristande engelskakunskaper alla gånger. 
 
 
 
 
Minstingen. 

Att förklara ett G

Jag och sexåringen hade en konversation i bilen tidigare idag. 
 
- Mamma... sa sexåringen.
- Ja? svarade jag.
- Hur ser ett G ut?
- Öh... Eh... Ett G säger du?
- Ja?
- Alltså... Ett G är som en böj med en stol över.
 
Eh.
 
En böj med en stol över??
 
Påminn mig om att inte ansöka till lärarhögskolan någon dag snart. 

Disco

Idag har mitt äldsta barn varit på sitt på sitt första disco. 
 
Gah!
 
D I S C O !
 
Vad hände? Det var ju nyss som jag själv satt där tillsammans med min klass och knåpade ihop egenhändigt tillverkade "discoplanscher" (svArta suLoR och tugGuMMi förBjuDeT).
 
Jag minns mitt allra första disco i första klass väldigt väl. Jag blev uppbjuden av en kille i trean och det var med lika delar glädje lika delar skräck som jag dansade med honom. Mest skräck när jag tänker efter. Minns att jag var så generad över situtationen att jag inte kunde dansa "seriöst" utan var tvungen att "skojdansa". Min danspartner var som motvikt väldigt allvarlig i stegen. 
 
Skämskudde på den än idag.
 

 


Tiderna ändras

Tänk att det var alldeles nyss som jag hade ett litet barn i vagn och ett lite större barn på ståbräda!
 
Eller nja. Ibland befann sig det stora barnet i vagnen och det lilla barnet på ståbräda, ibland stod båda barnen på ståbräda och ibland var båda i vagen och ibland var hela ekipaget tomt (hallå baaaarnen vart tog ni vägen? hoho?) men ni fattar. Jösses vad jag stånkade och stretade med den där vagnen. 
 
Men nu då?
 
Jo nu när vi går till skola och förskola så har jag ett barn på kick-bike och ett barn på cykel. Snacka om smidigt! Sen måste i och för sig det lilla barnet kliva av sin cykel var tioende meter eftersom han sett en intressant pinne/sten/kotte/grässtrå, vilket fördröjer framkomligheten något. Men ändå.
 
Barnen blir så stora! Gaaaah!
 
 
 
 

En 6-åring

Idag fyller vårt äldsta barn år 6 år.
 
Älskade barn! Du kom till oss en tidig morgon för sex år sedan. Med buller och bång, bör tilltällgas. Vi var inte alls beredda på din ankomst till världen men plötsligt fanns du och var alldeles på riktigt. Sex veckor tidigare än beräknat.  
 
Den första tiden var omtumlande. Du skrek dig igenom ditt första halvår i livet. Du hade kolik, sov inte speciellt bra och så fick du opereras mitt i alltihopa. Du lärde oss sannerligen vad det innebär att ta ansvar, ge omsorg och vara en förälder. En crash course fick vi, jag och din pappa. Det kan man säga. Efter vårt första år som föräldrar kände vi oss väldigt ödmjuka inför... Ja allt.
 
Nu är du sex år gammal och en trygg, go, glad, lugn och snäll kille. Dina pedagoger säger att du är en god kamrat och en förebild för dina vänner. Det värmer så oerhört att höra. Du leker med tjejer, du leker med killar, du leker med små och du leker med stora. 
 
Det är så fantastiskt att få se dig utvecklas! Vi är så glada att just du kom till oss och gjorde livet mer härligt, roligt, spännande, utmanande, utmattande (stundom ja), lyckligt, kärleksfullt, mysigt, äventyrligt och alldeles alldeles underbart! 
 
Vi kommer alltid att se till att du får vara den du vill vara.
 
Vi kommer alltid finnas här för dig.
 
Vi älskar dig ♥
 
 
 
Som nyföding. 
 
 
 
Fyra månader gammal och redan sugen på att starta en blogg (jag sa att man måste kunna nå fram med händerna till tangentbordet innan man får börja blogga)
 
 
 
 
Två år gammal och samma storlek som en legogubbe.
 
 
 
 
Tre år gammal och lockhårig på Teneriffa.
 
 
 
 
Fyra år gammal vid en rulltrappa. 
 
 
 
 
Fem år gammal i en familjehög med morsan och brorsan.
 
 
 
 
Sex år gammal. Idag! Du har just fått favoritleksaken lego i present. Tänk att vi alltid har hjälpt dig att få ihop de där legobyggena i alla år men idag byggde du alldeles själv! En milstolpe.
 
 

Hälsa på i skolan

Idag var jag med äldstebarnet och hälsade på i skolan. Han fyller ju 6 år i höst och börjar förskoleklass.
 
För ett halvår sedan hade jag MEGAÅNGEST för denna skolstart. Skulle min lilla, lilla bebis ut i den hårda skolvärlden. Hu! Hur skulle det gå??
 
Men hoppla. På bara några månader har det hänt så mycket i äldstebarnets utveckling och nu är han mer än redo att börja förskoleklass. Han längtar massor. På frågan vad som ska bli roligast med skolan är svaret "att lära mig saker och så". Vår goa, fina, duktiga och kloka unge. Lugn och iakttagande. Väldigt snäll men samtidigt trygg och säker i sig själv. 
 
En dag i veckan går han i simskola och när jag undrade om han ville prova på även fotbollsskola (många av kompisarna spelar fotboll) svarade han:
 
- Näe mamma. Jag går ju i simskola. En sak i taget.
 
Det är vår unge i ett nötskal. Fem år gammal. Ingen stress med något. En sak i taget. 
 
Idag i skolan var allt spännande. Allt från samlingen i klassrummet, till att få en fadder, räcka upp handen, leka på skolgården och slutligen äta mat i matsalen. 
 
- Det var SÅ roligt, utbrast han på vägen hem. Fast jag åt nog för mycket mat för nu är jag vääääldigt mätt.
 
Haha... Jo det var kanske lite väl många köttbullar på tallriken. Men så var ju allt lite extra härligt denna hälsa-på-dag. 
 
Älskling - du kommer fixa skolan galant! Älskar dig stjärnstopp ♥
 
 
 
 
 

En tandlös milstolpe

Femåringen här hemma har tappat sin första tand! 
 
Igår bet han i en majskolv och upptäckte att tanden var lös. Imorse borstade han tänderna och då åkte lösingen ut. Nu har han en prydlig glugg i nedre käkparitet. Han är SÅ stolt och sprang hela vägen till förskolan imorse i sin iver att få berätta för alla lärare och kompisar. 
 
Nu ligger tanden i ett glas vatten i väntan på att jag ska gräva fram en tia från någon bortglömd fickgömma magiskt förvandlas till en guldpeng. Och jo, även vi föräldrar tycker att det här är en stor grej! När femåringen stod där med den vita lilla tandflisen i näven kände jag mig rörd. En milstolpe. 
 
 
 
Bevis.
 
 
 
Tvååringen är nu utomordentligt avundsjuk över storebrors tandlossning och det sista han lovade sig själv innan han somnade ikväll var att han minsann ska "tappa tänder imorgon". 
 
Oklart om jag ser fram emot att bevittna detta.

Konsten att förenkla ett recept

Barnen ville väldigt gärna baka chokladbollar häromdagen.
 
Barnen: Snääääälla mammaaaaaaaa kan vi baka chokladboooooollar?
 
Jag: Nej inte nu.
 
Barnen: Men mammaaaaaaa! Det är jättelätt att göra. Det är bara två ingredienser.
 
Jag: Jasså? Är det bara två ingredienser?
 
Barnen: Ja. Chokladbollsmet och strössel.
 
Jag:
 
 
 
 
 

Fem år som mamma

Igår hade vi kalas för en lycklig femåring. Tänk att det var FEM år sedan som jag skrev det här inlägget
 
Den 9 september 2009 sjukanmälde jag mig från jobbet eftersom jag hade "lite ont i magen". Vad jag inte visste då var att jag hade värkar och att jag ett dygn senare skulle vara mamma till en son.
 
Hela dagen gick jag med molandet i magen. Vid 23-snåret, precis innan läggdags, började värken tillta. Jag stiger upp för att gå på toaletten och inser att det rinner vatten utmed benet. Vi ringer in till förlossningen som råder oss att avvakta. Några minuter senare inser jag att jag blöder också (slemproppen) (världens mest charmiga benämning). Spiderpapa ringer återigen till förlossningen som nu tycker att vi ska komma in.
 
På vägen dit tilltar värkarna något otroligt. Aaaaaaaj vad ont jag har. Men inte för en sekund slås jag av tanken att bebisen är på väg. Hallå jag är bara i v.34, det är ju sex veckor kvar till BF? 
 
Klockan 02:00, den 10 september, sladdar vi in på Östrasjukhusets parkering i Göteborg (vi bodde i Göteborg då). Vi möts av en barnmorska och en barnmorskestudent. 
 
Jag får på mig ett bälte som ska mäta värkarna och jag minns att barnmorskan ber mig att ligga still. Jag blir oerhört irriterad på henne. Ligga STILL? Jag har svinont i magen, jag har inte tid att ligga still med ett fånigt bälte kring midjan. Barnmorskan kan väl ta på sig bältet själv om hon tycker att det är så himla viktigt. Eller så kan Spiderpapa ta på sig det, han kan sitta still. 
 
Barnmorskan låter mig slippa bältet och känner istället efter om jag är öppen något. Det visar sig att jag är öppen TIO centimeter!! Inte konstigt att jag har ont.
 
- Det blir ett barn i natt, säger barnmorskan glatt.
 
Eh... Va? Barn? Jag fattar ingenting. 
 
Någon minut senare startar krystvärkarna. Här någonstans hamnar jag i ett töcken av smärta. Jag minns att jag vill skrika "nu jävlar ska UNGJÄVELN uuuuut" men att jag samtidigt tänker att det är olämpligt att svära över mitt halvt ofödda barn. Jamenar det vore ju dumt om barnmorskan avbröt förlossningen och istället ringde till socialen.
 
Efter en timmas kamp, cirka klockan 03:30 har jag min son på bröstet. 
 
Lycka!
 
Jag är född 18 juni 1983. Någonstans kan jag (klyshigt nog) känna att den 10 september 2009, då föddes jag om på nytt. Att bli förälder är oerhört omvälvande, utvecklande och häftigt på alla sätt. Så stort!
 
Så här skrev min mamma om att bli mormor. 
 
 
Nyfödd lilleman på pappas bröst.
 
 
 
 
Bebis gör tummen upp. 
 
 
 
 
Nyförlöst mamma gör tummen upp. 
 
 
 
Tidigare inlägg