Färjestad-match

Vi avrundade Karlstad med en Färjestad-match igår. Det kändes givet med tanke på barnens ishockey-intresse.
 
Jag har aldrig varit på en SHL-match tidigare och kände mig föga peppad. Men hoppla! Det var visst både roligt och spännande? Alltså det är ju sådant "tryck" (trodde aldrig jag skulle använda det ordet) inne på arenan så man rycks med vare sig man vill det eller inte. 
 
De skulle kunna släppa en dammtuss på isen och alla ba: JAAAAAA!! *vift med Färjestadhalsduk*
 
 
 
 
 
Jag måste säga att jag är otroligt imponerad av supporter-klacken. De sjöng KON-STANT genom alla tre perioder. Jag orkar inte ens tänka på hur hesa de måste vara idag?
 
Först satt vi ganska långt upp i arenan men sen hamnade vi en loge närmare isen (för att min kära man alltid känner någon). 
 
 
 
 
 
Plötsligt satt FBK-spelaren Martin Johansson där till barnens stora lycka. 
 
 
 
 
Snacka om hockeyupplevelse med guldkant? Autograf fick de och allt. 
 
Nu vill barnen att vi "gör så där så vi kan hålla i bilden". Och ja, jag har sagt att vi kan framkalla den. Var sin kopia. Plus rama in. 

Handbollslördag

Ni har förstås suttit som på nålar hela lördagen och undrat hur det gått för mig i min coachning
 
 
 
 
 
 
Det gick bra tack! 
 
Det var alltså klasshandboll som spelades. Nästan alla i klassen spelar redan handboll så det var inte ett jättesvårt beslut att ställa upp. Jag och en annan mamma höll i det.
 
Kidsen var grymt duktiga och all träning de har gjort börjar verkligen synas!
 
 
 
 
 
 
Jag ser det som en ynnest att få vara med så här, att få förmedla något till öron som fortfarande är som små svampar (vips en dag är inte vuxnas ord så viktiga längre). I det här fallet att alla skulle våga ta för sig, våga skjuta mot mål och att det inte gör något om man inte når hela vägen fram för nästa gång kanske man gör det? Det får man aldrig veta om man inte tar chansen. Finns det något finare än att se barnen växa i att våga? Nä, jag tror inte det. 
 
Det är även viktigt att man har en schysst ton och att man peppar och lyfter varandra. Vilket nioåringen och hans kompisar verkligen gör <3 
 
 
 
 
 
Annars var utmaningen att låta alla hinna spela ungefär lika mycket på de 15 minuter som matcherna varade. Alla ville spela prick hela tiden vilket måhända var ett lyxproblem. 
 
A ja, en väldigt mysig dag med världens goaste barn. 

Rymden är stor

Häromveckan pratade barnen om vad de vill bli när de blir stora. 
 
Nioåringen: Jag vill kanske bli polis. 
Sexåringen: Jag vill åka ut i rymden! 
Nioåringen: Rymden är jättestor vet du va?
Sexåringen: Ja.
Nioåringen: JÄTTESTOR! 
Sexåringen: Jag vet. 
Nioåringen: Fast då får du faktiskt skylla dig själv om du tappar bort dig. 
 
Man kan på ovan konversation möööööjligen utröna vem av barnen som är den mer pragmatiskt lagda och vem som är mer yolo.
 
Älskar båda så inni <3
 
 
Bild på Humle och Dumle från i somras. 
 

Ishockeylördag

Igår inkasserade barnen en julklapp som de fått från sin morfar. Nämligen att följa med upp till Karlstad och se en ishockeymatch med favoritlaget Färjestad. 
 
Stora barnet har fått följa med några gånger tidigare, för yngsta barnet var det premiär. Peppen var naturligtvis total hos båda. De tog på sig sina Färjestadströjor och halsdukar.
 
 
 
 
 
 
Förutom morfar följde även morbror och morbror med och det gör mig så varm i hjärtat att mina barn får göra sådana här utflykter tillsammans med dem. Väl i Karlstad käkade de på restaurang och besökte en Färjestad-shop där de köpte var sin keps innan det var dags för match. 
 
Vid 22:30 kom de hem till Skövde igen, trötta men lyckliga. Ja sexåringen sov förstås men mumlade leende ur mungipan att Färjestad hade vunnit med 3-1. Sicken tur <3

Försäljning

Jag nämnde ju i det här inlägget att barnen gärna målar, i synnerhet nioåringen tycker att det är väldigt roligt. Så fort tid finnes googlas det bilder på telefonen och så målas det av. Jag tror att nioåringen har fått det intresset efter sin far. De är båda två mycket noggranna personer. 
 
Igår hos min kusin fick nioåringen plötsligt sålt en av sina alster. Han sålde en bild på Pluto till sin gammelmormor för 20 kronor.
 
Sexåringen, som inte missar något storebror gör, såg genast en möjlighet till business framför sig och svängde snabbt ihop någon slags dragspels-solfjäder som han sålde till sin gammelmormor för samma summa. 
 
 
 
 
Japp.
 
Gammelmormor kommer antagligen att kunna hålla sig några grader svalare i sommar och sexåringen är en tjuga rikare.
 
 
 
 
Så bra. 

Sportslig lycka

Åh herre min ge! 
 
Ni vet ju att jag har berättat att det går lite motigt för äldstebarnet och hans handbollslag. Killarna har av olika anledningar anmälts till 08-serien så de spelar mot barn som är ett år äldre. Spelar man mot personer som är större, snabbare och har hårdare skott kan det tyvärr bli så att resultatet hamnar på 20-0. Jag är SÅ imponerad att de trots stora förluster har kämpat på. Inga tårar eller sura miner.
 
 
 
 
Idag var det match igen. I bilen på väg dit pratade i vanlig ordning om att det inte handlar om att vinna, det handlar om att kämpa och ha roligt tillsammans. 
 
Vi kom dit och det visade sig att flera i laget tyvärr var sjuka så sexåringen fick återigen hoppa in som stöd. Till sin STORA lycka ska tilläggas. Ända sedan han fick vara stand in sist har han längtat efter att få vara med igen. Att han är fem huvuden kortare och minst 10 kilo lättare än alla andra verkar inte röra honom i ryggen. 
 
 
 
 
 
Vad hände då när matchen kickade igång? Jo vårt lag gick in och tog ledningen!
 
 
 
 
 
Jag var tvungen att fota poängtavlan i ren chock för det har liksom aldrig sett ut så här. 
 
Sen VANN DE MATCHEN!! Med siffrorna 10-9. De sista fem minuterna var det så spännande att vi föräldrar på bänken knappt kunde titta. Vi låg med näsorna nerborrade i varandras axlar. Inte för att det är viktigt att vinna men för att grabbarna så förtvivlat mycket FÖRTJÄNADE att vinna! 
 
När slutsignalen ljöd ville jag helst av allt bara kuta ut på planen och vråla VINST FÖRIHELVETEEEEE!! Men det hade eventuellt sänt ut fel signaler.
 
Killarna var så glada! Och då blir man som förälder prick lika glad om inte gladare. 
 
Träning, god laganda och kämparglöd ger resultat, helt klart. 
 

Paketgnagaren

I fredags la vi julklappar under granen. Det var en chansning för kommer barnen att utstå den påfrestning som det innebär att se klapparna ligga där och glänsa i mer än en vecka utan att öppna? 
 
Tidigare har vi lagt klapparna under granen dagen innan julafton. 
 
 
 
 
 
Det har hur som helst gått oväntat bra att låta klapparna ligga framme. Tills jag upptäckte ett TRICK. 
 
Jojjomen.
 
Igår var bebiskusinen på besök och barnen var då väldigt måna om att låta bebis känna på klapparna. Det var ju generöst tänkte jag ändå tills jag insåg att det fanns en baktanke! Barnens plan var att låta Spiderkusinen, som ju stoppar allt han får i näven i munnen, gnaga sig in i paketen! De tänkte att bebisens saliv ihop med hans lilla gryn till tand sakta skulle luckra upp inslagspappret. 
 
FÖRSTÅR NI VAD SLUGT?! Och ganska beräknande ändå, att låta en åtta månaders omedvetet medverka i paketöppningskomplott. 
 
– Opp opp opp! sa jag och plockade vänligt men bestämt bort paketen från bebisens mun.
 
Där med var försök till öppning av paket avslutat. 
 
 
Lelle paketgnagar´n. 
 

Storfoten

Nioåringen köpte nya sportskor i veckan - i storlek 37,5.
 
Han har officiellt lika stora fötter som jag har!
 
 
 
 
 
Herre min ge. 
 
Det här är alltså tiden då jag kan ÄRVA mitt barn.
 
De skor vi köper åt honom framöver kan jag ta över. När han uppnår storlek 38 får jag jobba en del med sulor. Sedan är det tyvärr kört.
 
Jag ska helt klart passa på att köpa lite snygga sneakers åt honom medan vi kan rida på den här arvsgrejen. 
 

Handbollsmatcher med twist

Båda våra barn spelar handboll och den äldsta har börjat spela matcher. Nästan varje helg är det match, vilket är jättekul! 

 

Mot match.
 

Dock har killarna (av olika anledningar) hamnat i en serie med spelare som är ett år äldre, alltså födda 2008. Det hinner hända ganska mycket med både längd, styrka och motorik på ett år. Dessutom spelar 08:or på helplan, medan 09:or egentligen ska spela ett år till på halvplan. Men trots viss uppförsbacke i serien kämpar killarna på JÄRNET och det gör oss föräldrar så himla stolta att se! 

 

Idag var dock flera spelare sjuka vilket betydde att vårt lag inte ens hade avbytare. Och då kan det bli tufft med två matcher på rad a´ 40 minuter. Så vilka fick hoppa in för att underlätta? Jo sexåringen och en annan lillebrorsa. Det var minst sagt en brokig skara spelare i varierande längder som äntrade planen (med det generösa antalet av tre tränare också, varav Spiderpapa är den ena). Jag undrade i mitt stilla sinne huruvida övriga publiken förstod att sexåringen var just yngre eller om de trodde att han var ovanligt klent byggd? Som en liten, liten vante var han ute på planen med alla de betydligt större killarna. Han sprang och kämpade och gjorde kanske inga mål och det krävdes möjligen ingen större ansträngning att göra hoppskott över honom men jag är SÅ imponerad att han vågade

 

 

Liten person i försvarsposition. 
 
 

Sedan var det dags för nästa match och HUR gulliga var då inte motståndarna som frågade vårt lag om vi ville låna två spelare av dem? Det ville vi. Så fin gest som signalerar att i den här åldern handlar det inte om att mosa motståndaren eller vinna till varje pris utan det handlar om spelglädje och gemenskap. 

 

Vi fick till och med sällskap på hejarbänken av mammor från motståndarlaget. 

 

– Fast nästa gång hejar vi nog på vårt eget lag igen, skojade de när vi sa hej då. 

 

– Eller så är ni förevigt med oss..., sa vi och skojade INTE.

 

Mjehehe...

 

 
 
 

Ja herregud. Jag kan meddela att det var två handbollsspelare som somnade gott ikväll. 

Äpplegivarna

Vi har plockat av alla äpplen från vårt äppleträd. Det blev så många att vi bestämde oss för att ställa ut två hinkar på trottoaren för folk att ta. 
 
Sexåringen skrev en lapp:
 
 
 

 

Sedan uppstod stor spänning. NÄR skulle folk gå förbi, se uppmaningen och ta för sig av äpplena? 

 

Efter fem minuter var barnen tvungen att springa ut och se om mängden hade minskat. 

 

DET HADE DET!

 

– Mamma mamma någon har tagit av äpplena! jublade barnen. Vem tror du att det är?

– Jag vet inte, sa jag. Kanske någon som gick förbi?

– Det var jag, pep någon.

 

Vi vände oss om och där stod grannen med näsan över trädgårdsplanket.

 

A men va... 

 

Vi kunde inte låta bli att känna oss en gnutta besvikna. Jamenera, här trodde vi att det var någon okänd person eller annan exotisk figur som hade plockat åt sig men så var det grannen. Vilket antiklimax. A ja, grannen fick också ta av äpplena såklart. 
 
Sen gick det ytterligare några timmar och då hade äppelmängden minskat betydligt, till vår stora glädje. 
 
 
 
 
 
Nu hoppas vi att det bakas och mustas för fullt i grannskapet. 

Synskarpt intresse

Sedan det kom till mina barns kännedom att det finns en liten grej som heter "lins", som folk kan använda istället för glasögon, har dom odlat ett oerhört stort intresse och en fascination kring detta. 
 
Vi har googlat information om linser, tittat på bilder på linser och Youtubat diverse "så sätter du in linser"-tutorials med en överlappning i "jag testar färgade linser"-vloggar. 
 
När jag avslöjade att det finns en linsbärare i barnens absoluta närhet var det som att jag just hade berättat att vi vunnit på lotto. 
 
- Vem DÅÅÅÅÅ? ville barnen omedelbart veta. 
- Er morbror, svarade jag.
- Mamma vi måste åka dit! krävde barnen. 
 
Så vi fick helt enkelt åka hem till min bror och agera live-publik när han satte i sina linser. 
 
Sann historia. 
 
Och så pratar folk om badhus och lekland??
 
 
 
 

Modell i hallen

- Mamma titta! Jag har gjort en fotomodell!
 
 
 
 
 
 
En blodig halloween-fot i en svettig träningssko är alltså en FOTomodell i en nioårings värld. 
 
Kreativt ändå. 
 
Plus - äntligen ett modellideal jag skulle kunna leva upp till!!
 
Smärtsamt? Antagligen ja. Svårt? Antagligen nej. Inte med lite hjälp. 

Grattis till vår nioåring!

Imorse firade vi vår 9-åring på födelsedagen med frukost, sång och paket på sängen. 
 
Igår kväll var han så pirrig i magen att jag inte fick säga "godnatt" eftersom han var helt övertygad om att han INTE skulle kunna sova en endaste blund. Istället fick jag lov att säga "godvila". Mindre än en minut efter att jag hade sagt "godvila" sov det begynnande föllsisbarnet som en stock. Jag har nog aldrig varit med om att han har somnat så fort faktiskt? Klockan var inte ens speciellt mycket. Ha! Där ser man vad lite pirr i magen kan krydda sovet. 
 
 
 
 
 
Mest pirrig var nioåringen för att han att önskade sig en egen telefon i present. 
 
Och det fick han. 
 
Begagnad såklart. Laddad med ett kontantkort. 
 
 
 
 
 
Lillebror som tidigare hade överhört vad storebror skulle få i present hade fått stränga förmaningar om att INTE berätta att det skulle bli en telefon. Efter sång och hurrarop deklarerade han således:
 
- Jag tänker INTE säga i vilket paket det ligger en telefon! 
 
Pjuh.
 
Tur att man kan lita på honom. 

Kalasdag

Idag för 9 år sedan vaknade jag med en molande värk i min gravidmage. Eftersom det var sex veckor kvar till beräknat förlossningsdatum (19 oktober vill jag minnas att BF var satt) och jag dessutom var förstföderska hade jag inte en tanke på att det kunde vara förlossningen som hade satt igång. Alltså, inte för en sekund trodde jag det. Men så tyckte jag ju att hela den där ut-ska-snart-en-bebis-komma-grejen var totalt overklig. Jo visst, jag hade en växande mage men det kunde ju även visa sig vara en svårartad fis som hade hamnat på tvären lite för länge, vem visste egentligen? Jag ringde hur som helst in sjuk till jobbet för att kunna vara hemma och ta det chill. 
 
Turligt nog var min man ledig från jobbet just den dagen så vi låg hemma i soffan och körde DVD-maraton av humorprogrammet Morgonsoffan. Inte visste jag att medans jag tog det chill så hade min livmoder sin mest bussy dag någonsin! 
 
På eftermiddagen mötte vi upp några kompisar som också väntade barn och så gick vi på kurs hos försäkringskassan. "Hur man tar ut föräldrapenning" hette den kursen och det enda jag kunde tänka på under hela föreläsningen var att om det är så komplicerat att begära ut föräldrapeng att man måste hålla kurs i det - ja då kanske det är läge att förenkla stystemet?? MEN VAD VET JAG??  
 
Efter kursen köpte vi pizza och käkade hemma hos oss. Little did I know att jag bara cirka sju timmar senare skulle vara mamma till en liten pojke på 2415 gram och 42 cm.
 
Idag är den där gossen cirka 135 cm lång, 30 kilo tung och har storlek 36 i skor.
 
Imorgon fyller han 9 år!
 
Idag hade vi släktkalas. 
 
Så här får man blåsa upp tröga ballonger när man har fött barn: 
 
 
 
 
 
Ballong-bonanza är givet när det vankas födelsedag! 
 
 
 
 
 
 
En Messi-tårta var beställd. 
 
 
 
Nu har vi en mycket nöjd snart 9-åring här hemma som längtar JÄRNET efter att få bli grattad på sängen imorgon bitti.  

Sommarens bästa investering

Barnen bad om att få köpa var sin blomspruta när vi var på IKEA sist. 10 spänn styck. What the heck tänkte jag, vi behöver ändå en sådan. 
 
Detta visade sig snart vara sommarens hittills bästa investering. Blomsprutorna har varit med på stranden, i lekar med kompisar och under grillkvällar. Det har vattnats blommor, putsats cyklar och tvättats bilar. Ny dag - nya användningsområden tycks ha varit barnens devis. 
 
Häromkvällen fick de upp ångan så pass att dom började tvätta områdets trappa.  
 
 
 
 
 
Efter säkert en timmas skrubbande, krattande och vattnande satte barnen, ytterst nöjda med sig själva, upp en lapp vid trappan som berättade vilka det var som hade städat. För att vara på den säkra sidan gick dom även och hämtade några grannar som fick beundra renlighetsnivån, vilket de även gjorde med stor entusiasm. 
 
 
 
 
HELT RÄTT!
 
Vad är poängen med att städa om man inte får åtnjuta credden också? 
 
Själv har jag lärt mig att ett till synes blygsamt inköp snart kan leda till både blänkande fordon, ökad grannsämja och ett upp-putsat kvarter. 

Firad med ett prank

Igår blev jag prankad! 
 
Plötsligt kom barnen tågande med en tårta samtidigt som de sjöng Ja må hon leva. Jösses vad trevligt att bli firad en gång till tänkte jag!
 
Men när jag satte gaffeln i tårtan visade det sig vara något heeeeelt annat! Ja, ni kan se för er själva här i klippet. 
 
 
 
 
 
Sex tecken som gör att det är läge att bli misstänksam i samband med en tårtöverlämning: 
 
1. Din födelsedag var för sju dagar sedan 
 
2. Tårtan levereras av fyra yngre personer som alla av oklar anledning hoppar jämfota i osynkad takt 
 
3. Tre av personerna sjunger "ja må hon leva" medan den fjärde ivrigt upprepar frasen "och sen hackar du och sen hackar du"
 
4. Det är bara du som ska äta tårta
 
5. Du ombedes att "ta i mitten" av tårtan
 
6. Med en gaffel 
 
 

Klassisk docka med modern twist

Jag älskar när barnen är framme med sina små kreativa fingrar och ger den här dockan en mer modern twist.
 
 
 
 
Här dabbar den, som ni ser. 
 
Den kan flossa också. 
 
 
 
 
Hashtag rätt i tiden. Snart shufflar den väl också. 
 
Vet ni inte vad dab, flossa och shuffla är för något rekommenderar jag en snabb googling. 
 
Det är det enda kidsen gör nu förtiden. 
 

Läggningsgoda vänner

Mina barn är aldrig så goda vänner som precis vid läggning. 
 
Någon annan förälder som känner igen det syndromet?
 
Mina barn kan gå en hel dag och inte bry sig så värst mycket om varandra / bli osams så fort de råkar få ögonkontakt men så säger jag "nu är det läggdags" och som på en given signal blir barnen de bästa av vänner. Plötsligt kommer de på så många roliga lekar tillsammans att kreativiteten sällan finner några gränser.
 
Det byggs hinderbanor, tillverkas uppfinningar och spelas inhomhushandboll på osynliga planer. Igår kom dom på den briljanta idén att springa runt radhuslängan i kalsonger samt doppa sig själva i vattenpölar??
 
 
 
 
 
 
Dom har så roligt tillsammans att jag nästan inte har hjärta att bryta upp aktiviteten trots att timman är sen. Vilket får mig att ana att det kaaaaaan vara något slags... Trick? 
 

Glassätning med en plan

Små barn och glassätning alltså... Inte så mycket finess. Har ni tänkt på det?
 
Barn liksom bara hugger in på glassen utan utan någon som helst övergripande plan. Hugg med tänderna i botten på glassen, hugg på sidan, hugg ovanifrån... Allt äts i en enda salig röra oftast med resultat att alldeles för mycket glass balanserar på alldeles för lite fästyta mot pinnen/struten. 
 
Min egen glassätning må se spontan ut, men nej nej den är noga genomtänkt och planerad.
 
Nogger till exempel - först skalar jag av överdraget, bit för bit. Sedan slickar jag i mig vaniljen. Slutligen avnjuter jag nougatinnandömmet (godast av allt).
 
Eller päronsplitt - först äter jag av isglassöverdraget. Alltihop. Sedan påbörjar jag vaniljen. Jag geggar på intet sätt ihop dessa två komponenter. 
 
Mitt finaste glassminne måste för övrigt vara när åttaåringen var liten, typ 4-5 år, och av oklar anledning alltid ville köpa lakritspuck. Dock tyckte han inte om själva lakritsöverdraget (!) utan det fick jag lov att gnaga bort åt honom. 
 
HA!
 
Det är ju som att någon skulle köpa en Marabou chokladkaka och ba - jag vill bara ha pappret, kan du ta chokladen.
 
Jag har aldrig varit så lycklig kring glassätning varken förr eller senare. 
 
 
 
En glass innan huggandet börjar. 
 
 

En modest önskan

 Åttaåringen önskade sig inte mycket i påsk. 
 
- Mamma jag önskar mig bara, alltså BARA, liiiiite liiiiiite godis i mitt påskägg.
 
Paus...
 
- Och 345 kronor. 
 
Haha!
 
Alltså man måste ändå älska dramaturgin i detta önskemål.
 
1) Inled önskningen så att det låter som att du bara vill ha en tablettask, möjligen accompanjerad av en simpel påskfjäder 2) Servera sedan "345 kronor" som en parentes. 
 
Sjukt smart! 
 
Nu blev det tyvärr inga 345 kronor men väl ett helt gäng påskägg med bra-å-ha-grejer och gottigheter. 
 
 
 
 
 
 
Tidigare inlägg