Storfoten

Nioåringen köpte nya sportskor i veckan - i storlek 37,5.
 
Han har officiellt lika stora fötter som jag har!
 
 
 
 
 
Herre min ge. 
 
Det här är alltså tiden då jag kan ÄRVA mitt barn.
 
De skor vi köper åt honom framöver kan jag ta över. När han uppnår storlek 38 får jag jobba en del med sulor. Sedan är det tyvärr kört.
 
Jag ska helt klart passa på att köpa lite snygga sneakers åt honom medan vi kan rida på den här arvsgrejen. 
 

Handbollsmatcher med twist

Båda våra barn spelar handboll och den äldsta har börjat spela matcher. Nästan varje helg är det match, vilket är jättekul! 

 

Mot match.
 

Dock har killarna (av olika anledningar) hamnat i en serie med spelare som är ett år äldre, alltså födda 2008. Det hinner hända ganska mycket med både längd, styrka och motorik på ett år. Dessutom spelar 08:or på helplan, medan 09:or egentligen ska spela ett år till på halvplan. Men trots viss uppförsbacke i serien kämpar killarna på JÄRNET och det gör oss föräldrar så himla stolta att se! 

 

Idag var dock flera spelare sjuka vilket betydde att vårt lag inte ens hade avbytare. Och då kan det bli tufft med två matcher på rad a´ 40 minuter. Så vilka fick hoppa in för att underlätta? Jo sexåringen och en annan lillebrorsa. Det var minst sagt en brokig skara spelare i varierande längder som äntrade planen (med det generösa antalet av tre tränare också, varav Spiderpapa är den ena). Jag undrade i mitt stilla sinne huruvida övriga publiken förstod att sexåringen var just yngre eller om de trodde att han var ovanligt klent byggd? Som en liten, liten vante var han ute på planen med alla de betydligt större killarna. Han sprang och kämpade och gjorde kanske inga mål och det krävdes möjligen ingen större ansträngning att göra hoppskott över honom men jag är SÅ imponerad att han vågade

 

 

Liten person i försvarsposition. 
 
 

Sedan var det dags för nästa match och HUR gulliga var då inte motståndarna som frågade vårt lag om vi ville låna två spelare av dem? Det ville vi. Så fin gest som signalerar att i den här åldern handlar det inte om att mosa motståndaren eller vinna till varje pris utan det handlar om spelglädje och gemenskap. 

 

Vi fick till och med sällskap på hejarbänken av mammor från motståndarlaget. 

 

– Fast nästa gång hejar vi nog på vårt eget lag igen, skojade de när vi sa hej då. 

 

– Eller så är ni förevigt med oss..., sa vi och skojade INTE.

 

Mjehehe...

 

 
 
 

Ja herregud. Jag kan meddela att det var två handbollsspelare som somnade gott ikväll. 

Äpplegivarna

Vi har plockat av alla äpplen från vårt äppleträd. Det blev så många att vi bestämde oss för att ställa ut två hinkar på trottoaren för folk att ta. 
 
Sexåringen skrev en lapp:
 
 
 

 

Sedan uppstod stor spänning. NÄR skulle folk gå förbi, se uppmaningen och ta för sig av äpplena? 

 

Efter fem minuter var barnen tvungen att springa ut och se om mängden hade minskat. 

 

DET HADE DET!

 

– Mamma mamma någon har tagit av äpplena! jublade barnen. Vem tror du att det är?

– Jag vet inte, sa jag. Kanske någon som gick förbi?

– Det var jag, pep någon.

 

Vi vände oss om och där stod grannen med näsan över trädgårdsplanket.

 

A men va... 

 

Vi kunde inte låta bli att känna oss en gnutta besvikna. Jamenera, här trodde vi att det var någon okänd person eller annan exotisk figur som hade plockat åt sig men så var det grannen. Vilket antiklimax. A ja, grannen fick också ta av äpplena såklart. 
 
Sen gick det ytterligare några timmar och då hade äppelmängden minskat betydligt, till vår stora glädje. 
 
 
 
 
 
Nu hoppas vi att det bakas och mustas för fullt i grannskapet. 

Synskarpt intresse

Sedan det kom till mina barns kännedom att det finns en liten grej som heter "lins", som folk kan använda istället för glasögon, har dom odlat ett oerhört stort intresse och en fascination kring detta. 
 
Vi har googlat information om linser, tittat på bilder på linser och Youtubat diverse "så sätter du in linser"-tutorials med en överlappning i "jag testar färgade linser"-vloggar. 
 
När jag avslöjade att det finns en linsbärare i barnens absoluta närhet var det som att jag just hade berättat att vi vunnit på lotto. 
 
- Vem DÅÅÅÅÅ? ville barnen omedelbart veta. 
- Er morbror, svarade jag.
- Mamma vi måste åka dit! krävde barnen. 
 
Så vi fick helt enkelt åka hem till min bror och agera live-publik när han satte i sina linser. 
 
Sann historia. 
 
Och så pratar folk om badhus och lekland??
 
 
 
 

Modell i hallen

- Mamma titta! Jag har gjort en fotomodell!
 
 
 
 
 
 
En blodig halloween-fot i en svettig träningssko är alltså en FOTomodell i en nioårings värld. 
 
Kreativt ändå. 
 
Plus - äntligen ett modellideal jag skulle kunna leva upp till!!
 
Smärtsamt? Antagligen ja. Svårt? Antagligen nej. Inte med lite hjälp. 

Grattis till vår nioåring!

Imorse firade vi vår 9-åring på födelsedagen med frukost, sång och paket på sängen. 
 
Igår kväll var han så pirrig i magen att jag inte fick säga "godnatt" eftersom han var helt övertygad om att han INTE skulle kunna sova en endaste blund. Istället fick jag lov att säga "godvila". Mindre än en minut efter att jag hade sagt "godvila" sov det begynnande föllsisbarnet som en stock. Jag har nog aldrig varit med om att han har somnat så fort faktiskt? Klockan var inte ens speciellt mycket. Ha! Där ser man vad lite pirr i magen kan krydda sovet. 
 
 
 
 
 
Mest pirrig var nioåringen för att han att önskade sig en egen telefon i present. 
 
Och det fick han. 
 
Begagnad såklart. Laddad med ett kontantkort. 
 
 
 
 
 
Lillebror som tidigare hade överhört vad storebror skulle få i present hade fått stränga förmaningar om att INTE berätta att det skulle bli en telefon. Efter sång och hurrarop deklarerade han således:
 
- Jag tänker INTE säga i vilket paket det ligger en telefon! 
 
Pjuh.
 
Tur att man kan lita på honom. 

Kalasdag

Idag för 9 år sedan vaknade jag med en molande värk i min gravidmage. Eftersom det var sex veckor kvar till beräknat förlossningsdatum (19 oktober vill jag minnas att BF var satt) och jag dessutom var förstföderska hade jag inte en tanke på att det kunde vara förlossningen som hade satt igång. Alltså, inte för en sekund trodde jag det. Men så tyckte jag ju att hela den där ut-ska-snart-en-bebis-komma-grejen var totalt overklig. Jo visst, jag hade en växande mage men det kunde ju även visa sig vara en svårartad fis som hade hamnat på tvären lite för länge, vem visste egentligen? Jag ringde hur som helst in sjuk till jobbet för att kunna vara hemma och ta det chill. 
 
Turligt nog var min man ledig från jobbet just den dagen så vi låg hemma i soffan och körde DVD-maraton av humorprogrammet Morgonsoffan. Inte visste jag att medans jag tog det chill så hade min livmoder sin mest bussy dag någonsin! 
 
På eftermiddagen mötte vi upp några kompisar som också väntade barn och så gick vi på kurs hos försäkringskassan. "Hur man tar ut föräldrapenning" hette den kursen och det enda jag kunde tänka på under hela föreläsningen var att om det är så komplicerat att begära ut föräldrapeng att man måste hålla kurs i det - ja då kanske det är läge att förenkla stystemet?? MEN VAD VET JAG??  
 
Efter kursen köpte vi pizza och käkade hemma hos oss. Little did I know att jag bara cirka sju timmar senare skulle vara mamma till en liten pojke på 2415 gram och 42 cm.
 
Idag är den där gossen cirka 135 cm lång, 30 kilo tung och har storlek 36 i skor.
 
Imorgon fyller han 9 år!
 
Idag hade vi släktkalas. 
 
Så här får man blåsa upp tröga ballonger när man har fött barn: 
 
 
 
 
 
Ballong-bonanza är givet när det vankas födelsedag! 
 
 
 
 
 
 
En Messi-tårta var beställd. 
 
 
 
Nu har vi en mycket nöjd snart 9-åring här hemma som längtar JÄRNET efter att få bli grattad på sängen imorgon bitti.  

Sommarens bästa investering

Barnen bad om att få köpa var sin blomspruta när vi var på IKEA sist. 10 spänn styck. What the heck tänkte jag, vi behöver ändå en sådan. 
 
Detta visade sig snart vara sommarens hittills bästa investering. Blomsprutorna har varit med på stranden, i lekar med kompisar och under grillkvällar. Det har vattnats blommor, putsats cyklar och tvättats bilar. Ny dag - nya användningsområden tycks ha varit barnens devis. 
 
Häromkvällen fick de upp ångan så pass att dom började tvätta områdets trappa.  
 
 
 
 
 
Efter säkert en timmas skrubbande, krattande och vattnande satte barnen, ytterst nöjda med sig själva, upp en lapp vid trappan som berättade vilka det var som hade städat. För att vara på den säkra sidan gick dom även och hämtade några grannar som fick beundra renlighetsnivån, vilket de även gjorde med stor entusiasm. 
 
 
 
 
HELT RÄTT!
 
Vad är poängen med att städa om man inte får åtnjuta credden också? 
 
Själv har jag lärt mig att ett till synes blygsamt inköp snart kan leda till både blänkande fordon, ökad grannsämja och ett upp-putsat kvarter. 

Firad med ett prank

Igår blev jag prankad! 
 
Plötsligt kom barnen tågande med en tårta samtidigt som de sjöng Ja må hon leva. Jösses vad trevligt att bli firad en gång till tänkte jag!
 
Men när jag satte gaffeln i tårtan visade det sig vara något heeeeelt annat! Ja, ni kan se för er själva här i klippet. 
 
 
 
 
 
Sex tecken som gör att det är läge att bli misstänksam i samband med en tårtöverlämning: 
 
1. Din födelsedag var för sju dagar sedan 
 
2. Tårtan levereras av fyra yngre personer som alla av oklar anledning hoppar jämfota i osynkad takt 
 
3. Tre av personerna sjunger "ja må hon leva" medan den fjärde ivrigt upprepar frasen "och sen hackar du och sen hackar du"
 
4. Det är bara du som ska äta tårta
 
5. Du ombedes att "ta i mitten" av tårtan
 
6. Med en gaffel 
 
 

Klassisk docka med modern twist

Jag älskar när barnen är framme med sina små kreativa fingrar och ger den här dockan en mer modern twist.
 
 
 
 
Här dabbar den, som ni ser. 
 
Den kan flossa också. 
 
 
 
 
Hashtag rätt i tiden. Snart shufflar den väl också. 
 
Vet ni inte vad dab, flossa och shuffla är för något rekommenderar jag en snabb googling. 
 
Det är det enda kidsen gör nu förtiden. 
 

Läggningsgoda vänner

Mina barn är aldrig så goda vänner som precis vid läggning. 
 
Någon annan förälder som känner igen det syndromet?
 
Mina barn kan gå en hel dag och inte bry sig så värst mycket om varandra / bli osams så fort de råkar få ögonkontakt men så säger jag "nu är det läggdags" och som på en given signal blir barnen de bästa av vänner. Plötsligt kommer de på så många roliga lekar tillsammans att kreativiteten sällan finner några gränser.
 
Det byggs hinderbanor, tillverkas uppfinningar och spelas inhomhushandboll på osynliga planer. Igår kom dom på den briljanta idén att springa runt radhuslängan i kalsonger samt doppa sig själva i vattenpölar??
 
 
 
 
 
 
Dom har så roligt tillsammans att jag nästan inte har hjärta att bryta upp aktiviteten trots att timman är sen. Vilket får mig att ana att det kaaaaaan vara något slags... Trick? 
 

Glassätning med en plan

Små barn och glassätning alltså... Inte så mycket finess. Har ni tänkt på det?
 
Barn liksom bara hugger in på glassen utan utan någon som helst övergripande plan. Hugg med tänderna i botten på glassen, hugg på sidan, hugg ovanifrån... Allt äts i en enda salig röra oftast med resultat att alldeles för mycket glass balanserar på alldeles för lite fästyta mot pinnen/struten. 
 
Min egen glassätning må se spontan ut, men nej nej den är noga genomtänkt och planerad.
 
Nogger till exempel - först skalar jag av överdraget, bit för bit. Sedan slickar jag i mig vaniljen. Slutligen avnjuter jag nougatinnandömmet (godast av allt).
 
Eller päronsplitt - först äter jag av isglassöverdraget. Alltihop. Sedan påbörjar jag vaniljen. Jag geggar på intet sätt ihop dessa två komponenter. 
 
Mitt finaste glassminne måste för övrigt vara när åttaåringen var liten, typ 4-5 år, och av oklar anledning alltid ville köpa lakritspuck. Dock tyckte han inte om själva lakritsöverdraget (!) utan det fick jag lov att gnaga bort åt honom. 
 
HA!
 
Det är ju som att någon skulle köpa en Marabou chokladkaka och ba - jag vill bara ha pappret, kan du ta chokladen.
 
Jag har aldrig varit så lycklig kring glassätning varken förr eller senare. 
 
 
 
En glass innan huggandet börjar. 
 
 

En modest önskan

 Åttaåringen önskade sig inte mycket i påsk. 
 
- Mamma jag önskar mig bara, alltså BARA, liiiiite liiiiiite godis i mitt påskägg.
 
Paus...
 
- Och 345 kronor. 
 
Haha!
 
Alltså man måste ändå älska dramaturgin i detta önskemål.
 
1) Inled önskningen så att det låter som att du bara vill ha en tablettask, möjligen accompanjerad av en simpel påskfjäder 2) Servera sedan "345 kronor" som en parentes. 
 
Sjukt smart! 
 
Nu blev det tyvärr inga 345 kronor men väl ett helt gäng påskägg med bra-å-ha-grejer och gottigheter. 
 
 
 
 
 
 

Det starkaste jag ätit!

Åttaåringen bad att få köpa en suspekt burk med godis när vi var och handlade i helgen.
 
- Mamma ALLA på Youtube har testat det här!
 
Klassisk motivering från en person född 2009. Och jag lät honom köpa det. 
 
Karamellerna var enligt förpackningen så starka att de "bränner upp hjärnan". 
 
 
 
 
Ni ser ju. 
 
Därför ställde jag mig högst undrande till att tillverkaren hade satt startålder 3 år (!) på denna produkt?
 
 
 
 
 
Känns det rimligt att en person på 36 månader ska äta något som är "flaming hot"?
 
Eh?
 
Men vad vet jag. Suget att anskaffa sig en "brain burner" och ögon som expandera i sina glober kanske har sjunkit i åldrarna. 
 
Hela familjen Spiderchick var hur som helst tvugna att testa denna utlovade styrkebomb. 
 
 
 
 
 
Alltså karamellen må se oskyldig ut. Men...
 
VILKEN LITEN JÄDRA MOTHERFUKKER! 
 
SÅÅÅÅÅÅ STARK!
 
Efter två sekunders sugande kändes det som att jag hade fått första gradens brännskada i hela munnen. AJ AJ AJ AJ VAD DET SVED! Det kändes som den gången när jag fick kokande kaffe över handen, fast nu över tungan. Jag låg vikt över handfatet i badrummet och sprutade vatten direkt in i svalget för att sedan gå över till att klunka i mig ett halvt paket mjölk. 
 
Det kan vara det starkaste jag någonsin har ätit både i godis och matväg, faktiskt.
 
Hemskt! 
 
Min man där emot satt i soffan och mufflade på karamellen som om vore det en Ahlgrens bil.
 
VEM ÄR HAN ENS?? 
 
Jag rekommenderar inte det här godiset till NÅGON. Och då är jag ändå 417 månader gammal. 
 

Handboll med hejarklack

Igår hade åttaåringen handbolls-sammandrag. Vilket betyder att lag från olika städer i vårt närområde träffas och spelar match mot varandra under några timmar. Det handlar mycket om lek fortfarande, såklart. 
 
Den här gången var vi förutseende och packade med oss fika! HA! Vi är annars alltid den oplanerande, fikalösa familjen som får stå i svinlång kö till någon temporär kafeteria för att sedan swisha en halv dagslön för en ljummen kokkorv. Men inte igår inte! Nä nä. Nu hade vi förberett mackor och kaffe och festis och annat göttigt. 
 
Femåringen firade genom att äta upp merparten av all fika redan på vägen dit. 
 
 
 
 
 
 
Sen kollade vi på matcher hela eftermiddagen. Femåringen tycker alltid att det är väldigt spännande att vara med och heja på storebror och han sitter gärna med på tränarbänken. 
 
Vi vuxna ser ett gäng barn som spelar. Femåringen ser ett A-lag i elitserien som spelar. Han har stenkoll på vilka som som leder och vilka som har gjort mål (och då räknar man inte ens mål på den här nivån).
 
Mmm.
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - att ha ett småsyskon är att ha en livslång hejarklack
 
 
 
 

Ny familjemedlem

Åttaåringen har gjort en hund i slöjden. Han frågade mig och Spiderpapa vad vi tyckte att den skulle heta. Vi gillar ju som bekant att namnge saker i vår familj. 
 
- Dogmar, föreslog jag. 
 
Istället för Dagmar. DOGmar. Hänger ni med?
 
Briljant om jag får säga det själv. 
 
- Vad tycker du pappa? undrade åttaåringen. 
 
Spiderpapa funderade en stund innan han svarade.
 
- Tja... Den har ju tjusig päls så... Krullo. 
 
Ursäkta?
 
Vänta lite här... 
 
KRULLO!?
 
Men snälla rara det är ju som upplagt för att den stackars hunden ska bli rimmad på för resten av livet! Jag vet att man ska kunna heta vad som helst utan att för den sakens skull bli retad men man kan ju ändå ge djuret en rättvis chans??? 
 
A ja.
 
Nu heter den i alla fall Krullo. 
 
 
 
Krullo i profil. 
 
 
 
Krullo framifrån. 
 
 

Inte bara lek

- När man blir äldre blir allt så avancerat. På förskolan får man bara leka... suckade åttaåringen idag.
 
- NÄ-HÄÄÄÄ! protesterade femåringen.
 
- Inte? Ni leker väl på förskolan? undrade jag. 
 
- Inte bara! svarade femåringen stött. 
 
- Nähä?
 
- Jag äter frukost. Och så måste jag faktiskt städa! Och sen äter jag lunch också. Så det är inte BARA leka! 
 
Nä nä.
 
Fair enough.
 
Rätt ska vara rätt! 
 
 
 
Person som inte bara leker. 
 

Sk bar

I lördags gjorde vi heja heja-skyltar till Melodifestivalen.
 
Barnen hejade på Barbi Escobar och Martin Almgren och tillverkade en skylt där efter. Man bara måste älska att dom stavade Escobar - sk bar.
 
 
 
 
 
Så himla rimligt. 
 
Men så är ju barn i grund och botten de mest logiska varelserna någonsin. 
 

Storebror visar vägen

Att ha ett storasyskon kan vara knepigt men det är också att ha en ständig källa till inspiration.  
 
Femåringen suger likt en hungrig svamp åt sig allt vad storebror gör. 
 
Igår byggde åttaåringen och hans kompis en koja.
 
 
 
 
 
Vips hade femåringen också byggt en koja.
 
 
 
 
Sen ritade åttaåringen en lapp och satte upp på sin koja och då var femåringen inte sen att snickra ihop en lapp till sin koja. 
 
 
 
 
 
Sen gjorde åttaåringen och hans kompis matteläxa på datorn.
 
 
 
 
 
Då ville femåringen också göra en läxa. Jag gav honom i uppgift att skriva sitt namn, skriva siffrorna 1-10 och klistra minst tre snygga klistermärken på ett papper. Denna uppgift tog han sig an med stort allvar. 
 
 
 
 
Sen spelade åttaåringen tv-spel och då sitter lillebror alltid och tittar på första parkett. 
 
- Du är bäst i spelet, säger lillebror. 
- Tack, säger storebror. 
- Du kommer vinna, säger lillebror.
- Jag vet, säger storebror antagligen uppfylld av allt beröm. 
 
 
 
 
 
Tänk vad praktiskt att ha en storebror ändå. Och en lillebror. 

Kramig ettåring och oberömda sängar

Igår firade vi barnens kusin som fyller ett år.
 
Födelsedagsbarnet själv delade ut väldigt mycket kärlek, i synnerhet till åttaåringen. Men så är ju åttaåringen som bekant en bebismagnet av rang. 
 
 
 
 
Som vanligt hade min svägerska bakat värsta insta-grejerna. Ja, alltså sådant som är både gott och som lätt platsar på tjusig bild till Instagram. Senast gjorde hon ju den här makalösa ponnytårtan. Själv har jag aldrig bakat själv till barnens födelsedag på grund av att jag tycker att det är fullt upp med att bara hinna städa inför ett kalas. Skulle jag även baka muffins och ponnytårtor hade jag snart sprungit in i den oberömda sängen*. 
 
All cred till min svägerska med andra ord! Hon är fantastisk. 
 
 
 
 
 
* Den oberömda sängen är den berömda väggens okända släkting. I den hamnar trötta personer som åtagit sig lite vääääl många familjeuppgifter på en och samma gång. 
 
Tidigare inlägg