Idag pallrade vi oss iväg till Göteborgs i särklass mest barnvänliga fik - Glädjebubblan.

Ja ni hör ju på namnet. Det är så barnvänligt att Guds änglar gråter en skvätt.



På Västergatan 6 (bakom handelshögskolan).



Lekhörna med gott om plats att rasta bebis på.



Vuxenfika.



Vi promenerade till fiket. Men vill man åka spånk så är det tvåan som stannar närmast.

Mamman i mig rekommenderar starkt det här stället!

I natt sov jag i "lilla rummet". Jag och min kille brukar turas om att slagga där för att ja... få sova helt enkelt. Denna natt vaknade jag dock kring klockan fyra och hörde från sovrummet att lilleman var lite ledsen.

Jag gick upp för att titta vad som stod på och fann min kille i full gång med att trösta och försöka söva om lilleman.

- Jag kan ta honom, erbjöd jag.

La mig i sängen med liten bredvid, sjöng en liten sång, smekte hans rygg, pussade p... STOPPA BANDET!! SPOLA TILLBAKA!! Va fasen?!

Det var ju MIN natt att få sova. Vad gör jag då i sovrummet med bebis famn??

Typiskt. 

Dessa sabla moderliga hormoner som ideligen spelar mig spratt.



Madrass i lilla rummet. Bland flyttlådor and shit.

Idag är jag hemma. Ledig fredagar som ni vet.

Att jobba har gått superbra men jag har ändå saknat mitt kid! Usch... tänk sen när han går på förskola och jag jobbar heltid - vi kommer att ses morgon och kväll typ.

Han kommer ju vara mer med personalen på förskolan än vad han kommer vara med mig. Jag kommer att missa massa tid med honom och en vacker dag när jag ska hämta så står han där utanför dagis med mustasch på överläppen och en moped i näven.



Glad liten kille på spårvagnen.

Vi har sökt förskoleplats till lillen. Idag ringde dom från kommunen.

Kommuntanten: Jag ser här att du har sökt förskola till sin son?
Jag: Ja det stämmer.
Kommuntanen: När är han född?
Jag: 09-09-10
Kommuntanten: Ja jag tänkte väl det. För du har skrivit 10-09-09.

Eh okeeeeej...

Jag hade alltså sökt dagisplats till en unge som ska födas om nio dagar.

Jädrar sicken rapp morsa, måste dom tänkt där på kommunen.



- Jag är proffs på att söka förskola, säger Spiderchick.

Idag har jag varit helt allena hemma.

Lillen och hans papa är i Varberg hos några kompisar.

Lustigt. Imorses kunde jag knappt vänta på att dom skulle gå ut genom dörren och lämna mig ensam. Nu kan jag knappt vänta på att dom ska komma tillbaka igen. Hallå vart sjutton är dom?? Hur kul kan det vara i Varberg på en skala?

KOM HEM MINA ÄLSKLINGAR! Mama har egentidat färdigt nu. Its enough. Hör ni? Komsi hemsi omedelbumsi.



Nyduschad.

Idag köpte jag ett par jeans. Jo ni läste rätt - JEANS!

Ända sedan jag blev gravid har jag bott i leggings. Oj som jag älskar detta töjbara plagg! Jag skulle lätt kunna starta en grupp på facebook som heter "Vi som kommer avlida när leggings blir omodernt".

Jag använde dock jeans flitigt innan jag blev gravid. Men under graviditeten intog både magen och rumpan oanade omfång och denims fick därför stå åt sidan för bekvämare alternativ. 

Så kom lilleman till världen, magen försvann men rumpan den satt kvar. Sedan dess har jag fortsatt att leva och verka i leggings.

Men nu tänker jag alltså utmana min osäkerhet och sporta ett par jeans igen. Svarta. Med massa härlig stretch.



Från Gina Tricot. Sjukt sköna. Nästan som leggings. NÄSTAN sa jag.

Efter fika på jobbet mötte jag och Spider the kid upp Spiderpapa och traskade iväg till Familjerättsbyrån för att slå näven i bordet.

Spiderpapa var nämligen i kontakt med Skatteverket idag och fick då veta att han tydligen inte är far till sitt barn. I alla fall inte enligt deras system.

Mycket märkligt tyckte vi som ju faktiskt satt i en ganska svettig intervju med Familjerättsbyrån för inte alls länge sedan, där vi under ed (nåja) samt med ett vittnes närvaro (sant) bedyrade att min kille var pappa till lilleman.

Nå väl.

Hos Familjerättsbyrån låg våra papper kvar som bevis och sålunda måste tjejen på Skatteverket haft kortslutning i hjärnan just när hon pratade med min kille. Alternativt var hon kraftigt berusad.

Jag har bara en sak att säga om min vän avenymammas nagellack - RESPEKT!

Ikväll har min kille haft x-box race med en kompis och jag lilleman har lekt Skjuts Med Liten Bebis.




Runt sju snåret började lillen gnugga sig i ögonen = signalen för läggdags. 

Men efter att ha lyssnat på en saga samt slukat en flaska välling kom lillen plötsligt på att han inte alls ville sova! Nej nej. In facto var sömn det sista han någonsin ville komma i kontakt med denna kväll.

Sålunda startade en psykologisk krigföring med en jag-tänker-inte-låta-mig-bossas-runt-mer mamma i ena hörnan och en jag-bestämmer-visst-i-denna-familj bebis i andra.

Efter en halvtimmas skrik, gråt, fäktande med små armar samt otaliga ostbågekräningar* kom mamman och bebisen överens om en kompromiss - bebisen fick leka en stund till i soffan för att sedan somna (mitt i en rörelse) i den samma.

Pjuh!

* Barnet låter sig inte lyftas utan kränger sig ur bärarens famn genom att forma kroppen likt en böjd ostbåge.

Sedan några veckor tillbaka har lilleman börjat frigöra sig från oss (BVC:s ord inte mina) i form av matvägran. Han blir synnerligen upprörd och nästan förolämpad så fort vi ens närmar oss med en sked mat.

Otroligt enerverande då man som förälder inte helt sällan ser det som sin primära uppgift att nära sitt barn...

Jag och min kille bestämde dock tidigt i lillemans liv att vi inte tänker hetsa upp oss eller oroa oss blåa över eventuell matvägran. Vi försöker sålunda att behålla lugnet i det här fallet.

Dock skulle jag gärna vilja ha lite tips av er föräldrar med liknande erfarenhet. Vad gjorde ni under eventuella matvägran-perioder?

Lät ni kidsen äta själva? Leva på välling? Laga sin egen mat? Mala sitt eget mjöl? Mjölka sin egen mjölk? Kärna sitt eget smör?

Gimme the tips!



Spiderchick önskar att matning av barn snart blir No Hassel.

Nu laddar Spidermama om batterierna med lyxmat och sedermera filmkväll med Spiderpapa.

Mys!


Först...



...sen.

Idag har jag varit trött, irriterad, trött, lite deppig, sliten och mer trött.

Inte många rätt med andra ord.

Och precis när lilleman äntligen har somnat för kvällen (alldeles nyss) - ja då ringer mobilen som jag naturligtvis har lyckats placerat inom hans omedelbara hörradie.

Gah!

Vad gör man när telefonen ringer och riskerar att väcka ett nyligen nattat kid? Ja jag gjorde i alla fall det enda rätta - jag slängde apparaturhelvetet i väggen!

Eh...

Det var eventuellt ett handlande utmynnat i stundens hetta. Eventuellt inte så himlans genomtänkt. 

Nämnde jag att jag var trött?



Smaaaart Spider!

Tittade på "Livet på BB" igår. En kvinna födde barn och det tog väldigt lång tid.

- Men kom igen och tröck ut ongen, tyckte jag.

Jag har med andra ord helt (eller i alla fall till viss del) glömt bort hur jädra, fruktansvärt ont det gör att föda barn.

Naturen har så att säga "fuckat upp" mitt minne.

Tur är väl det.



På kanal 5

- Gosh jag är så trött, sa Marie tidigare idag.
- Hur mycket sov du i natt då?, undrade jag.
- Eh... hela natten som vanligt, svarade Marie.
- HAHAHAHAHAHAHA!!! HOHOHOHOHOHOHOHOHOHOHO!

Alltså - jag är ledsen men jag kan inte ta barnlösa, helnatts-sovande människors "trötthet" på allvar.

Oh my!

Dagen igår slutade inte så harmoniskt som jag först trott.

Cirka en minut efter att jag publicerade nedan inlägg vaknade lillefisen och var SÅÅÅ ledsen. Han ville för allt i världen inte komma till ro och somna om.

Jag försökte med allt! Vyssa, sjunga, vagga, kramar, pussa, ge mer välling etc. Inget hjälpte (jag blev nästan rädd att han hade någon osynlig kroppsdel ur led?).

Efter en timma var jag helt matt och fick ringa efter min kille (som tillsammans med övrig familj stannat för ett pitch stop nere på lokala krogen) för att beodra hans omedelbara hemgång.

- Hem. Nu. Fort, bad jag med skälvande röst. Du kan inte ens klara av ölen.

Ja den där sista meningen sa jag fel. Jag menade "du kan inte ens dricka upp din öl om du har någon kvar". Men jag var så utpumpad av allt skrikande att grammatiken tagit stryk.

Nå väl.

Lillen somnade slutligen om och sov sedan hela natten.

Pjuh!



Har den här lille fått pappas hårdrockspipa?

Hm... man kan tyvärr inte kommentera nedan inlägg. Vad synd med tanke på att jag behandlar ämnen med sådan oerhörd TYNGD!

Strunt samma.

Står framför spegeln och beundrar mina nya, nätta bröst. Sedan jag slutade amma lilleman har jag gått från proppfull D-kupa, till stor C-kupa, till mindre C-kupa för att slutligen stanna vid en slapp B-kupa.

Och jag älskar´t!

Har alltid velat ha mindre bröst. Hade gjort det här med amning för flera, flera år sedan om jag bara vetat att det skulle landa mig en kupstorlek nedåt i skalan.



Mindre brön än innan.

Idag har jag egentid!! Massa massa egentid hela dagen och hela kvällen.

Ingen karl och ingen bebis så långt ögat når.

Tror jag börjar med att slötitta en smula på tv. Kanske drar några avsnitt av The Hills på datorn. Sedan lägger jag mig i soffan och läser nya Vecko Revyn från pärm till pärm. Målar naglarna. Efter det tänker jag nog förära toaletten med ett besök och där passar jag på att sitta lääääänge helt ensam och njuta av att inte behöva avbryta besöket abrubt för att någon är på väg att stoppa toaborsten i munnen.