Till Kenza

Jag blev så glad när jag såg att Kenza är gravid! Jag har ju följt Kenza sedan for ever och träffat henne två minuter en gång så vi känner ju varandra <3
 
 
 
 
 
I egenskap av väldigt erfaren bloggmamma (jo faktiskt) tänkte jag dela med mig av några kommentarer som du Kenza med största sannolikhet kommer få eller redan har fått.
 
Fem sannolika kommentarer en gravid bloggare får:
 
1. Jag visste det-kommentaren
Du berättar på bloggen att det ligger ett frö i din mage och merparten av läsarna skriver grattis på ett normalt vis medan några är snabba att triumferande ropa JAG VISSTE DET! För de har nämligen under en längre tid "förstått" att du har varit gravid, de har "sett" det på dig. I inlägget för två år sedan där du skrev att du gick på bio så läste de en graviditet mellan raderna. Strunt samma i din glada nyhet för nu ska allt ljus falla på deras inbillade insikt om din livmoder. 
 
2.  Skrämsel-kommentaren 
Många kommer vilja skrämma dig kring vad du får och inte får göra som gravid. Det finns nämligen universella regler här. Nu snackar vi inte rök och krök utan mindre självklara saker som att man inte får sätta upp håret, inte får gå snabbare än en halt pensionär, inte äta morötter efter klockan 15 eller annat kreativt. Skrämselpropagandan kommer naturligtvis förpackad i "välmening".
 
3. Sluta klaga-kommentaren
Samma sekund som stickan plussar förbrukar du din rätt att någonsin tycka att något är jobbigt igen. Kan du inte sova och måste kissa var femte minut? SLUTA GNÄLL! Foglossning from hell? SÅNT FÅR MAN TA! Inte kunnat bajsa på femton dagar? DET SKULLE DU TÄNKT PÅ INNAN!
 
4. Kropps-kommentaren 
Som gravid blir kroppen snabbt allmängods. Sociala koder suddas ut och folk tycker att det är fritt fram att kommentera att din mage är för stor, för liten, för sned, för rund, för spetsig, för låg, för hög... PJUH! En del kommer jämföra dig med grannens kusins han-hamster som är i samma vecka som du och sedan klubba dig till den med onormal graviditet. 
 
5. Mom shaming-kommentarerna
När bebis är ute går starten för vad som idag har ett ord (på "min tid" fanns inte det ordet) - nämligen MOM SHAMING. Här viftas det vilt med röd flagg vid minsta lilla egentid och alla applicerar sina egna erfarenheter på DIG. Vad som har fungerat för en miljon olika, unika föräldrar ska även fungera för ditt föräldraskap. Du ska tycka, känna och göra samma sak. Personerna som skammar måste inte ens ha barn själva. Nej nej, för aldrig är man en så bra, energifylld och insiktsfull förälder som när man har noll barn. 
 
Du hanterar allt detta: Genom att lyssna till dig själv och dina känslor. Och radera löpande. 
 
Du kommer också få och har säkert fått: SÅÅÅÅ mycket stöd! Jag har fått så mycket kärlek, pepp och bra råd under mina år som bloggande förälder. Merparten av alla läsare vill genuint väl, har förmågan att tänka utanför sin egen sfär och sänder BARA kärlek. Det är naturligtvis DET som du ska ta fasta på
 
Löööve <3

Samsovningsdrömmen!

Okej nu säger jag det.
 
Jag älskar samsovning! Jag är en natural born sämsover (uttalat med amerikansk accent). Det är det mest trygga och mysiga jag vet när jag får sova med mina barn tätt intill. Det händer inte varje natt men när det händer så är det så innerligt mysigt.
 
Men det har inte alltid känts så. 
 
Jag minns att jag som förstagångsmamma kunde känna skam och misslyckande för att min bebis inte ville sova i egen säng. Det kändes som att alla andra "skröt" om hur deras barn sov i eget rum från start men mitt barn ville bara vara nära 24 timmar om dygnet? Vad hade jag gjort för fel??
 
Svar: Inget fel!
 
Såklart.
 
Snarare hade jag fött ett helt naturligt barn. Klart som tusan att man sover tryggt med någon man knutit ann till? Precis som det är normalt och helt okej att inte vilja samsova. Såklart.
 
Hur som helst snubblade jag över den här samsovningsdrömmen på Facebook.
 
 
 
 
Källa: Här
 
 
 
Här snackar vi familjesäng variant DOPAD!
 
Med tanke på att det enda syfte spjälsängar någonsin hade hos oss var "opraktisk garderob" så förstår jag inte varför vi inte tänkte på att bygga det här?? 
 

Gullighet i kvadrat

Jag såg det här bedårande klippet hos Regina.
 
Ett barn som ska säga ice cream och möjligen uppfinner sitt eget ord.
 
 
 
 
Så sött! <3
 
Det påminner mig om vårt ena kid. När han var i treårsåldern och skulle säga flygplan sa han "shosho no no nen". Exakt så! 
 
Vi ba: Säg flygplan. 
Han: Shosho no no nen!
Vi: Flyyyyygplan. 
Han: Shosho no no nen!
 
Inte så likt kanske men A for effort.
 
Eller när det andra kiddet var mini och skulle säga motorbåt men sa "monnobåt" och dessutom alltid hakade upp sig lite på själva motorn och ut kom mono mono mono MONOBÅT!
 
Älskarvärda minnen som barnen ofta vill att vi berättar om. 

Fackeltåg nej tack

Igår åkte vi upp till Billingen i Skövde för att delta i ett fackeltåg. Plus kolla in lite andra aktiviteter som skulle hålla till där uppe. 
 
– Gud så mysigt! tänkte jag.
– Herregud ta mig härifrån! tänkte jag efter två minuter på plats.
 
10 ingredienser som inte bidrog till trevlighet:
 
1. Isvindar
2. Duggregn
3. Kolmörker
4. SJUKT mycket folk
5. Brinnande facklor prick över allt
6. Eld i olika nivåer pga både barn och vuxna bar på facklor (ink jag och mina barn)
7. Fluffiga vinterjackor över allt 
8. Att din jacka slickas av random barns eld så fort du inte aktar dig
9. Att du själv råkar slicka en random tants permanent med din egen eld så fort du inte aktar dig
10. Orkar inte ens tänka på hur lättantändlig en torr permanent antagligen är  
 
 
 
 
Alltså förlåt, jag älskar Billingen och vi är ofta där men jag insåg att jag helst inte är där samtidigt som tusen andra personer i kombination med eld i olika nivåer. 
 
Japp. Då vet jag det.

Uuuuut

Igår sken solen! 
 
– Vakna familjen vi måste UUUUUT! skrek jag på morgonen.
– Jaaaa! skrek familjen och hoppade omedelbart i sina ytterkläder.
 
Skoja. 
 
Alla skrek såklart neeeej och det tog en halv evighet innan vi hade tagit oss till hallen och ytterligare en evighet att ta oss från hallen och ut. Jag vet inte exakt vad det är som händer i vår hall men det är i alla fall där som allting går utför hur förberedda vi än har varit fram till dess. Något saknas, något är vått, något försvinner, någon försvinner, en dragkedja trilskas, en sko är på vift, en vante är sönder, någon ångrar sitt klädval... Helt otroligt hur mycket som kan hända inom ramen av två kvadratmeter??
 
Till slut kom vi i alla fall ut i solen. Vi åkte upp till skridskobanan på Billingen. Så glad att vi lät yngsta barnet börja spela ishockey för han älskar verkligen att åka skridskor. 
 
 
 
 
 
Förutom ishockey är munkar livet om ni frågar våra barn.
 
 
 
 
 
Men liksom hallå orka att det var så fint väder i Skövde igår?!
 
 
 
 
 
Några tränade curling. 
 
 
 
 
Curling är faktiskt lite av en proffssport för mig. Fast inte på is då. 
 

Morfarsmackor™

Min pappa bakar alltid tekakor varje december som släkten får ta del av. Det brukar hänga ett lass nybakat på vår dörr när vi minst anar det vilket känns väldigt angenämnt. 
 
Barnen älskar dessa tekakor och vi har sedan nioåringens födelse kallat dem för morfarsmackor ™
 
 
 
 
 
Sedan min brorsas barn kom till världen har dock ett nytt namn för dessa tekakor nått dagens ljus - nämligen FARFARSMACKOR! 
 
Detta blir naturligtvis helt fel och sätter jordklotet i gungning. Eller i alla fall delar av Skövde. 
 
Jag förstår att släktbanden ser olika ut men samtidigt finns det ju ett ordspråk som heter Döpt Brödsort Döpes En Gång. Plus att det ploppar upp ett trademark-tecken varje gång jag skriver morfarsmackor™. 
 
Morfarsmacka™
Morfarsmackor™
Morfarsmackis™
 
Ni ser? Det försvinner inte ens med variation. 
 
Det räcker med att jag skriver morf™ så kommer trademarkmärket upp. 

Juldagen

Igår firade vi jul med min mans del av släkten. 
 
Finklänning åkte på, den jag köpte till Influencergalan förra året. Jag har använt den många gånger sedan dess. Återanvändning vänner, återanvändning! Känns så himla självklart så här 2018 going to 2019.
 
 
 
 
 
Lillkusin och storkusin <3
 
 
 
 
 
Tomten som kom var inte speciellt stor (kan han ha varit omkring 9 år??) och påminde faktiskt lite om Kalle Moreus. 
 
 
 
 
 
Förutom Bart-mask har sexåringen den här julen även fått en Supermariodräkt. Båda grejerna önskade han sig hett. 
 
 
 
 
 
Sen fick barnen ett gemensamt bords-ishockeyspel. 
 
– Vi ska visa er hur man gör! sa papporna vänligt och hade sedan roligt en timma eller så. 
 
 
 
 
Näääärååååå barnen fick också spela. 
 
 
 
Eller?
 
 

Första lovdagen

Första lovdagen igår började med att barnen frivilligt (!) gick ut och lekte. De njuter verkligen av snön och jag med.
 
Vid 11 gick vi ner till Hanna och bebiskusinen och lagade lunch tillsammans med dem. 
 
 
 
 
 
Bebisenkusinen fick äta själv och måltiden hade alla vi andra växt 2 centimeter på grund av all tappad mat som klibbade fast under våra fotsulor. Fint. Man vet man att det har varit en festlig måltid när merparten av maten ligger på golvet.
 
 
 
 
 
Vid 14:30 mötte vi upp några kompisar för att gå på bio. Vi hade biljetter till Sune vs Sune. 
 
 
 
 
Jag tyckte att filmen var jättebra! Hela familjen Andersson är utbytt mot nya skådisar och jag gillade allihopa. Bra och roligt manus också. Mindre trilla omkull-humor än tidigare Sunefilmer och mer vardagsrealism.
 
Sen åkte nioåringen och tränade handboll med äldre barn och vi andra åkte och handlade. 
 
 
 
 
– Jag har fått en idé! sa sexåringen och höll upp en glödlampa ovanför huvudet. 
 
 
 
 
Vi hade med oss en icke fungerande glödlampan för att komma ihåg att köpa en ny glödlampa. Ett trick som naturligtvis inte fungerade. Vi har glömt att köpa ny glödlampa och även tändstickor så många gånger nu att snart har vi 100-gångsjubileum för vår glömska. 
 
Turligt nog hade vi en liten förskrämd tändsticka kvar hemma så vi kunde tända adventsljusstaken till tacomyset.
 
 
 
 
 
Efter tacomyset såg vi på film och sen sov vi och sen var första lovdagen över. 
 
Häpp!

En dag i skolan

Idag var jag med barnen i skolan. Ja, jag kan ju säga barnen i pluralis för nu går båda på samma skola och jag har förmånen att vara med båda en stund. 
 
Jag började besöka sexåringens klass. I veckan har de jobbat med bokstaven G och barnen har fått nämna olika ord på G som fröken har skrivit upp.
 
En sak är säker och det är att man vet att det är en västgötsk skolklass när det står "gött mos" på tavlan...
 
 
 
 
Först fick barnen jobba med siffror. Sexåringen skrev siffran 9 och färglade gubbar med stor noggranhet.
 
– Jag måste göra noga så att jag får en guldstjärna, förklarade han. 
– That´s the spirit ma boy! sa jag på sydstats amerikanska. 
 
I övrigt vet jag ju att han liksom jag hellre gör saker snabbt och slarvigt än långsamt och noga. Nioåringen och pappan i vår familj är prick tvärt om. Där står familjen i två läger. 
 
 
 
 
 
Sen var det frukt och saga och då fick mamman en kopp kaffe av fröken vilket satte oerhörd guldkant på fruktstuden. 
 
 
 
 
 
Efter saga hade barnen rast och då passade jag på att smita över till nioåringen. De hade Grej of the week (där det lär sig något extra om ett ämne) som den här veckan handla om Lucia. 
 
Om barnen satt som små ljus och lyssnade så satt jag som ett stort blockljus och insöp informationen. Jag hade helt glömt hur eländigt hon hade det, Lucia. Fröken berättade om tortyr och det visste alla barnen vad det var. Sen nämnde fröken ordet glädjeflicka och fick tack och lov inga följdfrågor på det.
 
 
 
 
 
Efter Lucia var det dags för mat. Det serverades stek med potatis, sås och äppelmos vilket kastade mig 25 år bak i tiden. Exakt det åt vi också i skolan. Där har menyn inte uppdaterats en millimeter. Obs! Det var gott. 
 
 
 
 
Efter lunchrasten var jag med sexåringen och hans klass en stund igen innan det var dags att säga hej då. 
 
Det var det.
 
Över och ut.
 
 
 
 

Julklappsklara

Mörrn! 
 
Jag och min kära man har i år chockat oss själva genom att köpa alla barnens julklappar redan innan december knappt har börjat. 
 
 
 
 
 
Grejen är den att tiden rullar på så fruktansvärt snabbt nuförtiden att fyra veckor känns som två dagar.
 
– Hjälp det är bara 48 timmar kvar till julafton! utbrast jag i slutet av november.
 
Tiden vi är inne i nu med familjelivet kräver helt klart mer planering och att vi exempelvis chockar oss själva genom att handla julklapparna med lite marginal för första gången sedan någon av oss föddes.
 
Där med inte sagt att vi har slagit in klapparna. Snälla nån. Det sparar vi till en brötig timma under julaftons förmiddag, som traditionen bjuder. 
 

Ett mänskligt åskoväder samt tomtefotografering

Tack för stöd angående mitt bryt igår
 
Som någon skrev tror jag nästan att det är nyttigt att få ett break down ibland för det var som att vi började om på nytt efter det. Som att jag var ett åskoväder som dragit fram över hemmet och rensat luften. Båda barnen sa förlåt och det kändes fint. Vuxna kan också bli ledsna. Sen var kidsen extra artiga och glada när vi sågs på eftermiddagen. De fick skjuts till mitt jobb av morfar där vi skulle ha julfotografering i studion. Med tomten! 
 
 
 
 
Matildas barn var också där. Alla våra ungar älskar att vara med på vårt jobb, i synnerhet när de får vara där allihopa samtidigt. Stämningen kan då bäst beskrivas som "uppsluppen". Om man säger så. 
 
 
 
 
 
I studion uppstod utmaningen att få alla att sitta still, kolla in i kameran samt le. Gärna samtidigt. 
 
 
 
 
– Är du på riktigt? frågade sexåringen tomten.
– Ja, svarade han.
 
Det verkade sexåringen köpa. Sedan ville han veta hur gammal tomten var.
 
– 300 år, svarade tomten. 
– Näähääää! För så gammal kan man inte bli! tyckte sexåringen 
 
Tomten alltså. En synad åldersbluff. 
 

Skridskoförmiddag

Idag hade barnen skridskoförmiddag i skolan - TILLSAMMANS! Efter att ha lämnat barn på två olika ställen (förskola och skola) i vad som känns fo evvah känns det löjligt smidigt att ha två skolbarn med gemensamma idrottsdagar, öppna hus och sådant där. 
 
Jag bestämde mig för att joina kidsen på skridskoförmiddagen, det får man som förälder.
 
På vägen till ishallen handlade vi fika. Barnen suktade vid Noccohyllan. Deras stora dröm är att få dricka energidryck. Vilket inte kommer hända. Men vi tackar Youtube för inspirationen. Eller NONspirationen. Är det ett ord? Det borde bli. 
 
 
 
 
 
 
Sen åkte vi till Billingehov, Skövdes ishall.  
 
 
 
 
 
Jag hade med mig en kaffelatte. Kände mig lite lagom mamma-stereotyp när jag svängde in med en take away-mugg i näven. 
 
 
 
 
 
Jag är SÅ imponerad över kidsens åkande! Jösses vad de kämpade och åkte och trillade och åkte igen och kämpade. Jag tittade på med min kaffelatte. Plus hade trevligt med de andra föräldrarna som var med. 
 
 
 
 
 
Skrillor i all ära - viktigast av allt på skridskodagen är ändå fikastunden! Ta bort fikat från en skridsko eller friluftsdag och du har kapat armen från en kropp. Eller nej nej, du har plockat ut LUNGORNA från en kropp. 
 
 
 
 
När klockan var närmare lunch fortsatte barnen dagen i skolan och jag rejsade hem för att hinna jobba en sväng. 
 
Det var det. 
 
Över och ut. 

Donut-köparna

I veckan gick bröderna Spider till i affären i vårt kvarter och pantade burkar. Efter en stund kom de hem igen och såg en aning luriga ut. Kanske lite skuldmedvetna. 
 
– Gick det bra? frågade jag. 
– Ja, svarade storebror.
– Fick ni med er pantpengarna?
– Nääää... Vi köpte donuts för dem, erkände lillebror och halade fram en påse (det låg antagligen på hans lott att berätta för mamma). 
 
Det var en vanlig vardag och inte alls en donut-fika-kind of day och de hade inte fått lov att spendera pantpengarna. Men jag kunde inte bli arg. 
 
Tanken på att de hade stått där i affären, räknat panten och antagligen diskuterat med varandra om de skulle våga köpa något och sedan kommit överens om att handla tre donuts för 20kr gjorde mig istället varm i hjärtat. Det var som att jag fick bevittna en liten bit av mina barns frigörelse. 
 
 
 
 
Så det fick bli en donut-fika-kind of day trots allt. 

Storfoten

Nioåringen köpte nya sportskor i veckan - i storlek 37,5.
 
Han har officiellt lika stora fötter som jag har!
 
 
 
 
 
Herre min ge. 
 
Det här är alltså tiden då jag kan ÄRVA mitt barn.
 
De skor vi köper åt honom framöver kan jag ta över. När han uppnår storlek 38 får jag jobba en del med sulor. Sedan är det tyvärr kört.
 
Jag ska helt klart passa på att köpa lite snygga sneakers åt honom medan vi kan rida på den här arvsgrejen. 
 

Handbollscup med ekologisk doping

Idag har jag fullt upp att vara handbollsförälder på en läktarbänk i Skövde.
 
Det är en stor cup här i stan. Våra 09:or är med. Som jag har beskrivit tidigare ska de egentligen inte spela seriematcher eller helplan men av olika anledningar är de anmälda till en åldersgrupp över dem (vilket är lite sent att dra tillbaka så det är bara att köra på). De spelar alltså mot 08:or som är mycket större och ja, rent krasst bättre. 
 
Ibland har jag fått hindra impulsen att stega ner på planen, stoppa spelet och säga till motståndarna att nu tar ni det lite lugnt, backa ner en bit mot ert mål och låt killarna få sköta sitt passningspel i lugn och ro, okej? När de har skjutit sitt skott mot mål DÅ är det er tur att anfalla. Yes? Och en sak till - man TAR inte bollen från motståndaren? Okej? Bra. Kör igång och ha så roligt! Jippi!
 
Oklart hur populär jag hade gjort mig själv då...........
 
 
 
 
 
 
Hur som helst håller laget humöret uppe och vi på läktaren hejar på!
 
Plus att vi har insett att just i detta nu dopar vi våra spelare. Ekologisk doping alltså. För HUR duktiga kommer de inte att vara sedan när de ska spela mot jämnåriga nästa år? Då har de ett helt år av helplan och snabba passar i benen. Kommer bli grymt. 

En ledig onsdag med slime och gym och massa annat

Det är höstlov i stan. Igår hade jag en ledig dag med barnen. Det var en rolig dag men kanske hade jag smockat in lite väääääl många aktiviteter i sann Moa-anda. 
 
Så här:
 
Först åkte vi (jag, barnen och äldstebarnets kompis) in till stan och mötte upp några vänner. Vi möttes vid kulturhuset närmare bestämt, där vankades det nämligen slimetillverkning. 
 
 
 
 
Vi var lite tidiga och stod först i kö. TUR var väl det för snart VÄLLDE det in i folk! Hela Skövde var tydligen slimesugna. När jag inte trodde att kön kunde bli längre dundrade det in ett helt fritids med pedagoger i täten. 
 
A ja.
 
Vi fick i alla fall plats vid bordet i det lilla, lilla pysselrummet och barnens dröm besannades när de fick blanda slime med raklödder, lim och linsvätska (dream brought to them by Youtube) (som så mycket annat). 
 
 
 
 
 
 Det blev snabbt väldigt eh... Slajmigt. Ett tag trodde jag att jag skulle behöva be om en högtryckstvätt. 
 
 
 
 
När slimet var klart och vi kände att trycket från alla väntande barn och fritidsavdelningen blev för högt (det vill säga när glasväggen som skilde oss åt började bågna) drog vi oss därifrån. 
 
Vi gick till Balthazar där vi har årskort. Gud vad jag älskar årskort av alla dess slag! Så smidigt att kunna dyka upp när helst man får feeling och var där en kvart om så önskas. Perfekt. Barnen höll till i verkstaden och sexåringen byggde ett flygplan som flög till Brasilien för att leverera soffor. En soffa i taget. Inte helt klimatsmart om ni frågar mig, men vem är jag att lägga mig i andras logistik??
 
 
 
 
 
 
Barnen fikade medhavd baguette med sådan frenesi att det inte blev något över till mammorna så vi tog en sallad vilket inte var helt tråkigt. 
 
 
 
 
 
Sen åkte vi hem för jag behövde utfodra nioåring och kompis som senare skulle på handbollsträning. Det blev ungsstekt falukorv efter heta önskemål. Sexåringen åkte med sin kompis hem och ordnade show ("Snacket på stan" hetten den tydligen) enligt uppdatering från mamman. 
 
 
 
 
Vid 16-tiden var det handbollsträning för Spiderpapa och äldre barn och jag mötte upp sexåring plus kompisarna på gymmet för att köra familjeträning. Sjukt jobbigt! Jag kan inte röra mina armar ordentligt idag men det visste jag ännu inte när jag tog den här käcka bilden. 
 
 
 
 
Sen åkte vi hem till oss och så var jag barnvakt en timma åt kompisbarnen när föräldrarna skulle på husvisning i vårt kvarter. Sedan var klockan 18 och då skulle kidsen ut på Bus eller godis och min bror skulle komma och låna bilen och jag hade deadline för en skoluppgift och någonstans här var jag så trött att jag nästan sluddrade. När barnen var hemma från spökerierna och min skoluppgift var inlämnad fullkomligt DRÅSADE jag ner i soffan.
 
Sen kollade jag på Bachelor resten av kvällen med kex och brieost på magen. 
 
 
 
 
 
Obs! Jag åt alltså kexen. De låg inte bara där. 
 
En rolig men möjligen lite väl aktiv dag. Ser fram emot en lugnare torsdag. 
 

Snooze-taktiken

Jag vet inte hur det är med er andra föräldrar men mina barn är kanske inte de som kommer springande i ett jehu så fort jag ropar att det är mat eller att vi ska iväg eller vad det nu kan vara. Tvärt om måste jag ropa ett antal gånger innan jag kan ana någon slags micro-reaktion borta i skuggorna. 
 
Med tiden har jag därför utvecklat något jag kallar för snooze-taktiken. 
 
Snooze-taktiken går ut på att jag ropar NU ÄR MATEN KLAR trots att potatisen endast är i sin linda i kastrullen. Eller NU SKA VI GÅ TILL SKOLAN trots att jag fortfarande går runt i pyjamas med tandborste i mungipan. 
 
På så vis, när jag efter ett antal gånger ropar min uppmaning, uppstår en alldeles perfekt tajming av barn som sluter upp. 
 
Ha!
 
Ja jag har kommit på taktiken själv. Nej jag har inte fått Nobels smarthets-pris. Än. 
 
 
 
 

Barn är skrämmande

Barn är så tysta!

Ja, alltså när dom går. Barnsteg hörs liksom inte?? Inte på våra golv i alla fall.
 
Vissa morgnar stiger jag upp före barnen. Eller ja, typ alla morgnar. Jag sätter mig vid köksbordet och dricker en kopp kaffe i stilla ensamhet. Plötsligt skymtar jag en rörelse i ögonvrån... Jag kan höra någon andas...
 
- HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP! En mördare!
 
Skriker jag inombords. 
 
Men det är visst ingen mördare, det är bara en sexårig miniperson som utan förvarning har glidit upp bakom mig likt en morgonrufsig vålnad.
 
Lika läskigt varje gång. 
 
 
 
 

Gullegrannen

Igår kom grannen och stack till barnen var sin tjuga. 
 
Han ville ge det som tack för att han fick plocka äpplen ur våra ge bort-hinkar och som beröm för fint skriven varsågod-lapp. 
 
– Här får ni för att ni är så goa, sa grannen. 
– Tack! sa barnen. 
– BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖL! sa mamman som blev alldeles varm och blödig i hjärtat. 
 
 
 
 
 
 
Inte för att grannen behövde ge barnen pengar. Det är ju självklart att ska kunna vara givmild eller hjälpa till utan ersättning. 
 
Men så fick jag den här kloka kommentaren på Instagram.
 
 
 
 
 
 
 
Och det är ju också sant.
 

Synskarpt intresse

Sedan det kom till mina barns kännedom att det finns en liten grej som heter "lins", som folk kan använda istället för glasögon, har dom odlat ett oerhört stort intresse och en fascination kring detta. 
 
Vi har googlat information om linser, tittat på bilder på linser och Youtubat diverse "så sätter du in linser"-tutorials med en överlappning i "jag testar färgade linser"-vloggar. 
 
När jag avslöjade att det finns en linsbärare i barnens absoluta närhet var det som att jag just hade berättat att vi vunnit på lotto. 
 
- Vem DÅÅÅÅÅ? ville barnen omedelbart veta. 
- Er morbror, svarade jag.
- Mamma vi måste åka dit! krävde barnen. 
 
Så vi fick helt enkelt åka hem till min bror och agera live-publik när han satte i sina linser. 
 
Sann historia. 
 
Och så pratar folk om badhus och lekland??
 
 
 
 
Tidigare inlägg Nyare inlägg