Hård relatering

Igår stod jag i kö i mataffären. Bakom mig stod en mamma och ett barn som skulle få köpa lördagsgodis. 
 
Plötsligt hörde jag hur mamman utbrast till barnet:
 
- Men nu får du väl ändå sluta TJATA om ALLT hela tiden! 
 
Jag relaterade så hårt till den meningen. 
 
Jag ville bara vända mig om till den sommarlovströtta mamman, lägga en hand på hennes axel och viska ett ömt I feel you lill´ mama. 
 
Inget värmer mig så mycket som att höra hur andra föräldrar inom rimliga ramar tappar tålamodet. 
 
Makes me feel:
 
 
 
 
 

Sommarjobbet

I veckan kom jag på den briljanta idén att erbjuda barnen viss betalning om de rensade stenplattorna framför vårt hus. Ett slags första sommarjobb, kan vi kalla det.
 
Tillåt mig punktera upp förloppet:
 
• Sommarjobbarna börjar rensa
• Sommarjobbarna vill ha rast 
• Minsta sommarjobbaren undrar om han kan rensa bara lite, eller helst inget, och ändå få pengarna?
• Stora sommarjobbaren tycker att han gör mer än den mindre sommarjobbaren 
• Mild konflikt uppstår
• Det kommer till sommarjobbarnas kännedom att de även måste sopa bort det rensade ogräset efter sig
• Mild panik uppstår 
• Sommarjobbarna försöker förhandla bort sopningen
• Minsta sommarjobbaren menar att ogräset som är rensat så småningom kommer att blåsa bort
• Mamman menar att det tyvärr inte är tillåtet att vidarebefodra delar av arbetsuppgifterna till naturens eventuella nycker
• Sommarjobbarnas morbror börjar prata latin och talar om vikten av pacta sunt servanda! 
Avtal skall hållas! 
• Sommarjobbarna är föga imponerade av latinsk retorik
• Sommarjobbarna kräver att en vuxen ska hjälpa till
• Morbror går med på att hjälpa till 
• Båda sommarjobbarna ber om förskottsbetalning 
• Mamman säger nej då hon misstänker att en förskottsbetalning drastiskt kommer minska sommarjobbarnas motivation till att rensa klart plattorna  
• Mamman börjar även tänka att det tar mer tid att hantera sommarjobbarnas olika krav och villkor än vad det hade tagit att rensa stenplattorna själv
 
Meeeen meeeen.
 
Inga pengar är ännu utbetalade. Fortsättning följer. 
 
 
 
 
 

Två doers

Barnen chockade mig innan läggdags häromkvällen. 
 
Dom klev in på toaletten. Blev kvar där en stund. Klev ut och meddelade glatt att dom hade:
 
Borstat tänderna 
Rensat öronen 
Klippt naglarna
Tvättat fötterna
Kissat
DONK!
 
Ja, det sista var jag.
 
Som SVIMMADE AV! 
 
Barnen gjorde alltså allt detta helt utan tjat ellet gnat!
 
Magi. 
 
I vår familj är det vanligen lite som att de vuxna just har bett barnen dammsuga alla stenar på Kinesiska muren när man ber dom slå en simpel drill innan läggdags. Määääääääääh... Borsta tänderna ska vi inte tala om. 
 
Magi alltså. 
 
 
Plötsligt händer det. 
 

Firad med ett prank

Igår blev jag prankad! 
 
Plötsligt kom barnen tågande med en tårta samtidigt som de sjöng Ja må hon leva. Jösses vad trevligt att bli firad en gång till tänkte jag!
 
Men när jag satte gaffeln i tårtan visade det sig vara något heeeeelt annat! Ja, ni kan se för er själva här i klippet. 
 
 
 
 
 
Sex tecken som gör att det är läge att bli misstänksam i samband med en tårtöverlämning: 
 
1. Din födelsedag var för sju dagar sedan 
 
2. Tårtan levereras av fyra yngre personer som alla av oklar anledning hoppar jämfota i osynkad takt 
 
3. Tre av personerna sjunger "ja må hon leva" medan den fjärde ivrigt upprepar frasen "och sen hackar du och sen hackar du"
 
4. Det är bara du som ska äta tårta
 
5. Du ombedes att "ta i mitten" av tårtan
 
6. Med en gaffel 
 
 

Att tackla en fotbollsförlust

Det här. Så sjukt. 
 
 
 
 
 
 
Vi har en åttaåring här hemma som älskar fotboll och självklart var besvikelsen total när Sverige igår förlorade i sista minuterna.
 
Vi pratade länge om det självklara (!) faktum att ibland vinner man, ibland förlorar man. Ibland är man den som får jubla, ibland är man den som får bära besvikelsen. Man vinner som ett lag och man förlorar som ett lag - ALLAS insats spelar roll. 
 
Vår åttaåring förstår det. Vilket betyder att han förstår mer än många vuxna.
 
Det är så viktigt att vi pratar om det här med våra barn! Och att vi som vuxna tänker på hur vi själva beter oss. Hur vi uttrycker oss kring spelare och prestationer. Vilka signaler vi sänder ut till våra barn. Att skapa ett sunt klimat inom sporten börjar med oss vuxna. 
 
Allt stöd och all pepp till Jimmy Durmaz! Nu ger vi järnet mot Mexico! 

Skolavslutning med traditioner

Idag är det skolavslutning i Skövde. 
 
Till hösten har vi två skolbarn. 
 
Herre min ge. Jag känner mig rörd och lite gråtig.  
 
Under själva avslutningen fick jag som vanligt föra en kamp med klumpen i min hals. Den där klumpen som vill komma upp och ut och få mig att grina bort varenda uns av mascara. Själv känner jag dock inte för att fulgrina inför en hel skola så jag motar tappert klumpen i grind med hjälp av en ansenlig mängd saliv. Jag sväljer och själver, sväljer och sväljer. Ibland vinner klumpen för några sekunder, inte helt sällan i samband med Den blomster tid nu kommer. Eller nej Du gamla du fria är finast! Det vilar något oerhört vackert över barn som tillsammans skrålar FÖR JAG VILL LEEEEEVA JAG VILL DÖ I NOOOOORDEN! Då fäller jag en tår eller två över vårt fina land och alla unga små människor som har framtiden för sig. Men sen samlar jag mig, kommer tillbaka in i matchen och motar bort klumpen med nya mängder saliv.  
 
Ungefär så.  
 
Efter avslutningen åkte vi in till stan och käkade lunch på restaurang. Det gör vi varje år. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nästa givna sak på agendan denna skolavslutning är att släkten kommer hit och äter jordgubbstårta. 
 
Så himla viktigt tycker jag, att en del dagar på året är på pricken lik samma dag året innan. Traditioner kallas det visst?

Smart drag

Idag är det strålande sol, blå himel, 30 grader plus och vi befinner oss... 
 
 
 
 
 
Japp. 
 
Efter 4 timmar av fotbollsturnering i gassande sol och en maj månad där vi badat typ varje dag kände vi oss innerligt trötta på värmen. Här inne är det svalt, typ inget folk och jag håvade in ovärderliga pluspoäng som förälder när jag kom med förslaget. Win win win. 
 
- Man ska inte klaga på värmen... säger folk. 
 
INTE KLAGA? 
 
Herregud det är min favoritsak i livet att klaga på vädret. Speciellt värme. Låt en svensk leva liksom. 
 
 

Skamma inte en fellow mamma

Jag har varit mamma i snart nio år. Fattar ni. I SNART NIO ÅR?? Galet egentligen.
 
Jag är tygg i min mammaroll idag. Jag är inte perfekt, men jag duger. I början var jag dock skör som ett litet torrt strå när det gällde min roll som mamma. Jag fick kommentarer här på bloggen som då gjorde ont, men som jag idag bara skulle skratta åt. 
 
Kommentarer jag minns extra:
 
Kommentar: "Ditt barn borde INTE åka framåt i vagnen!" 
Mitt förstfödda barn började åka framåt i vagnen när han var 9 månader. Det var alldeles för tidigt tyckte vissa och menade att det skulle skada honom FOR LIFE att inte ha konstant ögonkontakt med sin mamma. Grejen var bara att mitt barn VÄGRADE åka vagn alls om han inte fick åka framåt. Jag hade alltså att välja mellan att aldrig ta mig längre än 50 meter från hemmet eller helt enkelt låta honom åka framåt. Jag valde det senare. 
Klipp till idag: Har ett barn som lidit o,o% av att åka framåt i en SABLA VAGN! Herregud. 
 
Kommentar: "Varför har du ditt barn på förskolan när du ändå inte jobbar?"
Här är det så mycket skammande inbakat i en och samma kommentarer att jag inte vet vart jag ska börja nysta? För det första nedvärderande mot det jag gjorde då, det vill säga blogga och skriva krönikor. För det andra skammande kring att vi valt att ha våra barn på förskola. Något som min man aldrig skulle behöva "stå till svars för". 
Klipp till idag: Har två trygga barn som trivs och är trygga i förskola och skolmiljö. 
 
Kommentar: "Du ÖVERDRIVER! Mina kompisar som har barn hinner duscha och är hur fräscha som helst"
Den här kommentaren fick jag som förstagångsmamma efter att jag skrivit att jag hade svårt att hinna med att duscha eftersom bebis ville vara PÅ mig hela tiden och gallskrek så fort vi inte hade kroppskontakt. Jag kände så mycket skam av att få den här kommentaren som antydde att jag var en dålig kvinna som inte hann göra mig fräsch och fin trots en bebis med kolik. Men vet ni vad? En del mammor vill och hinner duscha tio gånger per dag, sminka sig OCH bada i deodorant. Andra mammor hinner inte komma ur pyjamasen innan det är kväll igen. Allt är lika okej. 
Klipp till idag: Har plötsligt maaaaassa tid att vältra mig i dusch och deo. Smink tycker jag dock fortfarande är rätt trôkigt.
 
Kommentar: "Du låter ditt barn få sin vilja igenom med tjat. Han kommer aldrig lära sig gränser!"
Den här kommentaren fick jag efter att jag bloggat om att barnet tjatat om att få vispa grädde (for fun) - och till slut gav jag med mig. För jag ger ofta med mig. Jag är klent byggd för tjat och tar gärna den enkla vägen. Så. STÄM MIG! Men jag är strikt när det gäller saker som jag upplever spelar roll. Typ att barn ska borsta tänder och helst inte dricka margaritas. 
Klipp till idag: Har två barn, som förvisso har svart bälte i tjat, men som absolut vet var gränser går. Både med sig själva och andra. 
 
Kommentar: "En del bloggmammor bara klagar, jag fattar inte varför??"
Det här läste jag i ett inlägg hos en annan bloggare och jag kände mig väldigt träffad. Till saken hör att den här mamman hade en bebis som sov jämt och där emellan bara var nöjd. En sak har jag lärt mig och det är att det är väldigt lätt att vara en rosafluffig mamma när man har ett barn som mest sover och aldrig skriker. Är man en förälder med sömnbrist har man möjligen mer av en uppförsbacke till det rosa molnet. 
Klipp till idag: Jag sover så JÄKLA gött! Får till och med sovmorgon på helgen?? Men kontentan är att aldrig skamma en fellow mamma och hennes känslor. Hennes barn fungerar inte exakt som ditt, dessutom är ni två olika personer som orkar och känner helt olika. Vi har alla våra utmaningar.
 
Mer kontenta: Be kind. Always. 
 
Ännu mer kontenta: Mest av allt har jag via bloggen fått stöd i mitt mammaskap och för det är jag evigt tacksam. 
 
 
Jag och min lilla björnunge, 2009.
 

Kepsglömska och skomatchning

Jag lämnade på förskolan i fredags och tog med en keps till femåringen. Eftersom vi cyklade, och han där med hade hjälm på huvudet, fäste jag kepsen på min datorryggsäck.
 
- Då ser jag den tydligt och glömmer inte bort att lämna av den på femåringens hylla, tänkte jag. 
 
Denna smarta tanke följde jag sedan upp genom att glömma bort att lämna av den på femåringens hylla.  
 
Sen cyklade jag till jobbet med kepsen glatt viftandes i nacken.  
 
 
 
 
 
Värt. 
  
På eftermiddagen var det drop in på förskolan. När jag kom dit var Spiderpapa redan där. Det såg jag vid femåringens hylla. 
 
 
 
 
Jag blev helt varm i kroppen av denna matchande syn. 
 
- That´s ma boyz... viskade jag för mig själv på amerikanska och smekte ömt skorna med fingertoppen. 
 
Parentes: Har ni tänkt på att när karaktärer på film ser ett foto på någon de tycker om så ska de alltid smeka fotot med fingret? Vem gör ens så?? 
 
Sen visade femåringen oss runt på förskolan och jag var Stolhetens StoltMamma som alltid kring allt som rör mina barn. Häromkvällen rev femåringen upp en bit ogräs och gav till mig och jag satte den snabbt på topp fem-listan över mest fantastiska gester någon gjort mot mig. På den nivån. 
 
 

En dag på Parken Zoo i Eskilstuna

Igår tog vi Lyxfällan (vår bil alltså) (jo detta blev namnet) (tack för att ni var med och röstade fram det till det vinnande bidraget) (verkligen) (stort tack) (hehe) upp till Eskilstuna för säsongens invigning av Parken Zoo. 
 
 
 
 
Förutom att åttaåringen sprang och kramade djuren kan jag meddela att jag kvickt undvek allt vad rödamattan-fotografering heter. Blotta åsynen av en röd matta gör mig obekväm och får bluffkänslan i mig att nå enorma proportioner. 
 
Barnen hade laddat järnet för karusellerna och väl inne i parken blev det snabbt åka av. 
 
 
 
 
Okej, just den här attraktionen kanske inte såg så "fartig" ut, det fanns andra som gick snabbare. Vi åkte och åkte och åkte. Åttaåringen tjoade, femåringen tjoade, pappan skrattade, mamman SKREK. I bergochdalbanan med namnet "Masken" vände sig damen framför oss om för att se vad det var för barn som satt och tjöt  henne i örat. Hon mötte då den vilda blicken på en 34-åring med luggen i givakt.........
 
Japp. 
 
Sen fick vi äta så mycket glass vi ville. Eller det kanske vi inte alls fick? Men det gjorde vi. (Jo det fick vi nog). Vi fick mat också såklart.
 
 
 
 
Alla barn fick även goodiebags. Generösa sådana med spel, gosedjur, block och annat. Jag inspekterade. 
 
 
 
 
 
Säg hej till Kingen! 
 
 
 
Ja, grisen heter så. Döpt av femåring. Respektabelt namn ändå. Skriv att det är en "söt gris" beodrade femåringen mig när jag sa att jag skulle blogga om den.
 
 
 
 
Efter en heldag i parken tog vi Lyxfällan hem till Skövde igen. 
 
Tusen tack Parken Zoo för att vi fick komma! 

Räsermorgon

Idag tog jag och barnen sovmorgon.
 
Ofrivillig. 
 
Jag vaknade av mig själv 07:10 och insåg att väckarklockan (vem har ens en väckarklocka nuförtiden?) alarmet på telefonen inte hade ringt. Det visade sig att jag hade råkat ställa det på 07:46 istället för 06:46. Jag vet inte hur det är med er men jag hinner INTE göra iordning både mig själv och två barn, fixa frukost och lämna på skola/förskola på under fjorton minuter??
 
Men det kanske är jag som är långsam. 
 
Tur då att jag vaknade tidigare än så. 
 
Åttaåringen studsade ur sängen direkt när jag väckte honom. Det är såååå skönt att han är morgonpigg! Till alla er föräldrar med morgonpigga kids - nej det kanske inte är så roligt att ha ett småbarn som med orimligt gott humör vill göra morgon innan klockan 06 alla dagar i veckan, men det kommer komma en dag (mest troligt en vardag) (inte helt sällan en måndag eller motsvarande) då du upplever piggheten som en MASSIV fördel. Du kommer till och med prisa den. Nej jag vet, du kan inte se det framför dig just nu, men det kommer att komma. 
 
Femåringen där emot fick jag klä på i sömnen samtidigt som jag mentalt tackade för att han turligt nog äter frukost på förskolan. 
 
Vi hann till klockan 08:00!
 
Jag offrade förvisso duschen och har därför ganska flottigt hår just nu, men jag väljer att kalla flottet för "glow" och gör det bästa av denna onsdag. 
 
Häpp!
 
 
 

Förnöjsam lördag

Igår bjöd jag och barnen hem några kompisar. Rasandes trevligt, som min mormor skulle ha sagt. 
 
Vi grillade hamburgare och halloumi i långa rader och hade hamburgerkiosk över altanräcket. 
 
 
 
 
 
Jag var lite nojig över att regnet skulle komma lagom till grillningen men tvärt om bestämde sig solen för att masa sig fram bakom molnen. Vår altan blir snudd på för varm på sommaren och man grillas inte helt sällan ikapp med maten, men på våren är det alldeles perfekt att sitta där. 
 
 
 
 
 
Barnen grillade marshmallows.
 
 
 
Tips 1: Placera INTE din mjuka och nygrillade marshmallow i handen, hälsningar en mamma. 
Tips 2: Placera MED FÖRDEL din mjuka och nygrillade marshmallow i handen, hälsningar en femåring
 
 
 
 
 
Sen blev det glass också. Marängsviss-kombo slår aldrig fel. Vet du inte vad du ska bjuda på - ta fram vaniljglass, vispa grädde, skiva bananer och häll upp maränger i en skål så är du mer än hemma. 
 
 
 
 
Jag orkar inte ens med hur gosig middagens minsta gäst var (är). Under parollen "lite skit rensar magen" fick hon via altangolvet tag i både chipssmulor och grädde och var oerhört nöjd med det. 
 
 
 
 
 
Mammorna drack rosé. Ljusrosa ska den vara. Annars kan det kvitta. 
 
 
 
 
 
Vi satt ute till halv nio och frös inte ett endaste dugg. 
 
 
 
 
 
Några hann somna innan kvällen var slut. 
 
 
 
 
En mycket förnöjsam lördag.
 
Tack och bock.  
 

Dubbelt upp

Jag vet inte hur det är med era barn men när jag ber mina barn att ta på sig nya underkläder kan det mycket väl innebära att dom helt sonika trär det nya kalsongerna över de gamla. 
 
 
 
 
 
Smart ändå!
 
Ingenstans i sägningen "ta på dig nya kalsonger" sägs det ju "ta av dig de gamla" så själva reaktionen på uppmaningen är helt korrekt. 
 
Plus att man sparar tid genom att skippa avtagningsmoment. Säkert fem sekunder effektiv tid. Hur många sparade minuter det blir på en hel vecka har jag inte räknat ut men det är garanterat svindlande siffror. 
 
 

Proppen och lur av system

Ikväll har vi sprunigt Proppen som går av stapeln varje onsdag här i stan.
 
Det är en springrunda där man får köpa en nummerlapp och sedan springa 1 km (om du är barn) på tid. Kommande dag hittar du din tid i tidningen eller på webben. Det här är mycket populärt bland barnfamiljerna i Skövde. Alltså, MYCKET populärt. Det har nästan nått Justin Bieber konsert-proportioner och köerna ringlar sig LÅNGA redan en halvtimma innan första starten. 
 
 
 
 
 
 
Men pass opp! Vad inleder familjen Spiderchick Proppen med? Springrundan? HAHA! Bitch please.
 
Vi inleder naturligtvis med att köpa den obligatoriska korven och festisen. På så vis förekommer vi den gigantiska korvkön som snart bildas när folk har sprungit färdigt. Så medan resten köar för att springa seglar vi ledigt och fritt in vid korvstationen.
 
HUR SMART?
 
Snacka om att lura systemet!
 
Och när alla andra sedan står och köar för en korv då glider vi förbi med MAGARNA REDAN FULLA!
 
Hahahahaha!!
 
Åh...
 
Va?
 
Vad säger ni?
 
Jo, jag behöver eventuellt skaffa mig ett liv ja.
 
 
 
 
 
Huuuuuur som helst. 
 
Idag blev jag otroligt imponerad av femåringens spring-skills. Tidigare år har han mest varit intresserad av att leta kottar och har möjligen tagit sig tid att bryta ihop utmed banan. Men idag? Han flög fram! Nu stannar han snart nu stannar han snart tänkte jag. I synnerhet i uppförsbackarna. Men det gjorde han inte? Han sprang och sprang. Jag hann knappt inte med? Åh vad stolt jag blev över honom ♥
 
 
 
 
 
 
 
Nästa vecka springer vi igen och fortsätter självklart att lura systemet. 

Festival

Vi var på festival igår! 
 
- Roskildefestivalen, undrar ni?
 
- Nej nej Tranfestivalen! Vid Hornborgasjön.
 
Ni vet, varje år kommer det tusentals tranor för att dansa och rasta vid en sjö mellan Skövde och Skara. Man kan säga att det är en slags rave-fest för tranor som pågår. Dom dansar med varandra för att bonda, barn som vuxna fåglar. Detta vill man INTE missa. Eller nja, jag har nog missat det varje år de senaste 20 åren men nu så. Barnen ville gärna spana in dessa ståtliga fåglar. 
 
Vi började med att åka till Hornborgasjön Naturum-nånting. I sann västgötsk anda kôsta dä inte nôt å gå in och det uppskattade vi. 
 
 
 
 
 
Vi spanade och spanade efter tranor. 
 
 
 
 
Men vi såg inga? Det var extremt tran-fritt. 
 
På sin höjd såg vi en mås eller två. 
 
 
 
 
Det var då vi förstod att vi hade åkt fel. Tydligen pågick tran-discot i södra delen av sjön. Så vi packade in oss i bilen och åkte dit. 
 
Ja menar kolla! Vilken fest! 
 
 
 
 
 
Lelle tran-spanar´n. 
 
 
 
 
 
 8700 tranor var på plats. Man måste ändå beundra den personen som räknar alla fåglar, VARJE DAG.
 
 
 
 
 
Vips var åttaåringen och hans kompis på väg att möblera om bland siffrorna. 78 tranor höll det på att bli innan jag avbröt möblemanget. Liiiite segt för den som har räknat till närmare niotusen för att sedan bli själpt av två åttaåringar med för långa fingrar. 
 
 
 
 
 
Sen fikade vi kalla pannkakor på en alldeles perfekt picknick-stock. 
 
 
 
 
 
 
Eventeullt flyger tranorna vidare till Norge snart. Annars rekommenderar jag er att förära Hornborgasjön med ett besök under dessa discotider. 
 
 

Vab-lördag

I fredags natt hade femåringen feber så hela gårdagen fick vi hålla oss hemma för att kurera.
 
Spiderpapa var i Stockholm på jobb och jag och barnen hade bjudit hem kompisar men nu fick vi ställa in det. Sååååå tråkigt. Speciellt när vädret var superfint och alla jag följer på Instagram var igång och grillade, kalasade, umgicks och levde lajf. 
 
Men visst. Jag unnade alla detta. Verkligen. 
 
 
 
 
 
 
Äldstebarnet stack ut med kompisar. Det kändes skönt att han slapp sitta hemma en hel dag. Han cyklade iväg i jeans och luvtröja och kom hem så här. 
 
 
 
 
 
Man måste ändå älska väder-optimismen som bor i barn. 
 
A ja. Idag är vi alla pigga och vi sov gott i natt! Yey! Så tacksamt. Femåringen studsade upp redan vid sju. Jag vaknade vid åtta och såg det här skräpet på mitt sängbord. 
 
 
 
 
Ett tecken på att jag eventuellt mumlade mmmmm i sömnen när femåringen frågade om han fick glass till frukost.
 
Eh. Ja. 
 
Men efter veckans vabberier bli det nu ordning på torpet. 
 

Tacksamhet gånger två

Vi verkar ha klarat oss från vidare magsjuka! YEY! Tacksamt. 
 
Vet ni vad? Nä det klart ni inte vet för ni är väl inga tankeläsare heller. Men igår kom jag till insikt med vilken årstid då det är som allra bäst att ha hus (eller för all del en balkong) - VÅREN.
 
Höst och vinter är ju strunt samma. Sommaren visst, samtidigt är man iväg mycket på sommaren och aktiverar sig på olika vis så huset är inte bärande för utevistelse. Men våren med dess skiftande väder och temperatur, då är det gött att kunna vara spontan. Typ - just precis nu är solen framme, vinden stilla och jag har tid att slappa en stund. Att då kunna koka en kopp kaffe, grabba en tidning och kliva ut på altanen bara så där, det är MAGI för en som bott i lägenhet utan balkong alldeles för länge. 
 
Eller det här med att barnen utan vidare planering kan springa ut och cykla, spela fotboll och leka med grannbarnen. Det är också magi. Vi hade ju inte ens en gård utanför vår förra lägenhet. Dessutom extra härligt nu när barnen är större och vi inte måste vara dom i hasorna varje sekund. 
 
Mm. Allt det gör mig extra tacksam att vi till slut hittade vårt lilla radhus efter år av letande och budande. 
 
 
 

Det som inte ska nämnas högt

Idag har vab stått på schemat. Det som helst inte ska nämnas högt har nått familjen... Jo just precis. MAGSJUKA. Trolig magsjuka i alla fall. Än så länge är det koncentrerat till en person och ett tillfälle som inföll under gårdagen så vi hoppas INNERLIGT att det stannade där.

 

Idag fick jag hur som helst ställa in både panelande för radio Skaraborg samt panelande för ett event med Länsförsäkringar. I synnerhet det senare kändes väldigt tråkigt att behöva ställa in, men what to do? Min man är i Göteborg på jobb och det är svårt att få barnvakt till magsjuka barn. Har du maginfluensa i familjen vill nämligen absolut INGEN ha med dig att göra. Vilket jag kan förstå. 

 

Så här:

 

Kom till jobbet måndag morgon och berätta för dina kollegor att du har med dig en giftig gas i väskan och alla ba a ja det är väl inget som inte ventilationen kan ta?

 

Kom till jobbet måndag morgon och berätta att ditt barn kräktes i helgen och folk FLYR ut genom närmaste nödutgång GAAAAAAAAAH!! Larmet går. Någon tar upp en spruta och injicerar vitpeppar direkt in i blodomloppet. En annan springer förbi med syrgasmask framför ansiktet. En tredje står och sprutar vildsint med brandsläckaren pyyyyyyyysh!! Ingen fattar varför riktigt men det känns rätt att ta fram en brandsläckare i samband med rykten om magsjuka. 

 

Ingen vill ha med dig och din maginfluensa att göra. INGEN. På den nivån är det. 

 

A ja. Idag har jag marinerat hemmet i klorin, tvättat allt som tvättas kan och hoppats på det bästa.

 

 

 
 

Glassätning med en plan

Små barn och glassätning alltså... Inte så mycket finess. Har ni tänkt på det?
 
Barn liksom bara hugger in på glassen utan utan någon som helst övergripande plan. Hugg med tänderna i botten på glassen, hugg på sidan, hugg ovanifrån... Allt äts i en enda salig röra oftast med resultat att alldeles för mycket glass balanserar på alldeles för lite fästyta mot pinnen/struten. 
 
Min egen glassätning må se spontan ut, men nej nej den är noga genomtänkt och planerad.
 
Nogger till exempel - först skalar jag av överdraget, bit för bit. Sedan slickar jag i mig vaniljen. Slutligen avnjuter jag nougatinnandömmet (godast av allt).
 
Eller päronsplitt - först äter jag av isglassöverdraget. Alltihop. Sedan påbörjar jag vaniljen. Jag geggar på intet sätt ihop dessa två komponenter. 
 
Mitt finaste glassminne måste för övrigt vara när åttaåringen var liten, typ 4-5 år, och av oklar anledning alltid ville köpa lakritspuck. Dock tyckte han inte om själva lakritsöverdraget (!) utan det fick jag lov att gnaga bort åt honom. 
 
HA!
 
Det är ju som att någon skulle köpa en Marabou chokladkaka och ba - jag vill bara ha pappret, kan du ta chokladen.
 
Jag har aldrig varit så lycklig kring glassätning varken förr eller senare. 
 
 
 
En glass innan huggandet börjar. 
 
 

Att komma iväg på middag

Att komma iväg när man är bortbjuden på middag är inte lätt alla gånger. 
 
Under påskhelgen hann vi både med ett ler och ett blodbad innan vi slutligen kunde ta oss till middagen i fråga. 
 
Tillåt mig punktera upp förloppet: 
 
• Efter två påskdagar med skjorta i kavaj vägrar barnen ta på sig finkläder igen. ENOUGH IS ENOUGH tycker dom. 
 
• Jag resignerar och låter barnen få fria tyglar att bestämma vad de vill ha på sig för kläder. Hur tokigt kan det bli?
 
• Åttaåringen väljer fotbollskläder.
 
• Femåringen väljer fotbollsshorts, jeansshorta, strumpor och kavaj. 
 
 
 
 
 
• Möjligen inte vad gemene person hade valt som outfit till en festlig middag. Men ändå. Barnen MIIIIIICKET nöjda. 
 
• Mamman helt klart mindre nöjd. 
 
• Femåringen frågar om han kan gå ut en sväng innan vi åker till kompisarna?
 
Varför inte? säger jag. Det är fem minuter kvar tills vi ska åka, hur stor är risken att barnet 1) hinner hitta en lerpöl och 2) dessutom hinner trilla i den? Va? Att tanken ens korsar ens föräldrasinne? Hahaha... Ja jag säger då det man tänker mycket knasigt som förälder.
 
• Fyrtiofem sekunder senare har femåringen funnit områdets absolut enda lerpöl samt utfört en vurpa i densamma. 
 
• Båda benen är täckta med gegga. 
 
• Mamman profylaxandas. 
 
• In med barnets ben i duschen och sen byta kläder. 
 
• Pjuh!
 
• Och DÄR är familjen på väg till middagen.
 
Op op op! Vi måste bara stanna till vid affären och köpa blommor till värdparet. Jag springer ut. 
 
• När jag kommer tillbaka till bilen möts jag av en åttaåring som har blod sprutande ur näsan.
 
Men snälla nån? Vad har hänt?
 
• Det visar sig att orsaken är en lillebror som på ett mindre varsamt sätt har kört upp ett finger i näsan på sin storebror. 
 
• Det vet vi ju alla hur lätt det är råka köra upp ett finger i näsborren på personen som råkar sitta bredvid?
 
• Det blöder så mycket att jag för en sekund är rädd att hela åttaåringens näsborre är punkterad. 
 
•  Han har inte ont, men det är blod över allt. Så här kan vi inte komma till middagen! 
 
• Är det knivar som har orsakat denna uppenbara slakt? kommer kompisarna att undra. Nej nej det är familjens minsta finger som har orsakat detta, måste vi svara då. Dom kommer aldrig tro oss. 
 
• Efter en stund har vi fått stopp på blodflödet och snyggat till den drabbade så pass att vi kan åka vidare. 
 
 
 
 
 
• Aaaaa äntligen på vä...
 
• STOPP!
 
• Femåringen inser att han har glömt sin väska med bilar och dom är JÄTTEJÄTTEJÄTTEJÄTTEVIKTIGA att ta med sig för det har han och lillkompisen bestämt. 
 
• Vi får vända hem och hämta dom. 
 
Efter många om och men kom vi äntligen fram till kompisarna. "Bara" 20 minuter sena. Rätt bra jobbat ändå.  
 
 
Tidigare inlägg