Kaffemaskinen

Krönika publicerad i Skövde Nyheter (i somras). 
 
Jag och min familj kliver in i en lägenhet i Göteborg. Vi ska låna lägenheten av några kompisar. Kompisarna själva ska dra iväg på stugsemester. Innan dom åker förklarar de noga för oss hur kaffebryggaren fungerar.
 
- Bönfunktionen är trasig så den maler inga bönor, förklarar kompisen. Använd vanligt kaffepulver.
 
Jag lyssnar med ett halvt öra. Hur svårt kan det vara att få igång en sketen kaffebryggare? Hahahaha...
 
Svar: Jättesvårt.
 
Klockan är halv åtta den första morgonen i kompisarnas lägenhet och jag fattar ingenting av bryggaren som står framför mig.
 
Seriöst. Varför går filterhållaren inte att dra åt sidan? Den vägrar rubba sig! Tycker den att jag ska pressa in filtret platt och hoppas på att det mirakulöst fället ut sig själv där inne? Kaffepulvret då? Ska jag sila in det genom springan mellan locket och hållaren, pulverflinga för pulverflinga? Det kommer ju ta mig hela veckan. Gah! Jag bestämmer mig för att gå lugnt och metodiskt till väga. Jag ska INTE tappa tålamodet och bruka våld på maskinen.
 
Jag testar att dra mjukt i en spak. Inget händer.
 
Jag testar att trycka in en knapp. Inget händer.
 
Jag tappar tålamodet!
 
Nu skiter jag i om kaffebryggaren går sönder. Den ska veta HUT! Jag sliter vildsint i filterhållaren, trycker, drar och svär. Plötsligt ger den vika för trycket av mina arga nävar och glider motvilligt åt sidan. Jag placerar ett filter i hållaren och fyller på med kaffe. Trycker hårt tillbaka hållaren igen. Nu finns det visst bara sex stycken startliknande knappar att välja bland.
 
Jag testar att trycka in den översta knappen. Inget händer. Jag testar att trycka in den understa knappen. Inget händer. Men det var då helskotta vad svårt det ska vara att brygga sig en kopp kaffe! Jag testar att hetstrycka in alla knappar på en och samma gång och... Va falls? Nu börjar BÖNORNA att mala?! Den funktionen var ju trasig? Jag har alltså lyckats med konststycket att väcka liv i en sedan länge död funktion.
 
Efter ytterligare en kvart har jag äntligen överlistat kaffemaskinen och bryggt mig en kopp kaffe.
 
Den smakar som en blandning mellan motvilligt malda bönor och segerns sötma.
 
 
 


Länge leve snippan

Krönika publicerad i Skövde Nyheter. 
 
Det händer titt som tätt att jag hör hur föräldrar undrar vad de ska kalla sina döttrars könsorgan. Det är nämligen, trots att kvinnan har funnits på jorden sedan begynnelsen, högst oklart. Det råder en osäkerhet kring vad vi ska kalla flickans könsorgan och att vi ska behöva rådfråga varandra kring det är inget annat än ett nederlag. 
 
Jag växte själv upp med en förvirring kring namnet på det jag har mellan benen. Det hade liksom inget särskilt namn. Alla sa olika. Jag tror att vi mestadels sa framstjärt. Vilket är fruktansvärt! Ungefär som att tjejer har en rumpa både fram och bak. Under senare år har jag hört varianter som kissemurran, kuttikuttan, kisselisan, musen, muttan, fiffi och dosekosan (jo det är sant). Den ena benämningen märkligare än den andra, om ni frågar mig. 

Sedan några år tillbaka finns det dock ett allmängiltigt namn för tjejers könsorgan, nämligen snippa. Svenska akademins ordlista plockade upp ordet 2009. Cirka tvåtusen år för sent, men ändå. Nu finns det ett namn. Trots detta känner sig människor osäkra. Obekväma. "Jag tycker snippa låter så fult" säger en del och skruvar på sig. Och så fortsätter man säga dosekosan och kisselisan. 

Tänk om vi skulle hålla på likadant kring snoppen? "Jag tycker att snopp låter så fult. Jag säger hellre kissestickan. Eller daseslasen.". Ja ni hör ju hur löjligt det låter. Eller tänkt om alla sa olika om kroppsdelen ben. Promenadstickor? Kött-styltor? Vad förvirrande det skulle bli! Och förvirring är just vad som råder kring flickors kön. Det är hemskt att det inte har funnits ett namn! Det bidrar till att flickans könsorgan anses mindre viktigt, något man inte pratar om. Något man beskriver med löjliga hitte-på-namn.
 
Det är av största vikt att en allmän benämning rotar sig. Så slipper fler flickor växa upp i tron om att de har en stjärt både fram och bak. 
 
Länge leve snippan!

Till min femåring

Krönika publicerad i Skövde Nyheter. 
 
Till min femåring:
 
Mitt älskade, förstfödda barn. Fem år fyllde du den 10 september. I fem år har jag varit din mamma. Jag älskar dig så!
 
Du har upplevt mycket under dina år på jorden. Du har flyttat från Göteborg till Skövde. Du har rest. Varit i många olika länder. Du har fått ett syskon och du har börjat förskolan. Du har gått från att vara en älskad son till att även bli en älskad storebror och en älskad vän. 
 
Många fler år ska komma för dig. Du har hela livet framför dig! Jag, din mamma, kommer alltid att finnas i din närhet. Att ge kärlek, stöd och omtanke utan förbehåll, det är det finaste man kan ge en person och det ska jag ge dig. Nu och för alltid. 
 
Jag vill råda dig, min son, att alltid lyssna till din magkänsla och till ditt hjärta. Ibland säger magen och hjärtat olika saker, lyssna då till ditt hjärta. Lev aldrig ditt liv efter andras tankar och tycken. Lev det liv som du vill leva och som är dig sant. Älska den som du vill älska. Oavsett. Kärlek kan man aldrig styra. 
 
Skratta mycket i livet! Humor är ett fantastiskt redskap som kan föra de mest omaka människor samman. Humor har ingen ålder och inget kön. Låt aldrig någon annan definiera vem du är. DU bestämmer vem du är. Respektera din omgivning. Du är aldrig mer värd än någon annan och ingen annan är heller mer värd än dig. Se människan. 
 
Säg aldrig att du inte kan. För du kan! Ibland är vägen till ditt mål inte rak. Det gör inget. Det är vägen dit som gör att vi lär oss och växer som människor. Kanske kommer du någon gång att känna dig rädd och säga "men mamma, tänk om jag faller?". Jag kommer då att svara "men älskade son, tänk om du flyger?". Sluta aldrig drömma. Sluta aldrig våga!
 
Jag kommer alltid finnas här för dig. Jag älskar dig. 
 
 
 
När femåringen var noll år.
 

Moas Måsten

Ny krönika på webben.
 
Läs om när MiniSpider missade sömntåget och wailade Lilla Snigel här.

Att trampa i en bajskorv

Krönika publicerad i Skövde Nyheter.
 

Jag trampade i en bajskorv häromdagen. Nej jag skojar inte. Det är sant. Hur gick det till undrar kanske ni som inte sätter foten i avföring speciellt ofta? Jo det ska jag berätta för er. Det började med att jag klev upp på morgonen.

Sömndrucket stapplar jag ut i vardagsrummet där barnen redan befinner sig. Jag gnuggar mig i ögonen och noterar att ettåringens blöja under natten har expanderat och nu ser ut att väga som en mindre spädgris. "Bäst att byta" tänker jag och går fram till honom där han står lutad mot vardagsrumsbordet. I samma stund som jag lossar på blöjtejpen inser min trötta hjärna att jag inte har med bara kiss att göra. Jag skymtar även något... Brunt. AJ DÅ!

Mycket riktigt har barnet under sin knappt 10 minuter vakna tid hunnit bajsa. Innan jag hinner reagera ytterligare på upptäckten har en stor, brun korv rullat ut ur blöjan och ner på golvet. Ops! "Nu får ingen trampa i det här" tänker jag och som svar på min egen varning sätter jag foten rätt ner i bajskorven. Brun, kletig gegga sipprar upp mellan mina tår. Det känns varmt och... Lite mysigt. Som en välgörande lerinpackning mot fotsulan. Men vetskapen om vad det är som min kroppstyngd just har mosat mot parketten gör att upplevelsen inte känns fullt så välgörande.

Jag knycklar ihop blöjan och hoppar sedan på ett ben ut till soptunnan i köket.

- INGEN RÖR BAJSET! ropar jag till barnen för gud vet vad två kids och en mosad korv kan hinna orsaka i ett vardagsrum på några sekunder.

När jag slängt blöjan i sophinken hoppar jag på ett ben vidare ut till badrummet, plockar med mig ettåringen i farten och slänger sedan in honom plus min nedkletade fot i duschen. Efter duschen återvänder jag till vardagsrummet och reder upp i det som bara en halvtimma tidigare vilade i ettåringens tarm.

Och ja. Så gick det till när jag trampade i en bajskorv. Någon gång ska jag väl ha gjort det.





Body pump - jag glömmer aldrig

Publicerar här en krönika som jag skrev för Skövde Nyheter för ett tag sedan.
 
Jag har börjat träna bodypump. Det går ut på att vuxna människor samlas i grupp och självplågar sig själva frivilligt under en timma. Man kan även beskriva det som att man tränar med skivstång och vikter, men jag tycker att det förstnämnda känns som en mer målande sanning. Tillåt mig att beskriva hur det gick till när jag tränade mitt första pass:
 
16.30 Passet börjar.
 
16.35 Jag känner mig stark. "JAG ÄR FÖDD TILL ATT BODYPUMPA" vill jag skrika. Svetten lackar på mig. Jag har så roligt! Verkligen. Det är kul att träna!
 
16.36 Nej okej så kul är det inte. Borde inte passet vara slut snart?
 
16.40 "Då var uppvärmningen klar" säger instruktören. "Nu kör vi igång på riktigt".
 
16.41 Eh? På rikigt? Gulp. Vad som sedan sker kan närmast beskrivas som att jag är tillbaka på förlossningen av mina söner. Varje övning känns som en värk. Dock utan målet av en gullig bebis på andra sidan smärtgränsen.
 
17.00 "TA I NU! SNART HAR VI GLÖMT DET HÄR" peppar instruktören. Ursäkta? GLÖMT?? Jag kommer aldrig glömma det här. Jag kommer ligga i kistan på min egen begravning med en lapp på brösten och texten "bodypump 17/2 2014 - jag glömmer aldrig".
 
17.10 Jag överväger om jag ska lägga mig ner på golvet och spela död redan nu men tänker att det måhända skulle dra åt sig onödigt mycket uppmärksamhet.
 
17.15 Jag utför passets hundrafemtioelfte svidande benböj och fantiserar samtidigt om att bruka våld på någon. Förslagsvis personen som bestämmer alla övningar.
 
17.30 Passet är slut. TACK GODE GUD.
 
Om jag kommer att träna bodypump igen? Självklart! Träning är ungefär som en förlossning, du glömmer snabbt det jobbiga och kommer bara ihåg det roliga. Om inte annat känns det himla skönt i kroppen efteråt.
 
 
 
En bodypumpare.
 
 

Moas Måsten

Ny krönika uppe på Skövde Nyheter.
 
 
 
Ni läser hela krönikan plus lite annat här.

Moas Måsten

Pass opp! Moas Måsten on the webb.
 
Jag har skrivit en krönika om den katastrofalt smutsiga och trasiga träningsoutfit som jag lyckades komma bärande på till ett yogapass.
 
 
 
 
Ni läser hela krönikan plus lite annat här.
 

När barnen gör livet till konfetti

Jag tar mig friheten att publicera en krönika som jag skrev för Skövde Nyheter i november förra året.
 
Jag läste ett utdrag ur författaren Lotta Lundgrens bok Tio lektioner i matlagning som löd "barn kommer till världen med uppdraget att stampa sönder ens liv och göra konfetti av det man trodde var viktigt, men det är ett mycket rimligt pris med tanke på allt fint man får tillbaka".
 
Åh vad jag träffades av dessa rader. PRECIS SÅ känner jag. Mycket i livet har sannerligen blivit till konfetti sedan barnen kom. Vissa dagar känns det som att jag deltar i en enda lång fars regisserad av Stefan och Krister.
 
Ena ungen ligger på golvet och moffar i sig rester från förra veckans middag. En annan har trotsat alla överlevnadsintikter och balanserar helt livsfarligt på toppn av en pall och en tredje unge ropar FÄÄÄÄÄRDIG från toalatten. Alltså, vi har inte ens tre barn? Vart kom den tredje ifrån? Ja ja det har jag inte tid att fundera över för nu har ungen på pallen visst tillverkat en bungyjump-lina av två gummiband och en hårklämma och kiddet på köksgolvet är i full färd med att svälja ner en legogubbe i fel strupe. Pjuh!
 
Men så var det det där med att få något tillbaka. Det får jag som förälder. Massor. Varje dag. Det kan vara att fyraåringen sparar sin sista godis i tablettasken för att ge till sin vän (åh! han tänker på andra). Eller så kan det vara när ettåringen kryper upp i min famn och lägger sig tätt intill (mys). Det kan också vara när fyraåringen säger "jag tycker så mycket om min pappa, han har en fin röst" (att fadern i vår familj berättar sagor för sonen varje kväll BETYDER verkligen något).
 
Så det här med att dagarna ibland går ut på zickzacka mellan bajsblöjor och rädda övermodiga småmänniskors liv, det är ett rimligt pris med tanke på allt fint man får tillbaka. Och den där konfettin kan jag förresten kasta tillsammans med barnen. Dom skulle älska det!
 
 


 

Moas Måsten

Ny krönika ligger uppe på webben. Jag har skrivit om ett urartat matlagningsförsök och fisk som luktar fjärt (jo för sådant kan man också skriva om).
 
 
 
Ni kan läsa här.
 
 
 

Moas Måsten

Pass opp! Nygammal krönika on the web.
 
 
 
 
Ni läser hela krönikan plus lite annat här.
 

Moas måsten

En ny krönika ligger uppe på webben! Den heter Pappersbekymmer.
 
Vill ni läsa om mitt senaste toalettbesök (eller ja vid det här laget är det ganska många toalettbesök sedan) och mina fruktlösa försök att valla fyraåringen (och senare ettåringen) att hämta torkpapper åt mig - ja då ska ni läsa här.

Moas Måsten

Nu ligger det en ny krönika uppe på webben. Det var några veckor sedan jag skrev den, men ändå.
 
 
 
 
 
Om ni vill läsa hela krönikan plus lite annat kika in här.

Moas Måsten

Nu ligger ny krönika plus lite annat uppe på Skövde Nyheters webb.
 
 
 
 
 
Ni läser det här.

Moas Måsten

Nu ligger en ny krönika, plus lite annat smått och gott, uppe på webben.
 
 
 
 
In och läs här.

Moas Måsten

Nu ligger nya Moas Måsten uppe på webben.
 
 
 
 
Ni läser krönikan plus lite annat smått och gott här.
 
 

Moas Måsten

Nu ligger senaste Moas Måsten uppe på webben.
 
Den här krönikan har rubriken:
 
 
 
Om ni vill veta vad vi hittade i vår sophink för två veckor sedan, in och läs här.
 
Kan tillägga att jag äntligen har börjat hämta mig så smått.

Moas Måsten

Nu ligger senaste Moas Måsten uppe på webben för er som vill läsa.
 
Den här gången har jag skrivit om vården (lite otippat kanske, men det är ett ämne som berör mig) som verkar vara på väg att kollapsa lite var stans i landet. I Skövde är det enligt rapporter riktigt illa ställt på sjukhuset med en underbemannad och underbetald personal.
 
 
 
 
 
Ni läser hela krönika, plus lite annat här.

Moas Måsten

Nu finns senaste Moas Måsten uppe på webben.
 
Den här gången handlar krönikan om att jag helst av allt i hela världen vill vara som Ronjas mamma. Typ. Eller så. Eller inte. Men ändå.
 
 
 
 
Läs hela krönika plus lite annat här.

Moas Måsten

Nu finns ny krönika uppe på webben!
 
Den här gången har jag skrivit om mitt hår-slaseri och gången då jag ofrivilligt klipptes till en Starwarsmunk.
 
 
 
 
 
Ni läser hela krönikan plus lite annat smått och gott här.
Tidigare inlägg