Spiderchick

Nej jag är inte gravid
Ja-happ. 
 
Igår fick jag antydningar från en person jag inte känner om att jag skulle ha en bebis i magen. 
 
Tjoho! 
 
Vad förvånad personen kommer bli när hon inser att jag är prick lika "gravid" om ett år. Till och med två år. Världens längsta havande! Det är jag det. 
 
Jag är alltså inte mit bebe. 
 
Men får jag tro folks kommentarer har jag varit gravid sedan jag var 20 år, konkav-magad och bodde i London. Det var faktiskt första gången jag fick frågan om jag var gravid. Sedan dess har den kommit med jämna mellanrum. Jag vet inte vad det beror på? Jag måste ha en otroligt moderlig utstrålning eller något?
 
Hur som helst gör frågan mig både arg och ledsen av många olika anledningar. 
 
1. Det är normalt att ha en putmage. Alla vet det va? Det är NORMALT att magen står ut från kroppen i olika nivåer. Alla magar är inte stenhårda och platta. Tittar vi på kvinnor i media, så absolut. Då är det lätt att få bilden att alla vuxna kvinnor har magar som går i en strömlinje med kroppen. Att man liksom är ett streck sett från sidan. Att det enda som står ut från kroppen är tuttarna. Eller att magen till och med är konkav. Men besök valfritt badhus så kommer du se att merparten av alla magar är stora och bulliga, mjuka och vågiga och bara allmänt kommer i olika storlekar. En mage kan också ändra storlek under en dag. Den kan vara platt-ish på morgonen och sedan händer saker. Mens händer. Ägglossning händer. Gaser, oro, IBS, Pauluns flingor, VANLIG MAT!!
 
2. Det kan vara så att personen du helt ofint frågar just har fått ett missfall. Eller inte kan bli gravid alls. Då kan din fråga såra. Jättemycket. 
 
Fick bland annat dessa kommentarer på min story igår:
 
 
 
 
 
 
Men vad bra att folk ändå fick ställa sina frågor! Att de fick är du gravid-undringen ur sitt system. Vad skönt!
 
3. Det kan vara så att personen du frågar mycket riktigt är gravid, men det kanske är precis i början av graviditeten eller så har hon bara ingen lust att berätta för sin omgivning av olika anledningar. Hon kanske inte ens har berättat för sina närmaste. Då sätter du henne i en jättejobbig position där hon måste välja mellan att ljuga och sedan få höra vaaaa vaaaad det jag sa eller berätta i ett skede då hon inte alls är mentalt redo. Jag tvingades berätta i vecka 13 med andra barnet, inför en massa människor jag inte ens känner. Vi hade inte gått officiellt med det ännu och jag hade gärna väntat ett tag till. Men någon kunde inte hålla sig och då var jag tvungen att berätta. Kändes inte alls bra. Det kändes som att min lyckliga hemlighet blev kidnappad och utkastad på ett sätt jag inte alls planerat. 
 
Men framför allt, se punkt nr 1 igen. Snälla, snälla, snälla kan alla sluta tro att en putande mage genast innebär en gravidmage?
 
Tack och lov är jag 37,5 år nu och det är inte längre viktigt för mig att vara smal. Men ni läser ändå en blogg skriven av en person som lider av psykisk ohälsa och i min tonår tog det sig uttryck i en ätstörning. Jag svalt mig själv ner till inga kilo alls och blev inskriven på BUP. Gravidkommentarer hade kunnat skada mig. Det hade kunnat trigga igång bantning och självskadebeteende. Nu gör det inte det, för jag vet bättre än att smal är lika med lycklig och hälsosam. Men liksom, var försiktig med vad du häver ur dig.
 
Vad jag svarade igår? Ingenting.
 
Antydan kom liksom mitt i en mening och pratades sedan förbi så jag fick inte ens chans att dementera. Dessutom blir jag så chockad och skamfylld varje gång det händer att jag sällan kommer på en come back i stunden. 
 
 
 
 
Ja det är faktiskt orimligt att man själv är den som skäms, men så är det ju. Man skäms liksom för att man står där med sin helt vanliga mage och tydligen sänder ut signaler som inte stämmer. 
 
I sommar fyller jag 38 år och har en liten förhoppning om att kommentarer slutar komma efter 40 i alla fall men ... 
 
 
 
 
 
Nä.
 
Det verkar som att jag och kvinnor med mig är in for ett livslångt treat. 
 
Mysigt. 
 
Jag vill i alla fall säga följande: Sluta fråga. Så vida inte personen vankar och stånkar fram med en stenhård megamelon under tuttarna, då kanske du kan undra. Annars - fråga inte.
 
Fråga. Bara. Inte.
 
Sätt överkäke och underkäke kring den där grejen i munnen som du formar ord med och tryck ihop. Bit, bara bit. Skulle det vara en graviditet på gång kommer du att få veta det tids nog. Ja, det kan vara jobbigt att vänta. Men livet är tufft ibland. Det är bara att tugga i sig. Kanske märker du efter 38 månader att det forfarande inte har kommit en bebis? Toppen! Bra att du höll din käft. Du har besparat en kvinna skam, jobbiga kroppstankar eller kanske till och med smärta och tårar. Fint!
 
Bonusuppmaning: Skaffa dig verklighetsförankring i form av att magar som putar är HELT normala. Din värld kommer plötsligt bli mycket mer icke havande. Och himla härlig, faktiskt.